Grefvinnan de Monsoreau/Del 2/Kapitel 25
| ← Saint-Luc's erkännsamhet |
|
Saint-Luc lär Monsoreau den stöt, han fått lära af konungen → |
25.
Saint Luc’s plan.
Då middagen var slut, tog Monsoreau sin nye vän under armen och förde honom med sig ut ur slottet.
— Jag anser mig mer än lycklig att ha träffat er här, jag, som på förhand fruktade Méridors enslighet, sade han.
— Åh! invände Saint-Luc, ni har ju er hustru? Hvad mig beträffar, skulle jag med en sådan följeslagarinna trifvas till och med i en ödemark.
— Ja visst, sade Monsoreau, i det han bet sig i läppen men ändock …
— Hvad menar ni?
— Ändock är jag ganska nöjd att ha träffat er här.
— Min herre, svarade Saint-Luc, i det han petade sina tänder med en liten guldtandpetare, ni är mycket artig, ty jag kan aldrig tro, att ni ett enda ögonblick behöfver frukta att leds, då ni har en sådan hustru och är omgifven af en sådan natur.
— Bah! Jag har tillbragt halfva mitt lif i skogen.
— Ett skäl till att ej leds där, anmärkte Saint-Luc; jag för min del tycker, att ju längre man bebor skogstrakter, desto mer älskar man dem; se bara, hvilken härlig park! Jag känner på mig, att jag skall bli förtviflad, då jag nödgas lämna den. Olyckligtvis fruktar jag, att det blir snart nog.
— Hvarför det?
— Ack, grefve, är människan någonsin herre öfver sitt öde? Man liknar ett löf, som vinden för med sig öfver fält och dal, utan att man vet, hvart det far. Ni är bra lycklig, ni.
— Lycklig, hvarför det?
— Jo, att få bygga och bo i denna härliga nejd.
— Åh, sade Monsoreau, troligtvis kommer ej heller jah att länge stanna här.
— Åh, ni ändrar nog tanke.
— Nej, jag vurmar ej för den sköna naturen, och jag för min del misstror denna park, den ni finner så skön.
— Ni misstror denna park, säger ni; af hvad skäl då?
— Emedan den ej synes mig säker.
— Inte säker! utropade Saint-Luc förvånad. Ah, jag förstår, den är för enslig, menar ni?
— Nej, jag menar ej just det; ty jag förutsätter, att det emellanåt är främmande på Méridor.
— Nej, på min ära, svarade Saint-Luc oförställdt; ingen själ.
— Verkligen?
— Lita därpå, så förhåller det sig.
— Kommer då ingen hit på besök?
— Åtminstone har det ej händt, så länge jag varit här.
— Och det händer ej ens, att då och då någon ädling från hofvet i Angers smyger sig hit på en stund?
— Ej en enda.
— Det är omöjligt.
— Men ändock sant.
— Åh, ni förtalar de anjouiska ädlingarne.
— Jag vet ej, om jag förtalar dem, men jag har sannerligen icke sett en skymt af dem.
— Nå, då har jag orätt.
— Ja, fullkomligt orätt. Men låt oss återkomma till hvad ni nyss sade, nämligen att parken ej skall vara säker. Finns det då några björnar där?
— Åh, nej!
— Än vargar då?
— Inte det heller.
— Tjufvar?
— Kanske. Hör på, herr grefve, jag tycker, att er fru är ganska vacker. Brukar hon ofta promenera i parken?
— Ganska ofta; hon, liksom jag älskar naturen; men hvarför gör ni mig den frågan?
— Åh bara för ro skull. Och då hon är ute och promenerar, följer ni väl med henne?
— Alltid.
— Nästan alltid, bör ni säga!
— Men, för tusan, hvarthän syftar ni?
— Åh, min Gud! Det är ingenting, herr grefve, eller nästan ingenting.
— Hvad menar ni?
— Jo, man har sagt mig … Men ni lofvar mig ju att icke bli ond?
— Jag blir aldrig ond.
— Dessutom äro sådana förtroenden vanliga, gifta män emellan. Jo, ser ni, jag har hört, att man sett en karl smyga omkring här i parken.
— En karl?
— Ja.
— Som kom för min hustrus skull?
— Ah, det säger jag inte.
— Ni gör orätt i att ej säga det, min bäste grefve; det är ju högst intressant. Hvem är det då som sett detta! Tala om det! Ni säger således, att den där karlen kom hit för min hustrus skull, eller hur?
— Välan, om jag skall säga sanningen, så tror jag inte, att han kommer för fru de Saint-Luc’s skull.
— För hvems då?
— Jag fruktar, att det är för Dianas skull.
— Ah, sade Saint-Luc, det skulle jag sannerligen vara mer belåten med!
— Huru! Skulle ni vara mer belåten därmed?
— Ja, utan tvifvel. Som ni vet, finns ej större egoister än äkta män.
— Hm!
— Således tror ni, att en karl irrat omkring i parken!
— Jag mer än tror, jag har själf sett det.
— Var han ensam?
— Nej, han var i sällskap med Diana.
— När då?
— I går afton.
— Hvar?
— Jo, där borta.
Monsoreau utpekade nu stället.
— Aha, sade Saint-Luc, muren är verkligen i ganska klent skick där! Jag måste underrätta baronen om att man gör åverkan på hans inhägnader.
— Hvem misstänker ni?
— För hvad då?
— Jo, för att klättra öfver muren i afsikt att komma in i parken och tala med min hustru.
Saint-Luc syntes en stund försänkt i ett djupt eftersinnande, hvars resultat Monsoreau ångestfullt afvaktade.
— Vid Gud, sade Saint-Luc ändtligen, jag vet ingen annan än …
— Än … hvem?
— Än … ni själf, svarade Saint-Luc, i det han blickade på grefven.
— Skämtar ni, herr de Saint-Luc? frågade grefven förvånad.
— Nej, visst inte. I början af mitt äktenskap gjorde jag så själf; hvarför skulle ni ej kunna göra så med?
— Se så, ni vill inte svara mig; tillstå det, min vän. Frukta ingenting … jag har mod. Hjälp mig att gissa, det är en ofantlig tjänst jag ber er om.
Saint-Luc såg fundersam ut.
— Jag kan omöjligt gissa på någon annan än er själf.
— Låt det vara slut med skämtet, min herre; tag saken allvarsamt, ty jag säger er, att den verkligen är allvarsam.
— Då är det en annan sak. Men hur kommer den karlen hit, vet ni det?
— Han smyger sig hit för fan i våld!
— Ofta?
— Ja, det tror jag visst. Det är märken i muren efter hans steg. Se själf.
— Ja, verkligen.
— Men har ni aldrig förr märkt, hvad jag nu gör er uppmärksam på?
— Åh, sade Saint-Luc, jag nästan misstänkte det.
— Nå, ser ni nu, sade grefven, flämtande af oro.
— Men jag har ej tänkt vidare på saken; jag trodde, att det var ni.
— Men då jag säger er, att det inte är jag.
— Nå, då är det någon annan.
Öfverhofjägmästaren såg nästan hotande på Saint-Luc, som tog på sig en min af den mest älskvärda och okonstlade liknöjdhet.
— Ha! ropade Monsoreau med en så vredgad uppsyn, att den unge mannen lyfte upp hufvudet.
— Det faller mig något in, sade Saint-Luc. Om det vore …
— Säg, hvad menar ni?
— Om det vore hertigen af Anjou?
— Jag tänkte det ett ögonblick, återtog Monsoreau; men jag har gjort mig underrättad; det kan ej vara han.
— Men hertigen är bra slug.
— Ja; men han är det inte.
— Ni säger mig ständigt, att det inte är som jag tror, och ni vill ändå, att jag skall uppge någon.
— Ja visst; ni, som bebor slottet, borde veta …
— Håll, vänta! inföll Saint-Luc.
— Har ni nu hittat på?
— Jag har kommit på en annan tanke. Om det hvarken var ni eller hertigen, så var det visst jag.
— Ni?
— Ja, hvarför inte?
— Ni skulle smyga er in i parken, då ni har rättighet att vara där så mycket ni behagar?
— Åh ja! Jag har så många infall för mig, svarade Saint-Luc.
— Ni skulle tagit till flykten, då ni fick se mig på muren?
— Man kan göra det för mindre än så.
— Ni hade då något olofligt för er? fortfor grefven, som började förlora tålamodet.
— Jag säger inte nej till det.
— När allt kommer omkring, så gör ni bara narr af mig, ropade grefven bleknande, och det har nu räckt en kvarts timme.
— Ni misstar er, min herre, svarade Saint-Luc, i det han drog upp sin klocka och på Monsoreau fäste en blick, som kom denne att studsa, oaktadt hans vilda mod, — ni misstar er, det är till och med tjugu minuter.
— Hvad! Ni skymfar mig, min herre! utbrast grefven.
— Menar ni då, att ni ej skymfar mig med alla era inkvisitoriska frågor?
— Ah, nu ser jag klart!
— Hvilket underverk klockan tio på morgonen! Hvad ser ni då? Säg!
— Jag ser, att ni håller ihop med bedragaren, med den uslingen, som jag gick miste om att döda i går.
— Hvad nu! sade Saint-Luc, det är min vän.
— Om så är, skall jag döda er i stället för honom.
— Bah! I ert eget hus? Utan att en gång säga: akta er?
— Tror ni då, att jag skulle lägga band på mig och ej straffa en usling! utropade grefven ursinnig.
— Ack, herr grefve, hvad ni är illa uppfostrad, och hvad er sammanvaro med skogens vilda djur fördärfvat era seder! Fy då!
— Men ser ni då inte, att jag är alldeles utom mig! röt grefven, i det han ställde sig framför Saint-Luc, med korslagda armar och ansiktet förvridet af förtviflan.
— Jo, för fan, visst ser jag det, och vreden klär er ingalunda! Ni är hisklig att skåda, som ni nu ser ut, min bäste grefve.
Öfverhofjägmästaren förde häftigt handen till sitt värjfäste.
— Ah! sade Saint-Luc, kom ihåg, att det är ni, som utmanar mig; jag tar er själf till vittne, att jag är fullkomligt lugn.
— Ja, din stackare, ropade Monsoreau, ja, sängkammarfavorit, jag utmanar dig!
— Gör er då den mödan att gå öfver muren, herr de Monsoreau; på andra sidan befinna vi oss på neutralt område.
— Hvad bryr jag mig om det?
— Men jag bryr mig om det; jag vill ej döda er hemma hos er.
— Välan då! sade Monsoreau, i det han skyndade att stiga upp på muren.
— Akta er; far varligt fram, grefve; där är en sten, som ser osäker ut; den har utan tvifvel varit mycket anlitad. Gör er inte illa; jag skulle bli otröstlig däröfver.
Saint-Luc började nu i sin ordning att klättra öfver muren.
— Se så, skynda dig! skrek grefven, i det han drog sin värja.
— Och jag, som for ut på landet för mitt nöjes skull. mumlade Saint-Luc för sig själf; minsann är ej detta ett eget sätt att roa sig!