Grefvinnan de Monsoreau/Del 2/Kapitel 26
| ← Saint-Luc's plan |
|
Änkedrottningens intåg → |
26.
Saint-Luc lär Monsoreau den stöt, han fått lära af konungen.
Monsoreau väntade Saint-Luc med värjan i hand och i den mest utmanande ställning.
— Är du där? skrek grefven.
— Ja så, sade Saint-Luc, ni har valt den sämsta platsen, då ni har ryggen vänd mot solen; men låt inte störa er.
Monsoreau gjorde härvid en half sväng.
— Nå, må göra, återtog Saint-Luc, på det där sättet kan jag se, hvad jag gör.
— Spara mig ej, sade Monsoreau; ty jag ämnar gå allvarsamt tillväga.
— Ja så, ni vill då bestämdt döda mig?
— Om jag det vill!… Ja … visst vill jag det.
— Människan spår och Gud rår, svarade Saint-Luc och drog i sin ordning värjan.
— Du säger: se noga på denna tufva, betäckt med åkervallmo.
— Nå, än sedan?
— Jo, jag säger, att jag vill nedlägga er på den.
Med dessa ord ställde han sig leende en garde.
Monsoreau svängde med raseri sin värja och måttade med största skicklighet några stötar, dem Saint-Luc med lika skicklighet parerade.
— Sannerligen, grefve de Monsoreau, sade han, allt under det han parerade sin fiendes utfall, ni handterar ganska skickligt er värja, och hvilken annan som helst, utom Bussy eller jag, skulle blifvit dödad af er sista stöt.
Monsoreau bleknade, då han såg, med hvilken han hade att göra.
— Ni är kanske förvånad, sade Saint-Luc, att finna mig så pass skicklig fäktare; men det kommer sig däraf, att kungen, hvilken, som ni vet, har mycken vänskap för mig, gjort sig den mödan att gifva mig lektioner i fäktkonsten och har bland annat lärt mig en stöt, den jag genast vill lära er. Jag säger detta, på det att, om jag dödar er med denna stöt, ni må ha det nöjet att veta, det ni fallit för en stöt, som kungen i egen person lärt mig, hvilket bör vara obeskrifligt smickrande för er.
— Ni är oändligt kvick, min herre, sade Monsoreau förbittrad, i det han beredde sig att gifva en stöt, som kunnat genomborra en mur.
— Åh, man gör så godt man kan, och inte som man vill, svarade Saint-Luc blygsamt, i det han kastade sig åt sidan och genom denna rörelse tvingade sin motståndare att göra en half sväng, hvarigenom han fick solen midt i ögonen.
— Se så, fortfor Saint-Luc, nu står ni just på den plats, där jag ville ha er, i afvaktan på att få se er liggande på det ställe, jag anvisat er. Är det inte sant, att jag tämligen skickligt förberedt den där rörelsen? Också är jag ganska nöjd; nyss hade ni ej mer än femtio möjligheter af hundra att bli dödad; nu däremot har ni nittionio.
Och med en smidighet, en kraft och ett raseri, som Monsoreau ej tilltrott honom och som ingen skulle ha anat hos denna unge, veklige man, måttade Saint-Luc fem stötar å rad mot öfverhofjägmästaren, som helt förvirrad parerade denna orkan af hvinande blixtar; vid den sjätte stöten inträngde Saint-Luc’s värja i hans bröst.
— Se där har ni nu de hundra möjligheterna fulltaliga, sade Saint-Luc, och märk noga, min herre, att ni faller just på den tufva, jag anvisade er.
Grefven släppte värjan, hans knän sviktade, och han nedföll på vallmoblommorna, med hvilkas purpur han blandade sitt blod. Saint-Luc aftorkade lugnt sin värja under det han uppmärksamt betraktade de gradvis skeende förändringar, hvilka småningom förvandla en döende människas ansikte till de liflösa dragen af ett lik.
— Ah, ni har dödat mig! stammade Monsoreau.
— Ja, jag försökte att göra det, svarade Saint-Luc, men nu, då jag ser er ligga här döende, är jag sannerligen ledsen öfver hvad jag gjort. Ni är förfärligt svartsjuk, det är sant, men ni var tapper.
Han knäföll bredvid Monsoreau och fortfor:
— Har ni någon önskan, så lofvar jag er, vid min adliga ära, att den skall uppfyllas; vanligtvis, jag vet det af erfarenhet, är man törstig, då man är sårad. Vill ni ha något att dricka, så skall jag skaffa er det?
Monsoreau svarade ej, han hade vändt ansiktet mot marken och vred sig döende i sitt blod.
— Arme man! suckade Saint-Luc, i det han reste sig opp. O, vänskap! vänskap! Du är en bra pockande gudomlighet.
Monsoreau öppnade ögonen och försökte att lyfta upp hufvudet, men föll tillbaka med ett doft jämrande.
— Se så, nu är han död, sade Saint-Luc; det är inte värdt att tänka på honom mer … Ja, detta är lätt att säga, men ack, jag har i alla fall dödat en människa!
Han skyndade tillbaka till slottet, där han fann Diana och Jeanne.
— Ursäkta, älskvärda borgfru, sade han, men jag har något angeläget att säga min hustru.
— Mycket gärna, svarade Diana. Jag går emellertid in till min far i biblioteket. Jeanne, då du talat till slut med din man, kan du hämta mig där.
Hon skyndade bort, i det hon leende nickade åt dem.
— Hvad är på färde? frågade Jeanne muntert; du ser så dyster ut, min älskade.
— Ja, det tror jag nog.
— Hvad har då händt?
— En olycka. Jag tror, att Monsoreau är död.
— Död! utropade Jeanne med lätt begriplig förskräckelse; död!
— Ja, så förhåller det sig.
— Han, som nyss var här och talade och såg …
— Ja, det är just orsaken till hans död! Han har sett för mycket, men i synnerhet talat för mycket.
— Saint-Luc, du döljer något för mig, fortfor Jeanne, i det hon fattade sin mans händer.
— Jag döljer ingenting, det bedyrar jag; ej ens stället, där han dött.
— Hvar har det då skett?
— Där nere bakom muren, på samma ställe, där Bussy plägade binda sin häst.
— Det är du, som dödat honom, Saint-Luc!
— Ja, hvem skulle det eljest vara?
— Ack, olycklige!
— Min bästa vän, han manade ut mig, han skymfade mig, han drog värjan mot mig.
— Förskräckligt, förskräckligt! Den arme mannen!
— Hm, jag visste det; man skall få se, att inom åtta dagar heter det “den helige Monsoreau”.
— Men du kan inte längre stanna kvar här! utropade Jeanne.
— Det är just, hvad jag sade mig själf, och därför har jag skyndat hit för att bedja dig, min vän, laga dig i ordning att resa.
— Men han har väl åtminstone ej sårat dig?
— Nå, ändtligen! Frågan kommer väl något sent, men den förlikar mig dock med dig; nej, jag är fullkomligt frisk och sund. Men vi måste resa så fort som möjligt, ty du förstår, att man i hvarje ögonblick kan upptäcka saken.
— Men hvart skola vi begifva oss?
— Till Paris.
— Till Paris? Nå, än konungen då?
— Konungen har nog glömt alltsammans. Det har tilldragit sig så mycket, sedan vi sågo hvarandra; och blir det krig, hvilket nog är troligt, så är min plats vid hans sida. Men nu måste jag skrifva några ord till Bussy. Omtala under tiden alltsammans för Diana.
Sant-Luc skyndade upp på sitt rum och skref med någol darrande hand följande rader:
“Bäste vän!
Genom ryktet får du höra den olyckshändelse, som drabbat grefve de Monsoreau. Vi hade strax bortom parken ett samtal om orsakerna till skadan å muren äfvensom om obehaget af hästar, som återvända ensamma hem. Under loppet af detta samtal föll grefve de Monsoreau ned på en vallmotufva, och det så olyckligt, att han genast uppgaf andan.
Din trofaste vän
Saint-Luc.
P. S. Som detta i förstone kan synas litet osannolikt, så vill jag tillägga, att, då denna olycka tilldrog sig, hade vi båda två värja i hand. Jag reser på ögonblicket till Paris för att uppvakta konungen.”
Tio minuter därefter skyndade en af baronens tjänare
till Angers med detta bref, medan herr och fru de
Saint-Luc redo från slottet och lämnade Diana ganska
bedröfvad, men isynnerhet ganska brydd, på hvad sätt hon skulle
underrätta sin far om denna sorgliga historia.
Hon vände sig bort, då Saint-Luc red förbi.
— Så är det att tjäna sina vänner, sade denne till sin hustru; det är bestämdt säkert, att alla människor äro otacksamma, och ingen mer än jag är erkännsam.