Grefvinnan de Monsoreau/Del 2/Kapitel 27
| ← Saint-Luc lär Monsoreau den stöt, han fått lära af konungen |
|
Små orsaker, stora verkningar → |
27.
Änkedrottningens intåg.
Vid samma tid som Monsoreau föll för Saint-Lucs hand, hördes en ståtlig fanfar smattra vid Angers portar, hvilka, som man vet, med stor omsorg höllos stängda. Skiltvakterna svarade med en likadan fanfar.
Det var Katarina af Medici, som anlände med en rätt ansenlig svit.
Man underättade Bussy, som strax steg upp och skyndade in till prinsen, hvilken däremot genast lade sig.
Visserligen ljödo trumpeterna ganska vackert, men Angers’ portar öppnades ej. Katarina lutade sig utom sin bår, i hopp att ett kungligt ansikte skulle göra mer effekt än trumpetljuden. Angers’ milis varseblef drottningen och hälsade henne artigt, men portarna förblefvo ej dess mindre stängda.
Katarina sände då en af sina hofmän till vallarna. Man bemötte denne ädling ganska höfligt, men då han begärde inträde för änkedrottningen och påyrkade, att hennes majestät skulle mottagas med tillbörliga ärebetygelser, svarade man, att, som Angers befann sig i krigstillstånd, öppnades ej portarna utan vissa oundgängliga formaliteter.
Kavaljeren återvände ganska förödmjukad till sin härskarinna, och Katarina lät då undfalla sig detta ryktbara yttrande: Jag väntar!
Bussy, som hade användt nära en half timme att predika för hertigen och att för honom framlägga hundra statsskäl, det ena obestridligare än det andra, beslöt ändtligen att mottaga den höga gästen. Han lät skyndsamt sadla en häst, utvalde fem af de adelsmän, änkedrottningen minst kunde fördraga, och i spetsen för dem begaf han sig högtidligt på väg.
Katarina hade börjat tröttna, icke att vänta, men att uppgöra hämndplaner mot dem, som spelade henne detta spratt. Hon hade i början föresatt sig att småle mot dem, hvilka skyndade henne till mötes, men sedan lofvade hon att låta sin vrede i fullt mått drabba den, som först visade sig.
Bussy infann sig nu, prydd med en ståtlig fjäderbuske.
— Wer da! ropade han.
Katarina väntade sig till det minsta knäfall; hennes kavaljer såg på henne för att utleta hennes vilja.
— Gå, sade hon, ännu en gång fram till vallarna; man ropar: wer da? Svara, det är formalitet …
Kavaljeren skyndade fram till fällgallret.
— Det är hennes majestät änkedrottningen, som kommer för att besöka Angers, sade han.
— Godt, min herre, svarade Bussy, var god och tag af åt vänster; ett litet stycke härifrån finner ni bakporten.
— Bakporten! utropade kavaljeren, en bakport för hennes majestät!
Bussy hörde ej detta. Åtföljd af sina vänner, som skrattade i mjugg, hade han genast begifvit sig till det ställe, där, enligt hans tillsägelse, hennes majestät änkedrottningen skulle stiga af.
— Hörde ers majestät? yttrade kavaljeren; bakporten!
— Ja, visst hörde jag det, min herre; låt oss inträda genom den, efter som det är där man kommer in.
Hennes ljungande blick kom den oförsiktige, som haft den oskickligheten att anmärka den förödmjukelse, en drottning nödgats lida, att blekna.
Tåget vek af åt vänster, och bakporten öppnades.
Med värjan i hand gick Bussy ut och bugade sig så djupt för Katarina, att hans plymer bokstafligen sopade marken.
— Vare ers majestät välkommen till Angers! sade han.
Bredvid sig hade han trumslagare, som icke trummade, och drabanter, som icke skyldrade.
Drottningen steg ur båren, och i det hon stödde sig på sin kavaljers arm, närmade hon sig, sedan hon svarat dessa få ord:
— Tack, herr de Bussy!
Hon skred stolt och rak framåt; Bussy hejdade henne plötsligt, fattade henne till och med i armen och sade:
— Ers majestät måste akta sig; porten är mycket låg, och ers majestät kunde stöta sig.
— Man får då lof att böja sig, sade drottningen. Det är första gången jag på sådant sätt inträder i en stad.
Dessa ord, som uttalades i en naturlig ton, hade dock för de sluga hofmännen en så djup betydelse, att mer än en af dem fördes på allvarsamma tankar, och själfve Bussy vred sina mustascher, i det han sneglade åt sidan.
— Du har gått för långt, hviskade Livarot till honom.
— Bah! Hvad gör det? svarade Bussy; hon får väl tåla ännu mer.
Man hissade hennes majestäts hästbår öfver muren, och hon kunde åter stiga uti för att begifva sig till slottet.
Bussy och hans vänner stego till häst och eskorterade båren på bägge sidor.
— Jag ser ej min son, hertigen af Anjou? sade plötsligt Katarina.
Dessa ord, som hon skulle velat återhålla, undföllo henne ovillkorligt i hennes vrede. Frans’ frånvaro i ett sådant ögonblick var höjden af all skymf.
— Hertigen är sjuk; eljest kan väl ers majestät ej betvifla, det hans höghet skulle skyndat att själf mottaga ers majestät.
Vid dessa ord antog Katarina genast en skrymtaktig min, som bedrog alla.
— Sjuk, min stackars son sjuk! utropade hon. Ack mina herrar, låt oss skynda!… Han har väl åtminstone god vård här, eller hur?
— Vi bjuda till att göra allt hvad vi kunna, sade Bussy, i det han betraktade henne med förvåning, liksom för att utröna, om det hos denna kvinna verkligen fanns en skymt af moderskärlek.
— Vet han, att jag är här? återtog Katarina efter en paus, den hon skickligt begagnade till att taga alla ädlingarne i ögonsikte.
— Ja visst, ers majestät.
Katarina pressade tillsammans läpparna.
— Han är då säkert mycket sjuk, utbrast hon.
— Ja, hans höghet får ofta plötsliga attacker, svarade Bussy.
Under detta samtal anlände man till palatset. Bussy sprang förut uppför trappan och inkom helt andtruten till hertigen.
— Här är hon nu … sade han; var på er vakt!
— Är hon ursinnig?
— Ända till ytterlighet.
— Beklagar hon sig?
— Nej, värre än så: hon småler.
— Hvad sade folket?
— Ingenting; det betraktar henne med en stum fasa.
— Och hon?
— Kastar slängkyssar och biter sig i fingerspetsarna.
— Det var väl fan! Nå, vi stå fast vid kriget, eller hur?
— Ja visst. Om ni af henne begär hundra för att få tio, så ger hon er ändå inte mer än fem.
— Bah! Du tror mig då vara bra svag … Ären i alla här? Hvarför är Monsoreau ej återkommen?
— Jag tror, att han är på Méridor. Vi få väl hjälpa oss honom förutan.
— Hennes majestät änkedrottningen! anmälde schweizaren på tröskeln till hertigens rum. I detsamma visade sig Katarina, blek och som vanligt svartklädd. Hertigen af Anjou gjorde en rörelse för att resa sig, men med en snabbhet, som man ej skulle förmodat hos en så gammal person, skyndade Katarina fram, omfamnade sin son och betäckte honom med kyssar.
— Hon kväfver honom, tänkte Bussy; de där äro just de rätta kyssarne, de!
Hon gick ännu längre, hon grät.
— Låt oss vara på vår vakt, sade Antraguet till Ribeirac; hvarje tår skall gäldas med ett oxhufvud blod.
Då Katarina många gånger omfamnat hertigen, satte hon sig vid hans hufvudgärd; Bussy gjorde ett tecken, och de närvarande aflägsnade sig. Han själf betedde sig, såsom han hade varit hemma hos sig, stödde sig mot sängstolpen och väntade helt lugnt på hvad som komma skulle.
— Vill ni ej vara så god och draga försorg om min svit, herr de Bussy? sade plötsligt Katarina. Näst min son, är det ju ni, käre vän, som är herre i huset, är det ej så? Jag ber er således åtaga er detta bestyr.
Det fanns ej någon utväg att neka.
— Jag är fångad, tänkte Bussy.
— Jag skattar mig alltför lycklig att efterkomma ers majestäts vilja, sade han. Vänta, mumlade han för sig själf, du känner ej så väl dörrarna här som i Louvren. Jag skall nog komma igen.
Därefter lämnade han rummet utan att ens ha fått tillfälle att gifva hertigen en vink, ty Katarina misstrodde honom och förlorade honom ej ett ögonblick ur sikte.
Drottningens första omsorg var nu att söka utleta, om hennes son verkligen var sjuk eller blott låtsade det. Däraf skulle alla hennes diplomatiska operationer bero. Men Frans, en värdig son till en sådan mor, spelade förträffligt sin roll. Hon hade gråtit; han hade feber.
Katarina, missledd, trodde honom verkligen vara sjuk; hon hoppades således att kunna utöfva mer inflytande på ett sinne, försvagadt genom kroppsliga plågor. Hon öfverhopade hertigen med ömhetsbetygelser, omfamnade honom på nytt och började åter att gråta, och det så häftigt, att han blef förvånad och frågade efter orsaken.
— Du har ju lupit en så stor fara, mitt barn! svarade hon.
— Då jag flydde från Louvren?
— Åh nej, inte då, men sedan.
— Hur så?
— De, som hjälpte dig vid denna olyckliga flykt, vore ju dina värsta fiender.
— Hon vet ingenting, tänkte han, men hon skulle väl vilja veta, hur det hänger ihop.
— Konungen af Navarra, sade hon plötsligt, vår ätts eviga plågoris … jag känner nog igen honom.
— Aha, tänkte Frans, hon vet det!
— Skulle du kunna tro, fortfor hon, att han skryter däraf, och att han tror sig ha vunnit spel?
— Det är omöjligt; man bedrar er, min mor.
— På hvad sätt då?
— Emedan han ingenting har att göra med min flykt, och hade han det än, så ser ni ju, att jag är räddad … Jag har ej på två år sett konungen af Navarra.
— Det är ej ensamt om denna fara jag talar, min son, sade Katarina, som märkte, att hon förfelat sitt mål.
— Vet ni ännu något mer, min mor? återtog han, i det han ofta blickade inåt alkoven på en tapet, som tycktes röra sig bakom änkedrottningen.
Katarina närmade sig ännu mer till Frans, och med en röst, som hon försökte gifva ett uttryck åt den yttersta ängslan, ropade hon:
— Konungens vrede! Denna förkrossande vrede, som hatar dig!
— Det förhåller sig med denna fara som med den, ni nyss nämnde, min mor; konungen är ursinnig, det kan jag väl förstå, men jag, jag är räddad.
— Tror du det? sade hon med en ton, som kunnat skrämma den djärfvaste.
Tapeten rörde sig.
— Jag är säker därpå, svarade hertigen; min goda mor, ni har ju själf nu kommit att förkunna mig det.
— Hvad menar du? utbrast Katarina, oroad af detta lugn.
— Jo, fortfor han, sedan han å nyo blickat på tapeten, om ni endast haft i uppdrag att till mig framföra dessa hotelser, skulle ni ej kommit, och i dylikt fall skulle konungen tvekat att skicka mig en sådan gisslan som ers majestät.
Häpen lyfte Katarina upp hufvudet.
— Jag gisslan? sade hon.
— Den heligaste och vördnadsvärdaste af alla! utropade Frans, i det han kysste Katarinas hand och kastade en triumferande blick på tapeten.
Katarina fällde händerna liksom tillintetgjord; hon kunde ej ana, att Bussy från en lönndörr bevakade hertigen och ända från början af samtalet behärskade honom med sin blick samt därigenom oupphörligen eggade hans mod och slughet.
— Min son, sade hon slutligen, det är blott fredsanbud jag kommer med; du har fullkomligt rätt.
— Jag lyssnar vördnadsfullt därtill, min mor, sade Frans; jag tror, att vi nu börja förstå hvarandra.