Grefvinnan de Monsoreau/Del 2/Kapitel 28
| ← Änkedrottningens intåg |
|
Grefve de Monsoreau öppnar åter ögonen → |
28.
Små orsaker, stora verkningar.
Hittills hade Frans uppenbart haft fördelen på sin sida. Detta fall var så föga förutsett af Katarina, framför allt så ovanligt för henne, att hon till sig själf ställde den frågan, om hennes son verkligen vore så fast och beslutsam i sin vägran, som han syntes, då en helt obetydlig händelse plötsligen ändrade sakernas ställning.
Som vi veta befann sig Bussy i en lönngång, hvilken stötte intill hertigens af Anjou alkov, och var där placerad på ett sätt, att ingen annan än prinsen kunde se honom; från sitt gömställe tittade han ut genom en springa i tapeten, hvarje gång han trodde det var någon fara å färde för hans sak.
Hans önskan var, som man lätt kan förstå, krig till hvad pris som helst; man måste söka stanna kvar i Anjou, så länge Monsoreau fanns där, och på detta sätt på en gång beveka mannen och ha tillfälle att besöka hustrun. Denna ytterst enkla politik inverkade emellertid i högsta grad på Frankrikes öde; små orsaker ha ofta stora verkningar.
Detta var skälet, hvarför Bussy genom blinkningar, hotande miner och rynkningar på ögonbrynen förmådde sin herre att visa en obeveklig fasthet. Hertigen, som var rädd för Bussy, lät leda sig af honom, och man hade verkligen aldrig förr sett Frans så beslutsam som nu.
Katarina var således på alla sidor slagen och tänkte endast på att göra en hederlig reträtt, då en obetydlig tilldragelse, nästan lika oväntad som hertigens af Anjou ståndaktighet, kom henne till hjälp.
Just då samtalet mellan mor och son var som lifligast, kände Bussy plötsligt, att någon drog honom i kappan. Otålig vände han sig om. Det var Remy.
Bussy ville tala, men Remy lade fingret på sin mun; därefter drog han sin herre sakta in i det angränsade rummet.
— Hvad är på färde, Remy? frågade grefven högst otålig; hvarför stör du mig i ett så viktigt ögonblick?
— Ett bref från Méridor, hviskade Remy.
— Ah, från Méridor! Tack, Remy, tack! Hvar är brefvet?
— Budbäraren vill ej lämna det åt någon annan än åt er själf.
Remy öppnade dörren och vinkade åt budet att komma in.
— Gif hit brefvet; jag är grefve de Bussy.
Härvid lade han ett guldmynt i budbärarens hand.
— Och det är hon, som gifvit dig det? fortfor Bussy.
— Nej, inte hon, utan han.
— Hvilken han? frågade Bussy häftigt, i det han granskade utanskriften.
— Grefve de Saint-Luc.
— Aha!
Bussy hade lindrigt bleknat, ty vid ordet hade han trott, att brefvet kom från mannen ej från hustrun.
Grefven vände sig bort för att läsa det och för att dölja den sinnesrörelse, som hvar och en fruktar att visa vid mottagandet af ett viktigt bref, såvida man ej är en Cæsar Borgia, en Machiavelli, en Katarina af Medici eller satan själf.
Bussy hade verkligen gjort rätt uti att vända sig bort; ty knappt hade han genomögnat brefvet, förrän han blef alldeles purpurröd.
Budbäraren gick.
— Se, sade Bussy, hvad Saint-Luc gjort för mig.
Han räckte Remy brefvet. Denne genomögnade det.
— Godt! sade han, det här är ju präktigt; herr de Saint-Luc är själfva artigheten. Lefve alla förnuftiga människor, som med ens sända en fattig själ till skärselden!
— Det är alldeles otroligt! stammade Bussy.
— Visserligen är det otroligt, men det gör ingenting till saken. Nu är vår ställning helt och hållet förändrad.
— Monsoreau död! O, det förefaller mig som en dröm, Remy! Hvad! Jag skall då ej mer se detta spöke, som ständigt reste sig emellan mig och sällheten! Remy, vi bedraga oss visst.
— Vi bedraga oss alldeles inte. Läs om biljetten! “Han har fallit ned på en vallmotufva”, ser ni det? Och det så våldsamt, att han dött däraf.
— Men då kan ej Diana stanna kvar på Méridor. Jag vill det ej. Hon måste förflyttas till något annat ställe, där hon kan glömma.
— Jag tror, att Paris är tämligen lämpligt därtill, svarade Haudouin; man glömmer mycket bra där.
— Du har rätt; hon skall flytta tillbaka till sitt lilla hus vid gatan des Tournelles, och hennes änketid skola vi tillbringa obemärkta, om sällheten verkligen kan förbli obemärkt.
— Ja, men för att kunna komma till Paris, måste vi ha fred i Anjou.
— Du har rätt. Ack, min Gud! Hur mycken tid förlorad, onyttigtvis förlorad!
— Det vill med andra ord säga, att ni stiger till häst och skyndar till Méridor.
— Nej, inte jag, utan du; jag är ovillkorligt tvungen att stanna här; dessutom skulle min närvaro i ett sådant ögonblick nästan vara opassande.
— Men hur skall jag få träffa henne? Skall jag begifva mig till slottet?
— Nej, begif dig först till parken; kanske att hon promenerar där i afvaktan på min ankomst. Om du ej får se henne där, så gå till slottet.
— Hvad skall jag säga henne?
— Att jag är halfgalen af glädje.
Bussy tryckte den unge mannens hand och skyndade därpå att återtaga sin plats i korridoren.
Under Bussys frånvaro hade Katarina försökt att åter vinna den terräng, hon i följd af hans närvaro förlorat.
— Min son, hade hon sagt, det tycks mig likväl, att en mor aldrig borde kunna befara att ej bli förstådd af sitt barn.
— Ni ser dock, min mor, att detta någon gång kan hända, svarade hertigen.
— Aldrig, såvida hon verkligen vill bli förstådd.
— Madame, ni menar förmodligen, såvida de båda vilja det, återtog hertigen, som, nöjd öfver dessa stolta ord, med blicken sökte Bussy för att af honom få ett belönade ögonkast.
— Men jag vill nu bli förstådd af dig, utropade Katarina; hör du det, Frans? Jag vill det.
Tonen i hennes röst motsade orden, ty orden voro befallande, rösten däremot bedjande.
— Ja, fortfor Katarina, jag vill det, och alla uppoffringar skola bli mig lätta för att nå detta mål. Säg, älskade barn, hvad fordrar du? Tala, befall!
— O, min mor! sade Frans, nästan förvirrad af en så fullkomlig seger, som ej en gång lämnade honom tillfälle att vara en sträng segervinnare.
— Hör på, min son, sade Katarina med sin mest smekande stämma, du måtte väl ej vilja dränka riket i blod? Det är omöjligt. Du är hvarken en ovärdig fransman eller en ovärdig bror.
— Min bror har skymfat mig, och jag är honom ej mer någonting skyldig, hvarken som min bror eller som min konung.
— Men jag Frans, jag! Öfver mig har du ej att beklaga dig.
— Jo, min mor; ty ni har öfvergifvit mig, återtog hertigen, som tänkte, att Bussy ständigt var närvarande och kunde höra, hvad som passerade.
— O, du vill min död! sade Katarina med dyster ton. Välan, må ske! Jag skall dö som en kvinna bör dö, då hon ser sina barn förgöra hvarandra.
Det förstås af sig själft, att Katarina ingalunda hade lust att dö.
— O, tala ej så, min mor, ni söndersliter mitt hjärta! utropade Frans hycklande.
Katarina smälte i tårar. Hertigen fattade hennes händer och sökte lugna henne, under det han alltjämt kastade oroliga blickar inåt alkoven.
— Men hvad begär du då? sade hon. Säg öppet dina anspråk, så att vi åtminstone må veta, hvad vi ha att rätta oss efter.
— Hvad fordrar ni själf, min mor? sade Frans. Tala, jag lyssnar.
— Jag önskar, att du må återkomma till Paris, mitt älskade barn; jag önskar, att du återvänder till hofvet, där konungen väntar dig med öppna armar.
— Ah, min mor; jag genomskådar allt; det är inte hans armar, som vänta mig; det är Bastiljens fängelsehålor!
— Nej, kom tillbaka, kom tillbaka, och vid min heder, vid min moderskärlek, vid vår herres Kristi blod, — härvid gjorde Katarina korstecknet, svär jag, att konungen skall mottaga dig på ett sätt, som vore du konung och han hertig af Anjou.
Hertigen hade sitt öga oupphörligt fäst på tapeten.
— Antag mina villkor, fortfor Katarina, antag dem, min son. Vill du ha större apanage? Säg; vill du ha ett lifgarde?
— Ack, min mor, hans majestät har redan gifvit mig ett sådant, till och med en hedersvakt, emedan den utgjordes af hans fyra favoriter.
— Åh, svara mig ej så där. Den vakt, han skall gifva dig, får du själf välja; du skall ha rättighet att till chef för denna vakt tillsätta hvem du behagar, till och med om du så vill, grefve de Bussy.
Hertigen, villrådig vid detta sista anbud, för hvilket han trodde, att Bussy skulle vara känslig, kastade ytterligare en blick inåt alkoven, rädd att där möta ögon gnistrande af vrede. Men tvärtom såg han Bussy glad och leende nicka bifall.
— Hvad skall detta betyda? tänkte han. Önskade då Bussy krig endast för att bli chef för mitt lifgarde.
— Bör jag antaga? sade han högt, liksom ställde han denna fråga till sig själf.
— Ja, ja, ja! svarade Bussy medelst alla möjliga jakande tecken.
— Skall jag då, fortfor hertigen, lämna Anjou för att återvända till Paris?
— Ja, ja, ja! svarade Bussy på samma sätt.
— Ja visst, mitt älskade barn! inföll Katarina. Är det då så svårt att återvända till Paris?
— På min ära jag förstår det minsta af det här, mumlade hertigen. Vi hade kommit öfverens om, att jag skulle vägra allt, och nu râder han mig till fred och vänskap.
— Nå, frågade Katarina ängsligt, hvad svarar du?
— Jag skall betänka mig, min mor, sade hertigen, som af Bussy ville ha förklaring öfver denna motsägelse, och i morgon …
— Han ger med sig, tänkte Katarina. Nu har jag vunnit bataljen.
— Noga öfvervägdt, tänkte hertigen, har Bussy kanske rätt.
Mor och son åtskildes därpå, sedan de omfamnat hvarandra.