Grefvinnan de Monsoreau/Del 2/Kapitel 29
| ← Små orsaker, stora verkningar |
|
Hertigens sorgebesök → |
29.
Grefve de Monsoreau öppnar åter ögonen.
Remy galopperade åstad. Snart var han nära parkmuren. Plötsligt stannade hästen med uppspärrade näsborrar och stirrande ögon. Förvånad blickade Remy ned på marken för att se, hvilket hinder det var, som på detta sätt hejdade hans häst; men han såg ingenting annat än en bred blodström, som förlorade sig mellan blommorna.
— Hvad! tänkte han, skulle det vara här, som herr de Saint-Luc genomborrat Monsoreau?
Han såg sig omkring åt alla sidor.
På tio stegs afstånd, mellan några buskar, varseblef han då en människokropp, stödd emot muren.
— Ah, se där har jag Monsoreau! tänkte han. Han steg af och gick bort till den döde.
— Det är besynnerligt, sade han för sig själf, här ligger han död, riktigt död, och likafullt är blodspåret där borta. Ah! Här ha vi ännu ett spår. Han har släpat sig därifrån och hit, eller också har den beskedlige herr de Saint-Luc, som är själfva barmhärtigheten, satt honom med ryggen mot muren för att hindra blodet att stiga åt hufvudet på honom. Ja, så är det; han har, på min ära, dött med öppna ögon.
Men plötsligt ryggade Remy tillbaka; de båda ögonen, som han nyss hade sett öppnade, slöto sig, och en ännu hemskare blekhet utbredde sig öfver den dödes ansikte.
Remy vardt nästan lika blek som Monsoreau; men som han var läkare, det vill säga försvarlig materialist, mumlade han, i det han ref sig på näsan:
— Hm, om han sluter till ögonen, så bevisar det bara, att han icke är död.
Men som, i trots af hans materialism, hans knän sviktade något mer än skäligt var, satte han sig eller snarare dignade ned och befann sig ansikte mot ansikte med liket.
— Jag har någonstädes läst, tänkte han, att efter döden försiggå vissa rörelsefenomen, som endast antyda ett hopjunkande af materien eller med andra ord en början till förgängelse. Satans karl! Skall han också efter döden bry oss! Ja, på min ära, ögonen äro ej allenast slutna, utan blekheten har äfven ökats. För öfrigt finns ett säkert medel att få veta, om han är död eller ej, och det är att ränna min värja en fot djupt in uti hans mage; om han då inte rör sig, är han bestämdt död.
Plötsligt öppnades Monsoreaus ögon ånyo. Remy reste sig, som biten af en orm, och hans panna betäcktes af kallsvett.
— Han är ej död, mumlade Remy. Ja, nu stå vi där vackert!
En flyktig tanke for genom den unge mannens hufvud.
— Han lefver, tänkte han, det är sant, men om jag dödar honom, så är han död.
Härvid betraktade han Monsoreau, som å sin sida såg på honom med en så förfärad blick, som om han i Remys själ kunde läsa dennes afsikt.
— Fy då, mumlade Remy för sig själf; fy, en så hisklig tanke! Gud är mitt vittne, att, om han stode här framför mig och svängde sin värja, skulle jag af godt hjärta döda honom. Men i det tillstånd han nu är, vore det mer än ett brott, det vore ett nidingsverk.
— Hjälp, mumlade Monsoreau, hjälp, jag dör!
— Mitt läge är verkligen kinkigt, tänkte Remy. Jag är läkare; följaktligen är det min skyldighet att bistå min lidande nästa. Jag vill således glömma, att jag är Bussys vän, och jag vill uppfylla min plikt som läkare.
— Hjälp! upprepade den sårade.
— Ni skall så få, svarade Remy.
— Skaffa mig en präst, en läkare!.
— Läkaren är redan funnen, och kanske skall han göra prästen öfverflödig.
— Haudouin! stammade Monsoreau, som igenkände Remy; genom hvilken händelse…?
Som man ser, var Monsoreau sin karaktär trogen; i själfva dödsångesten var han misstrogen.
Remy insåg hela vikten af denna fråga. Denna skog var ej en banad väg, och man kom ej dit utan att ha något där att göra. Frågan var således naturlig.
— Hvarför har ni kommit hit? frågade ännu en gång Monsoreau, åt hvilken misstanken åter gifvit styrka.
— För tusan! Emedan jag mötte herr de Saint-Luc ett stycke härifrån, och han sade: Skynda er till skogen; nära parken finner ni en död människa.
— Död! upprepade Monsoreau.
— Ja, han trodde det, sade Remy. Man kan inte bli ond på honom för det; då skyndade jag hit och fann er.
— Säg mig nu … ni talar till en man; frukta således ej att säga mig sanningen … säg mig nu: är jag dödligt sårad?
— Ni frågar mycket, ni! Emellertid vill jag försöka att svara er.
Som vi funnit, hade läkarens samvetsgrannhet segrat öfver vännens tillgifvenhet. Med största försiktighet blottade således Remy den sårades bröst.
Värjan hade inträngt i högra sidan af bröstet, emellan sjätte och sjunde refbenet.
— Hm! sade Remy, känner ni mycken smärta?
— Inte i bröstet, men i ryggen.
— I hvilken del af ryggen gör det ondt?
— Under skulderbladet.
— Stålet måtte ha träffat ett ben, sade Remy; däraf kommer smärtan.
Han synade nu det ställe, där grefven sagt sig känna den värsta plågan.
— Nej, sade han, nej, jag bedrog mig; stålet har inte träffat något ben; det har obehindradt gått både in och ut. Ah, ett så vackert värjstyng, herr grefve! Det är verkligen ett nöje att sköta patienter, som grefve de Saint-Luc sårat; ni är stucken så, att dagern skiner tvärs igenom er, min bäste grefve.
I detta ögonblick fuktades den sårades läppar af en rödaktig fradga, och han svimmade. Remy uppdrog hastigt ur sin ficka en lancett; därefter slet han en remsa af den sårades skjorta och band om hans arm. Låt se, sade han; om blodet rinner, så kan det på min ära hända, att fru Diana inte blir änka. Men om det inte rinner … Aj, aj! Det rinner, min själ! Förlåtelse, grefve de Bussy, förlåtelse! Men läkaren går framför allt.
Sedan blodet, sâ till sägandes, ett ögonblick tvekat, började det att frusta ut ur ådern; med det samma andades patienten och öppnade ögonen.
— Ha, stammade han, jag trodde, att allt var förbi!
— Nej, inte ännu, min bäste grefve; det är till och med möjligt …
— Att jag slipper undan?
— Ja. Låt oss först förbinda såret. Vänta, rör er inte; ser ni, naturen sköter er i detta ögonblick invärtes, liksom jag sköter er utvärtes. Jag lägger på ett förband och låter blodet rinna; naturen hejdar och lefrar det. Ack, herr grefve, naturen är en stor läkare. Blodstörtningen är redan hämmad, som ni ser. Godt, det är bra, eller snarare illa.
— Huru, illa?
— Det är nog mycket bra för er, men det är ändock illa. Jag vet väl, hvad jag menar, jag. Min bäste grefve, jag fruktar, att jag har den lyckan att läka er.
— Huru, ni fruktar?
— Ja.
— Ni tror då, att jag kommer mig …
— Tyvärr!
— Ni är en besynnerlig läkare, herr Remy.
— Hvad gör det er, blott jag räddar er?
Då Remy hade stillat blodet, steg han upp.
— Öfverger ni mig nu? stammade grefven.
— Ack, ni talar för mycket, min bäste grefve; för mycket tal är skadligt … Men jag borde snarare råda honom att skrika.
— Jag förstår er ej.
— Lyckligtvis. Se så, nu är ni förbunden. Jag går nu till slottet för att skaffa er hjälp.
— Hur skall jag förhålla mig under tiden?
— Håll er stilla, håll er bara stilla; andas sakta, försök inte att hosta. Vi skola akta oss för att sätta blodet i rörelse. Hvilket är närmaste stället härintill?
— Slottet Méridor.
— Och vägen dit? frågade Remy, som låtsade den fullkomligaste okunnighet.
— Hoppa antingen öfver muren, så kommer ni in i parken, eller följ muren åt, så kommer ni till gallerporten.
— Godt, jag skyndar dit.
— Tack, ädelmodige man! hviskade Monsoreau.
— Om du verkligen visste, hur ädelmodig jag är, mumlade Remy, så skulle du tacka mig ännu mer.
Han steg till häst och galopperade till slottet. Inom fem minuter ankom han till Méridor, hvars samtliga invånare voro i rörelse för att på alla håll söka sin husbondes lik; ty Saint-Luc hade, för att hinna undan, uppgifvit orätt ställe.
Remy slog ned som en meteor midt ibland dem och förde dem med sig. Han visade så mycken ifver, då han anbefallde dem försiktighet, att fru de Monsoreau ej kunde låta bli att se på honom med förvåning. En oredig tanke genomfor hennes hufvud och fördunklade ett ögnblick denna själs änglalika renhet.
— Ack, jag trodde, att han var Bussys vän, mumlade hon, då Remy aflägsnade sig och medförde en bår och linneskaf, med ett ord allt, som för tillfället var nödvändigt.