Grefvinnan de Monsoreau/Del 2/Kapitel 30
| ← Grefve de Monsoreau öppnar åter ögonen |
|
Obehaget af för breda bärstolar och för trånga dörrar → |
30.
Hertigens sorgbesök.
Så snart samtalet mellan hertigen af Anjou och hans mor var slutadt, skyndade den förre att söka upp Bussy för att underrätta sig om orsaken till den högeligen oväntade förändringen i hans tänkesätt.
Bussy, som gått in i sina rum, mottog småleende prinsen.
— Huru! sade han; ers höghet värdigas komma till mig?
— Ja, sade hertigen; jag kommer för att begära en förklaring af dig. Du uppmanar mig att från hufvud till fot väpna mig mot min mors ränker och att tappert uthärda anfallet; jag gör så, men när striden är som hetast, när jag skickligt parerat alla mot mig riktade hugg, så kommer du och säger: tag af er harnesket.
— Jag gaf er alla dessa råd, nådig herre, emedan jag var okunnig om, i hvad ändamål drottning Katarina var hitkommen; men nu, då jag ser, att hon kommit hit till ers höghets ära och lycka …
— Huru! Till min ära och lycka! Hvad menar du med det?
— Jo, hvad är det väl ers höghet vill? Besegra sina fiender, är det ej så? Ty jag tänker icke jag som vissa andra, att ni drömmer om att bli konung af Frankrike.
Hertigen sneglade på Bussy.
— Några skola kanske råda er därtill, fortfor den unge mannen, men dessa, tro mig, äro era värsta fiender. Äro de för envisa och ni ej vet, hur ni skall bli af med dem, så skicka dem till mig; jag skall öfvertyga dem, att de bedraga sig.
Hertigen gjorde en grimas.
— Dessutom, fortfor Bussy, tänk noga efter har ni hundra tusen man och tio millioner livres, är ni allierad med främmande makter och, slutligen, skulle ni vilja draga i fält emot er herre och konung?
— Min herre och konung har ej tvekat att väpna sig mot mig.
— Ja, om ni ser saken från den sidan, så har ni rätt. Låt då utropa er, låt kröna er och antag titel af konung af Frankrike; jag önskar ingenting högre än att se er stiga, emedan, om ni stiger, så skall äfven jag stiga.
— Hvem talar om att bli konung af Frankrike? svarade hertigen sträft. Du framkastar där en fråga, som jag aldrig förelagt någon till lösning, ej ens mig själf.
— Nå, då är allt sagdt, nådig herre, och vi ha ej mer att tvista om, emedan vi äro ense i hufvudsaken.
— Vi äro ense, säger du?
— Ja, så tycks mig åtminstone. Låt således gifva er ett gardeskompani och femhundra tusen livres. Begär innan freden är underteckad, en krigsgärd af Anjou för att föra krig. Då ni en gång väl fått den, så behåller ni den; det förbinder er till ingenting. På detta sätt skola vi få folk, pengar, makt, och vi skola därmed kunna komma … Gud vet, hur långt!
— Men då jag kommit tillbaka till Paris, då de väl en gång åter fått mig i sitt våld, skola de göra narr af mig.
— Åh, nådig herre, nu tänker ni ej på, hvad ni säger. De göra narr af er! Har ni ej hört, hvad änkedrottningen tillbjuder er?
— Hon har tillbjudit mig mycket.
— Ja, jag förstår; det är det, som oroar er. Men bland annat har hon ju tillbjudit er ett gardeskompani, och detta kompani skulle ju få till chef herr de Bussy? Välan, mottag anbudet; utnämn Bussy till er kapten. Antraguet och Livarot till era löjtnanter och Ribeirac till er fänrik. Låt oss fyra utgöra denna hedersvakt; sedan få vi väl se om någon skall våga göra narr af er och ej hälsa på er då ni går förbi, vore det än själfve konungen.
— På min ära tror jag ej, att du har rätt, Bussy, jag skall fundera på saken. Men hvad var det du läste så uppmärksamt, då jag kom in?
— Ack jo, det var ett bref, som … som torde intressera er ännu mer än mig. Hvad tänkte jag på, som ej genast sade er det!
— Det är då en viktig nyhet?
— Ack ja, till och med en sorglig nyhet: grefve de Monsoreau är död.
— Hvad säger du? utropade hertigen häpen, men hade tillika svårt att dölja sin glädje. Monsoreau är död?
— Ja. Äro vi ej alla dödliga?
— Jo, men man dör ej så där plötsligt.
— Det kommer an på. Om man till exempel blir dödad.
— Han har då blifvit dödad?
— Det tyckes så.
— Af hvem då?
— Af Saint-Luc, med hvilken han råkat i tvist.
— Ack, den hedersmannen Saint-Luc!
— Ah, icke visste jag, att den hedersmannen Saint-Luc hörde till era vänner.
— Han är min brors vän, och i samma ögonblick vi ingå förlikning, bli min brors vänner också mina.
— Lika godt, nådig herre; jag är förtjust att se er i en sådan sinnesstämning.
— Och du är säker på, att det är sant?
— För tusan, så säker man kan vara. Se här en biljett från Saint-Luc själf, hvari han underrättar mig om saken, och emedan jag är lika misstrogen som ni, har jag sändt min läkare Remy för att närmare taga reda på alltsammans.
— Död! Monsoreau död! utropade hertigen; död! Ensam!
— Detta ord undföll honom, liksom ordet hedersmannen Saint-Luc hade undfallit honom; båda dessa uttryck voro förfärligt oförställda.
— Han har ej dött ensam, svarade Bussy, emedan Saint-Luc dödat honom.
— Åh, jag vet väl, hvad jag menar, sade hertigen,
— Har ers höghet händelsevis uppdragit åt någon annan att döda honom?
— Nej, på min ära; än du?
— Åh, jag, nådig herre, är en alltför obetydlig person att åt andra uppdraga ett sådant arbete; jag är tvungen att göra det själf, om så behöfs.
— Ha! Monsoreau, Monsoreau! sade prinsen med ett förfärligt småleende.
— Hör på, nådig herre, man skulle kunna tro, att ni bar agg till den stackars grefven.
— Nej, det var du, som gjorde det.
— Ja, det är helt naturligt, att jag bar agg till honom, sade Bussy, rodnande mot sin vilja. Har han ej vållat, att jag af ers höghet led en grym förödmjukelse?
— Minns du det ännu?
— Åh nej, nådig herre, det har ni väl sett. Men ni, hvars tjänare, vän och slaf han var …
— Se så, se så, sade prinsen, i det han afbröt samtalet, som började bli brydsamt för honom; låt sadla hästarna, Bussy.
— Sadla hästarna? Hvart skall det bära af?
Till Méridor; jag vill göra mitt sorgbesök hos fru Diana. Dessutom har detta besök redan länge varit påtänkt, och jag vet ej, hur det kommit till, att det ej ännu blifvit af; men nu skall jag ej skjuta upp det längre. För tusan! Jag vet ej, hvaraf det kommer sig, men jag känner mig just fallen för att vara artig i dag.
— På min ära, sade Bussy för sig själf, nu, då Monsoreau är död, och jag ej mer behöfver frukta, att han säljer sin hustru åt hertigen, så må denne gärna återse henne; förföljer han henne, så skall jag nog försvara henne. Således, efter tillfälle erbjuder sig, så låt oss begagna oss däraf.
En fjärdedels timme senare syntes prinsen, åtföljd af Bussy och en talrik svit, styra kosan till Méridor.
Vid åsynen af denna präktiga ryttarskara skyndade slottets portvakt till vallgrafven för att få veta de främmandes namn.
— Hertigen af Anjou, ropade prinsen.
Genast fattade portvakten sitt horn och blåste en fanfar, som kallade alla husets tjänare till vindbryggan. Den gamle baronen syntes själf på tröskeln med sin slottsnyckel i handen.
— Det är otroligt, hvad Monsoreau är litet saknad, sade hertigen; se, Bussy, hur föga sorgsna alla dessa ansikten äro.
Ett fruntimmer visade sig nu på trappan.
— Ack, se där är den sköna Diana! utropade hertigen; ser du, Bussy, ser du?
— Visst ser jag henne, svarade den unge mannen; men, tillade han sakta, jag ser ej till Remy.
Diana kom verkligen ut men bakom henne följde en bår, och på denna hvilade, med ögon brinnade af feber och svartsjuka, grefve de Monsoreau. Han liknade snarare en indisk sultan i sin palankin än ett lik på sin dödssäng.
— Ah, hvad är detta! utropade hertigen, i det han vände sig till Bussy, som var hvitare än den näsduk, med hvars tillhjälp han sökte dölja sin sinnesrörelse.
— Lefve hertigen af Anjou! ropade Monsoreau, i det han med mycken ansträngning höjde sin hand.
— Sakta, sakta! sade en röst bakom honom, ni upprör blodet.
Det var Remy, som ända till slutet trogen sin roll som läkare anbefallde den sårade att vara försiktig.
Vid hofvet räcker ingen öfverraskning länge, åtminstone ej i ansiktsuttrycken: hertigen af Anjou förvandlade inom ett ögonblick sin häpnad till ett smålöje.
— Ack, min bäste grefve, utropade han, hvilken glad öfverraskning! Skulle ni kunna tro, att man sagt oss, det ni var död?
— Kom hit, min herre, sade den sårade, kom, att jag må kyssa er höghets hand. Gud ske lof! Jag har ej allenast undgått döden, utan hoppas äfven att länge få lefva för att varmare och trognare än någonsin tjäna ers höghet.
Bussy, som hvarken var furste eller äkta man, dessa tvenne ställningar i samhället, där förställning är så nödvändig, kände en kallsvett fukta sina tinningar; han vågade ej betrakta Diana; det skar honom i hjärtat att så nära se ägaren till denna skatt, som nu tvenne gånger gått honom ur händerna.
— Grefve de Bussy, sade Monsoreau, ni, som åtföljt hans höghet, mottag mina lifliga tacksägelser, ty det är nästan er jag har att tacka för lifvet.
— Huru! Mig? stammade Bussy, som trodde att grefven gäckades.
— Visserligen indirekt, det är sant; men min erkänsla är ej dess mindre lika stor, ty se här min räddare, fortfor han och visade på Remy, som förtviflad höjde sina händer mot himmeln och nu skulle velat dölja sig i jordens inälfvor, — det är honom mina vänner ha att tacka för, att jag ännu lefver.
Oaktadt de tecken, den arme doktorn gjorde honom, att han måtte hålla sig tyst, talade han dock med värme om de omsorger, den skicklighet och det nit, Haudoin ådagalagt.
Hertigen rynkade ögonbrynen, Bussy betraktade Remy med en förfärlig min. Den stackars läkaren, dold bakom Monsoreau, nöjde sig med att svara genom en åtbörd, som ville säga:
— Ack, det är icke mitt fel.
— För öfrigt, fortfor grefven, har jag hört, att Remy en dag funnit er döende, liksom han nu funnit mig. Det råder nu vänskap oss emellan; räkna på min tillgifvenhet, grefve de Bussy; då Monsoreau älskar någon, så älskar han af hela sitt hjärta; när han hatar så förhåller sig på samma sätt.
Bussy trodde sig märka, att grefvens flammande ögon härvid riktades på hertigen af Anjou.
Hertigen märkte ingenting.
Sedan han stigit af hästen, bjöd han armen åt Diana och sade: Värdigas, sköna grefvinna, mottaga oss i ert hus, hvilket vi trodde oss finna försänkt i sorg, men som fortfar att vara ett fridens och glädjens hem. Hvad er angår, Monsoreau, så hvila er, ni; hvila är nödvändig för en sårad.
— Nådig herre, sade grefven, det skall aldrig kunna sägas, att, så länge Monsoreau lefver, någon annan än han skall mottaga er i detta hus: mitt folk skall bära mig, och öfverallt hvart ni går, skall jag följa er.
Man skulle kunnat tro, att hertigen anat grefvens verkliga tanke, ty han släppte genast Dianas hand.
— Gå till henne, hviskade Remy i Bussys öra.
Bussy nalkades Diana, och Monsoreau smålog emot dem; Bussy fattade Dianas hand, och Monsoreau smålog likafullt.
— Det har föregått en stor förändring, grefve, sade Diana halfhögt.
— Ack! mumlade Bussy, hvarför är den ej ännu större?