Grefvinnan de Monsoreau/Del 2/Kapitel 31

←  Hertigens sorgebesök

Grefvinnan de Monsoreau av Alexandre Dumas den äldre Översättare: Carolina Wancke Obehaget af för breda bärstolar och för trånga dörrar

Saint-Luc återkommer till hofvet  →

31.
Obehaget af för breda bärstolar och för trånga dörrar.

Bussy lämnade ej ett ögonblick Diana; Monsoreaus välvilliga leende tillät honom en frihet, den han väl aktade sig för att lämna obegagnad.

— Ack, sade han till henne, jag är i sanning den beklagansvärdaste människa! Vid underrättelsen om grefvens död rådde jag prinsen att återvända till Paris och att ingå förlikning med sin bror; han har samtyckt, och nu stannar ni kvar i Anjou, Diana.

— Ack, Ludvig, svarade den unga kvinnan, i det hon ömt tryckte Bussys hand, hur kan ni säga, att vi äro olyckliga? Så många härliga dagar, så mycken oskattbar sällhet, vid hvars minne mitt hjärta bäfvar, ni glömmer då allt detta?

— Jag glömmer ingenting, Diana; tvärtom, jag minnes allt för väl; detta är skälet, hvarför jag finner mig så beklagansvärd, då jag förlorar all denna sället. Kan ni ej fatta, hvad jag skall lida, om jag måste återvända till Paris, på hundra mils afstånd från er! Mitt hjärta brister vid denna tanke, Diana.

Diana såg på Bussy; hans blick uttryckte så mycken smärta, att hon sänkte sitt hufvud och föll i djupa tankar.

— Välan, sade hon plötsligt, ni skall resa till Paris, men jag också.

— Huru! Skulle ni lämna Monsoreau?

— Om jag också lämnar honom, så lämnar han icke mig; nej, tro mig, Ludvig, det är bättre, att han följer med.

— Sårad, sjuk, som han är? Omöjligt!

— Han följer med, säger jag.

Hon gick nu fram till prinsen. Monsoreau rynkade genast pannan.

— Man påstår, sade hon med ett förtjusande småleende, att ers höghet är blomsterälskare. Kom, jag vill visa ers höghet de vackraste blommor i hela Anjou.

Frans bjöd henne artigt handen.

— Hvart för du hans höghet? frågade Monsoreau oroligt.

— Till drifhuset.

— Jaså. Bär mig också dit, sade Monsoreau.

— På min ära tror jag ej nu, att jag gjorde väl i att ej döda honom, tänkte Remy. Gud ske lof! Han skall nog döda sig själf.

— Låt herr de Monsoreau ej ana, att ni lämnar Anjou, och jag åtager mig det öfriga, sade Diana sakta till Bussy.

Bussy gick nu fram till prinsen, medan Monsoreaus bärstol tog af bakom en häck.

— Nådig herre, sade Bussy, var framför allt försiktig; låt Monsoreau ej veta, att vi äro på väg att ingå förlikning.

— Hvarför det?

— Emedan han skulle kunna underrätta änkedrottningen om våra planer för att skaffa sig henne till vän.

— Du har rätt, sade hertigen; du misstror då Monsoreau?

— Ja, vid Gud.

— Det gör jag också. Jag tror sannerligen, att han med afsikt låtsat vara död.

— Nej, minsann, han har nog fått ett ordentligt värjstyng; den där åsnan Remy, som hjälpt honom ur klämman, trodde själf ett ögonblick, att han var död. Själen måtte verkligen vara fastspikad i kroppen på den karlen.

Man hade nu ankommit till drifhuset. Diana smålog allt vänligare mot hertigen.

Prinsen gick först in, sedan Diana; Monsoreau ville följa efter, men då hans bärstol skulle föras in, märkte man, att det var omöjligt att få in den, emedan dörren var för trång. Monsoreau uppgaf ett rop af raseri. Diana gick in utan att bry sig om sin mans förtviflade åtbörder.

Bussy förstod nu Dianas afsikt. Han stannade kvar hos Monsoreau, i det han med lugn ton sade:

— Fåfängt, herr grefve; denna dörr är för trång, och ni kan inte komma in.

— Nådig herre, nådig herre, ropade Monsoreau efter prinsen; gå inte in i drifhuset, där finns utländska växter, som sprida en giftig doft, nådig herre!

Men Frans hörde ej; lycklig att känna Dianas hand hvila i sin, inträdde han, trots sin vanliga försiktighet, i den grönskande labyrinten.

Bussy uppmanade Monsoreau att vara tålig, men trots detta inträffade hvad som var att befara: Monsoreau kunde icke uthärda all denna fysiska och moraliska smärta: han svimmade. Remy återtog nu sina rättigheter som läkare och befallde, att den sårade skulle föras tillbaka till sitt rum.

— Säg mig nu, sade Remy till Bussy, hvad jag skall göra?

— Hå, för tusan, fullfölj, hvad du så lyckligt börjat; stanna kvar hos honom och gör honom frisk.

Därefter underrättade han Diana om hennes mans tillstånd. Hon lämnade genast hertigen och skyndade till slottet.

— Ha vi lyckats? frågade Bussy, då hon gick förbi honom.

— Jag tror det, svarade hon; men far i alla fall ej härifrån, förrän ni träffat Gertrud.

Hertigen brydde sig ej om blommorna längre än Diann var i hans sällskap: så snart hon gått sin väg, ihågkom han genast grefvens förmaningar och lämnade hastigt drifhuset.

Under tiden hade Diana kommit in till sin man. Efter en stund öppnade grefven ögonen. Hans första rörelse var att häftigt söka resa sig upp; men som Remy förutsett detta, hade han fastbundit patienten vid sängen. Grefven uppgaf då ett vredgadt utrop; men när han såg sig omkring, blef han varse Diana vid sin hufvudgärd.

— Nå det var bra, sade han. Vi skola redan i afton resa till Paris.

Remy började motsäga honom; men Monsoreau låtsade ej höra honom.

— Kan ni tänka på något sådant, ni, som är sårad? sade Diana med sitt vanliga lugn.

— Jag frågar ej efter mitt sår; hellre dö än lida så här. Skulle jag än dö på landsvägen, skola vi likväl resa i afton.

— Välan, som ni behagar.

— Ja, det är min önskan; gör dig således färdig till resan, jag ber.

— Jag är snart färdig, men kan jag få veta, af hvad orsak ni fattat detta hastiga beslut?

— Det skall jag säga er, då ni ej mer har några blommor att visa prinsen, eller då jag låtit göra så tillräckligt stora dörrar, att min bärstol kan komma in öfverallt.

Diana blott böjde hufvudet till svar.

— Men, fru grefvinnan … invände Remy.

— Grefven vill det, svarade Diana, och min plikt är att lyda.

Remy trodde sig på ett tecken af Diana märka, att han borde hålla inne med sina invändningar. Han teg således, men mumlade för sig själf: de taga lifvet af honom, och sedan påstår man, att det är läkarens fel.

Under tiden beredde sig hertigen af Anjou att lämna Méridor.

Gertrud kom nu med hälsning från Diana, att denna måste stanna hos grefven och ej kunde ha den äran att säga prinsen farväl. Därefter fick hon tilfälle att hviska till Bussy, att Diana skulle resa samma afton.

Hertigen och hans svit begåfvo sig på väg.

Frans hade underliga nycker. Om Diana visat sig kallsinnig mot honom, skulle hon sårat honom, kanske påskyndat hans resa från Angers; nu, däremot, hade hon varit vänlig, och hennes leende var en lockelse för honom att kvarstanna. Som han dessutom var okunnig om Monsoreaus beslut, upphörde han ej under hela vägen att tänka på den fara, för hvilka han utsatte sig, om han allt för lätt gåfve vika för änkedrottningens önskningar.

Bussy hade förutsett detta och räknade ganska mycket på en dylik nyck af hertigen.

— Bussy, sade Frans, det är kanske ej klokt af mig att för hastigt gifva vika för min mors skäl.

— Ni har rätt; hon inbillar sig nog ändå vara det bästa politiska hufvud i landet.

— Däremot förstår du, om jag begär åtta dagars betänketid, eller, rättare, drar ut saken en åtta dagar, under hvilka man kunde ställa till fester och inbjuda adeln, så kunde hon få se, hur starka vi äro.

— Klokt resonerad, nådig herre.

— Jag stannar kvar här i åtta dagar, sade hertigen; under tiden skall jag nog kunna förmå min mor till flera eftergifter, var säker på det.

— Det är rätt, nådig herre; aftvinga henne allt hvad ni kan, men laga likväl så, att era affärer ej måtte förlora i stället för att vinna på detta uppskof; konungen, till exempel, som känner era planer, kan bli förargad, ty han är ganska retlig.

— Du har rätt; jag borde skicka något sändebud till min bror, som kunde underrätta honom om min återkomst: detta skulle just förskaffa mig de åtta dagar jag behöfver.

— Ja, men detta sändebud löper stor fara, invände Bussy.

Hertigen af Anjou log med sitt falska leende.

— I fall jag ändrar beslut, menar du? sade han.

— Ja, i trots af det löfte, ni gifvit er bror, skulle ni nog göra det, om ni ansåge ert intresse så fordra, eller hur?

— Kanske.

— Rätt bra! Och då sättes er ambassadör på Bastiljen.

— Vi skola ej underrätta honom om ändamålet med hans afsändande, utan lämna honom ett bref.

— Gif honom tvärtom ej något bref, utan underrätta honom om faran.

— Men då vill ingen åtaga sig saken.

— Åh, hur kan ni tro det?

— Känner ni någon, som skulle vilja åtaga sig den?

— Ja, jag känner en: jag själf.

— Du?

— Ja, just jag; jag tycker om kinkiga underhandlingar.

—Bussy, min vän Bussy, utropade hertigen, om du åtager dig denna, så kan du räkna på min eviga erkänsla.

Bussy smålog, ty han kände måttet af hans höghets erkänsla. Hertigen trodde, att han tvekade.

— Jag ger dig tio tusen écus till resan, tillade han.

— Ah, nådig herre, kunna väl sådana tjänster betalas?

— Du reser således till Paris?

— Ja, redan i afton, om ni så vill, nådig herre.

— Min käcke Bussy, du samtycker då verkligen?

— Ack, för att göra er en tjänst, nådig herre, vet ni väl, att jag skulle kunna gå i elden. Ni för under tiden ett lustigt lif här; skaffa mig, om ni kan, af änkedrottningen ett godt abbotsstift.

— Jag funderar redan därpå, min vän.

Bussy var utom sig af glädje. Han stod i begrepp att afresa, så snart han från Méridor finge signal till uppbrott.

Signalen lät vänta på sig ända till följande morgon. Efter den sinnesrörelse Monsoreau erfarit, hade han känt sig så svag, att han själf ansett sig behöfva denna natt för att hvila ut.

Först omkring klockan sju på morgonen underrättades Bussy, att grefven, trots den gamle baronens böner och Remys förmaningar, begifvit sig af till Paris i en bärstol, som eskorterades af Diana, Remy och Gertrud till häst. Bussy tog genast samma väg.

---