Grefvinnan de Monsoreau/Del 2/Kapitel 34
| ← Gorenflot |
|
Hertigens af Anjou sändebud → |
34.
· · · · ·
För en väl beriden ryttare är det ej allenast lätt att upphinna folk, som färdas till fots, utan han äfventyrar till och med att få försprång; detta var ock hvad som hände Bussy.
Man var nu i slutet af maj månad, och hettan var ganska stark, hvarför också Monsoreau befallde, att de skulle göra halt i en liten skog vid vägen. Under tiden passerade Bussy förbi.
Som man lätt kan föreställa sig, hade han ej försummat att underrätta sig af dem, han mötte, huruvida de sett till några ryttare och en af bönder buren bärstol. Ända till byn Durtal hade han erhållit de mest tillfredsställande upplysningar, hvarför han, i öfvertygelse, att Diana färdades framför honom, satte sin häst i traf och emellanåt på höjden af någon backe reste sig i stigbyglarna för att söka upptäcka sällskapet. Men emot all förväntan slutade upplysningarna med ens; de resande, han mötte, hade ej sett till ifrågavarande personer, och då han hunnit till de första husen af byn la Flèche, blef han öfvertygad, att han, i stället för att vara efter, hade fått försprång.
Han påminde sig nu ungskogen vid vägen och förstod, hvarför hans häst gnäggat just då.
Han tog i ögonblicket sitt parti, stannade vid byns eländigaste krog, slog sig ned vid ett fönster och gömde sig bakom det skynke, som skulle utgöra gardin. Hvad som förmått Bussy att välja detta kyffe var, att det låg midt emot det förnämsta värdshuset, där han förmodade Monsoreau skulle komma att göra halt.
Bussy hade gissat rätt; frampå eftermiddagen anlände sällskapet.
De resande gingo in i värdshuset, sist Diana, som, efter hvad Bussy tyckte, blickade oroligt omkring sig. Hans första tanke var att visa sig för henne, men han hade nog själfbehärskning att draga sig tillbaka.
Aftonen kom. Bussy hoppades, att Remy skulle gå ut eller Diana visa sig vid något fönster; han insvepte sig således i sin kappa och posterade sig på gatan.
På detta sätt väntade han ända till klockan nio; d infunno sig åtta karlar vid porten; fyra af dem inträdde.
— Ah, tänkte Bussy, skulle de möjligtvis ämna resa under natten? Det vore en förträfflig idé af Monsoreau.
Mycket riktigt! Tåget satte sig åter i gång.
Diana såg sig ånyo uppmärksamt omkring; men grefven ropade på henne, och hon nödgades gå fram till hans bärstol.
De fyra personer, hvilka skulle aflösa de bärande, tände facklor och gingo två på hvar sin sida om tåget.
Bussy steg äfven till häst. Denna gång behöfde han ej frukta att taga miste om vägen eller att förlora tåget ur sikte; ty facklorna vägledde honom förträffligt.
Monsoreau lät ej Diana ett ögonblick aflägsna sig. Han samtalade med henne eller snarare bannade henne. Besöket i drifhuset tjänade till text för oändliga kommentarier och en mängd bittra frågor.
Tåget färdades sålunda framåt, då Bussy, för att gifva sin närvaro tillkänna, plötsligt hvisslade i en silfverpipa, på samma sätt som han hemma brukade kalla på sina tjänare.
Remy igenkände genast denna hvissling. Diana darrade och såg på den unge mannen, som jakande böjde hufvudet, hvarefter han närmade sig henne och hviskade:
— Det är han.
— Hvad är det fråga om? ropade Monsoreau; hvem talar er till, madame?
— Till mig? Ingen.
— Jo visst; jag såg skuggan af en person, som nalkades er, och jag hörde en röst.
— Denna röst var herr Remys; är ni också svartsjuk på honom?
— Nej; men jag tycker om att höra talas högt; det förströr mig.
— Det finns likväl saker, hvilka ej kunna sägas inför herr grefven, afbröt Gertrud, som ville komma sin matmor till hjälp; för det första, emedan man kan säga saker, som ej röra herr grefven, och för det andra kan man råka säga saker, som allt för mycket röra honom.
— Af hvad slag voro då de, som Remy anförtrodde grefvinnan?
— Af det slag, som alltför mycket röra herr grefven.
— Huru! utropade Monsoreau; säg genast, jag vill veta det.
— Jag sade, herr grefve, att om ni på detta sätt anstränger er, så är ni död, innan ni tillryggalagt tredjedelen af vägen.
Vid facklornas dystra sken kunde man se Monsoreau bli blek som ett lik.
— Han väntar er där borta, hviskade knappt hörbart Remy till Diana; håll något inne er häst, så hinner han er.
Remy hade talat så sakta, att Monsoreau endast hörde ett mummel; men han gjorde en ansträngning, vände hufvudet åt sidan och såg Diana bakom sig.
— En sådan rörelse till, herr grefve, sade Remy, och jag svarar ej för en blodstörtning.
Sedan någon tid hade Diana blifvit modig; hon vände om sin häst och inväntade Bussy. I detsamma steg Remy af, kastade tygeln åt Gertrud och skyndade fram till bärstolen för att sysselsätta patienten.
— Får jag känna på pulsen, sade han; jag slår vad, att herr grefven har feber.
Några sekunder därefter var Bussy vid Dianas sida. De tvenne unga älskande behöfde ej tala för att förstå hvarandra; några ögonblick höllo de hvarandra omfamnade, Bussy var den, som först bröt tystnaden.
— Du reser, och jag följer dig.
— Ack, Ludvig, hvad mina dagar skola blifva sköna, mina nätter ljufva, om jag har det medvetandet, att du är mig nära!
— Men om dagen skall han ju se oss.
— Nej, du skall följa oss på långt håll, och endast jag, min Ludvig, skall se dig. Vid vägens krökning, på kullarnas höjd, skall plymen på din hatt, broderiet på din kappa, din fladdrande näsduk, allt skall tala till mig i ditt namn, allt skall säga, att du älskar mig. Må jag, då dagen sänkes, då skymningens töcken breder sig öfver fältet, blott se din kära skugga buga sig och sända en slängkyss, så skall jag anse mig lycklig, ja, säll!
— Tala, tala, älskade Diana; du kan ej ana, hur harmonisk din ljufva röst är.
— Och då vi färdas om natten … hvilket ofta skall hända, ty Remy har sagt honom, att aftonsvalkan är välgörande för hans sår … då vi färdas om natten, skall jag liksom nu hålla inne min häst då och då slutas i dina armar, och i ett ögonblick säga dig allt, hvad jag tänkt under dagens lopp.
— O, hvad jag älskar dig! hviskade Bussy.
— Ser du, återtog Diana, jag tror, att våra själar äro så innerligt förenade, att vi till och med skilda åt och utan att talas vid, utan att se hvarandra, äro lyckliga genom blotta medvetandet att vara hvarandra nära.
— Ack, ja! Men att se dig, att trycka dig i mina armar! O, Diana, Diana!
De tvenne älskande glömde hela världen.
I en hast skallade en röst, som kom dem bägge att spritta till, Diana af fruktan, Bussy af vrede.
— Diana, ropade denna röst, Diana, hvar är du? Svara!
— O, det är han, det är han! Jag hade glömt honom, mumlade Diana. O, ljufva dröm! Grymma dröm!
— Hör, sade Bussy, hör, Diana: vi äro nu förenade; säg ett ord och ingenting förmår rycka dig ifrån mig. Diana, låt oss fly. Hvem hindrar oss att fly? Se: framför oss världen, sällheten, friheten! Ett ord, och vi fly! Ett ord och, förlorad för honom, skall du evigt tillhöra mig.
Den unge manne höll henne härvid sakta kvar.
— Än min far? suckade Diana.
— Ja, men då han får veta, att jag älskar dig … hviskade Bussy.
— Ack! Betänk dock: en far!
— Välan, jag vill ej tvinga dig, älskade Diana. Befall, och jag lyder.
— Hör, sade Diana, i det hon utsträckte handen, vårt öde är där; låt oss vara starkare än den plågoande, som förföljer oss; frukta ingenting, du skall få se, om jag kan älska.
— Min Gud, vi måste då skiljas! mumlade Bussy.
— Grefvinna, grefvinna! ropade rösten. Svara, eller jag hoppar ur denna fördömda bärstol, skulle det än bli min död.
— Farväl! sade Diana, farväl! Han kunde göra, som han hotar, och då blefve det hans död.
— Du beklagar honom?
— Svartsjuke! hviskade Diana med ett tjusande smålöje.
Bussy släppte henne; inom ett par sekunder var hon vid bärstolen, där hon fann grefven till hälften afdånad.
— Stanna, ropade grefven, stanna!
— För tusan, sade Remy, stanna icke! Han är galen; om han vill döda sig, så må han det.
Bärstolen skred sålunda oupphörligt famåt, och Gertrud frågade okonstladt:
— Men hvem ropar då grefven på? Grefvinuan är ju här bredvid mig. Kom hit och svara själf, nådig fru; säkert yrar grefven.
Utan att säga ett ord inträdde nu Diana inom den af facklorna upplysta kretsen.
— Ah! utropade Monsoreau matt, hvar var ni då?
— Hvar annars än bakom er?
— Var bredvid mig, var tätt bredvid mig; lämna mig ej.
Man anlände snart till det ställe, där man skulle göra ny halt; Monsoreau hvilade några timmar och ville sedan åter fortsätta resan. Han hade brådt, ej att komma till Paris, men att aflägsna sig från Angers.
Tid efter annan förnyades den seen, vi skildrat.
Remy tänkte då: må han dö af harm; läkarens ära är dock räddad.
Men Monsoreau dog ej; tvärtom, efter tio dagars förlopp anlände han till Paris, synbart förbättrad till hälsan.
Remy var bestämdt en skicklig man, långt skickligare än han önskat.
Under färden hade Diana genom sina ömhetsbetygelser mildrat Bussys stolthet, ja till och med förmått honom lofva att efter framkomsten inställa sig hos Monsoreau och söka den vänskap denne var så villig att skänka honom.