Grefvinnan de Monsoreau/Del 2/Kapitel 35
| ← Kapitel 34 |
|
Fortsättning → |
35.
Hertigens af Anjou sändebud.
Emellertid återkom hvarken Katarina eller hertigen af Anjou till Paris, och nyheten om en skarp söndring emellan de bägge bröderna vann med hvarje dag allt mer vikt och trovärdighet.
Favoriterna sade till konungen:
— Sire, er bror har fått dåliga råd.
Det var allt hvad man den tiden vågade säga åt en konung. Och som blott en enda person ägde vilja och förmåga att gifva Frans råd, så växte förbittringen mot Bussy oupphörligt.
En dag spreds den nyheten, att hertigen af Anjou sändt en ambassadör. Då denna nyhet hann till Louvren, blef där en allmän uppståndelse. Konungen bleknade af harm, och hofmännen blefvo naturligtvis alldeles gulbleka. De svuro på, att detta sändebud borde på det grymmaste mördas.
Som vanligt, började hofmännen därpå att feja sina värjor och öfva sig i fäktning.
Chicot lämnade både värja och dolk i slidan och föll i djupa tankar.
Då konungen märkte detta, frågade han honom, hvad han tänkte på.
— Sire, svarade Chicot efter moget öfvervägande, antingen skickar hertigen af Anjou ett sändebud, eller också skickar han det icke.
— Nå, det lönade visst mödan, att du tog en så betänksam min på dig för att göra denna märkvärdiga slutsats.
— Tålamod, tålamod! såsom er höga moder, den Gud bevare, brukar säga.
— Du finner väl, att jag har det, då jag hör på dig.
— Om han skickar er ett sändebud, då tror han sig kunna göra det; om han tror sig kunna göra det, han, som är själfva försiktigheten, så är det därför, att han känner sig stark; om han känner sig stark, så måste man gå varsamt till väga med honom; låt oss alltså mottaga sändebudet och visa det all möjlig välvilja. Det förbinder till ingenting. Om vi sedan finna tillfälle, ej att släcka harmen på ett stackars sändebud, utan att gripa själfve anföraren den höge, ädle fursten, hertigen af Anjou, den ende sannskyldige brottslige, utom de tre Guiserna förstås, och att stänga in honom på ett ännu säkrare ställe än Louvren, så låt oss göra det, sire.
— Jag tycker ej illa om denna inledning.
— Men om han inte sänder någon ambassadör, hvarför låter du dina vänner böla?
— Böla?
— Ja, du förstår väl, att jag skulle säga ryta, om man möjligtvis kunde taga dem för lejon. Skulle det nu vara så, att hertigen af Anjou ingen skickar, så äro de nog galna att inbilla sig, att han verkligen gjort det, och att det skett för deras skull.
— Chicot, du glömmer, att de personer, du talar om, äro mina vänner, mina enda vänner.
— Ack, min konung, vill du, att jag skall slå hvad och vinna af dig tusen écus, säg?
— Hvad menar du?
— Påstår ers majestät, att de äro osvikligen trogna, så påstår jag däremot, att af fyra skall jag ha tre med både kropp och själ i mitt våld, och det inom ett dygn; låt oss slå vad.
Den säkerhet i tonen, hvarmed Chicot talade, gjorde konungen tankfull, och han svarade icke.
— Ja så, sade Chicot, nu funderar du också. Du är skarpsinnigare än jag trodde, min son; ty du anar sanningen.
— Nå, hvad råder du mig till?
— Jag råder dig att vänta. Hälften af Salomos vishet ligger i det ordet. Om en ambassadör kommer, så tag väl emot honom. Om ingen kommer, så gör som du vill, men gör din bror rättvisa och uppoffra honom ej för de där tokarnes skull. Han är, tyvärr, en stor stackare, det vet jag nog, men han är dock en Valois. Döda honom, om du så tycker; men för namnets skull, förnedra honom ej; det är något, som han med mycken framgång själf sörjer för.
— Det är sant, Chicot.
— Ytterligare en god läxa, som du har mig att tacka för. Men låt mig nu få sofva, Henrik; för åtta dagar sedan måste jag skaffa en munk ett rus, och då jag utför en sådan bragd, är jag sedan yr i hufvudet en hel vecka.
— En munk? Var det den där genovevermunken, om hvilken du redan talat?
— Just han. Du har lofvat honom ett abbotsstift.
— Jag?
— Är det inte det minsta, du kan göra för honom, efter hvad han gjort för dig?
— Han är mig då beständigt tillgifven?
— Han tillber dig. Hör på, om tre veckor är det ju Kristi lekamens fest? Då ställer du väl till en liten procession?
— Det är min plikt att gifva mitt folk ett föredöme af gudfruktighet.
— Och, som vanligt, har du valt till stationer hufvudstadens fyra stora kloster?
— Ja.
— S:t Genovevas är ju ett af dem?
— Visserligen; det är det andra i ordningen, dit jag ämnar bege mig. Men hvarför frågar du så?
— Åh, jag är bara litet nyfiken. God natt, Henrik!
Just då Chicot höll på att laga sig i ordning till en lur, hördes häftiga röster. Gardeskaptenen inträdde med häpen min.
— Sire, sade han, ett sändebud från hertigen af Anjou stiger af vid slottsporten.
— Med följe? frågade konungen.
— Nej, helt allena.
— Då måste man taga dubbelt väl emot honom, Henrik ty det är en behjärtad man, sade Chicot.
— Välan, sade konungen, som bleknade, ehuru han försökte antaga en lugn min; låt hofvet församlas i tronsalen; jag skall gå och kläda mig i svart, ty den färgen är bäst passande, då man har den olyckan att nödgas underhandla med sin egen bror.