Grefvinnan de Monsoreau/Del 2/Kapitel 36
| ← Hertigens af Anjou sändebud |
|
Saint-Luc uträttar sitt uppdrag → |
36.
Fortsättning.
Omkring den kungliga tronen trängdes en sorlande människohop. Sorgsen och med rynkad panna intog konungen sin plats. Allas blickar voro vända mot det galleri, genom hvilket vakthafvande kaptenen skulle föra in sändebudet.
— Sire, sade Quélus, i det han lutade sig till konungens öra, känner ni ambassadörens namn?
— Nej; hvad frågar jag efter det?
— Det är Bussy, sire; förolämpningen blir därigenom ännu större.
— Jag inser ej, att detta utgör någon förolämpning, svarade konungen, som bemödade sig att bibehålla kallblodighet.
— Kanske märker ers majestät den ej, sade Schomberg; men vi, vi märka den.
Henrik svarade ej; han såg hatet och vreden jäsa omkring sin tron och lyckönskade sig i tankarna att kunna sätta ett dylikt värn emellan sig och sina fiender.
— Låt honom komma in, sade nu konungen.
Vid dessa ord blef det tyst i salen.
Nu ljödo i galleriet raska steg och sporrar klingade stolt mot golfvet.
Med högburet hufvud och lugn blick inträdde Bussy. Han gick rakt fram till Henrik, hälsade vördnadsfullt och afvaktade med stolt hållning konungens tilltal; denna stolthet inför tronen höfdes dock en ädling och hade ingenting förolämpande för majestätet.
— Hvad, herr de Bussy, är det ni? sade konungen. Jag trodde er vara borta i Anjou.
— Sire, jag har verkligen varit där; men, som ni ser, har jag lämnat det.
— Hvad är det då, som fört er till vår hufvudstad?
— Min önskan att göra ers majestät min underdåniga uppvaktning.
Konungen och favoriterna sågo på hvarandra; det syntes tydligt, att de väntat sig ett helt annat svar af den häftige Bussy.
— Ingenting annat? återtog konungen stolt.
— Jo, sire, den befallning jag fått af hans höghet hertigen af Anjou att äfven framföra hans vördnadsfulla hälsning.
— Och hertigen har ej gifvit er något annat uppdrag?
— Jo, han sade mig, att om han vore sinnad att återvända i sällskap med änkedrottningen, önskade han, att ers majestät skulle bli underrättad om hans, d. v. s. en af era trognaste undersåtars återkomst.
Svarslös af öfverrraskning förmådde konungen ej fortsätta sina frågor. Under detta afbrott gick Chicot fram till ambassadören och sade:
— God dag, grefve Bussy!
Bussy vände sig om, förvånad öfver att i denna samling äga en vän.
— Ah, herr Chicot! God dag, god dag! sade han. Hur mår herr de Saint-Luc?
— Jo, mycket bra.
— Har ni ingenting mer att säga mig, herr de Bussy! afbröt konungen.
— Nej, sire, endast detta, att om någonting af vikt återstår att framställa för ers majestät, så skall hans höghet ha den äran att själf göra det.
— Godt! svarade konungen, hvarefter han gick ned från tronen.
Audiensen var slut, grupperna skingrade sig; men Bussy märkte, att han var omringad af de fyra gunstlingarna, hvilka skummade af raseri.
I salens ena hörn stod konungen och talade med sin kansler. Bussy låtsade ej märka favoriterna, utan fortfor att samtala med Chicot; men liksom hade konungen deltagit i komplotten, ropade han plötsligt på Chicot, som artigt bugade sig för Bussy, hvilken ej mindre artigt besvarade hans hälsning och nu såg sig vara ensam med favoriterna.
Då Quélus nu kom fram till honom, sade Bussy artigt:
— Se, god dag, herr de Quélus! Tillåt mig fråga, hur ni och er familj befinna er?
— Tämligen illa, svarade Quélus.
— Min Gud, utbrast Bussy, liksom hade detta svårt bedröfvat honom.
— Jo, det finns något, som särdeles besvärar oss.
— Något? återtog Bussy med förvåning; nå, men äro icke ni och er familj tillräckligt mäktiga att undanröja detta något?
— Förlåt, min herre, sade Maugiron, i det han sköt undan Schomberg, som närmat sig för att deltaga i detta samtal, hvilket lofvade att bli så intressant, det är icke något, utan någon, som Quélus menade.
— Det rådet har jag också gifvit honom, herr de Bussy, så behöfver han ju blott skjuta undan honom, såsom ni nu gjorde.
— Det rådet har jag också gifvit honom, herr de Bussy, inföll Schomberg, och jag tror, att Quélus föresatt sig att följa det.
— Ah! Är det ni, herr Schomberg? sade Bussy; jag hade ej den äran att känna igen er.
— Kanske är jag ännu blåfärgad i ansiktet? svarade Schomberg.
— Nej, ni är tvärtom mycket blek; skulle ni möjligtvis må illa?
— Om jag är blek, så är det af vrede.
— Kanske äfven ni, liksom herr Quélus, är besvärad af något eller någon?
— Ja, min herre.
— Alldeles så är det med mig också, tillade Maugiron; jag har också någon, som besvärar mig.
— Alltid lika kvick, herr Maugiron, anmärkte Bussy. Sannerligen, mina herrar, ju mer jag ser på er, desto mer förvånas jag öfver ert oroliga utseende.
— Ni glömmer mig, min herre, sade d'Epernon, i det han högdraget gick Bussy närmare.
— Förlåt mig, herr d'Epernon; men ni höll er som vanligt bakom de andra, och som jag ej har äran att vara mycket bekant med er, så tillkom det ej mig att först tilltala er.
Det var ett sällsamt skådespel att se Bussy glädtigt och småleende i denna krets af personer, som ej andades annat än hat och hämnd.
— Ändtligen! ropade Quélus och stampade otåligt i golfvet.
Bussy upplyfte ögonen mot taket och såg sig omkring.
— Min herre, sade han, märkte ni, sådant eko det är här i salen? Ingenting upprepar ljudet så som marmorväggar, och rösterna bli dubbelt starkare under tak af stuck, då tvärtom, när man befinner sig på fria fältet, ljuden dela sig, och, på min ära, tror jag ej, att skyarna uppfånga sin andel däraf. Jag framkastar denna förmodan efter Aristophanes. Han I läst Aristophanes, mina herrar?
Maugiron trodde sig ha förstått Bussys anspelning och närmade sig för att hviska några ord i hans öra. Men Bussy hejdade honom och sade:
— Inga förtroenden här, min herre, jag ber; som ni vet, är hans majestät misstänksam och kunde lätt tro, att vi förtala honom.
Maugiron drog sig ursinnig tillbaka, men Schomberg intog hans plats och sade med tonvikt på hvarje ord:
— Jag är en plump, ohyfsad, men öppenhjärtlig tysk och talar tillräckligt högt, för att de, som höra mig, kunna förstå, hvad jag säger; men då mina ord, dem jag söker göra så tydliga som möjligt, ej höras, emedan den, till hvilken jag talar, antingen är döf eller icke vill förstå dem, så vill jag …
— Ni? afbröt Bussy, i det han på den unge mannen, som mot honom sträckt sin hand, kastade en blick, hvilken ej kunde jämföras med annat än tigerns, en blick, som sprutade eld och lågor.
Schomberg hejdade sig. Bussy ryckte på axlarna, svängde sig om på klacken och vände honom ryggen, men befann sig i detsamma ansikte mot ansikte med d'Epernon, som nu var ur stånd att rygga tillbaka.
— Sen I, mina herrar, sade han, hur småstadsaktig herr de Bussy ser ut efter sitt vistande i Anjou; han är orakad och har svarta stöflar, men grå hatt.
— Det har jag också själf märkt, min bäste herr d'Epernon, och då jag ser er så väl klädd, tror jag nästan, att jag till modell i klädsel nödgas taga en liten gascognisk adelsman. Men jag ber, låt mig komma fram; ni står mig så nära, att ni trampar mig på foten, och det rätt kännbart ändå oaktadt mina svarta stöflar, tillade han med ett glädtigt smålöje.
Han gick nu ifrån dem för att hälsa på Saint-Lue, som just nu inträdde.
Saint-Luc kände, att hans hand var feberhet, och som han däraf slöt till något utomordentligt, drog han Bussy med sig ut ur salen.
— Det är otroligt, sade Quélus, jag förolämpade honom, och han svarade ej.
— Jag höjde min hand emot hans ansikte, sade Schomberg, och han svarade ändå ej.
— Jag trampade honom på foten, utropade d'Epernon, och han svarade mig ej.
— Det är klart, att han ej ville höra, sade Quélus; det ligger något därunder.
— Jag gissar, hvad det är, inföll Schomberg; han inser, att vi fyra skulle bli honom öfvermäktiga.
I detta ögonblick kom konungen bort till gunstlingarne; Chicot talade sakta med Henrik.
— Nå, frågade konungen, hvad sade herr de Bussy?
— Han sade ingenting godt, sire, inföll Quélus. Han är ej mer parisare.
— Hvad är han då?
— Han är landtjunkare; han ger med sig.
— Hvad betyder det? frågade konungen.
— Det betyder, svarade Quélus, att jag skall dressera en hund, som biter honom i vadorna, fastän han kanhända ej märker det, om han har stöflar på sig.
— Och jag, sade d'Epernon, skall gå ännu längre; ty i dag trampade jag honom på foten, men i morgon skall jag ge honom en örfil. Han har blott en falsk tapperhet och tänker säkert: jag har nu slagits nog för äran; hädanefter vill jag vara försiktig.
— Hvad, mina herrar! sade Henrik med låtsad vrede, han I vågat här i Louvren skymfa en af min brors ädlingar?
— Ack ja, tre, svarade Maugiron med likaledes låtsad undergifvenhet, och ehuru vi skymfade honom duktigt, svarade han ändå ingenting.
— Konungen såg småleende på Chicot och hviskade till honom:
— Påstår du nu också, att de blott bölat? Måhända de denna gång ha rytit, Chicot?
— Kanske ha de jamat, svarade Chicot; jag känner människor, som ej kunna fördraga kattor; måhända är det så med herr de Bussy, och han har därför gått sin väg utan att svara.
— Tror du det? sade konungen.
— Den, som lefver. får väl se, svarade Chicot allvarligt.
— Som herrn är, så är också drängen, återtog Henrik.
— Menar ni därmed, sire, att Bussy är er brors dräng, så bedrar ni er mycket.
— Mina herrar, sade kungen, den italienska skådespelartruppen skall i afton gifva en fars; jag inbjuder er att åse den.
De närvarande bugade sig vördnadsfullt, och konungen gick ut genom stora dörren, just i det ögonblick Saint-Luc kom in genom den lilla och vinkade åt de fyra ädlingarna, hvilka äfven ämnade gå sin väg.
— Förlåt, herr Quélus, sade han, bor ni kvar på gatan Saint-Honoré?
— Ja, min vän; hvarför frågar ni det?
— Jo, emedan jag har ett par ord att säga er.
— Aha!
— Och ni, herr Schomberg, vågar jag äfven bedja om er adress?
— Jag bor på gatan Béthisy, svarade Schomberg helt förvånad.
— D'Epernon, er adress känner jag, ni är min granne; och ni, Maugiron?
— Jag har tjänstgöring i Louvren.
— Ah, jag börjar förstå; ni kommer på herr de Bussys vägnar, sade Quélus.
— Jag säger ej, å hvilkens vägnar jag kommer; jag har några ord att tala med er, mina herrar, ingenting vidare.
— Välan då; vi kunna ju begifva oss till någon af dessa herrar, till exempel till Schomberg, som bor helt nära.
— Må göra, mina herrar, svarade Saint-Luc.