Grefvinnan de Monsoreau/Del 2/Kapitel 37
| ← Fortsättning |
|
Saint-Luc's lärdomar → |
37.
Saint-Luc uträttar sitt uppdrag.
Som vi sett, hade Bussy lämnat audienssalen i sällskap med sin vän. Under vägen hälsade han på alla dem, som ej voro till den grad besatta af hofmannaandan, att de likgiltigt behandlade en så fruktansvärd person som Bussy. Ty på dessa den råa styrkans tider, då personlig kraft var allt, kunde en man, om han var tapper och klok, bilda sig ett litet rike, både fysiskt och moraliskt, midt i själfva det sköna Frankrike. På detta sätt var det som Bussy regerade vid Henrik III:s hof; men som vi sett, hade han denna dag blifvit tämligen illa mottagen i sitt rike.
Väl hunnen utom salen, stannade Saint-Luc och frågade:
— Skulle ni möjligen må illa, min vän? Ni är så blek att ni tycks färdig att svimma.
— Nej, svarade Bussy, jag är blott färdig att kväfvas af vrede.
— Hvad! Bryr ni er om de där tokarna?
— Om jag bryr mig om dem, frågar ni. Det skall ni snart bli varse.
— Ah, Bussy, lugna er.
— Ni är bra besynnerlig, som vill att jag skall lugna mig; om man hade sagt er hälften af hvad man sagt mig, så skulle redan blod flutit.
— Hvad vill ni då, Bussy?
— Ni är min vän, Saint-Luc, därpå har ni gifvit mig ett stort prof.
— Ack, min käre Bussy, sade Saint-Luc, som trodde Monsoreau vara både död och begrafven, den saken lönar ej mödan att tala om. Visserligen var stöten vacker och lyckades förträffligt, men det är inte min förtjänst; det är konungen, som lärt mig den, medan han höll mig fången i Louvren.
— Ack, min vän!
— Låt oss lämna Monsoreau, där han är, och hellre tala om Diana. Hur gaf hon sig tillfreds, stackars liten? Förlåter hon mig? När blir det bröllop?
— Låt Monsoreau först dö.
— Hvad behagas? skrek Saint-Luc och spratt till, som stungen af en orm.
— Jo, saken är, att åkervallmo ej är en så farlig ört, som ni i början trodde, och Monsoreau är ej död, fastän han fallit på en tufva; tvärtom lefver han och är ursinnigare än någonsin.
— Bah!
— Jo, vid Gud är det ej sant! Han andas blott hämnd och har svurit att vid första tillfälle döda er.
— Han lefver, säger ni? Hvem är då den åsna till doktor, som räddat honom?
— Min egen läkare.
— Huru! Jag förstår er ej, återtog Saint-Luc, förkrossad af denna upptäckt. Jag är då vanhedrad, jag, som tillkännagifvit hans död för hela världen; han skall finna sin släkt i sorgkläder; det tillhör mig således att rättfärdiga mig och nästa gång, i stället för ett styng, gifva honom ett dussin, om så fordras.
— Saint-Luc, nu är det jag, som ber er vara lugn, ty Monsoreau tjänar mig bättre, än ni tror; han misstänker hertigen att ha gifvit er i uppdrag att döda honom; det är på hertigen han är svartsjuk … Mig åter betraktar han som en vän, och det är ju helt naturligt, ty det är ju den lymmeln Remy, som räddat honom.
— Hur fick denne ett sådant fördömdt infall?
— Helt enkelt, för det han är hederlig karl.
— Han är en fantast, den slyngeln!
— Korteligen, det är mig, som Monsoreau anser sig ha att tacka för sin räddning; det är mig han anförtror sin hustru.
— Aha! Jag begriper allt för väl, att denna senare omständighet förmår er att lugnare afvakta hans död; men icke dess mindre är jag ännu alldeles utom mig af förvåning.
— Men, Saint-Luc, det handlar nu ej om Monsoreau.
— Nej; låt oss då njuta af lifvet, så länge Monsoreau är patient; men så snart han blifvit läkt, måste jag väl låta göra mig en pansarskjorta, och ni å er sida får fråga hertigen af Anjou, om Monsoreau möjligen gått i samråd med änkedrottningen för att få lära sig bästa sättet att hämnas.
Bussy fattade Saint-Luc’s arm och sade:
— Således, min käre Saint-Luc, ser ni, att ni endast gjort mig en half tjänst.
Saint-Luc såg förvånad ut, men sade:
— Däri har ni rätt, och vill ni, att jag skall göra om det, så gör jag det sannerligen: glor Monsoreau på mig med sina gula ögon, så kan han få mig till hvad som helst.
— Nej, min vän, vi vilja lämna Monsoreau åt hans öde; och om ni anser er vara mig något skyldig, så ber jag er att återgälda det på annat håll.
— Låt höra, Bussy; hvad önskar ni?
— På hvad fot står ni till herrar favoriter?
— Som hund och katt i solen; så länge den lyser på alla, säga vi ingenting; men om någon af oss skulle uppfånga flera strålar än den andre, så svarar jag ej för, att icke tänder och klor komme att göra tjänst.
— Det gläder mig. Antag nu, att strålarna fölle ojämnt: vill ni då visa era tänder och spänna ut era klor?
— Jag förstår er ej, Bussy.
— Vill ni vara så god och gå till herr Quélus? frågade Bussy leende.
— Aha!
— Ni börjar då förstå mig?
— Ja.
— Vill ni vara god och fråga honom, hvilken dag det faller sig lägligt för honom att antingen genomborra mig eller tillâta att jag genomborrar honom.
— Gärna, min vän; jag går genast till honom.
— Vänta litet. Då ni går till Quélus, vill ni med det samma göra mig nöjet att besöka Schomberg och göra honom samma fråga?
— Honom också? Besitta, Bussy, ni tar er mycket för på en gång.
Bussy gjorde en jakande åtbörd och återtog:
— Efter jag finner er så tjänstfärdig, så går ni väl äfven in i Louvren till Maugiron, som jag förmodar vara där, emedan jag såg honom bära ringkrage, ett tecken att han är på vakt; äfven honom gör ni ju samma fråga?
— Tre stycken, Bussy, hvad tänker ni på? Men flera komma väl ej i fråga.
— Jo visst; ni skall äfven vara god och söka upp d'Epernon; honom behöfver ni ej länge uppehålla er med; han är ingen farlig karl, men han fyller antalet.
— Fyra stycken!
— Ja, alla fyra; men det förstås af sig själft, att jag ej behöfver be en man sådan som ni att mot dessa herrar förfara med all den belefvenhet ni i så hög grad besitter.
— Var trygg, min vän.
— Godt, herrar favoriter, nu blir det vår tur att skratta! sade Bussy leende.
— Men, min vän, säg mig nu era villkor.
— Jag föreskrifver inga sådana, utan antager mina motståndares.
Vi ha redan sett, att Saint-Luc träffade de fyra ädlingarna i audienssalen och jämte dem begaf sig till Schombergs bostad. Han väntade, enligt den tidens etikett, helt ceremoniöst i försalen, medan de fyra favoriterna togo plats i den innanför belägna stora salens fyra hörn.
Då detta skett öppnades flygeldörrarna, och en tjänare införde Saint-Luc samt utropade hans namn.
I egenskap af värd gick Schomberg emot sin gäst, som i stället för att hälsa satte hatten på sig. Denna formalitet gaf åt besöket dess rätta färg och mening.
Schomberg bugade sig och sade, i det han visade på Quélus:
— Jag har den äran att för er presentera Jacques de Lévis, grefve af Quélus.
— Saint-Luc närmade sig ett par steg och bugade sig aktningsfullt för Quélus, i det han sade:
— Jag önskar träffa er, min herre.
Quélus bugade sig djupt.
Schomberg vände sig nu till en annan punkt af salen och sade:
— Jag har den äran att presentera herr Louis de Maugiron.
Med d'Epernon iakttogs samma ceremoni. Sedan preseterade Schomberg sig själf. Då detta var gjordt, satte sig de fyra vännerna; Saint-Luc ensam förblef stående.
— Herr grefve, sade han till Quélus, ni har förolämpat Louis de Clermont d'Amboise, grefve de Bussy, som till er framför sin ödmjuka hälsning och kallar er till envig, hvar dag och timme ni själf behagar, för att på lif och död strida med de vapen, ni själf finner lämpligast att välja … Antager ni denna utmaning?
— Ja visst, svarade Quélus lugnt; grefve de Bussy gör mig mycken ära.
— Och dagen? återtog Saint-Luc.
— Jag föredrar ingen viss dag, men skulle tycka mest om, att det blefve ju förr dess hellre.
— Och timmen?
— Morgonstunden.
— Era vapen?
— Värja och dolk, om herr de Bussy är nöjd därmed.
Saint-Luc bugade sig och sade:
— Allt, hvad ni i detta hänseende bestämmer, är en lag för grefve de Bussy.
Därefter vände han sig till Maugiron, som svarade på samma sätt; likaså de tvenne andra.
— Men, invände Schomberg, hvilken i egenskap af värd tillfrågades sist, vi glömma en sak.
— Hvilken då?
— Jo, tänk, om det händelsevis fölle oss in allesammans välja samma dag och samma timme, så kunde herr de Bussy komma i förlägenhet.
Saint-Luc bugade sig artigt och svarade:
— Visserligen skulle herr de Bussy komma i förlägenhet, såsom förhållandet blefve med hvarje ädling, hvilken befunne sig ansikte mot ansikte med fyra så tappra kämpar, men han säger tillika, att detta ej vore något nytt för honom, emedan samma händelse redan en gång förut inträffat vid Tournelles nära Bastiljen.
— Han är då beredd att kämpa mot oss alla fyra?
— Ja, mot alla fyra, svarade Saint-Luc.
— Hvar för sig?
— Hvar för sig eller alla på en gång.
De fyra unga männen sågo på hvarandra; Quélus bröt först tystnaden.
— Det är vackert af herr de Bussy, sade han, purpurröd af vrede; men, så föga värde vi än ha, kunna vi väl hvar för sig gripa verket an och antaga således i tur och ordning grefvens förslag, eller, hvad som vore ännu bättre …
Quélus blickade på sina vänner, som utan tvifvel förstodo hans mening, emedan de alla gåfvo honom ett bifallstecken.
Eller, hvad som vore ännu bättre, återtog han: emedan vi ej vilja mörda en tapper man, så må slumpen afgöra, hvilken af oss tillfaller herr de Bussy.
— Men, inföll d'Epernon lifligt, de tre andra?
— De tre andra! Herr de Bussy har säkert allt för många vänner och vi allt för många fiender, att de tre andra skulle behöfva stå med armarna i kors. Ären I ej af denna mening, mina herrar? fortfor Quélus, i det han vände sig till sina kamrater.
— Jo, svarade alla med en röst.
— Det skulle till och med vara mig särdeles angenämt, sade Schomberg, om herr de Bussy vid detta tillfälle inbjöde herr de Livarot.
— Och jag för min del, tillade Maugiron, skulle önska att där träffa herr de Balzac d'Entragues.
— Då, sade Quélus, blefve samlingen fulltalig, om herr de Ribeirac ville åtfölja sina vänner.
— Mina herrar, svarade Saint-Luc, jag skall meddela grefve de Bussy dessa era önskningar, och jag tror mig på förhand kunna försäkra, att han är alltför artig att ej bevilja dem. Det återstår mig således endast att å grefve de Bussys vägnar uppriktigt tacka er.