Grefvinnan de Monsoreau/Del 2/Kapitel 38
| ← Saint-Luc uträttar sitt uppdrag |
|
Grefve de Monsoreaus försiktighetsmått → |
38.
Saint-Luc’s lärdomar.
Högligen stolt öfver att så väl ha uträttat sitt uppdrag, återkom Saint-Luc till Bussy. Saint-Luc fann honom helt bedröfvad, hvilket var oväntadt af en så tapper man vid underrättelsen om ett ärorikt och lysande envig.
— Har jag då gjort min sak illa? frågade han.
— Nej, visst inte, min vän; jag blott ångrar, att vi ej, i stället för att lämna dem uppskof, genast uppgjorde saken.
— Åh, tålamod, tålamod! Hertigens ädlingar äro ju ej ännu komma. Har ni då så brådt att göra er en bädd af döda och döende?
— Ja, jag skulle vilja dö så fort som möjligt.
Saint-Luc såg förvånad på Bussy.
— Hvad! Dö, då man är vid er ålder och har ett sådant namn och en sådan älskarinna!
— Jag är säker på, att jag skall döda dem alla fyra och själf få ett godt hugg, som gifver mig evigt lugn.
— Mörka tankar, Bussy!
— Jag skulle vilja se er i mitt ställe. Den äkta mannen, som man trodde vara död, återkommer till lif, och hustrun får ej lämna den föregifne dödes hufvudgärd; den man älskar får man ej se, aldrig tala vid! Undrar ni då på, att jag önskar mig någon att få bryta ut emot?
— Ack, min vän, inser ni då ej, att det icke på hela Guds vida jord kan finnas en lyckligare älskare än ni?
— Var god och bevisa det, om ni kan.
— Ingenting är lättare: är ni ej Monsoreaus vän?
—Jag blyges att nödgas medge någonting så orimligt; den skurken kallar mig verkligen vän.
— Nåväl, så var då hans vän.
— Ack, det skulle vara att missbruka denna titel!
— Nå, men är han verkligen er vän?
— Han säger så åtminstone.
— Nej, han är det ej, emedan han gör er olycklig. Efter om nu vänskapens syfte är, att människorna skola göra hvarandra lyckliga … åtminstone är det så hans majestät förklarar vänskapen, och konungen är lärd han … så ären I ej vänner; häraf följer, att ni antingen kan behandla honom som en likgiltig person och fråntaga honom hans hustru, eller såsom fiende döda honom, i fall han visar sig missnöjd.
— I det hela afskyr jag honom.
— Och han fruktar er: försök bara att taga ifrån honom hans hustru, så får ni se.
— Nej, jag vill hellre handla som hederlig karl.
— Ja, men om ni låter döda er, så är det säkert, att grefvinnan de Monsoreau fäster sig vid den man, som återstår henne.
Bussy rynkade ögonbrynen.
— Men, tillade Saint-Luc, här kommer min hustru; hon är en god rådgifverska.
Bussy hälsade vänskapsfullt på Jeanne.
— Huru är det med kärleken? frågade hon.
— Den ligger i själatåget, svarade Bussy.
— Ja, den håller på att försmäkta, inföll Saint-Luc, men jag slår vad, Jeanne, att du väcker den till lif igen.
— Låt höra, hvaruti det onda består, sade Jeanne.
— Jo, kort och godt, återtog Saint-Luc, herr de Bussy tycker inte om att småle mot Monsoreau; han har således beslutit att draga sig tillbaka.
— Och att lämna honom Diana? utbrast Jeanne med fasa.
— Min fru, er man säger er ej rätta förhållandet; jag ämnar söka döden.
Jeanne såg på honom medlidsamt och mumlade:
— Arma Diana! Att älska en karl är dårskap, ty de äro alla otacksamma varelser.
— Det där är min hustrus vanliga moral, anmärkte Saint-Luc.
— Otacksam! Jag otacksam, för det jag fruktar att förnedra min kärlek genom skrymteriets eländiga ränker?
— Min herre, detta är blott en eländig förevändning, invände Jeanne. Är ni rätt förälskad, så fruktar ni blott ett slags förnedring, den att ej mer vara älskad.
— Men, min fru, sade Bussy, det ges uppoffringar, som …
— Icke ett ord mer, afbröt Jeanne; medgif, att ni ej mer älskar Diana; detta är redligare handladt.
Bussy bleknade vid blotta tanken härpå.
— Och ni törs ej säga henne det; men jag skall göra det.
— Håll, min fru, jag ber!
— I karlar ären bra löjliga, då I talen om era uppoffringar … än vi då? Göra vi inga uppoffringar, vi? Att blott ställa sig för att bli söndersliten af den där tigern Monsoreau; att försvara sina rättigheter emot en man genom att utveckla en kraft, hvartill en Simson och en Hannibal ej varit i stånd; att kufva vilddjuret för att spänna det för sin segervagn … är icke det hjältemod, det! O, jag svär, att Diana är sublim, och att jag inte skulle ha gjort fjärdedelen af hvad hon gör hvarenda dag!
— Tackar ödmjukast! inföll Saint-Luc med en ceremeniös bugning, som kom Jeanne att skratta.
Bussy tvekade.
— Och se, ropade Jeanne hur han betänker sig! Se, han faller icke på knä och läser sitt: Jag fattig syndig människa!
— Ni har rätt, jag är blott en man, det vill säga en ofullkomlig varelse, underlägsen den vanligaste kvinna.
— Nå det var då väl, att ni ändtligen en gång fann er öfverbevisad.
— Hvad befaller ni, att jag skall göra?
— Gå genast och aflägg besök hos …
— Hos herr de Monsoreau?…
— Hvem talar om honom … Nej, hos Diana …
— Men de äro ju ständigt tillsammans.
— Då ni besökte fru de Barbezieux, hade hon ju också ständigt bredvid sig den stora apan, som bet er, för det hon var svartsjuk.
Härvid började alla tre att skratta.
— Min fru, yttrade Bussy, jag går nu till herr de Monsoreau. Farväl!
Han begaf sig verkligen till öfverhofjägmästaren, som han fann sängliggande. Grefven uppgaf ett glädjerop, då han fick se Bussy; Remy hade lofvat, att såret inom trenne veckor skulle vara läkt.
Diana lade till hälsning fingret på sina läppar.
Bussy måste nu berätta för grefven hela historien om hertigens uppdrag, besöket vid hofvet, konungens ovilja och favoriternas kalla miner. Bussy begagnade detta uttryck: kalla miner. Diana, som ingenting anade, smålog blott.
Tankfull vid åhörandet af dessa nyheter, hviskade Monsoreau till Bussy:
— Det ligger något under det där.
— Det tror jag också, svarade Bussy.
— Tro mig, sade Monsoreau, bry er ej om hertigen: jag känner honom; han är trolös. Jag ansvarar er för, att han aldrig tvekar att begå en nedrighet.
— Jag vet det, sade Bussy leende.
— Jag vill göra er uppmärksam på faran, emedan ni är min vän, sade Monsoreau. Vänd er alltid med förtroende till mig, när ni kommer i någon kinkig belägenhet.
— Herr grefve, ni måste sofva efter förbindningen, sade Remy, ni måste verkligen sofva.
— Gärna, min bäste doktor. Gå, min vän, och promenera en stund med grefvinnan i trädgården; man säger, att den i år är synnerligen vacker.
— Mycket gärna, svarade Bussy.