Grefvinnan de Monsoreau/Del 2/Kapitel 39
| ← Saint-Luc's lärdomar |
|
Besöket → |
39.
Grefve de Monsoreaus försiktighetsmått.
Både Saint-Luc och hans fru hade haft rätt; inom åtta dagar blef Bussy öfvertygad därom och gjorde dem full rättvisa.
Monsoreaus sår läktes snabbt, men en vacker dag erhöll han ett svårt slag, i det han fick underrättelse om hertigens af Anjou ankomst till Paris, i sällskap med änkedrottningen.
Grefven hade skäl att oroa sig, ty dagen efter sin ankomst inställde prinsen sig hos öfverhofjägmästaren, under förevändning att underrätta sig om Monsoreaus hälsa, och hur kunde man stänga sin port för en furste, som visade ett sådant deltagande! Prinsen blef således mottagen och var högligen artig mot värden, men synnerligast mot värdinnan.
Så snart prinsen var borta, ropade Monsoreau på sin fru, och stödd vid hennes arm gick han, oaktadt doktorns invändningar, tre hvarf omkring sin länstol, hvarefter han med förnöjd min satte sig ned. Diana gissade, att han öfvertänkte någon elak plan.
Men detta tillhör huset Monsoreaus enskilda historia. Låt oss således återvända till hertigens af Anjou ankomst, som tillhör den episka delen af vår berättelse.
Som man väl kan föreställa sig, var den dag, då hertig Frans åter visade sig, ingalunda en likgiltig dag för herrar observatörer. Se här, hvad de märkte:
Mycken högdragenhet å konungens sida, mycken ljumhet å änkedrottningens och en ödmjuk spotskhet å hertigens sida. Frans tycktes fråga:
— Hvarför har du kallat mig tillbaka, då du visar mig en så sur min, när jag kommer?
Dagen efter sitt företräde i Louvren gjorde hertigen åter besök hos den sårade. Monsoreau, underrättad om de minsta omständigheter vid konungens möte med sin bror, gjorde allt sitt till för att underblåsa hertigens fiendtliga tänkesätt.
Som han för öfrigt befann sig allt bättre och bättre, fattade han sin hustrus arm och gick, då hertigen aflägsnat sig, ett hvarf ej omkring sin länstol, utan kring rummet. Därefter satte han sig åter med en ännu nöjdare min än förra gången.
Samma afton förberedde Diana Bussy på, att Monsoreau säkert hade något anslag för sig.
En liten stund därefter befunno sig Bussy och Monsoreau ensamma.
— När jag ändock betänker, sade Monsoreau till Bussy, att denne furste, som visar mig ett så vänligt ansikte, är min dödsfiende, och att han genom Saint-Luc velat mörda mig …
— Hvad, mörda! utropade Bussy; betänk, herr grefve, att Saint-Luc är en god adelsman, att ni själf medgifvit er ha förolämpat honom, att ni dragit värjan, och att ni under striden erhöll ert sår.
— Medgifves; men det är ej dess mindre säkert, att han handlade efter hertigens ingifvelse.
— Hör på, sade Bussy, jag känner hertigen, men ännu bättre Saint-Luc, och jag kan försäkra er, att han är konungen tillgifven och ej hertigen. Hade ni blifvit sårad af Antraguet, Ribeirac eller Livarot, så vore det helt annat; men Saint-Luc …
— Ni känner ej franska historien lika väl som jag, afbröt Monsoreau, som envist stod fast vid sin en gång fattade tanke.
Bussy hade kunnat svara honom, att om han ej så väl kände Frankrikes historia, kände han så mycket bättre Anjous, synnerligast i fråga om den del af Anjou, der Méridor var beläget.
Slutligen blef Monsoreau så pass återställd, att han kunde gå ned i trädgården. Då han kom upp därifrån, sade hon:
— I afton skola vi flytta.
— Hvarför det? frågade Remy; har ni ej tillräckligt frisk luft här, eller fattas det er förströelse!
— Tvärtom, svarade Monsoreau, jag har för mycken förströelse: hertigen af Anjou tröttar mig med sina besök; han för ständigt med sig ett tjog ädlingar, och skramlet af deras vapen gör ett obehagligt intryck på mina nerver.
— Hvart ämnar ni då flytta?
— Jo, jag har befallt, att mitt lilla hus vid gatan des Tournelles skall ställas i ordning.
Bussy och Diana utbytte en blick, full af ljufva minnen.
— Hvad! det nästet! utropade obetänksamt Remy.
— Ja så, ni känner till det? inföll Monsoreau.
— Ja, svarade le Haudouin, hvem känner ej en öfverhofjägmästares boning, synnerligast då man bott vid gatan Beautreillis?
Monsoreau fattades som vanligt af dunkla misstankar.
— Ja, dit skola vi flytta, sade han; man kan där inte taga emot mer än fyra personer i sänder. Från fönstret kan man där på tre hundra stegs afstånd varsebli dem, som ämna sig på besök, så att man kan undvika dem, om man vill.
Bussy bet sig i läppen; han fruktade, att den dag skulle komma, då Monsoreau skulle undvika äfven honom. Diana suckade. Hon kom ihåg, hur hon i detta lilla hus sett Bussy ligga afdånad på hennes säng.
— Herr grefven kan ej flytta dit, sado Remy, emedan en öfverhofjägmästare har uppvaktningar att mottaga, tjänare att underhålla, en jaktstat att hysa.
— Hm! mumlade Monsoreau med en min, som tycktes säga: det är sant.
— Och vidare, tillade Remy, ty jag är hjärtats, såväl som kroppens läkare … vidare är det inte ert eget vistande här, som oroar er, utan det är grefvinnans: låt henne därför flytta dit.
— Skilja mig från henne? utropade Monsoreau, i det han på Diana fäste en blick, hvari låg vida mer vrede än ömhet.
— Nå, så skilj er då från er syssla och lägg in om ert afsked, det tror jag blir det klokaste; ty antingen måste ni sköta er befattning eller icke; sköter ni den icke, så gör ni konungen missnöjd, och sköter ni den, så …
— Jag skall göra hvad jag bör, afbröt grefven med sammanbitna tänder, men grefvinnan lämnar jag icke.
Grefven hade knappt hunnit uttala dessa ord, förrän man hörde hästtramp och människoröster nere på gården.
— Åter igen! mumlade grefven.
Knappast hade han sagt detta, förrän hertigen steg in i rummet.
Monsoreau märkte, att hertigens första blick sökte Diana, och snart styrktes han ännu mer i sina misstankar genom prinsens artigheter, utom det att han till Diana medförde en dyrbar gåfva, nämligen en dolk med skaft af guld; skaftet utgjorde en luktflaska, och på klingan var afbildad en hel jakt, ciselerad med undransvärd konstfärdighet.
— Tillåt mig att få se den, sade Monsoreau, som fruktade, att någon biljett kunde vara gömd i skaftet.
Prinsen gick hans önskan till mötes.
— Ni, som är jägare, sade han, förstår er på klingan; grefvinnan däremot kan bedöma handtaget. Se, god dag, Bussy! Är du redan förtrogen med grefven?
— Ers höghet glömmer, att ni i morse själf sände mig att höra efter, hur grefve Monsoreau befann sig.
— Det är sant, sade hertigen, i det han satte sig bredvid Diana. Han talade sakta med henne, men efter en stund ropade han: Vet ni, grefve, det är så kvaft i det här sjukrummet, att grefvinnan kan må illa; jag bjuder henne således min arm för att göra en promenad i trädgården.
Mannen och älskaren utbytte en förbittrad blick.
— Led mig, sade Monsoreau till Bussy.
— Ja så, sade hertigen, då han såg öfverhofjägmästaren följa efter, ni går ju redan rätt bra.
— Ja, ers höghet, och jag hoppas snart vara i stånd att åtfölja grefvinnan, hvart hon går.
— Alltför lyckligt, men emellertid hör ni ej trötta er.
Monsoreau insåg själf, hur riktig denna anmärkning var, och satte sig på ett ställe, hvarifrån han ej kunde förlora dem ur sikte.
— Hör på, grefve, sade han till Bussy, om ni är rätt artig, följer ni min hustru ännu i denna afton till mitt hus vid gatan des Tournelles; jag tycker verkligen mer om att ha henne där än här. Då jag fått henne från Méridor undan den där ulfvens klor, så skall han inte sluka henne i Paris heller.
— Herr grefve, sade Remy och vände sig till Bussy, ni kan ej antaga detta förslag.
— Hvarför det? frågade Monsoreau.
— Emedan grefve Bussy tjänar hertigen af Anjou, och denne aldrig skulle förlåta honom, om han hjälpt till att spela fursten ett sådant spratt.
— Hvad frågar jag efter det? ämnade den unge mannen utropa, då ett ögonkast af Remy antydde honom försiktighet.
Monsoreau eftersinnade en stund, men sade sedan:
— Remy har rätt; det är ej af er jag bör begära en sådan tjänst; jag skall själf åtfölja henne.
— Dårskap! sade Bussy; ni förlorar er syssla.
— Det är möjligt, men jag får behålla min hustru.
Samma afton förde Monsoreau verkligen Diana till sitt hus vid gatan des Tournelles, med hvilket läsaren är väl bekant.