Grefvinnan de Monsoreau/Del 2/Kapitel 40
| ← Grefve de Monsoreaus försiktighetsmått |
|
Spionerna → |
40.
Besöket.
Hertigen hade blifvit utom sig af vrede, då han ej återfann Diana på Méridor. Han var nästan förälskad i henne, och det just därför, att man förde henne undan hans blickar.
Å en annan sida åter, hade han ej afstått från sina politiska förhoppningar; tvärtom hade öfvertygelsen om hans anseende höjt honom betydligt i hans egna ögon. Knappt återkommen till Paris, började han genast sina stämplingar. Ögonblicket var också gynnsamt; en stor mängd missnöjda, tryggade genom det slags seger, konungens svaghet och Katarinas list beredt hertigen, trängdes omkring honom.
Han fick snart veta, att Monsoreau hade flyttat. Prinsen erinrade sig mycket väl det lilla huset vid gatan des Tournelles, i närheten af Bastiljen. En dag begaf han sig dit åtföljd af Bussy och en mängd unga adelsmän.
Prinsen inträdde till Monsoreau, som låg utsträckt i en hvilstol, medan Bussy i förstugan mottogs och omfamnades af Diana. Den trogna Gertrud vakade öfver, att ingen skulle öfverraska dem.
Monsoreau vardt dödsblek, då han fick se hertigen.
— Nådig herre, sade han, ni här, i detta ringa hus! Sannerligen är ej detta för mycken ära för en så obetydlig man som jag.
Han log hånfullt. Prinsen låtsade ej märka det, utan gick fram till patienten och sade glädtigt:
— Hvar helst en lidande vän finnes, är jag färdig att besöka honom.
— Sannerligen tror jag ej, att ers höghet nämnde ordet vän.
— Ja; hur befinner ni er?
— Mycket bättre, nådig herre; jag går utan all svårighet, och inom åtta dagar hoppas jag vara alldeles återställd.
— Är det då er läkare, som föreskrifvit er Bastiljluften? frågade prinsen med den naturligaste ton i världen.
— Ja, nådig herre.
— Befann ni er ej väl i er förra bostad?
— Nej, nådig herre, det kom för mycket folk där, och det gjorde stället bullersamt.
Grefven lade en särskild tonvikt på dessa ord, men prinsen låtsade ej märka det.
— Men ni har ju ingen trädgård här?
— Trädgård är ej heller af nöden, ers höghet.
— Hvar spatserar ni då?
— Jag spatserar ej, nådig herre.
Prinsen bet sig i läppen och lutade sig mot stolskarmen.
— Ni vet väl, grefve, sade han efter en stund, att mången ifrigt eftersträfvar ert ämbete som öfverhofjägmästare, ty det påstås ju, att ni är död.
— Jag är säker på, att ers höghet kan bevisa motsatsen.
— Jag bevisar ingenting; ni begrafver er ju frivilligt, min vän; således är ni död.
Det var nu Monsoreaus tur att bita sig i läppen.
— Hvad vill ni jag skall göra, nådig herre? Jag förlorar utan tvifvel min syssla, ty det finns något, som jag föredrar framför den samma.
— Åh, det är ju högst oegennyttigt af er!
— Min karaktär är sådan.
— Efter så är har ni väl ingenting emot, att konungen får veta det?
— Hvem skulle säga hans majestät någonting därom?
— Jo, om han frågar mig, blir jag väl tvungen att berätta vårt samtal.
— Ack, nådig herre, hans majestät skulle få mycket att göra, om han skulle lyssna till allt, som säges i Paris.
— Hvad är det då, som säges i Paris? frågade prinsen i det han häftigt vände sig om, liksom en orm stungit honom.
Monsoreau fann nu, att samtalet tagit en vändning, allt för allvarsam för en patient, hvilken ej ännu kunde handla efter sin önskan; han kufvade således den vrede, som sjöd i hans själ, antog en lugn min och sade:
— Hvad vet jag, stackars sjukling? Om konungen är missnöjd, därför att jag ej kan sköta min tjänst, så har han orätt, ty han är på sätt och vis skuld till min närvarande belägenhet.
— Förklara er.
— Är ej herr de Saint-Luc en af konungens vänner? Dessutom är det konungen, som lärt honom den stöt, medelst hvilken han så väl träffade mig, och kanske är det till och med hans majestät, som gifvit honom det i uppdrag.
Hertigen af Anjou gjorde nästan en jakande åtbörd och sade:
— Ni kan ha rätt; men konungen är konung.
— Ja, till dess han ej längre är det, eller hur?
Hertigen spratt till och sade:
— Det var sant, bor ej er grefvinna också här?
— Nådig herre, hon är sjuk; eljest hade hon för länge sedan haft den äran att uppvakta ers höghet.
— Stackars grefvinna, är hon sjuk? Nå ja, sorgen öfver att se er lida …
— Ja, först och främst det, och vidare trötthet efter resan.
— Låt oss hoppas, att illamåendet ej blir långvarigt. Ni har ju en skicklig läkare?
— Ja, ers höghet; Remy har skött mig utomordentligt väl.
— Är han ej Bussys läkare?
— Jo, nådig herre, men grefven har afstått honom åt mig.
— Ni står då i mycket vänligt förhållande till Bussy?
— Han är min bäste och, jag kan väl säga, ende vän, svarade Monsoreau kallt.
— Farväl, grefve! sade prinsen, i det han upplyfte den tunga dörrgardinen.
I samma ögonblick trodde han sig se fliken af en klädning försvinna i nästa dörr, och Bussy skyndade till sin post midt i korridoren.
Hertigens misstankar ökades.
— Vi återvända nu, sade han till Bussy.
Denne sprang ned för att gifva sviten befallning att hålla sig tillreds, men likväl mest för att dölja sin rodnad.
Då prinsen blef ensam i förstugan, ville han skynda in i den korridor, där han trott sig se klädningen skymta; men då han vände sig om, fick han se Monsoreau blek som en vålnad stå i den dörr, genom hvilken han själf nyss gått ut.
— Ers höghet tar miste om vägen, anmärkte grefven med ett hånlöje.
— Jaså, mumlade hertigen; tack, min vän; farväl.
Med raseri i hjärtat begaf sig Frans på återvägen och växlade ej ett ord med Bussy, som lämnade honom vid palatsets port. Då hertigen kommit in i sina rum och var ensam i sitt kabinett, smög sig Aurilly sakta in.
— Aurilly, sade hertigen, den äkta mannen gör narr af mig.
— Kanske älskaren också, nådig herre, svarade lutspelaren.
— Hvad säger du?
— Sanningen, ers höghet. Jag hoppas, att ni förlåter mig, ty det var för er egen skull …
— Fortsätt, jag förlåter dig på förhand.
— Välan då: medan ni var uppe i huset, höll jag mig under ett skjul på gården för att spionera.
— Nå, hvad såg du då?
— Jag såg först en klädning, sedan dess ägarinna, så ett par armar, som slogos omkring hennes hals, och sist, emedan mitt öra är ganska öfvadt, hörde jag ljudet af en lång och öm kyss.
— Men hvad var det då för en karl?
— Jag kan ej känna igen ett par armar; handskar ha inga anletsdrag.
— Ja, men man kan känna igen, hvem handskarna tillhöra.
— Visst tyckte jag … men det är bara en gissning.
— Lika godt; säg ändå.
— Nåväl, nådig herre, jag tyckte, att det var grefve de Bussys handskar.
— Af buffelläder, broderade med guld, var det så? utropade hertigen, från hvars ögon fjällen började falla.
— Alldeles sådana, svarade Aurilly.
— Ack ja; Bussy! Bussy är det, utbrast hertigen; hvad jag varit blind — eller rättare sagdt, jag kunde ej ana en sådan djärfhet.
— Emellertid, nådig herre, får man ej genast antaga saken som viss, ty det hade ju möjligen kunnat finnas en karl gömd i grefvinnans rum.
— Ja, visserligen; men Bussy, som stod i korridoren, skulle då ha sett honom … och vidare handskarna …
— Ja, och kyssen sedan, och utom den hörde jag äfven dessa ord: I morgon afton.
— Är det möjligt?
— Nådig herre, om vi vilja upprepa, hvad vi fordom gjort, kunna vi snart öfvertyga oss om sammanhanget.
— I morgon afton då.
— Jag afvaktar ers höghets befallningar.
— Godt! … Ha, Bussy! hviskade hertigen för sig själf, Bussy förrädare mot sin herre! Den hederlige Bussy … han, som ej vill, att jag skall bli konung af Frankrike!
Härvid smålog hertigen med ett afgrundslöje och afskedade Aurilly för att grubbla i ensamheten.