Grefvinnan de Monsoreau/Del 2/Kapitel 41
| ← Besöket |
|
Hertigen undertecknar → |
41.
Spionerna.
Klockan var tio på kvällen. Bussy svepte in sig i sin kappa, och med repstegen under armen begaf han sig till Bastiljplatsen. Då han kom fram, såg han ljus i fönstret. Detta var det öfverenskomna tecknet. Han kastade sin med järnkrokar försedda stege upp på balkongen, och den fastnade genast.
Diana kom nu ut och fäste stegen ännu bättre. Sedan gaf hon Bussy tecken att komma upp.
Ögonblicket var lyckligt valdt, ty medan Bussy klättrade uppför stegen, hade Monsoreau, sedan han mer än tio minuter lyssnat utanför sin hustrus dörr, mödosamt gått ned för trappan, stödd på en förtrogen tjänares arm.
Han gick ut på gatan, men ingen människa syntes till.
— Månne du ej är illa underrättad? sade grefven till tjänaren.
— Nej, nådig herre, jag kommer just nu från hertigens palats, och stallmästaren, som är min vän, sade mig bestämdt, att hertigen befalldt, det hästar skulle hållas färdiga i afton; men kanske ämnar han sig annanstädes än hit.
— Hvart annars än hit? mumlade Monsoreau med hotande min. Kanske hade jag dock gjort bättre, om jag stannat kvar i Dianas rum. Men kanske ha de något öfverenskommet tecken; hon hade då underrättat honom om min närvaro, och jag hade ingenting fått veta. Nej, det är nog bäst att spionera utanför. Hvar är det där gömstället, där du säger, att man kan observera allt, som föregår?
— Kom hitåt, nådig herre.
Vid pass tjugu steg från porten, åt Bastiljen till, fanns ett stenröse, bildadt af stenar från i grannskapet nedrifna hus. Midt i detta stenröse hade betjänten gjort en fördjupning, som bekvämt kunde rymma tvenne personer. Han utbredde en kappa därstädes, grefven satte sig på den, och betjänten hukade sig ned vid husbondens fötter. En laddad bössa stod bredvid dem.
Tjänaren ville ytterligare se efter, om denna var i ordning, men Monsoreau hejdade honom och sade:
— Det där är snart gjordt. Det är kungligt villebråd, vi vädra, och galgen hotar den, som lägger hand därpå.
Med ögon brinnande, som den på lur liggande vargens, såg han än på Dianas fönster, än nedåt gatan; han önskade att kunna öfverraska, men fruktade att öfverraskas.
Knappt hade Monsoreau i tio minuter legat i sitt bakhåll, förrän tvenne hästar framskymtade vid gatan Saint-Antoine. De tvenne ryttarne stego af vid hörnet af hôtel des Tournelles och bundo sina hästar vid järnringar i muren.
— Nådig herre, sade Aurilly, jag tror, att vi komma för sent; måhända han har begifvit sig direkt från ert palats, och han har då haft tio minuters försprång.
— Det är möjligt, sade prinsen, men om vi ej fått se honom gå in, skola vi väl åtminstone se honom gå ut.
— Är det nyfiket af mig att fråga, på hvad sätt ers höghet då tänker gå tillväga?
— Ingenting är lättare; vi behöfva endast bulta på porten; du t. ex. kan göra det under förevändning att fråga, hur grefve de Monsoreau mår. Alla älskande skrämmas af buller; när du går in genom porten, går han säkert ut genom fönstret.
— Och Monsoreau!
— Hvad fan kan han säga? Han är min vän, jag är orolig för hans hälsa och skickar för att fråga, hur han mår, emedan jag tyckte honom vara sämre sist; ingenting är enklare.
— Ja visst, nådig herre, svarade Aurilly.
— Kan du höra, hvad de säga? frågade Monsoreau sin tjänare.
— Ej ännu, nådig herre; men de komma allt närmare.
— Se här är ett stenröse, sade Aurilly; det tycks enkom vara där för vår skull, ers höghet.
— Ja, men vänta; kanske kan man se mellan gardinerna.
Diana hade tändt sin lampa, och en svag ljusstråle smög sig fram.
Hertigen och Aurilly gingo tio minuter fram och tillbaka för att söka en punkt, hvarifrån de bäst skulle kunna se. Härunder hade Monsoreau, sjudande af otålighet, ofta lagt sin hand på bössan.
— Skall jag tåla detta? mumlade han; skall jag fördraga denna skymf? Nej, nej! Mitt tålamod är slut. Jag kan ju hvarken sofva eller vaka eller ens lida i fred, emedan denne eländige furste i sin sysslolöshet kommit på ett nedrigt infall. Nej, jag är ingen medgörlig stackare; jag är grefve de Monsoreau; må han komma hit, så skall jag, på min ära, spränga hans hjärna. Tänd luntan, René …
Då prinsen såg, att han omöjligen kunde varseblifva något genom fönstret, ämnade han gömma sig i stenhögen, medan Aurilly skulle gå och klappa på porten, då i en hast denne, med glömska af all rangskillnad, lade sin hand på prinsens arm.
— Hvad är på färde? frågade prinsen förvånad.
— Kom hit, nådig herre, hviskade Aurilly. Ser ni ej någonting blänka där till vänster?
— Jo, jag ser liksom en gnista i stenhögen.
— Det är en brinnande lunta.
— Aha! hviskade hertigen; hvem kan ligga där i försåt
— Någon af Bussys vänner eller tjänare; det är bäst att vi aflägsna oss en liten stund och komma tillbaka från en annan sida; tjänaren ger då säkert någon signal, och vi torde få se Bussy taga till flykten.
— Du har rätt, sade prinsen; kom!
— De gå sin väg, sade betjänten.
— Ja, svarade Monsoreau; kände du igen dem?
— Jag tyckte, att det var hertigen och Aurilly.
— Just så, men jag skall ytterligare öfvertyga mig därom. Följ mig.
Monsoreau gick in och befallde, att hans bärstol skulle göras i ordning.
Hvad hertigen förutsett, inträffade; vid det buller, Monsoreau gjorde, nödgades Bussy fly.
I det ögonblick han satte foten på marken, voro hertigen och Aurilly vid hörnet af Bastiljen och sågo en skugga nedanför Dianas fönster. Skuggan försvann skyndsamt.
Bärstolen var nu färdig, man begaf sig å väg och stannade snart utanför hertigens palats. Denne hade så nyligen hemkommit, att hästarne ej ännu voro afsadlade.
Monsoreau, som hade fritt tillträde till hertigen, syntes på tröskeln, just då Frans hade kastat sin hatt på stolen. Om åskan slagit ned i prinsens rum, hade han ej kunnat bli mer förvånad.
— Grefve de Monsoreau! utropade han bleknande och med darrande röst.
— Ja, nådig herre, sade grefven, i det han kufvade eller, rättare sagdt, försökte kufva sin sinnesrörelse.
Han var så upprörd, att han neddignade på en stol bredvid dörren.
— Ack, sade hertigen, ni tar lifvet af er, min vän; jag tror ni dǎnar.
— Åh nej, nådig herre; jag har för ögonblicket allt för viktiga saker att anförtro ers höghet. Kanske svimmar jag sedermera, det är väl möjligt.
— Tala, grefve, stammade Frans bestört.
— Men icke i närvaro af ert folk, förmodar jag.
Då de befunno sig ensamma, började Monsoreau:
— Ers höghet är nyss hemkommen?
— Som ni ser.
— Det är oförsiktigt af ers höghet att nattetid ströfva omkring på gatorna.
— Hvem säger er, att jag gjort det?
— Dammet, som betäcker era kläder, nådig herre.
Herr de Monsoreau, sade prinsen med en ton, på hvars uttryck man ej kunde misstaga sig, har ni någon annan syssla än den att vara öfverhofjägmästare?
— Ja, den att vara spion, nådig herre. Alla människor ha nu för tiden, mer eller mindre, sådant för sig, och jag så väl som andra.
— Hvad nytta har ni då af ert spioneri?
— Att få veta hvad som tilldrager sig.
— Berätta mig då, hvad ni har att säga mig. Kanske ni tillåter, att jag sätter mig?
— Ingen ironi, ers höghet, mot en ödmjuk tjänare som jag, hvilken ej kommer vid denna timme annat än för att göra er en synnerlig tjänst. Om jag satt mig utan tillåtelse, så är det därför att jag, på min heder, ej kan hålla mig uppe.
— En tjänst, återtog hertigen, en tjänst?
— Ja, nådig herre, jag kommer till er på en mäktig furstes vägnar.
— Å konungens?
— Nej, å hertigens af Guise.
— Ah, det var en annan sak! Kom då närmare och tala sakta.