Grefvinnan de Monsoreau/Del 2/Kapitel 44
| ← En promenad till gatan les Tournelles |
|
Chicot vaknar → |
44.
Chicot somnar.
Konungen gick fram och tillbaka och väntade otåligt, att hans vänner skulle återkomma från sin promenad med de fyra adelsmännen. Chicot hade på afstånd följt de promenerande och med egna ögon sett, hvad ingen bättre än han kunde förstå; sedan han öfvertygat sig om deras afsikter, beslöt han att göra ett besök hos öfverhofjägmästaren.
Monsoreau var ytterst listig och slug, men att lura Chicot gick öfver hans förmåga. Gascognaren framförde vänliga hälsningar från konungen och blef således väl mottagen.
Chicot fann Monsoreau liggande till sängs. Besöket hos hertigen kvällen förut hade uttömt hans ännu svaga krafter.
Icke desto mindre förmådde Monsoreau att ganska bra dölja sin bitterhet mot hertigen af Anjou. Men ju förbehållsammare och försiktigare grefven var, desto klarare genomskådades han af gascognaren.
Chicot, som förstod sig på sjuka, ville äfven veta, om ej grefvens feber var en komedi, lik den, som Nicolas Davis spelat; men så snart han känt honom på pulsen, sade han för sig själf:
— Han är verkligen sjuk och kan ingenting företaga. Återstår nu Bussy; låt oss se, hvartill han är i stånd.
Han skyndade till Bussys palats, hvilket han fann strålande af ljus och doftande af matångor, som skulle förmått Gorenflot att uppgifva höga rop af hänryckning.
— Håller grefven de Bussy bröllop? frågade han en tjänare.
— Nej, min herre, svarade betjänten, grefven har försonat sig med några af hofherrarna, denna försoning firas nu med en måltid, som är en smula ståtlig, det kan ni lita på.
Hans majestät kan alltså vara lugn, så vida ej Bussy skulle förgifta dem, hvartill dock han ej är i stånd, det vet jag, tänkte Chicot.
Han återvände till Louvren, där han fann Henrik spatserande i fäktsalen. Kungen hade sändt trenne ilbud efter Quélus, men som ilbuden ej begrepo, hvarför hans majestät var så orolig, hade de helt enkelt stannat hos Birague den yngre, ett ställe, där hvar och en, som bar kungligt livré städse fann ett glas godt vin, en bit skinka och syltad frukt.
Då Chicot syntes i dörren, ropade Henrik emot honom:
— Nå, vet du, hvart de tagit vägen?
— Hvilka?
— Mina stackars vänner.
— De ha säkert stupat i detta ögonblick.
— Har man dödat dem? skrek Henrik, i det han for upp med en hotande åtbörd; äro de döda?
— Jag är rädd, att de fått nog …
— Du vet det, och du skrattar, din barbar! afbröt konungen.
— Vänta då, min son. När jag säger, att de fått nog, så menar jag, att de fått nog af vin.
— Ah, narr hvad du skrämde mig! Men hvarför smädar du mina ädlingar?
— Tvärtom gör jag dem rättvisa.
— Du skämtar alltid … var allvarsam, jag bönfaller dig därom; vet du, att det gått ut med hertigens vänner?
— Visst vet jag det.
— Nå, hvad har blifvit följden?
— Det, som jag nyss sade: de äro säkert alldeles druckna.
— Men Bussy då?
— Det är just Bussy, som skaffat dem ett rus; han är en farlig karl.
— Chicot af barmhärtighet!
— Bussy bjuder dina vänner på middag; tycker du, att det är bra?
— Bussy? Det är omöjligt … hans afsvurna fiender!
— Just därför; om de vore vänner, så behöfde de ej dricka så där tappert i hvarandras sällskap. Du är emellertid bra god, som grämer dig för de där människornas skull. De skratta, kalasa och häckla din styrelse. Svara som filosof på allt detta: de skratta … välan, låt oss också skratta; de spisa … vi vilja också göra det; låt äfven servera oss något varmt och godt; de häckla … vi skola i stället lägga oss att sofva, sedan vi spisat kvällsvard.
Kungen kunde ej låta bli att draga på munnen.
— Du kan, fortfor Chicot, smickra dig med att vara en verklig vis. Det har i Frankrike funnits konungar med tillnamnet den skallige, den store, den djärfve, den late; men jag är säker på, att dig skall man kalla Henrik den tålmodige … Ack, min son! Tålamodet är en så vacker dygd, då man ej har någon annan.
— Jag är bedragen, sade konungen; de där människorna bära sig ej åt som adelsmän.
— Ack, du är orolig för dina vänner! utropade Chicot, i det han drog konungen med sig in i matsalen, du beklagar dem, liksom vore de döda, och då man säger dig, att de ej äro det, så fortfar du ändock att pjunka.
— Du sätter mitt tålamod på prof, Chicot.
— Hå, skulle du tycka mer om, att hvar och en af dem hade sig en sju eller åtta värjsting i magen; var då konsekvent.
— Jag skulle önska, att jag kunde räkna på mina vänner, sade Henrik med dof röst.
— För tusan, räkna då på mig; du har ju mig, min son, bara du föder mig väl. Jag vill ha fasan och tryffel, tillade han och räckte fram sin tallrik.
— Henrik och hans ende vän lade sig tidigt, konungen suckande och med tomt hjärta, Chicot stånkande och med full mage.
Morgonen därpå inställde sig herrar Quélus, Schomberg, Maugiron och d'Epernon; som vanligt uppslog pagen dörrarna för dem.
Chicot sof ännu; konungen hade ej sofvit. Då han blef favoriterna varse, hoppade han ursinng ur sängen och slet bort de parfymerade omslag, som betäckte ansikte och händer.
— Gån er väg! skrek han.
Den häpne pagen sade till de fyra ädlingarne, att konungen afskedade dem. Förvånade sågo de på hvarandra.
— Men, sire, stammade Quélus, vi ville säga ers majestät …
— Att I inte ären druckna längre, röt Henrik; är det ej så?
Chicot öppnade ena ögat.
— Förlåt sire, återtog Quélus allvarligt; ers majestät misstager sig.
— Och ändå har jag inte druckit i sällskap med hertigens anhängare, jag!
— Aha! sade Quélus leende, jag förstår; men …
— Hvad för men? afbröt Henrik.
— Men om ers majestät vill låta oss i enrum förklara oss …
— Jag hatar fyllhundar och förrädare.
— Sire, sire! ropade på en gång Schomberg, Maugiron och d'Epernon.
— Tålamod, mina herrar! sade Quélus, i det han hejdade dem. Hans majestät har sofvit illa och haft elaka drömmar. Bara vi få språka litet med vår nådige monark, blir han nog riktigt vaken.
Denna näsvisa ursäkt af en undersåte verkade på Henrik. Han fann, att en person, som talade så djärft, ej gjort sig saker till något otillbörligt.
— Tala då, men gör det fort, sade han.
— Detta är tämligen svårt, sire.
— Ja, man går länge omkring somliga saker.
— Nej, tvärtom, sire, man går rakt på dem, svarade Quélus, i det han blickade på pagen och Chicot liksom för att anhålla om, att kungen måtte afskeda dem.
Henrik gjorde en åtbörd, pagen gick ut, och Chicot öppnade det andra ögat och sade:
— Bryn er ej om mig, mina herrar; jag sofver som en oxe.
Och i det han tillslöt bägge ögonen, började han snarka af alla krafter.