Grefvinnan de Monsoreau/Del 2/Kapitel 46
| ← Chicot vaknar |
|
Fortsättning → |
46.
Kristi lekamens fest.
Då Monsoreau efter fyrtioåtta timmars feber åter kom på benen, sökte han utspionera, hvem som var hans äras röfvare; men som han icke upptäckte något, blef han mer än någonsin öfvertygad om hertigens af Anjou skrymteri och elaka afsikter mot hans hustru.
Bussy gjorde hvarje dag besök hos öfverhofjägmästaren; men genom Remy underrättad om Monsoreaus spionerande, besökte han ej vidare Diana.
Chicot hade i egen person återfört Gorenflot till klostret. Vid detta besök hade mycket talats om konungens gudafruktan, och priorn var utomordentligt tacksam för den ära, hans majestät ville göra klostret genom sitt besök. Denna ära var till och med större, än man i början väntat; på abbéns begäran, hade Henrik lofvat att tillbringa en dag och en natt i enslighet uti klostret.
Chicot bekräftade detta, och som man visste, att han hade stort inflytande hos konungen, uppmanade man honom att ibland besöka Gorenflot.
Chicot infann sig verkligen flera gånger i klostret, och som han under sin kappa medförde en och annan vinbutelj, mottogs han särdeles väl af broder Gorenflot. Han inneslöt sig hela timmar med sin vän munken uti dennes cell, och alla trodde, att han deltog i dennes studier och böner. Natten före den dag, som föregick den stora högtidsdagen, tillbragte han till och med hel och hållen i klostret, där det ryktet började sprida sig, att Gorenflot förmått Chicot att taga kåpan.
Om någon nattetid ströfvat omkring i klostrets grannskap, skulle han mött dessa besynnerliga munkar, dem vi redan i de första kapitlen af vår berättelse omtalat, och hvilka mer liknade krigare än andlige. Vi böra äfven tillägga, att i hertigarnes af Guise palats höllos hvarje afton rådplägningar i största hemlighet.
Den stora högtidsdagen var vädret särdeles vackert, och de blommor, hvarmed gatorna voro beströdda, sände vidt omkring sin vällukt. Chicot väckte Henrik ganska tidigt på morgonen.
— Ack, mumlade Henrik, du väckte mig ur den ljufvaste dröm, jag någonsin haft. Jag drömde, att Quélus hade med en värjstöt gjort sig af med Antraguet och var bestänkt af sin motståndares blod. Men det är dager; låt oss gå och bedja Gud, att min dröm måtte gå i fullbordan. Skaffa mig en tagelskjorta och mitt gissel.
— Skulle du inte tycka mer om en god frukost? frågade Chicot.
— Hedning, som vill gå och höra mässan med full mage!
— Nå ja, men klockan är knappt åtta, och du har tid att gissla dig ända till i kväll. Låt oss först prata litet; du skall inte ångra det, Valois, så sant jag heter Chicot. Säg mig först, hur indela vi vår dag, min son?
— Först mässan i Saint-Germain-l'Auxerrois, sedan måltid i Louvren, och därpå botgöringsprocessionen genom gatorna, med uppehåll vid de förnämsta klostren. Jag har lofvat priorn i S:t Genovevas kloster att stanna tills i morgon hos ett slags helgon, och vi skola tillbringa natten i böner för våra vapens framgång.
— Jag känner helgonet mycket väl.
— Så mycket bättre; då följer du med mig, Chicot, och vi kunna bedja tillsammans.
— Ja, var lugn. Men säg, hvad skola din bror och ditt hof göra?
— De följa med mig.
— Och din vakt?
— Crillon med franska gardet väntar mig i Louvren och schweizergardet vid klosterporten.
— Godt, sade Chicot; nu är jag väl underrättad. Ceremonien blir väl präktig?
— Gud skall nådigt anse den, hoppas jag.
— Det få vi se i morgon. Men är det bestämdt afgjordt, att du beger dig till Sanct Genovevas kloster?
— Ja visst.
— Och tillbringar natten där?
— Jag har lofvat göra det.
— Hör på, min son, jag tycker inte om det där ceremonielet.
— Hur så?
— Jag gör det inte; då vi ätit middag, skall du få höra en annan anordning, som jag uppgjort.
— Må göra.
— Om du än icke samtycker därtill, min son, så går det ändå som jag vill.
— Hvad menar du?
— Tyst! Någon kommer.
Hertigen af Anjou anmäldes. Han åtföljdes af Monsoreau.
Då Henrik fick se grefven, ännu blek och med en hemskare min än någonsin, kunde han ej återhålla en åtbörd, af förvåning.
Hertigen märkte denna åtbörd, som ej heller undföll grefven.
— Sire, sade Frans, grefve de Monsoreau kommer för att uppvakta ers majestät.
— Tack, grefve, sade Henrik; jag är så mycket mer erkännsam för ert besök, som ni varit svårt sårad, är det ej så!
— Jo, sire.
— Det skedde på en jakt, har man sagt mig?
— Ja, på en jakt, sire.
— Men ni är ju bättre nu?
— Jag är alldeles återställd.
— Sire, sade hertigen, tillåter ni ej, att, sedan vi förrättat vår andakt, grefve de Monsoreau tillställer en jakt vid Compiègne?
— Men, invände Henrik, vet du ej, att i morgon …
Han ämnade tillägga: — skola mina fyra vänner duellera med fyra af dina; men han påminde sig, att hemligheten borde bevaras, och hejdade sig.
— Jag vet af ingenting, sade hertigen; ers majestät täckes kanske underrätta mig …
— Jag ville säga, återtog Henrik, att, som jag tillbringar nästa natt i andaktsöfningar uti Saint Genovevas kloster, blir jag kanske ej färdig i morgon, men grefven kan ju ändå fara dit; blir ej jakten i morgon, så kan den bli i öfvermorgon.
— Hör ni? sade hertigen till Monsoreau.
— Ja, nådig herre, svarade denne.
I detta ögonblick inträdde Quélus och Schomberg.
— Ännu i dag! sade Quélus, i det han hälsade på konungen.
— Men lyckligtvis ej mer! tillade Schomberg.
Under tiden sade Monsoreau till hertigen:
— Ni förvisar mig då, nådig herre?
— Är det ej en öfverhofjägmästares plikt att tillställa jakter för konungen? frågade hertigen skrattande.
— Jag förstår, svarade Monsoreau, och ser, hur det är. I afton tilländalöper den åttonde dagen af dem, ers höghet utsatt, och ni sänder mig hellre till Compiègne, än ni håller ert löfte. Men må ers höghet akta sig. Efter denna afton kan jag med ett enda ord …
Frans afbröt grefvens tal, i det han fattade honom i armen och sade:
— Tala sakta; tvärtom håller jag det löfte, jag gifvit er. Er afresa till jakten blir känd af alla, emedan den sker på ämbetets vägnar.
— Nå, än sedan?
— Jo, ni skall ej fara dit, utan dölja er i närheten af er boning. Då den man, ni önskar lära känna, får veta er afresa, skall han nog infinna sig; det öfriga rör allenast er själf, ty jag har ej förbundit mig till något annat, vill jag tro.
— Ah! om så är … sade Monsoreau.
— Ni har mitt hedersord.
— Jag har väl det, som än bättre är: jag har er underskrift, nådig herre.
— Ja, jag vet det.
Mina herrar, sade Henrik, nu till Saint-Germain-l'Auxerrois.
— Och därifrån till Sanct Genovevas kloster? frågade hertigen.
— Ja, sade konungen.