Grefvinnan de Monsoreau/Del 2/Kapitel 47
| ← Kristi Lekamens fest |
|
Processionen → |
47.
Fortsättning.
Aftonen före Kristi lekamens fest, och då allt redan blifvit aftaladt för duellen, besökte Bussy Monsoreau. Den senare yttrade då bland annat:
— Min bäste grefve, tillåter ni, att jag ger er ett råd?
— Med mycket nöje, svarade Bussy.
— I ert ställe skulle jag i morgon aflägsna mig från Paris.
— Jag? Hvarför det?
— Allt, hvad jag kan säga er, är, att er frånvaro sannolikt skulle rädda er ur en stor förlägenhet.
— En stor förlägenhet? Hvilken då?
— Är ni okunnig om hvad som skall ske i morgon?
— Ja, på min ära, fullkomligt.
— Har hertigen af Anjou ingenting anförtrott er?
— Ingenting. Hertigen anförtror mig endast hvad han säger åt alla människor.
— Välan, jag vill då säga er, min bäste grefve, att viktiga saker torde komma att inträffa i morgon; det är till och med fråga om konungens afsättning.
— Bussy betraktade med ett visst misstroende Monsoreau, men dennes ansikte utttryckte en omisskännelig uppriktighet.
— Herr grefve, svarade Bussy, ni vet, att jag tjänar hertigen af Anjou, och att mitt lif och min värja äro hans. Konungen, hvilken jag aldrig gjort något ondt, hyser agg till mig och har aldrig försummat något tillfälle att säga eller göra hvad som kunnat såra mig. Just i morgon, — Bussy sänkte rösten, — jag säger det åt er, men åt er ensam, förstår ni … i morgon ämnar jag därför våga mitt lif för att förödmjuka Henrik af Valois uti hans gunstlingars personer.
— Således har ni beslutit underkasta er alla följderna af er tillgifvenhet för hertigen?
— Ja.
— Ni vet kanske, hvarthän detta kan leda?
— Jag vet, hvar jag ämnar stanna, och huru stort skäl jag än kan ha att beklaga mig öfver konungen, skall jag dock aldrig lyfta min hand mot Herrens smorde; jag skall låta de andra handla, såsom dem godt synes, och utan att förolämpa någon skall jag följa hertigen af Anjou för att försvara honom, i den händelse han hotas af någon fara.
Grefve de Monsoreau teg en stund; därpå sade han, i det han lade sin hand på Bussys axel:
— Min bäste grefve, hertigen af Anjou är en feg och trolös människa, i stånd att på blotta misstankar eller af fruktan uppoffra sin trognaste tjänare, sin hängifnaste vän. Öfvergif honom; följ en väns råd: tillbringa morgondagen i ert landthus vid Vincennes eller hvar helst ni behagar, men följ inte med processionen.
Bussy betraktade uppmärksamt Monsoreau.
— Hm, invände han, hvarför står ni själf på hertigens sida?
— Emedan jag af orsaker, som röra min heder, ännu en tid behöfver honom.
— Samma är förhållandet med mig, återtog Bussy.
Monsoreau tryckte Bussys hand, och de skildes åt. Öfverhofjägmästaren gick in till Diana och förkunnade sin afresa till Compiègne.
Diana hörde med glädje denna nyhet; hon hade af sin man fått höra talas om Bussys förestående duell med d'Epernon, men som denne bland alla konungens favoriter var den, som hade minsta anseendet för mod och skicklighet, hyste hon det bästa hopp.
Bussy hade tidigt på morgonen inställt sig hos hertigen, ledsagat denne till Louvren och sedan åtföljt det kungliga tåget till Saint-Germain-l'Auxerrois.
Då fursten såg Bussy så hängifven, så full af tillförsikt och glädtighet, hade han erfarit något, som liknade samvetsagg; men tvenne saker motarbetade hos honom denna goda själsrörelse: först och främst det stora välde, Bussy utöfvade öfver honom, ett välde, som hos honom väckte farhåga, att Bussy en gång, stående nära hans tron, skulle komma att bli den verklige konungen; för det andra Bussys kärlek till grefvinnan de Monsoreau, en kärlek, som i furstens hjärta väckte både svartsjukans och en sårad fåfängas kval.
Emellertid, då Monsoreau ingaf honom en nästan lika stor farhåga som Bussy, sade han för sig själf:
— Antingen följer Bussy mig, bistår mig med sitt mod och skänker sålunda seger åt min sak, i hvilket fall jag föga frågar efter Monsoreau, eller ock öfverger Bussy mig, och som jag då är honom ingenting skyldig, öfverger jag i min ordning honom.
Prinsen lämnade ej ett ögonblick den unge mannen ur sikte; han såg honom lugn och småleende inträda i kyrkan och, sedan han artigt lämnat d'Epernon plats framför sig, knäfalla bakom denne.
Då mässan pågått en stund, såg hertigen Remy komma in och knäfalla bredvid sin herre. Hertigen spratt till, ty han visste, att den unge doktorn var Bussys förtrogne. Efter en stunds förlopp märkte han också ganska riktigt, att Remy smög en biljett i Bussys hand.
— Det är från henne, tänkte hertigen; hon ger honom sin mans afresa tillkänna.
Bussy smög biljetten in i sin hatt, öppnade och läste den. Prinsen såg, hur hans anlete strålade af glädje.
— Ha, nu är du förlorad, om du öfverger mig! mumlade Frans.
Hertigen såg sig omkring; om han varseblifvit Monsoreau, hade han kanske ej haft tålamod att vänta till aftonen för att angifva Bussy.
Då mässan var slutad, begaf processionen sig tillbaka till Louvren, där en måltid var anrättad för konungen inne i hans rum och för hofvet i galleriet. Schweizergardet var uppställdt hela vägen ända till Louvrens port, och franska gardet under Crillons befäl stod på borggården.
Då de inkommit i Louvren, gick Bussy fram till Frans och sade:
— Jag önskade tala ett par ord med ers höghet.
— Kan du ej säga det under processionen, då vi gå bredvid hvarandra?
— Ers höghet måste ursäkta mig, med det är just för att anhålla om tillåtelsen att slippa deltaga i processionen.
— Hvarför det? frågade hertigen med orolig röst.
— Nådig herre, ni vet, att det i morgon är en viktig dag, emedan den skall afgöra tvisten mellan Frankrike och Anjou; jag skulle således önska att få draga mig tillbaka till mitt landthus vid Vincennes för att där i dag få vara i stillhet.
— Du kommer då ej till Sanct Genovevas kloster?
— Ers höghet, jag önskar att få vara fri hela dagen.
— Men om det skulle inträffa, att jag under dagens lopp behöfde mina vänner?
— Som ers höghet ej kan behöfva dem för annat än att draga värjan mot sin konung, så anser jag mig ha dubbelt skäl att be om tillåtelse att få aflägsna mig. Det är med d'Epernon jag skall korsa min värja.
Monsoreau hade kvällen förut sagt hertigen, att han kunde räkna på Bussy; allt var således sedan dess förändradt, och denna förändring härflöt från den i kyrkan lämnade biljetten.
— Således, sade hertigen med sammanbitna tänder, öfverger du din herre och husbonde, Bussy?
— Nådig herre, den som i morgon skall våga sitt lif i en blodig och hårdnackad envigeskamp, såsom vår kommer att bli, den har endast en herre, åt hvilken han ägnar sin sista tjänst och dyrkan.
— Du vet, att det i dag för mig är fråga om att vinna tronen, och likväl öfverger du mig?
— Nådig herre, jag har tjänat er och skall också i morgon göra det; begär ej mer än mitt lif.
— Godt genmälde hertigen med dof röst, ni är fri, herr de Bussy; gå.
Utan att bry sig om prinsens kallsinnighet skyndade Bussy hem till sig.
Hertigen ropade på Aurilly.
— Nå, hur har det gått, nådig herre? frågade lutspelaren.
— Han har själf uttalat sin dom.
— Han följer er således icke?
— Nej.
— Han går alltså till mötet, hvartill han kallades i biljetten?
— Ja.
— Är herr de Monsoreau underrättad härom?
— Ja, om mötet, men ej hvem mannen är.
— Ers höghet har således beslutit uppoffra grefven?
— Jag har beslutit att hämnas, och jag fruktar numera endast en sak: att Monsoreau litar för mycket på sin egen styrka och skicklighet, så att Bussy slipper undan.
— Ers höghet kan vara lugn.
— Förklara dig.
— Är grefven bestämd att offras?
— Ja, vid Gud! En man, som håller mig under ett slags förmyndarskap, och som bemäktigar sig både min vilja och min älskarinna, liknar ett slags lejon, hvars väktare jag är, snarare än dess herre. Ja, Aurilly, han är dömd utan misskund.
— Välan, om han undkommer Monsoreau, skall han ej undkomma en annan.
— Hvem då?
— D'Epernon.
— Säg mig, hur det hänger ihop.
Aurilly ämnade svara, då en page kallade hertigen. Konungen satt till bords och var förvånad öfver att ej där se hertigen af Anjou.
— Du får säga mig det där under processionen, sade hertigen till Aurilly och följde sedan pagen.
Nu vilja vi berätta, hvad som tilldragit sig mellan d'Epernon och lutspelaren.
Tidigt samma morgon hade d'Epernon inställt sig i hertigens palats och begärt att få tala med Aurilly. Favoriten hade länge varit bekant med lutspelaren, som gifvit honom undervisning i musik. Dessutom var d'Epernon en slug gascognare, och få saker tilldrogo sig hos hertigen af Anjou, om hvilka han ej underrättades af Aurilly.
Låt oss tillägga, att han med diplomatisk slughet ställde sig in både hos konungen och hertigen och vacklade mellan bägge, å ena sidan af fruktan att få den tillkommande konungen till fiende, å andra sidan för att bibehålla sig i nåd hos den regerande.
Han ville nu språka med Aurilly om den förestående duellen med Bussy, cn duell, som lifligt oroade honom; tapperhet var aldrig det utmärkande draget i d'Epernons karaktär, och det hade fordrats mer än tapperhet, det hade fordrats öfverdåd att kallblodigt motse en tvekamp med Bussy: att fäkta med honom var att gå en säker död till mötes.
Vid första ord, d'Epernon i detta ämne yttrade till lutspelaren, visade denne, som kände sin herres hemliga hat till Bussy, ett låtsadt deltagande för sin elev och underrättade honom, att Bussy två timmar hvarje morgon öfvade sig med den skickligaste fäktare i hela Paris.
D'Epernon bleknade, men tvang sig att småle och sade
— Då är jag ju dödens barn!
— Jag kan ej neka till, att jag fruktar det.
— Men det är ju orimligt att vilja mäta sig med en man, som bestämdt skall döda en. Men jag skall nog komma ifrån honom. Man är ej gascognare för ro skull. En narr den, som godvilligt lämnar lifvet, synnerligast då man ej lefvat längre än tjugu år. Om Bussy är så ofelbar, är det ju ej en duell, utan ett mord. Om det är ett mord, så för fan i våld, är det väl tillåtet att förekomma ett mord genom …
— Genom hvad?
— Genom … ett mord.
— Visserligen.
— Hvem kan hindra mig från att, då han vill mörda mig, jag förekommer honom och mördar honom själf i stället?
— Åh, ingenting i världen; jag funderade just på detsamma.
— Endast med den skillnad, att jag, i stället för att grymt döda honom med egna händer, såsom han ämnar göra med mig, skall lämna denna omsorg åt någon annan.
— Det vill säga, att ni skall leja banditer?
— Ja.
— Det skall komma att kosta er vackert.
— Jag vågar tre tusen écus därpå.
— Då era sbirrer få veta, med hvem de skola ha att göra, får ni svårligen flera än sex stycken för era tre tusen écus.
— Är det ej nog med sex, då?
— Sex! Bussy skall nog ha dödat fyra, innan han fått en rispa.
— Jag skall då våga sex tusen écus, om så fordras.
— Har ni redan ert folk i ordning?
— Åh, jag känner en hop sysslolöst folk, afskedade soldater och dylika …
— Ja, men akta er: om de misslyckas, så kanske de angifva er.
— Jag har konungen på min sida.
— Det är godt och väl; men konungen kan ej hindra, att ni blir dödad af Bussy.
— Det är sant, mycket sant, sade d'Epernon tankfull.
— Jag kunde väl, sade Aurilly, nämna en annan utväg, men kanske vill ni ej gå in därpå.
— Jag vill hvad som helst, som kan befria mig från denna ursinniga varg.
— Välan, en fiende till er fiende är svartsjuk.
— Aha!
— Just i detta ögonblick lägger han ut en snara för honom, men det fattas honom pengar; med de där sex tusen écus skulle han kunna ställa saken tillrätta för bägge. Ni är ju icke angelägen om, att äran af handlingen tillskrifves er, eller hur?
— Nej, för all del; jag begär ingenting bättre än att bli obemärkt.
— Skicka då era karlar till mötesplatsen utan att ge er tillkänna för dem, så skall den där andre använda dem.
— Men det är nödvändigt, att jag vet hvem det är.
— Jag skall visa er honom nu på förmiddagen i Louvren.
— Det är då en adelsman?
— Ja.
— Efter vi nu tala om affärer, Aurilly, så vill jag säga er, att de där sex tusen écus stå till er tjänst när som helst.
— Det är således afgjordt?
— Ja, oåterkalleligen.