Grefvinnan de Monsoreau/Del 2/Kapitel 50
| ← Chicot den förste |
|
Bussy och Remy → |
50.
Räntan och kapitalet.
I den mån de sammansvurne igenkänt konungen, öfvergingo de från häpnad till fasa, och afsägelsen, undertecknad af Chicot I, förbytte åter deras fasa till raseri.
Chicot kastade kåpan tillbaka, lade sina armar i kors öfver bröstet, och medan Gorenflot flydde så fort han förmådde, stod narren där orörlig och leende.
Det var ett fruktansvärdt ögonblick. De rasande ädlingarne störtade mot gascognaren med full föresats att hämnas det grymma gäckeriet.
Men denne obeväpnade man, detta gäckande ansikte, hejdade dem kanske mer än föreställningarna af kardinalen, hvilken gjorde dem uppmärksamma på, att Chicots död skulle tjäna till ingenting, men däremot grymt skulle hämnas af konungen, hvilken i samråd med sin narr spelat dem detta rysligt gäckande spratt.
Däraf följde, att dolkar och svärd sänktes inför Chicot. Emellertid blefvo konungens hotelser högljuddare, och yxhuggen föllo allt tätare. Det syntes tydligt, att porten ej länge kunde hålla stånd mot ett sådant anfall, som man dessutom ej det minsta försökte att hejda.
Efter ett ögonblicks öfverläggning gaf därför hertigen af Guise tecken till reträtt, hvilket väckte Chicots löje, ty under de nätter, han tillbragt i klostret, hade han besökt den underjordiska gången, funnit dörren och utpekat denna dörr för konungen, hvilken där låtit placera Tocquenot, befälhafvaren för schweizergardet. Chicot kunde således på förhand veta, att ligisterne, den ene efter den andre, skulle falla i snaran.
Kardinalen aflägsnade sig först, åtföljd af ett tjog ädlingar; sedan kom hertigen med ett ungefär lika stort antal munkar; därpå Mayenne, hvars ofantliga mage och tunga kropp nödvändigt tvungo honom att sluta tåget. Då Mayenne skyndade förbi Gorenflots cell, flåsande af ansträngningen att så fort nödgas framsläpa sin väldiga köttmassa, log Chicot ej mer; han skrattade så, att han måste hålla sig i sidorna.
Tio minuter förflöto, hvarunder Chicot uppmärksamt lyssnade för att få höra, hur ligisterna tillbakadrefvos uti den underjordiska gången, men till hans stora förvåning aflägsnade de sig allt mer och mer.
En tanke föll nu gascognaren in, som kom honom att skära tänderna i stället för att skratta, ty tiden förgick, och ligisterna återkommo ej; månne de hade märkt, att utgången var besatt med vakt, och funnit en annan utgång!
Chicot ämade just springa ut ur cellen, då dörren i en hast fylldes af en oformlig massa, som vältrade sig framför hans fötter och ropade:
— Ack, jag eländige! O, min gode herr Chicot, förlåt mig, förlåt mig!
— Huru! tänkte gascognaren, Gorenflot, som var den förste att springa, återkommer ensam, då han redan bort vara långt borta.
— O, min gode herr Chicot, nådige herr Chicot, hjälp mig! tjöt munken; förlåt er ovärdige vän, som ångrar sig och på knä afbeder sin förbrytelse!
— Hur kommer det sig, att du ej flytt tillika med de andra narrarne?
— Emedan jag ej kunnat komma ut på samma ställe som de andra, ty Herren har i sin vrede gifvit mig denna olycksaliga kropp! Ack, olyckliga mage! eländiga isterbuk! ropade munken och slog sig med bägge händerna på den kroppsdel, hans klagan gällde. O, hvarför är jag ej så smal som ni, herr Chicot! Det är så vackert, men i synnerhet så lyckligt att vara smal!
Chicot förstod ingenting af munkens klagan.
— De andra kommo då ut någonstädes? frågade Chicot med dundrande stämma; de andra fly då?
— Kors, herr Chicot, hvad vill ni då, att de skola göra? Skola de vänta på repet? Ack, olycksaliga mage!
— Tyst! ropade Chicot, och svara mig!
Gorenflot reste sig upp på sina knän.
— Fråga, herr Chicot, fråga; ni har rätt därtill.
— På hvad sätt rädda sig de andra?
— De springa, så fort de orka.
— Det förstår jag väl; men hvar kommo de ut?
— Genom en glugg.
— Hvad för en glugg, usling?
— En glugg i grifthvalfvet.
— Är det den vägen, du kallar för den underjordiska gången?
— Nej, bäste herr Chicot; dörren till den underjordiska gången var bevakad utifrån. I det ögonblick den store kardinalen af Guise öppnade den, hörde han en schweizare säga: Mich durstet, som förmodligen betyder: jag är törstig.
— För knäfveln, jag vet nog, hvad det betyder, jag! Flyktingarne ha således tagit en annan väg?
— Ja, herr Chicot, som jag sagt, genom grifthvalfvet.
— Hvar ligger det hvalfvet?
— Det leder från kryptan …
— Du ljuger. Om de hade flytt genom detta hvalf, skulle jag väl ha sett dem komma tillbaka här förbi.
— Men, herr Chicot, just för det att de inte haft tid att taga en sådan omväg, ha de krupit genom gluggen.
— Hvilken glugg?
— Genom en glugg, som från trädgården släpper in dager i hvalfvet.
— Nå, vidare?
— Jag, som är för tjock att komma igenom, blef dragen vid benen därifrån, emedan jag stängde vägen för de andra.
— Men, utropade Chicot, och hans ansikte ljusnade hastigt, om du ej kunnat komma igenom, så …
— Nej, och ändå har jag grufligen ansträngt mig, hvilket väl kan synas på mina axlar och mitt bröst.
— Han, som är ännu tjockare än Gorenflot, bör således inte heller kunna komma igenom, sade Chicot för sig själf.
— Herr Chicot, hvad befaller ni?
— Stig upp, din stackare!
Munken reste sig ofördröjligen.
— För mig nu till gluggen.
— Hvart ni vill, nådig herr Chicot.
— Gå förut, din slyngel!
Gorenflot började att lufsa, så fort han förmådde, och Chicot manade på honom med ett och annat rapp af det rep, han höll i handen. Munken skyndade ned i trädgården och tog vägen till en tät trädgrupp, hvarifrån hördes dofva klagorop.
— Där är gluggen, sade han andfådd.
Chicot gick fram och blef varse något, som rörde sig i gräset. Bredvid detta något, som liknade bakdelen på det djur, Diogenes plägade kalla en tupp utan fjädrar på tvenne ben, lågo en värja och en munkkåpa.
Det var synbart, att den person, som så olyckligt kommit i klämman, hade tagit af sig allt, som kunde öka hans omfång, så att han nu var tämligen tunnklädd, och dock gjorde han, liksom Gorenflot förut hade gjort, otroliga ansträngningar för att komma igenom. Svärjande, frampustade han följande ord:
— Ack, hellre sprunge jag gatlopp genom hela gardet. Aj, aj, mina vänner, dragen inte så hårdt; jag måste gå långsamt tillväga; jag känner, att det går, men att det går långsamt.
— Ah, hertigen af Mayenne! mumlade Chicot hänryckt. Nu är han i gluggen, som man säger.
— Det är inte utan skäl jag kallas Herkules, grymtade den dofva rösten i gluggen; jag skall försöka att rubba en sten i muren.
Härvid ansträngde han sig verkligen så, att en sten började röra sig.
Chicot stampade nu med fötterna, liksom någon hade kommit springande.
— Nu komma de, ropade flera röster i hvalfvet.
— Ja så, ropade Chicot, som låtsade vara andtruten af springandet, det är då du, eländige munk!
— Säg ingenting, nådige herre, mumlade rösterna i hvalfvet; man tar er för Gorenflot.
— Ha, det är då du, gudlöse! Det är då du, din skurk!
Och för hvarje ord gaf Chicot, som ändtligen hunnit sitt så länge efterlängtade mål, med hela styrkan af sin senfulla arm rapp på rapp med tåget på de delar af Mayennes kropp, dem han nu så bekvämt kom åt.
— Tyst, tyst! ropade rösterna, han tar er för munken.
Mayenne uppgaf verkligen endast kväfda rop, under det han fördubblade sitt bemödande att lyfta upp stenen.
— Ah, din förrädare! återtog Chicot; ovärdige munk! fyllhund! lätting! liderlige sälle! Där har du, där har du!
— Nåd! mumlade Gorenflot, som i sin ångest trodde sig bekomma de rapp, Mayenne uppbar. Nåd, herr Chicot!
Men Chicot, i stället för att hålla upp, eldades allt mer af hämndlystnad och ökade så sina rapp, att, huru mycken själfbehärskning Mayenne än hade, han dock ej kunde återhålla några klagande ljud.
— Ha! ropade Chicot, hvarför tillåter ej vår Herre, att jag här, i stället för ditt eländiga skrof, har hertigens af Mayenne högborna kropp, den jag är skyldig en mängd rapp med sjuårig löpande ränta … se där … se där har du … din skurk!
— Chicot! tjöt hertigen.
— Ja, jag själf, ja, Chicot, konungens ovärdige tjänare, Chicot med endast ett par armar, men som skulle önska sig vid detta tillfälle ha hundra.
Och allt mer och mer uppeldad, slog Chicot ännu hårdare än förut. I ångesten samlade delikventen alla sina krafter och fick stenen loss, hvarpå han med sönderpiskad rygg föll ned i famnen på sina vänner.