Grefvinnan de Monsoreau/Del 2/Kapitel 51
| ← Räntan och kapitalet |
|
Mordet → |
51.
Bussy och Remy.
Klockan var elfva på kvällen. Hertigen af Anjou väntade med otålighet, att hertigens af Guise sändebud skulle komma och förkunna honom konungens afsägelse.
Plötsligt hörde han hästtramp på gården; han skyndade fram till fönstret: ryttaren hado stigit af och var ingen annan än Bussy, hvilken i egenskap af kapten för gardet kom för att, innan han begaf sig till sitt möte, gifva lösen för natten.
Då hertigen såg denne tappre unge ädling, öfver hvilken han aldrig haft skäl att beklaga sig, erfor han ett ögonblicks samvetsagg; men vid skenet af den fackla, en tjänare höll, läste han så mycken glädje och förhoppning i Bussys anlete, att hela hans svartsjuka harm ånyo väcktes.
Okunnig om att hertigen observerade honom, gaf Bussy emellertid lösen, hvarpå han svingade sig upp på hästen och ilade i galopp därifrån.
Bussy red hem till sig för att aflämna hästen. Han träffade då Remy och nämnde för honom, att han ämnade sig till Diana. Den unge läkaren utbad sig att få följa honom ett stycke på väg.
— Ni skulle kunna få något elakt möte på gatorna, herr grefve, sade han.
Bussy log.
— Ja, nådig herre, skratta ni; jag vet väl, att ni inte fruktar elaka möten och att doktor Remy är en klen kamrat; men man anfaller mindre lätt två personer än en, och vidare vill jag följa med er, emedan jag har ett godt råd att gifva er.
— Du, Remy? Nå, så kom då: vi skola tala om henne; näst efter nöjet att se den kvinna, man älskar, känner jag intet större än det att tala om henne.
— Det finns människor, svarade Remy, som till och med högre skatta nöjet att tala om den älskade än att se henne.
Bussy tog den unge doktorns arm, och de begåfvo sig på väg.
Remy påminde nu grefven om morgondagens strid och uppmanade honom ifrigt att afstå från besöket hos grefvinnan och i stället söka hvilan. Man fäktar vanligen illa, då man sofvit föga, sade han.
Bussy log; Remy vidblef sitt påstående.
— Ser du, Remy, sade Bussy, då min hand håller en värja, fäster den sig därvid så, att fibrerna tyckas antaga stålets hårdhet och böjlighet, medan åter stålet tyckes lifvas, såsom vore det kött och blod. På detta sätt blir min värja en arm och min arm en värja; sedan, förstår du, kan det ej mer vara frågan om trötthet. En klinga tröttas ej.
— Ack, nådig herre, invände Remy, i morgon gäller det en strid, sådan som Herkules’ mot Anteus, som Tesei mot Minotaurus, med ett ord någonting utomordentligt; det blir en strid, som man i en framtid skall kalla Bussys kämpalek, och i denna strid för alla strider ville jag ej, att ni ens skulle få en rispa.
— Var lugn, min gode Remy; du skall få se underverk. Jag fäktade i morse med fyra fäktmästare, hvilka på hela åtta minuter ej en enda gång kunde träffa mig, medan jag däremot stack deras jackor i stycken … Jag hoppade som en tiger.
De voro nu vid gatan S:t Antonie.
— Farväl! sade Bussy.
— Får jag ej vänta er här?
— Hvartill skulle det tjäna?
— För att öfvertyga mig om att ni kommer tillbaka före klockan tu, så att ni åtminstone kan ha fyra eller fem timmar att sofva, innan ni duellerar.
— Men om jag ger dig mitt hedersord därpå?
— Ja, då är jag lugn. Det kunde bekomma mig illa, om jag tviflade på Bussys hedersord.
— Välan, jag ger dig det. Inom två timmar är jag tillbaka.
Remy vandrade under filosofiska betraktelser genom de öde gatorna tillbaka till Bussys palats; men just som han vek af vid Place Beaudoyer, såg han fem beväpnade karlar, insvepta i kappor, komma emot sig.
Fem personer ute vid denna timme var någonting ovanligt; han smög sig således bakom ett hörn.
Då de fem personerna hunnit på tio stegs afstånd från honom, stannade de, och efter ett vänligt: god natt! aflägsnade sig fyra af dem, men den femte stod fundersam kvar. I detta ögonblick framskymtade månen bakom en mörk sky och belyste nattvandrarens ansikte.
— Herr de Saint-Luc! utropade Remy.
— Saint-Luc upplyfte hufvudet, då han hörde sitt namn nämnas och såg en karl närma sig.
— Remy! utbrast i sin ordning Saint-Luc.
— Han själf, svarade doktorn: och jag skattar mig lycklig att ej behöfva tillägga: till er tjänst, emedan ni synes mig vara vid god hälsa. Är det opassande att fråga hvad som fört er så långt från Louvren vid en så sen timme.
— Saken är den, min käre doktor, att jag på konungens befallning vandrat omkring i staden för att, i fall någon frågade mig om hans majestäts afsägelse, med skäl kunna svara, att den icke alls ägt rum.
— Nå?
— Ingen människa har sagt ett ord, och som det snart är midnatt och allt är lugnt, och jag ej mött någon annan än grefve de Monsoreau, så har jag afskedat mina vänner för att begifva mig hem.
— Huru!
— Monsoreau? Har ni råkat honom?
— Ja, med en skara beväpnade män, tio eller tolf stycken.
— Besynnerligt! Han skulle ju vara i Compiègne!
— Han skulle så, men han är inte där.
— Än konungens befallning?
— Åh, hvem lyder konungen?
— Kände han igen er?
— Jag tror det.
— Och I voren endast fem?
— Ja, mina vänner och jag.
— Och han rusade ej på er?
— Nej, tvärtom undvek han mig, hvilket ej litet förundrade mig, ty jag väntade, att det skulle bli batalj af.
— Åt hvad håll begaf han sig?
— Åt gatan la Tixeranderie.
— O, min Gud! utropade Remy.
— Hvad är på färde? frågade Saint-Luc förvånad.
— Hvilken olycka! Grefve de Bussy!
— Hvad menar ni. Remy? Ni vet, att jag är hans vän. Ack! grefve de Bussy trodde, att Monsoreau farit till Compiègne, och är nu hos grefvinnan.
— Hm, det här börjar bli allvarsamt.
— Ja, återtog Remy, Monsoreau har visst fattat misstankar och har säkert endast låtsat fara till Compiègne.
— Vänta litet! sade Saint-Luc, i det han slog sig för pannan. Hertigen af Anjou har sin hand med i spelet.
— Men det var just hertigen af Anjou, som i morse föreslog jakten.
— Ytterligare ett skäl. Har ni goda lungor, min bäste Remy?
— Ja, som blåsbälgar.
— Låt oss då springa allt hvad vi orka; ni känner ju till huset?
— Ja.
— Spring då framför mig och visa vägen.
De tvenne unga männen ilade åstad med en snabbhet, som skulle hedrat ett par förföljda hjortar.
— Har Monsoreau betydligt försprång? frågade Remy.
— Ungefär en fjärdedels timmes väg, svarade Saint-Luc, i det han hoppade öfver en stenhög af fem fots höjd.
— Bara vi inte komma för sent, sade Remy, i det han drog sin värja.