Grefvinnan de Monsoreau/Del 2/Kapitel 52
| ← Bussy och Remy |
|
Gorenflot nära att bli hängd → |
52.
Mordet.
Utan oro och tvekan hade Bussy blifvit mottagen af Diana, som trodde sig säker i sin mans frånvaro.
Aldrig hade den sköna kvinnan varit glädtigare, aldrig hade Bussy känt sig lyckligare.
Diana tänkte likväl på den hotande morgondagen och föreställde den unge mannen, att hans lif var hennes lif. Det var ej nog att segra; han måste, sedan han segrat, söka undfly konungens vrede, ty troligen skulle Henrik aldrig förlåta segraren sina gunstlingars nederlag eller död.
— Ack! sade Diana, med armen omkring sin älskares hals och blicken fäst vid hans sköna drag, är du ej den tappraste ädling i Frankrike? Hvarför behöfver du då tänka på att öka din ära? Du är redan så öfverlägsen alla andra, att det ej är ädelmodigt af dig att vilja bli ryktbarare. Du vill ju ej behaga andra kvinnor, ty du älskar ju mig och skulle frukta att för alltid förlora mig, är det ej så? Ludvig! Var rädd om ditt lif. Jag säger dig ej: tänk på döden; ty det finnes visst icke en man, nog stark, nog mäktig, att döda min Ludvig, annat än genom förräderi. Men man kan bli sårad, du vet det, emedan det är ett sår jag har att tacka för att jag lärt känna dig.
— Var lugn, svarade leende Bussy, jag skall akta mig att ej bli vanställd.
— Betänk, hvilken smärta du skulle erfara, om du såge mig återkomma sårad och blödande! Välan! Samma smärta skulle ock jag känna, om jag såge ditt blod. Var försiktig, mitt modiga lejon, det är allt, hvad jag anbefaller dig.
— Ja, min Diana, svarade Bussy.
— Ack, Ludvig! Du svarar mig utan att höra hvad jag säger; du ser på mig utan att bry dig om, att jag talar.
— Ja, jag betraktar, hur skön du är.
— Tänk nu ej på mig; kom ihåg, att det gäller dig, ditt lif, vårt lif. Jag vill nu säga dig något, som skall göra dig, väl icke starkare, men åtmistone försiktigare. Jag skall ha mod att själf åskåda din duell.
— Du?
— Ja, jag vill åse den.
— Det är omöjligt, Diana.
— Nej; hör på: du vet, att i rummet näst intill detta är ett fönster, som vetter åt en liten gård, och från detta fönster kan man se les Tournelles.
— Ja, jag kommer ihåg; det ligger ungefär tjugu fot högt, och nedanför är ett järngaller.
— Från detta fönster skall jag kunna se dig. Ställ dig så, att jag kan det; du vet då, att jag är där; du kan till och med se mig … men hvad säger jag, dåraktiga! Din motståndare kunde ju då vinna någon fördel genom din tankspriddhet.
— Ja, han kunde kanske döda mig, medan jag hade ögonen fästa på dig, inföll Bussy. Om jag vore dömd att dö och man lämnade mig valet af dödssätt, så skulle jag välja just detta.
— Ja, men det är ej fråga att dö; det är tvärtom fråga om att lefva.
— Och jag skall lefva, var lugn; dessutom har jag goda sekundanter; du känner ej mina vänner, men jag känner dem.
— Välan, jag tror dig, min älskade, men hör mig nu och lofva mig att lyda.
— Ja, bara du inte befaller mig att lämna dig.
— Just det ville jag be dig om; jag vädjar till ditt förnuft.
— Då borde du ej själf ha beröfvat mig det.
— Inga fraser, min vackre ädling, utan lydnad; det är genom lydnad, man bevisar sin kärlek.
— Befall då.
— Du måste lämna mig; du behöfver sofva.
— O, redan?
— Jag vill bedja till Gud för dig, och därefter omfamnar du mig till afsked.
— Men det är till dig man borde bedja, liksom man beder till änglarne.
— Nå, tror du då ej, att änglarne bedja till Gud? sade Diana, i det hon föll på knä.
Ur sitt hjärtas innersta och med blicken riktad mot höjden, bad hon sedan:
— Herre, om du vill, att din tjänarinna skall lefva lycklig och ej förtviflad söka döden, så beskydda den, som du fört i hennes väg, på det att hon må älska honom, endast honom!
Hon hade just uttalat dessa ord, och Bussy hade lutat sig ned för att slå sina armar omkring henne och kyssa hennes panna, då i en hast fönsterrutor klingade och trenne beväpnade män syntes på balkongen, medan den fjärde klängde upp på gallret.
Denne senares ansikte var betäckt af en mask, och han höll i högra handen en pistol, i den vänstra en dragen värja.
Bussy stod ett ögonblick orörlig och isad af det fasans skri, Diana uppgaf, i det hon slog armarna om hans hals.
Den maskerade mannen gaf ett tecken; hans trenne kamrater närmade sig ett par steg; en af dem var beväpnad med en bössa.
Med vänstra handen sköt Bussy hastigt undan Diana, medan han med den högra drog sin värja.
— Framåt, framåt, mina tappre! ropade en graflik stämma under sammetsmasken. Han är halfdöd af förskräckelse; fruktan har dödat honom.
— Du bedrar dig, sade Bussy; jag har aldrig varit rädd.
Diana ville närma sig honom.
— Gå undan, Diana! sade han.
Men i stället för att lyda slog Diana för andra gången armarna kring hans hals.
— Vill du, att de skola döda mig? mumlade Bussy.
Diana drog sig undan. Hon insåg, att hon ej på detta sätt kunde komma sin älskare till hjälp.
— Aha! sade den hemska rösten, det är herr de Bussy, jag, dåre, ville ej tro det. Sannerligen, en god, en förträfflig vän!
Bussy teg och bet sig i läppen; under det han blickade omkring sig efter försvarsmedel.
— Han har fått veta, återtog hånfullt samma hemska röst, att öfverhofjägmästaren är frånvarande och har lämnat sin hustru ensam, hvarför han kommit för att hålla henne sällskap. Hvilken god, förträfflig vän herr de Bussy är!
— Ah, det är ni, herr de Monsoreau! sade Bussy. Godt! Tag af er masken; jag vet nu, med hvem jag har att göra.
— Må ske, svarade Monsoreau och kastade långt ifrån sig den svarta sammetsmasken. Diana uppgaf ett svagt rop. Monsoreau var likblek, och hans smälöje liknade en fördömd andes.
— Se så, min herre, sade Bussy, låt oss göra slut på detta. Jag tycker ej om stojande utbrott; det kunde passa Homeri hjältar, hvilka voro halfgudar, att hålla tal, innan de skredo till strid; men jag är blott och bart en människa, dock en människa, som ej är rädd; anfall mig således eller låt mig gå.
Monsoreau svarade med ett hånskratt, som kom Diana att darra, men som hos Bussy väckte den mest sjudande vrede,
— Låt mig gå! upprepade den unge mannen, som kände blodet rusa från hjärtat till hufvudet.
— Aha! svarade Monsoreau, låt mig gå: hvad menar ni med det, herr de Bussy?
— Låt oss då korsa våra värjor och göra slut på saken. Jag behöfver komma hem till mig, och jag bor långt bort.
— Nej pass, ni kommer att stanna här!
Under tiden syntes två andra mäns hufvud genom balkongens galler; dessa tvenne män inträdde nu och ställde sig bredvid kamraterna.
— Fyra och två gör sex, sade Bussy; hvar äro de andra?
— De vänta utanför dörren, svarade Monsoreau.
Diana föll på knä, och huru mycket hon än bemödade sig att kväfva sina snyftningar, hörde Bussy dem dock. Han kastade en hastig blick först på henne och sedan på grefven.
— Min bäste grefve, sade han, sedan han ett ögonblick betänkt sig, ni vet, att jag är en man af heder.
— Ja, svarade Monsoreau, ni är en man af heder på samma sätt, som frun där är en ärbar kvinna.
— Godt, min herre, detta är skarpt, men förtjänt, och alltsammans skall gäldas. Men i morgon har jag en affär med fyra ädlingar, dem ni känner, och som de ha företrädet, så anhåller jag att i afton få draga mig tillbaka, i det jag gifver er mitt hedersord på att ni sedan skall få möta mig hvar ni behagar.
Monsoreau ryckte på axlarna.
— Hör på, sade Bussy, jag svär vid Gud, att, sedan jag stridt med herrarne Schomberg, Quélus, Maugiron och d'Epernon, jag sedan tillhör er. Om de döda mig, nå, då är ni hämnad genom deras hand; men om jag åter dödar dem, skall ni få tillfälle att själf hämnas.
Monsoreau vände sig till sitt folk.
— Hurtigt framåt, mina tappre! ropade han.
— Aha, jag bedrog mig! sade Bussy; det är då ej fråga om en duell, utan om mord.
— Som ni behagar.
— Ja, jag ser, att vi bedragit oss på hvarandra; men akta er, akta er; hertigen af Anjou kan illa upptaga saken.
— Det är likväl han, som skickat mig.
Bussy ryste, Diana lyfte klagande sina händer mot höjden.
— Om så är, svarade Bussy, så är det till Bussy ensam jag vädjar. Hållen er tappert, kämpar!
Och i en handvändning slog han omkull bönstolen, drog upp den på bordet och kastade där ofvanpå en stol, så att han inom en sekund hade uppställt ett slags mur emellan sig och sina fiender. Denna rörelse hade varit så hastig, att den ur bössan afskjutna kulan endast träffade bönstolen, där den fastnade; under tiden slog Bussy omkull ett präktigt bord från Frans I:s tid och ökade därmed sin förskansning.
Diana, som nu stod undangömd för de anfallande, förstod, att hon endast genom sina böner kunde bistå sin älskare: hon bad således innerligt. Bussy kastade en blick, först på henne och sedan på sin improviserade förskansning, och sade:
— Framåt nu! Men min värja sticks: akten er!
Uppmanade af Monsoreau, gjorde banditerna en rörelse mot lejonet, som väntade dem med brinnande blickar; den ene af dem utsträckte till och med handen mot bönstolen för att draga ned den, men innan ännu hans hand hade vidrört den skyddande möbeln, uppreste Bussy hans arm från handlofven ända till axeln.
Mannen uppgaf ett skri och raglade till fönstret.
Bussy hörde nu hastiga steg i korridoren och fruktade, att han befann sig mellan tvenne eldar. Han ilade till dörren för att skjuta för reglarna, men innan han hann fram, öppnades den. Bussy tog ett steg tillbaka för att sätta sig till motvärn, både mot sina förra och mot de nykomna fienderna.
Tvenne män störtade in genom denna dörr.
— Ack, älskade husbonde, ropade en välbekant röst, komma vi för sent?
— Remy! utropade Bussy.
— Jag tror, skrek den andra rösten, att man här håller på att mörda?
— Bussy igenkände denna röst och uppgaf ett anskri af glädje.
— Saint-Luc!
— Jag själf, min vän.
— Aha! sade Bussy; jag tror nu, min bäste herr Monsoreau, att ni gör bäst uti att låta oss gå, ty om ni ej nu stiger ur vägen, så kommer vi att gå öfver er kropp.
— Tre man hit! skrek Monsoreau.
Tre nya banditer visade sig på balkongen.
— Kors jag tror, att det är en hel armé! sade gäckande Saint-Luc.
— Store Gud, beskydda honom! bad Diana.
— Eländiga! skrek Monsoreau och skyndade fram för att slå henne.
Men Bussy såg denna rörelse, och vig som en tiger, hoppade han med ett enda skutt öfver förskansningen; hans värja mötte Monsoreaus och träffade denne vid halsen, men afståndet var för långt, och öfverhofjägmästaren slapp undan med en skråma.
Fem man störtade nu öfver Bussy; en af dem föll genast för Saint-Lucs värja.
— Framåt! ropade Remy.
— Nej, Remy, sade Bussy, tag och för bort Diana.
Monsoreau uppgaf ett rytande och ryckte pistolen från en af de närmast stående.
Remy tvekade.
— Men ni då? invände han.
— För bara bort henne, för bort henne! skrek Bussy; jag anförtror henne åt dig.
— O, min Gud! mumlade Diana, o Gud, bistå honom!
— Kom, min fru, sade Remy.
— Aldrig, nej aldrig skall jag öfvergifva honom!
Remy upplyfte henne i sina armar.
— Hjälp, Bussy! skrck Diana, hjälp!
Den arma kvinnan yrade; hon förmådde ej mer skilja väu ifrån fiende.
— Gå, gå, svarade Bussy; jag skall sedan komma till dig.
— Ja, ja, tjöt Monsoreau, det tror jag nog.
Ett skott aflossades nu.
Bussy såg Remy vackla, kröka sig och falla, i det han drog Diana med sig i fallet. Bussy uppgaf ett ångestrop.
— Det var ingenting, stammade Remy; det var jag, som fick kulan; hon är räddad.
I samma ögonblick Bussy vände sig om, kastade sig tre män öfver honom; men Saint-Luc störtade mellan Bussy och de tre karlarne; en af dem föll. De tvenne andra ryggade tillbaka.
— Saint-Luc! bad Bussy, Saint-Luc, vid den, du älskar, besvär jag dig att rädda Diana!
— Men du?
— Jag är en man.
Saint-Luc skyndade nu till Diana, som rest sig upp på sina knän, fattade henne i sina armar och försvann med henne genom dörren.
— Hitåt! skrek Monsoreau, hitåt I, som ären i trappan!
— Ha, skurk! Ha, fege usling! röt Bussy.
Monsoreau drog sig undan bakom sina män.
Bussy gjorde ett par utfall; i det första genomborrade han ett hufvud. i det andra geomborrade han ett bröst.
— Det där ger oss litet bättre utrymme, sade han, i det han återvände bakom sin förskansning.
— Fly! mumlade Remy, fly, nådig herre!
— Jag fly för mördare! ropade Bussy, och i det han lutade sig öfver den unge mannen, hviskade han:
— Diana måste räddas; men säg, Remy, hvar är du sårad?
— Akta er, sade Remy, akta er!
Fyra män instörtade nu verkligen genom dörren till trappan. Bussy fann sig instängd på tvenne håll. Men han ägde endast en tanke:
— Diana ropade han, Diana!
Och utan att förlora en sekund störtade han i detsamma mot dessa fyra män, af hvilka tvenne föllo, den ene sårad, den andre död. Därefter, då Mousoreau nalkades, drog han sig åter tillbaka bakom sin förskansning.
— Skjut för reglarna, ropade Monsoreau, och vrid om nyckeln; vi ha honom fast!
Genom en sista ansträgning hade Remy emellertid släpat sig fram till Bussys fötter och ökade genom sin kropp förskansningen.
Det uppstod ett ögonblicks paus.
Med sviktande knän, med kroppen tryckt intill väggen, med armen böjd och värjspetsen sänkt, stod Bussy och blickade omkring sig.
Sju män lågo på golfvet, nio återstodo att bekämpa.
Bussy räknade dem i ett enda ögonkast. Men när han såg nio värjor blixtra, när han hörde Monsoreau uppmuntra sina män, när han kände sina fötter slinta i blod, så föreföll det denne tappre hjälte, som aldrig känt fruktan, det föreföll honom, som stode dödens bild där hotande och vinkade honom med sitt hemska grin.
— Af nio, tänkte han, skall jag väl ännu döda fem, men de fyra andra skola döda mig. Mina krafter kunna räcka ännu tio minuter. Välan! Under dessa tio minuter vill jag göra, hvad ingen människa hvarken gjort eller kommer att göra.
Sedan han ryckt af sig kappan och lindat den om vänstra armen som sköld, störtade han fram midt i rummet, liksom hade det varit honom ovärdigt att längre strida under någon betäckning. Där mötte han en mängd af svärd, mellan hvilka hans klinga slingrade sig som en huggorm; tre gånger hade han banat sig väg, tre gånger hade han träffat, och en ljum blodström rann utåt hans klinga ned på hans handlofve. Under tiden hade han parerat tjugu förtviflade stötar; hans kappa var sliten i trasor.
Mördarne ändrade operationssätt, då de sågo tvenne falla och den tredje draga sig tillbaka; de upphörde att begagna sina värjor; somliga angrepo honom med slag af musköterna, andra afsköto sina pistoler, dem de ännu ej aflossat, och hvilkas kulor han hade den skickligheten att undvika antingen genom att kasta sig åt sidan eller böja sig ned. I denna afgörande stund tycktes hans varelse ha blifvit mångdubblad, ty han ej allenast såg, hörde och handlade, utan han utgissade äfven sina fienders hemligaste tankar.
Det föll honom nu in, att om han dödade Monsoreau, vore det slut på striden; han sökte honom således bland sina mördare; men denne, lika lugn, som Bussy var ifrig, nöjde sig med att ladda pistolerna åt sitt folk eller aflossade dem bakom sina slagskämpar.
Men det var lätt för Bussy att bana sig väg; han kastade sig in midt ibland banditerna, hvilka veko undan för honom, så att han snart befann sig ansikte mot ansikte med Monsoreau, som siktade och tryckte af ett skott; kulan träffade Bussys klinga och bräckte den två tum ofvanför fästet.
— Afväpnad! ropade Monsoreau, afväpnad!
Bussy retirerade ett par steg och upptog i detsamma sin afbrutna klinga. Inom en sekund höll han den åter, omlindad med sin näsduk, i handen.
Striden började nu å nyo och erbjöd det sällsynta skådespelet af en ensam, nästan afväpnad man, som skrämde sex väl beväpnade och hade till värn en vall af tio lik.
Kampen blef nu rysligare än någonsin; medan Monsoreaus folk kastade sig öfver Bussy, hopsamlade den förre, som anade den unge mannens önskan att finna ett nytt vapen, alla dem, han kunde åtkomma. Bussy var omringad; den slöa, sönderslagna, halfva klingan vacklade i hans hand; tröttheten började göra hans arm stel, och han såg sig förtviflad omkring, då hastigt en af kropparna vid hans fötter fick lif, reste sig på knä och räckte honom en oskadad värja.
Det var Remy, hvars sista ansträngning var ett prof på hängifvenhet.
Bussy uppgaf ett glädjerop och drog sig hastigt tillbaka för att lossa näsduken från handen och kasta ifrån sig den bräckta klingan.
Monsoreau hade emellertid närmat sig Remy och afsköt sin pistol rakt mot dennes hufvud; Remy sjönk tillbaka och låg där som död.
Bussy uppgaf härvid ett skri eller, rättare sagdt, ett rytande. Med möjligheten att kunna försvara sig hade krafterna återkommit; hans värja hven i en ständig cirkel och afslog här en hand, öppnade där en tinning.
Utgången var nu fri. Snabb och vig störtade han till dörren och försökte att spränga den med en stöt, som kom muren att darra. Men reglarna höllo.
Utmattad af denna ansträngning, sänkte Bussy högra armen, medan han med den vänstra försökte draga ifrån reglarna, hvarvid han vände ryggen åt dörren och ansiktet åt sina motståndare. Härunder fick han ett skott i låret och tvenne hugg i höfterna, men han hade lyckats att fråndraga reglarna och vrida om nyckeln; triumferande stack han nu ned den närmaste af banditerna och störtade mot Monsoreau. Bussy träffade honom midt i bröstet.
Monsoreau utöste förbannelser.
— Ah! ropade Bussy, i det han öppnade dörren, jag börjar tro, att jag kommer undan.
De fyra återstående banditerna kastade då ifrån sig sina vapen och hängde sig fast vid Bussy; de kunde ej träffa honom med sina värjor, ty hans undransvärda skicklighet gjorde honom osårbar; de försökte därför att kväfva honom. Men med slag af värjfästet och klingan döfvade och nedslog Bussy dem; tvenne gånger närmade sig åter Monsoreau, och ännu tvenne gånger träffades han.
Tre män hängde sig nu fast vid Bussys värja och ryckte den ur hans händer; han tog då upp en stol af skulpteradt trä, slog med den tvenne till golfvet, men stolen krossades mot den tredjes axel. Denne man höll stånd och stötte sin dolk i hans bröst. Bussy fattade honom då kring handlofven, ryckte ut dolken, vände den emot sin motståndare och tvingade honom sålunda att med den genomborra sig själf. Den siste hoppade ut genom fönstret. Bussy tog ett par steg för att förfölja honom, men Monsoreau, som låg utsträckt bland liken, reste sig nu i sin tur och stötte en knif i hans knäveck.
Den unge mannen uppgaf ett skri, sökte omkring sig efter en värja, och den första, han fann, stötte han så våldsamt i öfverhofjägmästarens bröst, att den genomborrade honom och fastnaglade honom vid golfvet.
— Ha! ropade Bussy, ej vet jag, om jag skall dö här, men åtminstone har jag sett dig göra det.
Monsoreau ville svara, men uppgaf i det samma sin sista suck.
Bussy släpade sig nu till korridoren; blodet frustade ur knäet och låret; han kastade ännu en sista blick omkring sig.
Månen framträdde i det samma ur en sky, och dess strålar föllo in uti denna af blod öfversvämmade kammare; månstrålarna återspeglades i rutorna, försilfrade de af värjor sönderhuggna, af kulor genomborrade väggarna och belyste dessa bleka ansikten, som ännu i döden bibehållit mördarens hemska, hotande uttryck.
Då Bussy såg detta slagfält, af honom besådt med döda, intogs han, ehuru han var sårad och döende, af ett sublimt högmod. Som han rätteligen sagt, hade ingen annan människa kunnat göra hvad han nu gjort. Det återstod honom att fly, att rädda sig; nu kunde han fly, ty han lämnade endast lik efter sig.
Men allt var ej ännu öfverståndet för den unge hjälten. Då han kom ut i trappan, blänkte vapen på gården; en kula hven och träffade honom i axeln. Äfven gården var besatt med folk.
Han kom då ihåg det lilla fönstret, genom hvilket Diana skulle åse duellen, och så skyndsamt han förmådde, släpade han sig åt denna sida.
Fönstret stod öppet. Bussy stängde och reglade dörren bakom sig, sedan steg han med svårighet upp i fönstret, satte sig grensle där och tänkte försöka hoppa ned på andra sidan om det nedanför varande järngallret.
— O, jag har icke styrka! mumlade han.
I detta ögonblick hörde han steg i trappan; det var en ny trupp, som kom.
Bussy saknade nu förmåga att försvara sig; han samlade alla sina krafter, hjälpte sig med den hand och den fot, han ännu kunde begagna, och störtade sig ned. Men då han nådde marken, halkade hans fot på en sten, ty hans sulor voro slippriga af blod; han föll på gallrets hvassa järnspetsar; somliga inträngde i hans kropp, andra hakade sig fast i hans kläder, och han förblef hängande där.
I detta ögonblick tänkte han på den ende vän, som återstod honom i världen, och han ropade: Saint-Luc! Saint-Luc! Hitåt!
— Ah! Är det ni, herr de Bussy? svarade en person, som hållit sig gömd i en trädgrupp.
Bussy ryste; denna röst var ej Saint-Lucs.
— Saint-Luc! ropade han å nyo; kom! Frukta ingenting för Diana. Jag har dödat Monsoreau.
Han hoppades, att Saint-Luc var i grannskapet och att han skulle komma vid denna underrättelse.
— Ah! Är Monsoreau dödad? sade en annan röst.
— Ja.
Bussy såg tvenne maskerade personer komma fram ur trädgruppen.
— I Guds namn, mina vänner, ropade han, hjälpen en ädling, som ännu kan räddas, om I viljen bistå honom!
— Hvad besluter ni, nådig herre? hviskade den ene.
— Oförsiktige! svarade den andre.
— Nådig herre! ropade Bussy, som hört hvad de hviskat: så mycket hade det förtviflade i hans belägenhet skärpt hans hörselorganer, — nådig herre! Befria mig, och jag förlåter er, att ni förrådt mig.
— Hör du? återtog den ene af de maskerade.
— Hvad befaller ni? genmälte den andre.
— Att du befriar honom …
Därefter tillade han med ett löje, som masken dolde: — från hans lidande …
Bussy vände hufvudet åt den sida, hvarifrån den gäckande rösten hördes.
— Jag är förlorad! mumlade han.
I det samma sattes mynningen af en bösspipa framför hans bröst, och skottet smällde af.
Bussys hufvud sänktes mot hans axel, hans armar sträcktes mot marken.
— Förbannelse öfver dig, mördare! suckade han.
Därefter uppgaf han andan, i det han uttalade Dianas namn.
Hans blod neddroppade från gallret på den af de maskerade, som blifvit kallad: nådig herre.
— Är han död? ropade flere karlar, hvilka, sedan de slagit in dörren, nu syntes i fönstret.
— Ja, svarade Aurilly; men flyn nu, go’ vänner, ty betänken, att hertigen af Anjou var grefve Bussys vän och beskyddare.
Karlarne önskade ingenting högre; de försvunno genast.
— Gå nu upp, Aurilly, sade hertigen, och kasta ned Monsoreaus kropp åt mig genom fönstret.
Aurilly skyndade upp och sökte reda på öfverhofjägmästarens lik, som han släpade fram till fönstret och kastade ned. I fallet nedstänkte den liflösa kroppen hertigens kläder med blod.
Frans letade under den dödes jacka och fann den af hans furstliga hand undertecknade akten.
— Det var, hvad jag sökte, sade han; vi ha nu ingenting mer här att göra.
— Än Diana? frågade Aurilly.
— Åh, min kärlek till henne är förbi, och som hon ej känt igen oss, så kan man släppa både henne och Saint-Luc lösa nu; de kunna gå, hvart de vilja.
Aurilly försvann.
— Jag blir ej konung den här gången heller, mumlade hertigen i det han ref sönder akten i tusen bitar. Men jag blir ej heller den här gången halshuggen för högförräderi.