Grefvinnan de Monsoreau/Del 2/Kapitel 53
| ← Mordet |
|
Chicot gissar rätt → |
53.
Gorenflot nära att bli hängd.
Sammansvärjningen var från början till slut en verklig komedi; schweizergardet, som blifvit placeradt vid mynningen af denna intrigflod, äfvensom franska gardet, hvilket blifvit ställdt vid dess utlopp och där spänt sina nät för att fånga de högättade förrädarne, fingo ej ens sikte på någon af de obetydligaste, emedan alla hade flytt genom hvalfvet.
De sågo som sagdt är, icke till någon människa, hvilket föranledde Crillon att, i spetsen för trettio man, tillika med konungen tränga in i klostret.
En dödstystnad rådde i den vidsträckta byggnaden. Såsom erfaren krigare, hade Crillon hellre önskat få höra buller, ty han fruktade nu ett försåt. Men förgäfves öppnade man dörrar och fönster, förgäfves letade man öfverallt; ingen fanns.
Konungen gick framför de andra och ropade af alla krafter:
— Chicot! Chicot!
Ingen svarade.
— Skulle de ha dödat honom, sade konungen, så, vid Gud! skola de icke få betala min narr lika dyrt, som vore han en adelsman.
— Ni har rätt, sire, sade Crillon; han är verkligen en ädling och en af de tappraste ändå.
Chicot svarade ej, emedan han nu som bäst höll på att klappa om Mayenne, hvilket gjorde honom så mycket nöje, att han hvarken såg eller hörde, hvad som tilldrog sig omkring honom.
Men sedan hertigen kommit igenom gluggen och ingenting vidare upptog Chicots uppmärksamhet, hörde han ropen och kände igen Henriks röst.
Gorenflot hade under tiden varit halfdöd af skrämsel. Så enfaldig han än var, begrep han nog, hvad som väntade honom.
— Min gode herr Chicot, stammade han, i det han bemödade sig att sammanknäppa händerna öfver sin ofantliga mage, är det möjligt att ni öfverlämnar mig åt mina förföljare, mig, er vän Gorenflot?
— Kanalje! sade Chicot.
Gorenflot började tjuta.
— Jag, som ätit så förträffliga middagar i ert sällskap! ropade han snyftande: jag, som drack med så god smak, att ni ständigt kallade mig svamparnas konung! Jag, som tyckte så mycket om de gödda hönsen, ni beställde på Ymnighetshornet, att jag aldrig lämnade ens så mycket som ett ben kvar!
Detta uppräknande föreföll Chicot så öfvermåttan sublimt, att det bevekte honom till fullkomlig misskund.
— Rättvise Gud, där äro de! skrek Gorenflot. Där kom ma de! Jag är dödens barn. O, min gode, nådige herr Chicot, bistå mig!
Den tjocke munken dignade förfärad ned.
— Stig upp, sade Chicot.
— Förlåter ni mig?
— Vi få se.
— Ni har slagit mig så mycket, att det kan vara nog därmed.
Chicot utbrast i ett skallande löje; den arme munken var så förbryllad, att han trodde sig ha fått de rapp, Mayenne erhållit.
— Ni skrattar, gode herr Chicot! sade han.
Ja, visst skrattar jag, ditt kräk!
— Jag får då lefva?
— Det beror inte af mig, det beror af konungen, som ensam har rätt öfver lif och död.
I detta ögonblick skingrades mörkret af ett klart fackelsken, som belyste en hop dragna svärd, hvilka snart omgåfvo de bägge vännerna.
— Ack, Chicot min käre Chicot! ropade konungen; hvad det var roligt att få återse dig!
— Hör ni, gode herr Chicot, hviskade munken; den store monarken gläder sig åt att få se er igen.
— Nå, än se'n då?
— I sin glädje skall han icke neka er något; bed honom således om min benådning.
— Skall jag bedja den nedrige Herodes?
— O, tyst, tyst, bäste herr Chicot!
— Nå, sire, frågade Chicot, i det han vände sig om, hur många har ni fått fatt?
— Inte en enda, sade Crillon. De förrädarne måtte haft någon hemlig utgång.
— Men du har väl sett dem, du? frågade konungen.
— Visst har jag sett dem.
— Alla?
— Från den förste till den siste.
— Jag, fattig, syndig människa … mumlade Gorenflot.
— Och du har väl känt igen dem också?
— Nej, sire, blott en enda, och det var ändå inte på anletsdragen.
— Hvem var det?
— Mayenne.
— Mayenne, honom, som du var skyldig …
— Ja, men nu äro vi kvitt, sire.
— Ah! berätta mig det, Chicot.
— En annan gång, min son; nu ha vi annat att sköta.
— Jag, fattig, syndig människa … upprepade Gorenflot.
— Ha! ni har tagit en fånge, utropade hastigt Crillon och lade sin starka hand på munkens skuldra, som oaktadt sitt ansenliga omfång dock böjde sig. Chicot dröjde att svara och lät alla fasans kval för ett ögonblick bemäktiga sig den arme munkens hjärta.
Gorenflot var nära att förlora sansen, då han omkring sig såg så många blanka svärd, så många vredgade ansikten. Efter ett ögonblicks tystnad, hvarunder den stakars saten i sitt öra trodde sig höra domsbasunens ljud, svarade ändtligen Chicot:
— Sire, betrakta väl denne munk.
En af soldaterna sänkte sin fackla till Gorenflots ansikte; denna tillslöt ögonen.
— Predikanten Gorenflot! utropade Henrik.
— Jag, fattig, fattig, syndig människa … tjöt munken.
— Han själf, svarade Chicot.
— Den, som …?
— Riktigt, afbröt gascognaren.
— Aha, sade konungen med en min af tillfredsställelse.
Kallsvetten rann ej droppvis, utan i strömmar från Gorenflots ansikte. Han hade också skäl att vara rädd, ty svärden klingade rundt omkring hans ansikte, somliga nästan allt för hotande. Han snarare kände än såg dem och uppgaf ett svagt skri.
— Vänta, sade Chicot, konungen måste veta allt.
Han tog nu Henrik afsides och sade:
— Min son, tacka Gud, som låtit denne helige man födas, ty det är han, som räddat oss allesammans.
— Hur så?
— Jo, det är han, som underrättat mig om hela sammansvärjningen, och därför om ers majestäts fiender skulle få tag i honom, så vore han dödens barn.
Gorenflot hörde endast de sista orden.
— Dödens barn! kved han och föll framstupa.
— Värdige man! sade konungen, i det han kastade en välvillig blick på denna köttmassa; vi vilja betäcka honom med skölden af vårt beskydd.
Gorenflot uppfattade i flykten denna nådiga blick och låg där orörlig, med munnen på ena sidan uppdragen till ett småleende och på den andra neddragen till gråt.
— Däruti har du rätt, konung, ty han är en ovärderlig tjänare.
— Hvar skola vi göra af honom? frågade konungen.
— Så länge han är i Paris, löper han stor fara.
— Om jag gåfve honom några väktare? sade konungen.
Gorenflot hörde detta yttrande och tänkte:
— Herre Gud! jag tror, jag slipper undan med endast fängelse. Det tycker jag mer om än galgen, bara jag får tillräckligt med mat.
— Nej, svarade Chicot, det blir bäst, att du låter mig taga hand om honom.
— Nå så för honom med dig och kom sedan tillbaka till Louvren, där jag vill förbereda våra vänner på hvad i morgon skall ske.
— Stig upp, vördige fader, sade Chicot till munken.
— Han skämtar, tänkte Gorenflot; ack, den elake!
— Stig då upp, ditt eländiga kräk! hviskade Chicot och sparkade till honom.
— Ack! jag har förtjänat det här! ropade Gorenflot.
— Hvad säger han? frågade konungen.
— Sire, svarade Chicot, han kommer ihåg alla sina mödor, fastor och vakor, och då jag nu lofvar honom ers majestäts beskydd, tänker han med rätta, att han förtjänt det.
— Arme satan! sade konungen, haf omsorg om honom, min vän.
— Var lugn, sire; då han är i sällskap med mig, så fattas honom ingenting.
— Ack, herr Chicot! ropade Gorenflot, min bäste herr Chicot, hvart för man mig?
— Det skall du strax få veta. Tacka emellertid hans majestät, ditt syndiga kreatur; tacka, säger jag! hviskade Chicot.
— För hvad, herr Chicot?
— Tacka, säger jag dig!
— Sire, stammade Gorenflot, emedan ers majestät …
— Ja, ja, sade Henrik, jag vet, hvad ni uträttat på er resa till Lyon, under ligans dagar, och äfven väl nu. Var lugn: ni skall bli belönad efter era förtjänster.
Gorenflot uppgaf en djup suck.
— Gå genast till stallet efter Panurge, sade Chicot.
Munken aflägsnade sig så fort han förmådde.
— Nu, min son, sade Chicot, tag tjugu man till din egen eskort och skicka minst tio under Crillons befäl till hotel d'Anjou att föra din bror till dig, på det han ej för andra gången måtte slippa undan.
— Har min bror möjligen …?
— Henrik, inföll Chicot, har du befunnit dig illa af att följa mina råd?
— Nej, vid Gud!
— Nå, gör då, som jag säger.
Henrik gaf öfversten för franska gardet befallning att föra hertigen af Anjou till Louvren. Crillon, som ej hyste någon särdeles ömhet för prinsen, begaf sig genast åstad.