Grefvinnan de Monsoreau/Del 2/Kapitel 55
| ← Chicot gissar rätt |
|
Bussys vänner → |
55.
Förberedelser.
Som man af föregående kapitel sett, sof konungen ej på hela natten; han bad och grät, och som han i det hela var en erfaren man, synnerligast i fråga om dueller, så gick han klockan tre ut med Chicot för att besöka det ställe, där striden skulle äga rum.
Konungen var insvept i en vid kappa, och hans ansikte doldes af en bredbrämad hatt.
Chicot, som varit vittne till den öfverenskommelse, som ägt rum för åtta dagar sedan, utpekade det ställe, hvar och en af de stridande skulle intaga. Henrik började genast uppmäta platsen, tog träden i ögonsikte och beräknade, hur solen skulle komma att falla; därefter sade han:
— Quélus kommer att bli illa placerad; han får solen till höger, just i det öga han har kvar. Maugiron däremot kommer alldeles i skuggan. Illa ordnadt. Hvad angår Schomberg, som ej har särdeles styrka i knävecket, så har han fått ett träd bakom sig, som kan gagna honom i händelse af reträtt; detta lugnar mig för honom; men Quélus, min arme Quélus! tillade han och skakade sorgset på hufvudet.
— Du väcker mitt medlidande, sade Chicot; plåga dig ej så! För tusan det går, som det går.
Konungen lyfte ögonen mot höjden och suckade:
— Store Gud! Hör, hur han hädar; men lyckligtvis är han en narr, du vet det.
Chicot ryckte på axlarna.
— Och d'Epernon! återtog konungen; jag är verkligen orättvis; jag tänkte ej på honom, han, som får att göra med Bussy; hvad han råkar illa ut! Se på hans plats, min gode Chicot; till vänster har han ett skrank, till höger ett träd, bakom sig en grop; han, som behöfver falla af i hvarje ögonblick, ty Bussy är en tiger, ett lejon, en orm; hans värja har lif: den hoppar, den sträcker ut sig, den drager in sig, den kröker och vrider sig.
— Bah! sade Chicot, för d'Epernon är jag icke orolig.
— Du har orätt; han skall låta döda sig.
— Han! Ah, han är inte så dum heller; han har nog tagit sina försiktighetsmått.
— Hvad menar du?
— Jag menar, att han inte skall duellera.
— Men hörde du inte nyss, hvad han sade?
— Just därför upprepar jag, att han inte skall duellera.
— Vantrogne!
— Jag känner mina gascognare; jag; men nu är det bäst, att vi vända tilbaka till Louvren, ty det är redan full dager.
— Kan du tro, att jag skall stanna i Louvren under striden?
— Ja, för tusan, visst skall du vara där, ty om man såge dig här, skulle man, om dina vänner segrade, säga, att du förskaffat dem segern genom något trolleri, och i händelse de besegrades, att du bringat dem olycka.
— Hvad bryr jag mig om prat och uttydningar? Jag skall ända till sista stunden älska mina vänner.
— Gärna får du vara fritänkare, Henrik, och jag högaktar dig, för det du älskar dina vänner, det är en sällsynt dygd hos furstar; men jag vill inte, att du skall lämna hertigen af Anjou ensam i Louvren.
— Är inte Crillon där?
— Åh, Crillon är icke annat än en buffel, en rhinoceros, ett vildsvin, allt hvad du vill i tapperhet och mod; men din bror däremot är en huggorm, en ödla, en räf, med ett ord: han liknar alla de djur, hvilkas styrka ligger i giftet och slugheten.
— Du har rätt, Chicot; jag hade bort sätta honom på Bastiljen.
— Sade jag dig ej, min son, att du gjorde orätt i att tala vid honom?
— Ja, jag lät narra mig af hans säkra hållning och af påståendet om den tjänst, han gjort mig.
— Ännu ett skäl att misstänka honom. Låt oss skynda tillbaka, min son.
— Redan voro alla på fötter i Louvren. De unga ädlingarne voro de förste, som vaknat.
Då kungen och Chicot anlände, varseblefvo de genast d'Epernon, som låtit ställa en slipsten midt i dörren till de unga ädingarnes gemensamma rum och som bäst höll på att slipa sin värja.
— Och du säger, Chicot, att han ej är en Bayard i tapperhet! yttrade kungen.
— Nej, jag påstår bara, att han är en skärslipare, svarade likgiltigt Chicot.
D'Epernon blef Henrik varse och ropade: konungen!
Oaktadt det beslut, Henrik fattat, och det han i alla fall ej haft styrka att vidblifva, inträdde han nu i rummet.
Som vi redan sagt, visade Henrik ofta både majestät och stor själfbehärskning. Hans lugna, nästan småleende drag förrådde i detta ögonblick ingalunda hans hjärtas känslor.
— God dag, mina herrar! sade han; jag finner er som bäst sysselsatta med förberedelser, ser jag.
— Ja, Gud vare lof, sire! svarade Quélus.
— Ni ser dyster ut, Maugiron.
— Sire, som ni vet, är jag mycket vidskeplig, och som jag haft svåra drömmar, så söker jag styrka mig med en droppe spanskt vin.
— Min vän, svarade konungen, man måste komma ihåg … jag talar nu efter Miron, som är en stor läkare … man måste komma ihåg, säger jag, att drömmarna bero af den föregående dagens intryck, men alldeles icke ha afseende på den kommande dagens händelser.
— Också, sire, sade d'Epernon, ser ni mig redan sysselsatt med tillrustningar, och fastän äfven jag haft svåra drömmar, så är ändock min arm stark och min blick klar.
Därpå gjorde han ett utfall mot väggen, som han gaf en rispa med sin nyslipade värja.
— Ja, sade Chicot, ni har visst drömt, att ni hade blod på era stöflar. Den drömmen är likväl inte svår; den betyder, att ni en dag skall bli en Cæsar eller Alexander.
— Mina tappra vänner, återtog Henrik, I veten, att det är fråga om er monarks ära, emedan det till en del är hans sak, I försvaren, men endast och allenast hans ära, hören I det! Tänken således icke på min personliga säkerhet. I natt har jag så betryggat den, att den ej på länge skall kunna bringas i fara. Fäkten således endast för äran.
— Sire, svarade Quélus, kanske skola vi förlora lifvet, men äran skall räddas.
— Mina herrar, återtog konungen, jag vill nu gifva er ett råd: ingen missförstådd tapperhet; det är ej genom att dö, utan därigenom att I döden era fiender, som I förskaffen mig rätt.
— Åh, hvad mig beträffar, utropade d'Epernon, så ämnar jag ej gifva pardon.
— Jag, sade Quélus, svarar för ingenting; men jag skall göra, hvad jag kan.
Konungen lade handen på sitt bröst; kanske darrade denna hand, kanske klappade detta hjärta våldsamt; men konungens öga var torrt, hans min stolt, han var en konung, som skickade sina soldater till striden och sina vänner till döden.
Ädlingarne voro nu färdiga; det återstod dem endast att taga afsked af sin monark.
Quélus bugade sig och kysste konungens hand; de andre gjorde detsamma. D'Epernon knäföll och sade: Sire, välsigna min värja.
— Nej, d'Epernon, svarade konungen, gif värjan åt er page. Jag har bättre värjor åt er än era egna. Gå efter dem, Chicot.
— Nej, min son, svarade gascognaren; gif det uppdraget åt kaptenen för ditt garde; jag är ej annat än en narr, till och med en hedning, och Guds välsignelse kunde förvandlas i häxeri, om min vän djäfvulen såge sådant där i mina händer.
— Hvad är det för värjor, sire? frågade Quélus, då han såg lådan, som officeren bar in.
— Värjor från Italien, svarade konungen; de äro smidda i Milano.
— Tack, tack, ers majestät utropade de unga männen.
— Nu tror jag, att tiden är inne, sade konungen, som ej längre kunde dämpa sin sinnesrörelse.
— Sire, skola vi ej få njuta glädjen af er åsyn för att fäkta med så mycket större mod? frågade Quélus.
— Nej, det vore opassande, svarade konungen; det måste heta, att I duelleren, utan att någon vet det och utan att jag gifvit min tillåtelse därtill; låt oss ej gifva något utseende af högtidlighet åt denna strid, utan må man tro den vara en följd af enskild ovänskap.
Därefter afskedade dem Henrik med en majestätisk åtbörd; men när de voro ur sikte, när han ej mer hörde slamret hvarken af deras sporrar eller af harnesken, som de beväpnade stallknektarne buro, mumlade han: O, min Gud! … och sjönk ned i en länstol.
— Men jag, sade Chicot, jag vill bevista denna duell; jag vet ej, hvarför jag tror, att någonting besynnerligt tilldragit sig med d'Epernon.
— Du lämnar mig, Chicot? sade konungen med klagande röst.
— Ja, ty om någon af dem ej gör sin plikt, så vill jag vara där för att intaga hans plats och strida för min konungs ära.
— Gå då.
Konungen gick därefter in i sitt rum, lät stänga till fönsterluckorna och befallde, att tystnad skulle råda i slottet. Till Crillon, som hade reda på duellen, sade han:
— Om vi segra, Crillon, skall du komma in och säga mig det; men om vi besegras, skall du slå tre slag på min dörr.
— Ja, sire, svarade Crillon.