Grefvinnan de Monsoreau/Del 2/Kapitel 56
| ← Förberedelser |
|
Striden → |
56.
Bussys vänner.
Om konungens vänner tillbragt natten i en lugn sömn, så hade hertigens af Anjou äfvenledes tagit samma försiktighetsmått. De tillbragte natten hos Antraguet, hvars hus blifvit utsedt till mötesplats, emedan det låg närmast stridsplatsen.
På slaget tre, således då konungens vänner ännu knappt vaknat, voro de allaredan på benen, friska, muntra och väl beväpnade.
Det var en härlig morgon, luften var frisk och himmelen klar.
Innan ädlingarne begåfvo sig å väg, läto de hertigen af Anjou fråga efter Bussy; budbäraren fick till svar, att han ej varit där sedan klockan tio kvällen förut. Budet skyndade då till Bussys boning och fick där höra, att grefven gått ut sent, i sällskap med Remy. För öfrigt var man ej hemma hos Bussy orolig öfver hans frånvaro, ty han gjorde ofta sådana utflykter, och dessutom visste man, hur tapper och öfvad han var, så att ej ens en längre frånvaro väckte någon farhåga.
Då de tre vännerna fingo höra allt detta, sade Antraguet:
— Aha, nu erinrar jag mig, att konungen gifvit befallning om en stor jakt i Compiègne; alltså har Monsoreau måst fara dit.
— Det är sant, sade de andra.
— Då, återtog Antraguet, vet jag, hvar Bussy är: medan öfverhofjägmästaren spårar upp hjorten, jagar vår vän hinden. Varen lugna, mina herrar, han är närmare platsen än vi och infinner sig säkert där före oss.
De begåfvo sig på väg. Då de hunno till gatan Sainte-Catherine, vände sig alla tre åt Monsoreaus lilla hus och smålogo, hvilket antydde, att de alla i denna stund hyste samma tanke.
— Man ser stridsplatsen rätt bra därifrån, sade Antraguet, och jag är viss på, att den stackars Diana mer än en gång skall komma till fönstret.
— Se, sade Ribeirac, jag tror, att hon redan står där.
— Hur så?
— Jo, fönstret är öppet.
— Det är sant. Men hvarför står en stege utanför, då huset har portar?
— Det var besynnerligt, anmärkte Antraguet.
Alla tre skyndade oroliga dit. En trädgårdsmästare stod nedanför balkongen och tycktes granska marken.
— Herr de Bussy, ropade Antraguet, kommer ni ej till oss! Skynda er, ty vi äro angelägna om att vara de första på platsen.
De väntade förgäfves på svar.
— Ingen svarar oss, sade Ribeirac; men för tusan, hvarför står då stegen där?
— Hvad gör du här? ropade Livarot åt trädgårdsmästaren; är det du, som rest upp stegen?
— Gud bevare mig! svarade han.
— Hvad menar du?
— Se dâ dit upp!
Alla tre blickade nu uppåt.
— Blod! ropade Ribeirac.
— Ja, blod, upprepade trädgårdsmästaren.
— Porten har blifvit inslagen, sade Antraguets page.
Antraguet klättrade genast uppför stegen. Då han kom upp på balkongen, såg han in i rummet.
— Hvad ser du? frågade de andra, som sågo honom blekna och vackla.
Ett fasans rop var hans enda svar.
Livarot klättrade nu äfven upp.
— Lik! död, död, öfverallt! ropade den unge mannen.
Bägge två inträdde nu i rummet. Ribeirac stannade nedanför stegen, betagen af häpnad. Under tiden hade trädgårdsmästaren genom sina rop ditkallat alla förbigående.
Rummet bar öfverallt spår efter nattens förfärliga strid. Fläckar eller rättare sagdt strömmar af blod betäckte golfvet. Tapeterna voro söndertrasade af värjstyng och pistolskott; sönderslagna möbler summo tillika med klädesplagg och människolemmar i den rysliga blodmassan.
— O, Remy! Den arme Remy! ropade Antraguet.
— Är han död frågade Livarot.
— Han är redan iskall, svarade Antraguet.
— Ett helt röfvareband måtte ha huserat här, skrek Livarot.
I detta ögonblick märkte Livarot den öppna dörren, och äfven åt denna sida visade blodspår, att striden sträckt sig ännu längre; han följde denna förskräckliga vägledning och kom till trappan. Gården var tom och öde. Emellertid hade Antraguet, i stället för att föja honom, gått in i nästa rum; öfverallt var blod. Han skyndade till fönstret, lutade sig ut, och hans förfärade blickar irrade omkring i den lilla trädgården. På järngallret hängde ännu den olycklige Bussys stela, af blod nedsölade kropp.
Ej ett skrik, utan ett rytande var det, som vid denna åsyn banade sig väg ur Antraguets bröst.
Livarot sprang dit.
— Se, sade Antraguet se, Bussy är död!
— Bussy är mördad och kastad ut genom fönstret! skreko båda på en gång; kom in, Ribeirac!
Ribeirac störtade nu in genom en liten port, som förde från gården till trädgården.
— Se, hans hand är genomstungen, han har två kulor i bröstet, hela hans kropp är öfversållad af sår. Ack, arme Bussy!
— Hämnd! Hämnd! röto alla.
Då de vände sig om, snafvade Livarot mot ännu ett lik, som låg i gräset. — Monsoreau ropade han.
— Hvad! också Monsoreau!
— Ja, Monsoreau, genomborrad som et såll och med hufvudet krossadt. Hvilket oerhördt slaktande!
— Än Monsoreaus hustru! ropade Antraguet. Diana! Grefvinnan Diana! skrek han. Ingen svarade.
— Bussy Arme Bussy! utbrast förtviflad Ribeirac.
— Ja, sade Antraguet, man har velat göra sig af med den farligaste bland oss.
— Det är en feghet, en usel nedrighet! ropade alla.
— Låt oss skynda till hertigen och klaga, sade en af dem.
— Nej, svarade Antraguet, låt oss åt ingen uppdraga omsorgen af denna hämnd; saken blefve då illa uträttad. Mina vänner, fortfor han, sen detta den tappraste mans ädla ansikte; se, hur hans blod ännnu dryper. Han lämnar oss ett exempel: han uppdrog åt ingen omsorgen att hämnas … Bussy, Bussy, vi skola göra som du: var lugn, vi skola hämnas!
Vid dessa ord tryckte han sin mun mot Bussys bleka läppar, drog sin värja och doppade den i hans blod.
— Bussy! sade han högtidligt, jag svär vid ditt lik, att detta blod skall aftvås i dina fienders blod.
— Bussy! ropade de andra, vi svärja att döda eller dö. Ingen nåd, ingen barmhärtighet!
Härvid lade alla sina händer på Bussys kropp.
— Men, inföll Livarot, vi äro nu endast tre mot fyra.
— Ja, svarade Antraguet men vi ha ej mördat, vi, och Gud gifver styrka åt de oskyldige.
— Farväl, Bussy! ropade alla.
Betagna af fasa, lämnade de detta fördömda hus. De hade där fått en påminnelse om döden och erfarit denna känsla af förtviflan, som mångdubblar krafterna, denna ädla harm, som höjer människan öfver hennes jordiska tillvaro.
Med möda banade de sig väg genom människohopen, som i hvarje minut ökades. När de hunno till mötesplatsen, funno de sina motståndare redan där. Harmsna öfver att se sig vara de sista, skyndade de ifrigt fram.
— Mina herrar, sade Quélus, i det han hälsade med ett slags förnämt förakt, vi ha haft den äran att vänta på er.
— Ursäkten, mina herrar, svarade Antraguet; vi hade varit här före er, om ej en af våra kamrater dröjt.
— Ja, herr de Bussy fattas, sade d'Epernon; han måtte vara svår att väcka i dag.
— Vi ha redan väntat och kunnat väl vänta ännu en stund, sade Schomberg.
— Bussy kommer ej, svarade Antraguet.
Häpnad målade sig vid dessa ord på allas anleten; endast d'Epernons uttryckte en annan känsla.
— Kommer han ej? utbrast d'Epernon. Den tappraste bland de tappra är då rädd?
— Det är inte möjligt, sade Quélus.
— Hvarför kommer han då inte? frågade Maugiron.
— Emedan han är död, svarade Antraguet.
— Död! utropade hertigens anhängare, utom d'Epernon. Denne sade intet, men bleknade lindrigt.
— Mördad! återtog Antraguet. Veten I ej af det, mina herrar?
— Nej, svarade Quélus; hur skulle vi kunna veta det?
— Men är det säkert! frågade d'Epernon.
Antraguet drog sin värja.
— Ja, så säkert, sade han, att min värja är doppad i hans blod.
— D'Epernon fortfor att skaka på hufvudet.
— Detta blod ropar på hämnd, sade Ribeirac; hören I ej det, mina herrar?
— Man skulle kunna tro inföll Schomberg, att era ord innellölle en mening, som …
— Efterforska, hvem brottet gaguar, säga de rättslärde, mumlade Livarot.
— Hvad ropade Maugiron med dånande stämma; viljen I förklara er högt och tydligt, mina herrar?
— Vi äro just komna för detta ändamål, svarade Ribeirac, och vi ha nu mer orsak än som behöfves för att hundra gånger döda hvarandra.
— Fort då, värjan i hand, ropade d'Epernon, i det han drog sin värja; låt det gå fort!
— Håhå! ni ha bra brådtom, herr gascognare! sade Livarot; ni gol ej så högt, då vi voro fyra mot fyra.
— Är det vårt fel, om I ej ären flere än tre? frågade d'Epernon.
— Ja, det är ert fel, skrek Antraguet; han är död, emedan man hellre ville veta honom mördad, än se honom med vapen i hand på valplatsen; han är död med genomstungen hand, på det denna hand ej måtte kunna hålla en värja; han är död, emedan till hvad pris som helst dessa ögon skulle lyktas, hvilkas blixtar hade förtärt er alla. Förstån I än, eller hvad?
Schomberg, Maugiron och d'Eperuon röto af raseri.
— Nog, mina herrar, afbröt Quélus. Gå undan, d'Epernon vi skola slåss tre mot tre; dessa herrar skola få se, om vi, oaktadt vår rättighet, äro i stånd att vilja begagna oss af en olycka som vi i likhet med dem beklaga. Kommen, mina herrar, kommen, och då I sen oss strida under bar himmel, under Guds ögon, kunnen I döma om, huruvida vi äro mördare. Se så, till vapen! till vapen!
— O, jag hatade er förut, skrek Schomberg; nu afskyr jag er!
— Och jag, svarade Antraguet, skulle för en timme sedan med glädje genomborrat er; nu vore jag färdig att strypa er. Gifven akt, mina herrar, gifven akt!
— Skola vi behålla våra jackor på? frågade Schomberg.
— Nej, vi vilja strida med bröstet bart, med hjärtan utan värn, ropade Antraguet.
De unga männen kastade nu af sig en del af kläderna.
— Se, sade Quélus, jag har förlorat min dolk; den satt ej stadigt i slidan, och jag har troligen tappat den på vägen.
— Eller också har ni glömt den i Monsoreaus hus vid Bastiljen, sade Antraguet, kanske i en slida, ur hvilken ni ej vågat rycka den.
Quélus uppgaf ett skri af raseri och lyfte sin värja.
— Men han har ju ej sin dolk, herr Antraguet, han har ju ej sin dolk! ropade Chicot, som i detta ögonblick ankom.
— Så mycket värre för honom! svarade Antraguet; det är inte mitt fel.
Och i det han drog sin dolk med vänstra handen, lyfte äfven han sin värja.