Grefvinnan de Monsoreau/Del 2/Kapitel 57
| ← Bussys vänner |
|
Slutet → |
57.
Striden.
Ehuru Chicot af naturen ej var särdeles känslofull, satte han sig dock med högt klappande hjärta på ett af staketen. Han tyckte ej om hertigens vänner, han afskydde favoriterna; men alla dessa voro dock tappra unga män; i deras ådror flöt ett ädelt blod, som snart ymnigt skulle gjutas.
D'Epernon ville ännu visa sig trotsig och ropade:
— Hvad! har jag då ingenting att göra?
— Tig, gascognare! skrek Antraguet.
— Jag måste vara med, återtog d'Epernon; partiet skulle ju bli på åtta man hand.
— Ur vägen ropade Ribeirac otåligt.
D'Epernon gick mumlande undan och höjde stolt sitt hufvud, i det han stack sin värja i slidan.
— Kom, sade Chicot, kom ni, den tappraste bland de tappre, annars fördärfvar ni era stöflar, liksom i går.
— Hvad säger han, mäster narr?
— Jo, jag säger, att det snart kommer att bli blod på marken, och att ni bör akta er för att trampa däri, liksom ni gjorde i natt.
D'Epernon vardt likblek; hela hans trotsighet föll vid denna anspelning; han gick och satte sig på tio stegs afstånd från Chicot, som han ej kunde se på utan förskräckelse.
Ribeirac och Schomberg närmade sig hvarandra efter att ha utväxlat den vanliga hälsningen.
Quélus och Antraguet, hvilka redan en liten stund stått färdiga, började nu striden.
Maugiron och Livarot lurade på hvarandra och gjorde finter för att komma i den ställning de önskade.
Striden började, just då klockan slog fem i Saint-Paul.
Raseriet afmålade sig på de kämpandes anleten; men deras sammanpressade läppar, deras blekhet, handens ovillkorliga darrning antydde, att detta raseri hos dem kufvades af försiktigheten.
Flera minuter, som vid sådana tillfällen kunna anses för en evighet, förflöto. Värjorna klingade mot hvarandra. Ingen stöt hade ännu blifvit gifven.
Trött eller kanske snarare förvissad om att ha pröfvat sin motståndare, sänkte Ribeirac armen och höll ett ögonblick upp. Schomberg kastade sig då ett steg framåt och gaf honom en stöt. Ribeiracs ansikte vardt gulblekt, och en ström af blod frustade ur hans axel; han parerade nästa stöt liksom för att göra sig redo för beskaffenheten af sitt sår.
Schomberg ville förnya utfallet, men Ribeirac höjde sin värja och gaf honom en stöt, som träffade honom i sidan. Båda voro nu sårade.
— Låt oss nu hvila några sekunder, om ni behagar, sade Ribeirac.
Quélus och Antraguet hade emellertid blifvit allt hetare och hetare; men som Quélus ej hade någon dolk, var han tvungen att parera med vänstra armen, och, alldenstund hans arm var bar, kostade honom hvarje parad en liten blessyr, så att handen snart var öfversköljd af blod. Antraguet däremot, som insåg hela sin fördel och som ej var mindre skicklig än Quélus, parerade med största lätthet. Tvenne stötar hade träffat Quélus, ehuru ej farligt, och blodet flöt ur trenne sår i hans bröst, men vid hvarje stöt ropade han:
— Det är ingenting.
Livarot och Maugiron voro alltjämt försiktiga. Ribeirac kände, att han tillika med sitt blod började förlora sina krafter, och ursinnig af smärta störtade han mot Schomberg. Denne ryggade dock ej ett steg tillbaka, utan nöjde sig med att sträcka sin värja framför sig. De gåfvo nu hvarandra en ömsesidig stöt, hvaraf Ribeirac fick bröstet genomborradt, och Schomberg blesserades i halsen. Dödligt sårad, förde Ribeirac vänstra handen till sitt sår, hvarigenom han blottade sig. Schomberg begagnade sig däraf för att gifva honom en ny stöt. Men med högra handen fattade Ribeirac då uti sin motståndare och med den vänstra stötte han ända till fästet sin dolk i hans bröst. Den hvassa klingan gick rakt igenom hjärtat.
Schomberg uppgaf ett doft skri och föll baklänges, men drog i fallet med sig Ribeirac, som hade värjan kvar i sitt bröst.
Då Livarot såg sin vän falla, skyndade han, förföljd af Maugiron, bort till honom. Han fick flera stegs försprång, så att han kunde hjälpa Ribeirac i de bemödanden denne gjorde att lösgöra sig från Schombergs värja, hvilken Livarot ryckte ur vännens bröst. Men, upphunnen af Maugiron nödgades han nu försvara sig på en slipprig mark i svår ställning och med solen i ögonen.
Efter ett ögonblicks förlopp fick Livarot en stöt i hufvudet, så att han släppte sin värja och föll på knä.
Quélus var häftigt ansatt af Antraguet. Maugiron skyndade sig att genomborra Livarot med en ny stöt, och denne föll. D'Epernon uppgaf därvid ett högt rop.
Quélus och Maugiron voro nu båda mot Antraguet. Quélus blödde starkt, men af lindriga sår. Maugiron var nästan osårad.
Antraguet insåg faran; han hade ej fått den minsta skråma, men han började att känna sig trött; det hade dock varit fruktlöst att begära stillestånd af en sårad, ursinnig människa och af en annan, eldad af stridslust. Med en stöt slog han undan Quélus’ värja samt passade på tillfället och hoppade vigt upp på barrieren; Quélus gjorde ett utfall, men träffade endast skranket.
I detta ögonblick auföll Maugiron Antraguet från sidan.
— Han är förlorad, sade Chicot.
— Lefve konungen! ropade d'Epernon. Mod, mina lejon, mod!
— Tyst, min herre, om ni behagar, sade Antraguet; förolämpa ej en man, som tänker slåss, så länge han andas.
I samma ögonblick resto Livarot sig på knä ur den rysliga blodpöl, där han legat, och stötte sin dolk emellan axlarna på Maugiron, som tungt och handlöst föll till marken, i det han framsuckade: Min Gud! jag dör.
Livarot nedsjönk därpå afdånad; ansträngning och vrede hade uttömt hans sista krafter.
— Herr Quélus, sude Antraguet och sänkte sin värja, ni ür en tapper man: jag tillbjuder er lifvet.
— Hvarför skulle jag gifva mig? frågade Quélus; jag ligger ju ej ännu på marken.
Nej; men ni är öfverhöljd af sår, medan jag däremot är alldeles oskadd.
— Lefve konungen! ropade Quélus; jag har ännu min värja, min herre.
Därpå störtade han mot Antraguet, som parerade stöten, så häftig den än var.
— Nej, min herre, nu har ni ej mer er värja, sade Antraguet, i det han fattade den nära fästet och vred den ur handen på Quélus.
Vid denna manöver skar sig Antraguet lindrigt i ett finger på vänstra handen.
— O, röt Quélus, en värja en värja!
Därmed störtade han som en tiger på Antraguet och slog sina bägge armar omkring honom. Antraguet lät detta ske, flyttade värjan i vänstra handen, dolken i den högra och började att oupphörligt och blindvis genomborra Quélus, som i hvart ögonblick öfverstänkte honom med sitt blod, men ingenting kunde förmå Quélus att släppa tag; vid hvarje dolkstyng ropade han: lefve konungen!
Han lyckades till och med att en gång hålla tillbaka den hand, som sårade honom, och att som en orm slingra sig omkring sin fiende. Antraguet kände, att han var nära att kväfvas; han vacklade och föll, men liksom allting skulle gynna honom på denna dag, nästan kväfde han i fallet den stackars Quélus.
— Lefve konungen! mumlade denne i dödsångesten.
Antraguet lyckades nu ändtligen att göra sig lös; han reste sig, stödd på ena armen, och gaf sin motståndare ett styng, som alldeles genomborrade hans bröst.
— Är du ändtligen nöjd? sade han.
Det var nu slut; dödens tystnad och fasa härskade på stridsplatsen.
Antraguet reste sig blodig upp; men det var endast af sina fienders blod han var bestänkt; själf hade han endast fått en rispa på handen.
Förfärad gjorde d'Epernon korstecknet och flydde, som hade han varit förföljd af ett spöke.
Chicot sprang fram och upplyfte Quélus, hvars blod strömmade ur nio sår. Denna rörelse återkallade honom till lif; han öppnade ögonen och sade:
— Antraguet, jag är på min ära oskyldig till Bussys död!
— Ack jag tror era ord, min herre, inföll Antraguet rörd; jag tror er.
— Fly, mumlade Quélus, fly; konungen skall ej förlåta er.
— Nej, jag vill ej öfvergifva er på detta sätt, väntade mig än schavotten, svarade Antraguet.
— Rädda er, unge man, sade Chicot, och fresta icke Gud; ni är räddad genom ett underverk: begär ej två sådana på en och samma dag.
Antraguet gick fram till Ribeirac, som ännu andades.
— Nå? frågade denne.
— Vi ha segrat, sade Antraguet med sakta röst för att ej förolämpa Quélus.
— Tack! svarade Ribeirac. Skynda dig nu bort!
Han nedföll i det samma liflös.
Antraguet tog upp först sin egen värja, sedan Schombergs, Maugirons och Quélus’.
— Gör slut på mitt lif eller lämna mig min värja, hviskade med matt röst Quélus.
— Här är den, herr grefve, svarade Antraguet och lade den bredvid honom med en vördnadsfull bugning.
En tår glänste i den sårades öga.
— Vi hade kunnat vara vänner, mumlade han.
Antraguet räckte honom handen.
— Godt! sade Chicot, det här är ganska ridderligt; men rädda dig nu, Antraguet; du förtjänar att få lefva.
— Och mina kamrater? frågade Antraguet.
— Jag skall vårda dem, liksom vore de konungens vänner, svarade Chicot.
Antraguets page räckte honom nu en kappa, hvaruti han insvepte sig för att skyla blodet, hvarmed han var betäckt, och i det han lämnade döde och döende omringade af pager och väpnare, försvann han genom Porte Saint-Antoine.