Grefvinnan de Monsoreau/Del 2/Kapitel 58
| ← Striden |
|
58.
Slutet.
Blek af oro och rysande vid minsta buller gick konungen fram och tillbaka i fäktsalen, under det han med en öfvad fäktares erfarenhet beräknade såväl den tid, hans vänner behöft för att sammanträffa och strida med sina fiender, som alla de gynnande eller missgynnande omständigheter, hvilka kunde härflyta af deras karaktär, deras styrka och deras skicklighet.
— Nu, sade han för sig själf, gå de öfver gatan Saint-Antoine … nu gå de in i inhägnaden … nu draga de värjorna … nu äro de i handgemäng.
Vid dessa sista ord började den arme konungen att upprepa böner; men hjärtat var uppfylldt af andra känslor, och endast läpparna rördes mekaniskt.
— Bara Quélus kommer ihåg den stöten, som jag lärt honom, och minnes, hur han på en gång skall parera med värjan och stöta med dolken, tänkte han. Hvad Schomberg beträffar, så är han kallblodig och skall nog göra slut på Ribeirac … Om Maugiron ej har för mycket emot sig, så reder han sig säkert med Livarot … Men d'Epernon, ack! han är visst nu vid det här laget död. Lyckligtvis är han den af de fyra, som är mig minst kär. Men olyckligtvis är det ej nog med att han är död; ty Bussy, den förfärlige Bussy, skall sedan störta på de andra... Ack, mina stackars vänner! …
— Sire! hördes utanför dörren Crillons röst.
— Hvad! redan ropade konungen.
— Nej, sire, jag medför ingen annan nyhet än den, att hertigen af Anjou ber att få tala vid ers majestät.
— Hvad vill han då? frågade konungen genom dörren.
— Han säger, att det ögonblick är inne, då han bör underrätta ers majestät om hvad slags tjänst han gjort, och han påstår, att detta meddelande skall till en del skingra ers majestäts oro.
— Nå, må han komma; för hit honom, sade konungen.
I detta ögonblick och just då Crillon vände sig om för att verkställa befallningen, hördes hastiga steg och en röst sade till Crillon.
— Jag vill på ögonblicket tala med konungen.
Konungen igenkände rösten och öppnade själf.
— Kom in, Saint-Luc, sade han, kom in. Hvad är nu på färde? Hvad fattas dig? Äro de döda?
Blek och bestänkt med blod instörtade Saint-Luc i konungens rum.
— Sire, sire! ropede han och kastado sig till konungens fötter; hämnd! jag bönfaller därom, sire!
— Min stackars Saint-Luc, sade konungen, hvad har då händt, och hvad är det, som kan göra dig så förtviflad?
— Sire, er ädlaste undersåte, er tappraste krigare …
— Hvaba! mumlade Crillon, som trodde sig ha rättighet till denna senare titel.
— … har denna natt blifvit mördad, förrädiskt mördad, fortfor Saint-Luc.
Behärskad af en enda tanke, lugnade sig konungen genast; det var alltså ej fråga om någon af hans fyra vänner, emedan han ju på morgonen sett dem allesammans.
— Mördad denna natt? upprepade konungen. Om hvem talar du då, Saint-Luc?
— Sire, jag vet väl, att ni ej älskade honom, fortfor Saint-Luc; men han var trogen, och jag svär, att, om så fordrats, skulle han gifvit sitt blod för ers majestät; annars hade han ej varit min vän.
— Ah! utropade konungen, som började ana hvem det var, och en stråle, om ej af glädje, åtminstone af hopp belyste hans ansikte.
— Hämnd för Bussy! utropade nu Saint-Luc.
— För Bussy? upprepade konungen och lade vikt på hvarje stafvelse.
— Ja, sire, för Bussy, som denna natt tjugu mördare ha genomborrat; de behöfde också verkligen vara så många: han ensam har dödat fjorton af dem.
— Är Bussy död?
— Ja, sire, han är död.
Då duellerar han icke i dag, utbrast ofrivilligt Henrik, som behärskades af en enda tanke.
Saint-Luc slungade på konungen en blick, som denne ej förmådde uthärda; han vände sig om och varseblef Crillon, som ännu stod kvar och afvaktade vidare befallning. Henrik gaf honom en vink att ditföra hertigen af Anjou.
— Nej, sire, återtog med sträng ton Saint-Luc, Bussy har ej duellerat i dag: det är just därför jag kommer att bedja, ej om hämnd, jag hade orätt att säga det till ers majestät, utan om rättvisa; ty jag älskar min konung, och min konungs ära framför allt, så att jag tycker, att man med Bussys mord gjort ers majestät en bedröflig tjänst.
Hertigen af Anjou stod nu i dörren, blek, orörlig som en marmorbild. Den knäböjande Saint-Luc såg honom ej.
Saint-Lucs ord gåfvo konungen upplysning och påminde honom om den tjänst, hertigen af Anjou påstått sig ha gjort honom. Hans blick träffade hertigens, och det återstod ej mer något tvifvel, ty Frans bekräftade med en jakande åtbörd Henriks förmodan.
— Vet ni, sire, hvad man nu skall säga? fortfor Saint-Luc; jo, man skall säga, att om era vänner segrat, så är det därför, att ni låtit mörda Bussy.
— Hvem skall säga det? frågade konungen.
— För tusan, alla människor, sire, inföll Crillon, som efter vanligheten blandade sig i samtalet.
— Nej, min herre, svarade konungen, orolig och försagd öfver detta yttrande af den, som näst Bussy var den tappraste i hans rike; nej, min herre, man skall ej säga det, ty ni skall namngifva mördaren för mig.
Saint-Luc varseblef nu skuggan af en person; det var hertigen af Anjou, som närmat sig ett par steg, och hvilken han nu igenkände.
— Ja, sire, sade han, i det han steg upp från sin knäböjande ställning, jag skall namngifva honom; ty till hvad pris som helst vill jag rentvå ers majestät från misstanken att ha begått en så afskyvärd gärning.
— Nå, säg då, befallde konungen.
Hertigen stannade och väntade lugnt. Crillon, som stod bakom honom, sneglade på honom, under det han uttrycksfullt skakade på hufvudet.
— Sire, återtog Saint-Luc, man har denna natt fångat Bussy i en snara; medan han besökte en kvinna, som han älskade och af hvilken han var älskad tillbaka, återkommer mannen, af en niding underrättad om mötet och åtföljd af en hop mördare, som posterades på gården, i trädgården, i trappan, öfverallt.
Om ej, som vi redan berättat, fönstren i konungens rum varit betäckta af täta gardiner, skulle man kunnat se, hur hertigen, oaktadt sin själfbehärskning, bleknade vid dessa ord.
— Bussy försvarade sig som ett lejon, sire, återtog Saint-Luc, men han öfvermannades af mängden och …
— Och är död, afbröt konungen; han har fått det, som han förtjänt; jag vill ej hämnas en äktenskapsbrytares död.
— Sire, jag har ej ännu slutat min berättelse, fortfor Saint-Luc. Sedan den olycklige nära en halftimme försvarat sig i rummet, sedan han besegrat sina fiender, flydde han, sårad, blödande och stympad; det var blott fråga om att räcka honom en hjälpsam hand, hvilket jag skulle gjort, om jag ej, tillika med den kvinna han anförtrott mig, af mördarne blifvit bunden till händer och fötter, och om man ej satt en kafvel i munnen på mig. Olyckligtvis hade man glömt att beröfva mig ögonens bruk, liksom man beröfvat mig röstens, ty jag såg tvenne män närma sig den olycklige Bussy, som, hängande på ett järngaller, fasthölls af järnspetsarna, hvilka trängt in i hans kropp och hans kläder; jag hörde den sårade bedja dem om hjälp, ty i dessa tvenne män hade han rättighet att finna vänner. Välan, den ene, sire … det är rysligt att omtala, men, tro mig, det var ännu rysligare att se och höra … den ene befallde då att skjuta på honom, och den andre lydde.
Crillon knöt näfven och rynkade ögonbrynen.
— Och ni känner mördaren? frågade konungen, emot sin vilja rörd.
— Ja, svarade Saint-Luc.
Därpå vände han sig till prinsen, och i det hans röst och åtbörder uttryckte hela det hat, han hittills dämpat, sade han:
— Denne furste är mördaren, på en gång vän och mördare.
Konungen väntade sig detta; hertigen hörde det utan att ens blinka.
— Ja, svarade han lugnt, ja, herr de Saint-Luc har hört och sett ganska rätt; det är jag, som låtit döda Bussy, och ers majestät skall värdera mig härför, ty Bussy, som var min tjänare, det är sant ämnade denna morgon, oaktadt mina föreställningar, bruka vapen emot ers majestät.
— Du ljuger, mördare, du ljuger! skrek Saint-Luc. Bussy, sårad öfver hela kroppen, med handen genomstungen och axeln krossad af en kula, Bussy, fasthängande på järngallret, skulle väckt medlidande hos sina hätskaste fiender, som säkert hade bistått honom. Men du, du, La Moles och Coconnas mördare, du har äfven mördat Bussy, icke för det han var din brors fiende, utan för det han var förtrogen med dina hemligheter. Ha! Monsoreau visste väl han, hvarför du begick detta brott.
— Tusan djäflar! mumlade Crillon, hvarför är jag inte konung!
— Jag förolämpas hos er, min bror, sade hertigen, darrande af fruktan, ty han kände sig ej rätt säker, då han mötte Saint-Lucs ursinniga blick och såg Crillons konvulsiviskt knutna näfve.
— Gå ut, Crillon, sade konungen.
Crillon lydde.
— Rättvisa, sire! rättvisa! ropade Saint-Luc.
— Sire, sade hertigen, straffa mig då, för det jag denna morgon räddat ers majestäts vänner och gifvit en lysande upprättelse åt er sak, som nu är min.
— Men jag, återtog Saint-Luc utom sig, jag säger dig, att den sak, du försvarar, blir en fördömd sak, och att, ehvar du går fram, drabbar Guds vrede dina fjät. Sire, sire, olyckliga era vänner, om er bror beskyddat dem!
Konungen ryste. I detta ögonblick hördes utanför ett oredigt buller, skyndsamma steg och sedan hastigt upprepade frågor och svar. Därpå uppstod en djup tystnad. Midt under denna tystnad, och liksom hade en röst från himlen besannat Saint-Lucs ord, hördes trenne långsamma, högtidliga slag, hvilka, gifna af Crillons väldiga hand, skakade dörren.
Kallsvetten framträngde på Henriks panna, och hans anletsdrag förvredos af fasa.
— Besegrade! skrek han; o, mina arma vänner!
— Hvad sade jag er, sire! utropade Saint-Luc.
Hertigen hopknäppte bäfvande sina händer.
— Ser du, fege usling, ropade med en sublim stolthet den unge mannen, ser du nu hur lönnmord rädda furstars ära! Kom då och mörda mig också: jag är ju obeväpnad!
Härvid slungade han sin handske i ansiktet på hertigen, som uppgaf ett rytande af raseri och vardt blek som ett lik.
Men konungen såg ingenting, hörde ingenting; han hade låtit hufvudet sjunka ned i sina händer.
— O! mumlade han, mina arma vänner! De äro besegrade, sårade; hvem skall gifva mig några underrättelser om dem?
— Jag, sade Chicot, som nu inträdde.
Konungen kände igen denna vänliga stämma och sträckte armarna mot honom.
— Nå frågade han ångestfullt.
— Två äro redan döda, och den tredje skall snart uppgifva andan.
— Hvem är den tredje, som ej ännu är död?
— Quélus, sire.
— Hvar är han?
— I hôtel Boissy, dit jag låtit föra honom.
Konungen hörde ingenting mer, utan störtade under klagorop ut ur rummet.
Saint-Luc hade fört Diana till hennes vän Jeanne de Brissac; däraf härledde sig hans dröjsmål att infinna sig i Louvren.
Jeanne vakade i tre dagar och tre nätter öfver den olyckliga kvinnan, som var ett rof för den förfärligaste yrsel. Uttröttad af sömnlöshet och ansträngning, gick Jeanne den fjärde dagen att njuta en stunds hvila; då hon återkom till sin stackars väninnas rum, var denna försvunnen.
Man vet, att Quélus, den ende af de trenne kämparne för konungens sak, som öfverlefde striden, oaktadt han fått nitton sår, dog i Henriks armar efter trettio dygns dödskval.
Henrik var otröstlig; han lät åt sina trenne vänner resa präktiga grafvårdar, med deras marmorstatyer i naturlig storlek. Han anbefallde mässor för deras själar, prästerna skulle bedja för deras salighet, och själf tillade han i sina böner denna vers:
Må Herren nådigt döma en gång
Quélus, Schomberg och Maugiron!
Under nära trenne månaders tid bevakade Crillon hertigen af Anjou, till hvilken konungen hyste ett dödligt hat och den han aldrig förlät.
September månad var nu inne. Vid denna tidpunkt erhöll Chicot, som aldrig lämnade sin herre och som skulle ha tröstat Henrik, om han kunnat tröstas, följande bref från klostret Beaune. Det var skrifvet af en klerk, och innehållet var följande:
“Bäste herr Chicot!
Luften är mild i vår trakt, och vinskörden lofvar att bli god i år. Man säger, att konungen, vår monark, hvars lif jag efter all sannolikhet räddat, ständigt är sorgsen; men för honom hit till vårt kloster, bäste herr Chicot, så skola vi öfvertala honom att smaka på ett vin från 1550-talet, som jag funnit i min vinkällare och som är så ypperligt, att det kan förmå en människa att glömma de största sorger; detta vin skall otvifvelaktigt göra honom godt, ty jag har i gudliga böcker läst de orden, att godt vin fröjdar människans hjärta. Det låter ganska bra på latin; ni skall själf få läsa det. Bäste herr Chicot, kom således hit med konungen, med herr d'Epernon och herr de Saint-Luc, och ni skall få se, att vi alla då skola få oss litet hull.
Den högvördige priorn Gorenflot,
som kallar sig er ödmjuke tjänare
och vän.
P. S. Ni skall säga åt konungen, att jag ännu icke
haft tid att bedja för hans vänners själar, såsom han befallt;
det myckna besvär, min installering förorsakat mig, är
därtill skulden; men strax efter vinskörden skall jag
ihågkomma dem.”
— Amen! sade Chicot; de arma satarne lära då komma att få rätt verksamma förböner hos vår Herre!