Greklands konst. Första perioden
| ← Greklands konst |
|
Andra perioden → |
Första perioden (till 480).
Arkitektur.
 178. Dorisk kapitäl från Parthenon. |
 179. Jonisk kapitäl från Erechtheion i Athen. |
| 178. Dorisk kapitäl från Parthenon. | 179. Jonisk kapitäl från Erechtheion i Athen. |
Den grekiska arkitektoniken, som skulle uppnå en så hög grad af fullkomlighet, började med oformliga s. k. kyklopiska murar (bild 72), uppförda först af råa, otillhuggna, sedermera af polygonala, slutligen af fyrkantigt tillhuggna stenar, utan användande af murbruk lagda på hvarandra (polygonalmurar, qvadermurar). Efter det pelasgiska folket, under hvars tid dessa murar redan förekomma, kallas de äfven pelasgiska murar. De märkvärdigaste af dessa murar äro Tiryns’ och Mykenäs fästningsmurar nära Argos; Mykenäs mur visar oss dessutom den bekanta lejonporten (bild 73), s. k. efter den öfver porten infälda basrelief, som visar tvenne lejon, hållande en kolonn, det äldsta kända konstverk på europeisk grund. I närheten ligger den s. k. Agamemnonsgrafven, också kallad Atrevs’ skattkammare, ett af öfver hvarandra utkrakade qvaderstenar bikladt rundt hvalf med en fyrkantig kammare och en ingång, liknande den till fästningen ledande. Hvalfvet ligger under jorden och har formen af en ofantlig bikupa.
 180. Korinthisk basis och kapitäl. |
 181. Dorisk kolonn. |
 182. Jonisk kolonn. |
Det grekiska templet är ett fyrkantigt gafvelhus, hvilande på kolonner. Dock förekomma äfven rundtempel, burna af kolonner, än med än utan en inom kolonnerna löpande rund mur (Monoptera och Periptera). Tempelbyggnaderna delas efter de olika byggnadssätten i tvenne arter: doriska och joniska. Det doriska templet hvilar på kolonner (styloi) utan basis; dessa kolonner, hvilkas höjd utgör ungefär 4½—5½ gång deras diameter vid foten, bli smalare mot höjden än vid basis, dock så att afsmalnandet är starkare i den öfre än i den nedre delen (bild 181). De äro försedda med refflor (kanellerade) efter längden, hvilka stöta tätt intill hvarandra, så att de endast skiljas medelst en skarp kant. De afslutas medelst en kapitäl (bild 178), som består af en rund platt sten, på hvilken hvilar en fyrkantig (echinus och abacus). Öfver kolonnernas kapitäler löper hufvudbjelken (architraven); öfver denna skjuta de densamma korsande stenbjelkarnes hufvuden fram (triglypherna), och i öppningarne mellan dem insättas med basreliefs smyckade stenplätar (metoper). Öfver frisen skjuter kransgesimsen (geison) fram och omsluter gafvelns tre sidor. Det tresidiga gafvelfältet smyckades redan tidigt med fristående grupper.
Den joniska tempelbyggnadens kolonner (bild 182) hafva basis, vanligen bestående af tvenne rundstafvar och en hålkel. Deras afsmalnande är finare och deras proportioner lättare än de doriska kolonnernas. Kolonnens kapitäl (bild 179) består af en ornerad echinus, en mycket smal abacus och de mellan dessa båda inskjutna voluterna, som i snörklar rulla sig samman öfver echinus. Architraven delas i den joniska tempelbyggnaden i trenne något öfver hvarandra utskjutande delar. Frisen bildar en sammanhängande linie, som smyckas med basreliefs. Kanelleringarne stå här längre ifrån hvarandra, än på de doriska kolonnerna, och skiljas alltså ej medelst en skarp kant, utan medelst en yta.
Den korinthiska kolonnen (som ej får betraktas som betingad af en egen byggnadsstil) har en alldeles egendomlig kapitäl (bild 180) med en obetydlig echinus, en i midten indragen abacus och mellan dem små voluter och spiraler, som sticka fram ur stående stiliserade akanthusblad. Kolonnen är ännu lättare och finare i proportionerna än den joniska.
Innanför kolonnerna (bild 183 A) ligga murarne, hvilka innesluta tempelcellen och dela den i pronaos (B), naos (C), som innesluter gudabilden (b) och hufvudaltaret (a), samt opisthodomos (D) och posticum (E). Naos var stundom vid större tempel försedt med en i taket anbringad öppning, genom hvilken ljuset föll in, och som uppbars af en inre kolonnad i två etager (Hypäthraltempel).
Bland den äldsta periodens ännu existerande doriska tempel, hvilka utmärkte sig för sin bredt utfallande echinus och sina starka proportioner, märka vi (Athena-?) templet i Korinth samt de äldsta templen i Selinus på Sicilien, vidare templet på Ägina och några tempel i Akragas (Agrigentum) samt Poseidonion i Pæstum.
Plastik.
Den äldsta tidens plastik knyter sig till rent mytiskt-symboliska namn, som Dädalos, Evcheir o. s. v. I den historiska tiden nämnas Rhoikos (c. 600 f. Chr.) och Theodoros, båda från Samos, såsom bronsgjutare; Smilis är de äginetiska konstnärernas stamfader. Ett af de berömdaste arbeten från denna tid, som den antika literaturen omtalar, var Kypselidernas låda, en af den korinthiske tyrannen Kypselos (655—625) till templet i Olympia skänkt låda af cederträ med inlagda och graverade figurer ur mytkretserna. Gudarnes bilder voro ursprungligen formlösa stenar och trästycken, hvilka man efter hand försåg med menskligt hufvud och utstående klossar till upphängande af kransar (Hermer). Vidare synes man hafva försett bilderna med utskärningar, som skulle antyda armar och ben, ehuru armarne ännu voro efter hela längden sammanhängande med bålen, och benen sinsemellan sammanväxta. Slutligen bildade man fullkomligare statyer, med armar och ben lösta från kroppen.
Ofta användes elfenben i förening med guld till gudabilder (Agalmata chryselephantina), så att de draperade delarne återgåfvos genom guld, de nakna genom elfenben. Gudarne framstäldes ofta stående, men lika ofta sittande på tronstolar och bärande andra gudabilder på handen (så Zevs och Athena med Nike på handen). Till att höja den grekiska plastiken bidrog i hög grad uppkomsten af bildstoder öfver segervinnarne i de olympiska spelen, genom hvilkas framställande konstnärerne fingo det rikaste tillfälle att framställa den nakna menniskokroppen i rörelse, under brottning, kapplöpning, diskoskastande, knytnäfsfäktning o. s. v. (Athletstatyer).
Ej få verk från denna period hafva kommit till vår tid. Utom de redan omtalade, den pelasgiska tiden tillhörande lejonen öfver porten i Mykenäs borg, kunna vi nämna de äldre metoprelieferna på ett af templen i Selinus. Kroppsformerna äro tryckta och framställningen synnerligt naiv. Vi kalla denna äldre, stränga, stela stil den archaistiska, eller, emedan den länge bibehöll sig för religiösa kultusbilder, den hieratiska.
Det märkvärdigaste plastiska verk, denna tid har efterlemnat, är gafvelgrupperna från templet på Ägina funna 1811, restaurerade af Thorvaldsen och uppstälda i Glyptotheket i München. De framställa båda scener ur striderna mellan Greker och Trojaner: i den ena gafvelgruppen (bild 184) se vi Athena afvägande Utfallet af striden om Patroklos’ lik, och vi kunna bland de kämpande urskilja Tevkros och Paris såsom bågskyttar, Hektor och Ajas samt den fallne Patroklos; den andra gruppen, hvars anordning har varit alldeles öfverensstämmande med denna, har sannolikt framstält striden om Oïkles’ lik, åtminstone igenkänna vi tydligt Herakles bland de stridande. Anordningen är strängt symmetrisk, och behandlingen visar oss en långt framskriden kännedom om kroppsformerna och rörelsernas uttryck, under det ansigtena alla bevara den äldre stilens stelt leende uttryck och spetsiga karakter, likasom hår och skägg äro behandlade med sträng schematism. Athena, som gudabild, är tydligen behandlad i anslutning till äldre hieratiska bilder med strängt stiliserande af såväl anlete som draperi. Tiden för Ägina-gruppens utförande torde måhända vara att sätta i förbindelse med slaget vid Salamis. På Ägina blomstrade verkligen vid denna tid en konstskola, bland hvars mästare nämnas Kallon (omkr. 530) och Onatas (omkr. 450). Näst efter Ägina utmärkte sig under denna period Argos, som alstrade den berömde Kalamis och Ageladas, Myrons, Phidias’ och Polykleitos’ lärare. I Sikyon verkade Kanachos. Det gemensamma draget inom dessa peloponnesiska skolor tyckes vara att söka i ett lefvande och innerligt naturstudium, som, när det fick förena sig med den äldre konstens religiösa höghet och allvar, alstrade den första blomstringsperioden inom Greklands bildhuggarkonst.
Målning.
Den grafiska konsten under denna första period inskränkte sig till monochromier d. v. s. konturer, utfylda med en enda färg. Det var i synnerhet på vaser och andra kärl den användes, åtminstone känna vi den så godt som uteslutande från dylika föremål. Dessa vaser voro af oglaserad bränd lera, och visa antingen en ljusgul färg med rödbruna och ännu mörkare figurer eller en rödgul färg med svarta figurer. Ritningarne äro att betrakta mera som handtverksarbeten än som konstverk, äro derför ofta af underordnadt värde, men visa vanligen en stor förmåga i att stilistiskt uppfatta och återge naturföremål, i synnerhet djurformer.