Guldbröllopet

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
[ 261 ]

GULDBRÖLLOPET[1].

På upptäcktsresor genom underjorden;
Vid tända bloss, den muntra Bergsman for.
Liksom ruiner öfver djupets urverld,
Hvalfbågar hängde, rikt bekransade
Af vårens grönska, och i perspektiv
Derunder, i ett dunkelt halfljus, stod
Mång’ dvärglik bild, med släggan i sin hand,
Arbetande, på branten af en afgrund.

Från brädden af den sänkta farkost slog
Hvar en sin fackla mot den höga klippvägg,
Och, i förnyad glans, omkretsande
Det mörka svalg, uppflögo gnistorna
I luftig ringdans, tills de sönko ned,
Som klara stjernfall, i Cyclopers boning.
Och af naturens hand fulländadt var
Eldstycket i en blink, när vålnadslikt
Den spridda flamman göt i bleknadt skimmer
Sitt återsken på hvarje anletsdrag.
På färden ljöd, af klippans orgel svarad,
Med helig bäfvan, ifrån hvalf till hvalf,
En enkel hymn till ljusets Allmagt opp:

[ 262 ]

Vårens fagra blomsteryta,
Ängens prakt och lundens sus,
Källans sorl och dagens ljus,
Mot den hemska natt vi byta,
Att ur djupets underland
Bringa rikdom, hand ur hand.
 
Jordens skatter snart bortvika; —
Gud! från Dig en enda blott
Evighetens prägel fått:
Andans frid gör alla rika.
När till Dig vi satt vårt hopp,
Klarnar själens midnatt opp.
 
Mellan branter, afgrundsdjupa,
Flyg, bevingad, ur vårt bröst,
Bönens helga dufvoröst!
Uppför grufvans ättestupa
Ett hallelujah, o Gud!
Svarar klippans återljud.
 
Blick mot blick vi döden skåda
På vår bana dristigt an;
Gud! du endast frälsa kan
Vandrarn ifrån fallets våda.
Ofvan eller under jord
Är din allmagt lika spord.
 
Försvinnande i fjerran mer och mer,
Re’n sången slöts, — och på den fasta grunden
Bergsmannen gick, att bryta kraft mot kraft,
Snart släggan dånade från hvalf till hvalf,
Och upp förskräckta sprungo dvärgarne

[ 263 ]

Ur malmens ådror, der de hamrade,
Fördolda, — dock ett flitigt folk, som ej
Behöfver sofva hälften bort af lifvet;
Men, illslugt, när de samla skatter hop
Åt jätteslägtet ofvan jord, de gjuta
Förtrollningsrunor in i guldets glans,
Så att dess tjusning ger ett dvärgasinne.
Nattfjärilar kring djupets underblommor,
Förfärade af ljusets första strålar,
Som strömmade i klyftans remnor in,
Till uppbrott samlades den lätta skaran,
Och inom kretsen dvärgakungen qvad:

”Hör, skottens åskor tona,
Som till en brölloppsfest.
Min Drottning, tag din krona,
Din slöja af asbest.”
 
”Din hofstat sammankalla
I berger rundtomkring:
De små Elftärnor alla,
Ur dansens glada ring.”
 
”Vår skara fjerran vike;
Ty men’skokraften är
En thorvigg; till mitt rike
Han ljungeldsstrålen bär.”
 
”Min kopparport är sluten,
Men ramlar snart ändå,
I stycken sönderbruten,
När styrkan klappar på.”

[ 264 ]

”Till grottan: hvalf, det höga,
Der jätten, marmorkall,
Än ler med stelnadt öga:
Re’n ljungar knall på knall.”

”Men till hans öra tränger
Ej dånets vilda larm,
Som dvärgpalatset springer
Och skakar klippans barm.”

”Hur’ gladt med honom delte
Vi pelarsalens rund,
Der vattnets droppar spelte
Likringning hvarje stund!”

”Ej mer härinne klinga
Elfklockorna af glas:
I hvalfven sönderspringa
Grundpelarne i kras.”

"Vi ingen tid förlore,
J små Bergvandrare!
Och Jätten, Mats den Store,
Vi samfällt öfverge.”

”Med saknad bort vi ila
Till fjerran schakt alltre’n.
Farväl! här får du hvila
I evighet allen.”

Som på ett slagfält, när kanonen dånar,
Så skottens genljud återskallade
I grufvan, der Inkräktaren af jorden
Tog i besittning äfven djupets verld,
Och bröt förseglingen utaf naturens

[ 265 ]

Skattkammare, och genomsökte girig,
Som en arftagare, de dolda gömmor.
Och i uråldrig verkstad forskarblicken
Af mästarns skilda formationer slöt,
Hvartåt han skulle finna malmens ådror.

På stegar, fästade i lodrät sänkning,
Man efter man nedklättrade, — och, se!
I schaktet, af ett bergras igenmuradt,
Låg en förstenad men’skobild: ännu
I vårens blomning oförändradt var
Hans anlet’, och det syntes, liksom klippan
Ej vågat krossa Herrens afbild. Snart
Den återfundne brodern buren blef
På fasta skuldror ur det graf-kapell,
Som af ohuggna pelare var buret.

Från griftens natt i ljuset åter bragt,
Han skådad blef liksom ett underting
Af folkets blickar; men till intet öga
Hans anlet’ bar ett vänligt minnesord
Af flydda dagars glädje, och förgäfves
En samlad skara frågade hvarann:
”Hvem är han?” — Nej! till tysthetstecken hade
Re’n döden laggt sitt finger på hvar mun
Utaf hans samtid, — och i fosterbygden,
Lik främlingen på fjerran kust, hans namn
Af ingen tunga tolkadt var ... Då kom
En sjuttiårig gumma, stapplande
Vid kryckan fram, och på den bleka kinden
Ett ungdomsskimmer spridde sig i hast,
Likt lampans stråle, när han, slocknande,
Sist flämtar opp; och vid sin ynglings hjerta
Den Gamla började sin svanesång:

[ 266 ]

”Min är du! Trolofningens ring på min hand
    Jag burit i femtio år.
O, kunde ditt hjerta i sorgernas land
    Upptinas af Trohetens tår!

Dock, nej! med de samtida vänner förent,
    Din längtan från jorden är höjd;
Och aftonens stjernor, de uppgå väl sent,
    Men båda dock kärlekens fröjd!

Gud signe din hvila! Vi råkas på nytt,
    Som barn, hos en älskande Far.
Än målar ditt anlet’, i marmor förbytt,
    De glada, de sorglig: da’r.

På rosiga skyar rann morgonen opp
    En gång öfver ungdomens dal,
Der foglarne söngo, från topp och till topp,
    Brudvisor i björkar och al.

Då skildes vi arla. Jag skyndade mig,
    När ögat ej längre dig hann,
I väfstoln, och hurtigt, med tankan på dig,
    Led sysslan, och dagen försvann.

I solgángen först från den öppnade dörr
    Kring dalen jag blickade ut,
Och tänkte: ”Mats kommer väl hem nu, som förr,
    Från grufvan, när dagen är slut.”

Men fåfänga väntan, som sakta förtärt
    Mitt åldriga hjerta! Likväl
I år och i dagar ej nå’nsin jag lärt
    Att plåna ditt qval ur min själ.

[ 267 ]

Båd’ fjerran och när, i den ödsliga trakt,
    Det fanns intet svar för min röst.
Jag höjde, bland bråddjup i grufvornas schackt,
    Ditt namn ur min klagande bröst.

Jag sporde hvar sjungande fogel på qvist,
    Hvar bölja, hvar suckande vind;
Men öfrigt af allt, hvad jag ägt, hvad jag mist,
    Var tåren på bleknande kind.

l ensliga hyddan jag gömmer ännu
    Brudlakan, så fina som saf:
Det ena får jag, och det andra får du. —
    Tag åter, o jord, hvad du gaf!

Du kom ju att hämta din brud! O, jag ser
    Hos Gud din förklarade blick!
Sin bräckliga staf lägger sjuklingen ner
    Vid källan, der hälsan han fick.

Gud viger oss samman: Guldbrölloppet snart
    Jag firar bland Englarnas tal.
Till årsdagen Herren en krona har spart
    Åt bruden i himmelens sal.

Tårglänsande ler Christi-kors-blomma re’n
    I Helgonens strålande krans ...
Och härligt, o, Jesus! din, glorias sken
    Bland stjernors oändliga glans.” —




Och död var den Gamla: i famnen hon slöt
    Sin Yngling med guldlockigt hår.
Så vintren på fjällen, i skyarnas Sköt,
    Hopsmälter med blommande vår.




  1. Detta stycke är ett försök att åter tillegna fosterjorden och inskrifva i dess inbyggares hjertan en händelse, som för lång tid tillbaka tilldragit sig vid Fahlu grufva, och som sedan, af Hülpers och Cronstedt berättad, af Schubert i hela dess naturfilosofiska betydelse blifvit så skönt framställd. Se Betraktelser öfver Naturvetenskapens minst utredda Problemer. Stockholm, 1819, sid. 209.