Gunnar Wennerberg (Grip)/01

Gunnar Wennerberg av Elias Grip 1. Barndoms- och ungdomsår

2. Gluntarna. Fosterländsk poesi. Flyttning till Skara  →

1. Barndoms och ungdomsår.

Gunnar Wennerberg, skalden, tonsättaren, statsmannen, hör till den svenska odlingens förgrundsgestalter under senare hälften av 1800-talet. Generationer av svensk ungdom hava värmts och hänförts av de toner och dikter han skapat.

Ett bland de rikaste minnen jag äger från ungdomsstaden vid Fyris stammar från den majdag år 1901, då jag var med bland den unga skara av vitmössor, som bragte den åldrige sångarhövdingen sin hyllning. Huvudet högre än allt folket stod han där vid en pelare på trappan till Botanicum med studentmössan på de grånade lockarna. Nu blottar han huvudet och talar till de unga. Han påminde sig de tillfällen han stått omgiven av studenter i Uppsala, första gången var det för mer än ett halvsekel sedan. Han gladde sig åt det ständigt nya tillskottet av ungdom, »ty det är ungdom vi behöva för att föra fram entusiasm, när vi gamla gå bort. Hänförelsen är en himmelsk genius; där den mottages med likgiltighet och hån, där uträttas ingenting. Missbruken den ej, ty det är på hänförelsen vårt land en gång skall bygga sitt hopp.» Så bjöd han oss unga farväl. »Mig bidar slutet», sade han, »Herren vare med Eder!» Det var en högtidlig stund, vi hade alla erfarit det levande intrycket av en ädel, vördnadsbjudande personlighet.

*

I likhet med så många andra av vår odlings stormän har Gunnar Wennerberg utgått från bondestam. Hans farfar var bonden Olof Nilsson, som ägde gården Lärkebo i Tunhems socken av Västergötland. Denne lät sin yngste son, som hade gott läshuvud, studera till präst. Han tog graden vid universitetet i Lund, blev docent i österländska språk och senare kyrkoherde i Lidköping. Han var en kraftfull, dugande man, utmärkt för sitt nit och ordningssinne. Omtyckt var han ock för sitt glada, vänsälla väsen och den gästfrihet han så gärna utövade.

Kort innan han slog sig ner i Lidköping, hade han gift sig med Sara Klingstedt, som utgått från ett enkelt allmogehem i den bohuslänska skärgården. Hennes sondotter säger om henne, att hon var en varmhjärtad, livlig kvinna, »som förde med sig i hemmet bohuslänningens strävsamma flit och havets skiftande lynne, ett fattigt hems arbetstag i händerna och skämtets sälta på de friska läpparna». Någon djupare boklig bildning ägde hon ej, men väl goda förståndsgåvor och en snabb uppfattningsförmåga. Hon blev också en ypperlig husmor, som med aldrig svikande omsorg och stor driftighet skötte hemmets praktiska angelägenheter.

Den äldste sonen, som sedan skulle göra det Wennerbergska namnet känt och uppskattat över allt Sveriges land, föddes den 2 oktober 1817 och erhöll efter fadern namnet Gunnar. Under det första året efter sonens födelse var modern ganska klen, men därefter återvann hon sina krafter och fick under kommande år åtnjuta en kroppens och själens hälsa, som sällan sviktade.

Från barndomshemmet i den gammaldags trevna prostgården bevarade Gunnar Wennerberg livet igenom de ljusaste intryck. Kärlek, harmoni och sund levnadsglädje präglade det hem, där Gunnar, hans bror och tvänne systrar växte upp. Den stora, härliga trädgården var ett paradis för barnen; här fingo de obehindrat tumla om i lek och ras, här växte de präktigaste bär i hela landskapet, och vilken rikedom fanns det ej på gömställen och andra lekplatser i hägn av väldiga krusbärsbuskar och lövrika bersåer. Och sedan, när barnen blevo litet större, utvidgades strövtågen till ängarna omkring staden och stranden av den vida, glittrande Vänern, omväxlande med roddturer på ån, som flyter förbi ej långt från prästgården.

I hemmet fick Gunnar och hans syskon även sin första undervisning både i bokliga ämnen och musik. Båda föräldrarna hade goda röster och voro livligt intresserade för musik. Det var därför helt naturligt, att barnen skulle tidigt invigas i tonernas konst. En gammal organist gav dem den första handledningen i piano- och fiolspel och övade dem att sjunga i stämmor.

När Gunnar var tolv år gammal, började ett nytt skede i hans liv. Den första barndomstidens ljusa idyll är till ända, och han sändes till stiftsstadens läroverk, Skara gamla ärevördiga katedralskola. Lokalen, där denna förnämliga bildningsanstalt var inrymd, var emellertid på denna tid allt annat än förstklassig. Det var ett gammalt stenhus, som på Gustav III:s tid hade tjänstgjort såsom kronobränneri. I hela byggnaden fanns ej en enda eldstad. Hela nedre våningen upptogs av ett enda stort rum med bänkar utan ryggstöd. Här undervisades samtidigt de fyra lägre klasserna. Eftersom ingen uppvärmning var möjlig att åstadkomma, måste både lärare och elever under den kalla årstiden sitta med ytterkläderna på. För lärarna gick det väl någorlunda an, ty de kunde marschera av och an på golvet och stampa med fötterna för att hälla sig varma, men pojkarna måste vackert sitta stilla, och den uppvärmning, som kom dem till del, skedde för det mesta genom karbasen, vilken på den tiden betraktades hart när såsom det viktigaste pedagogiska hjälpmedlet.

Vilken himmelsvid skillnad, om man jämför detta med förhållandena i våra dagars skolor! Kanske ännu skarpare framträder skillnaden på ett annat område, nämligen förhållandet eleverna emellan. På Wennerbergs tid kvarlevde ännu ganska oförminskad den gamla penalismen, i det att de minsta pojkarna fingo vara ett slags tjänare och passopp åt de äldre. Redan klockan fem om mornarna måste de små stackarna gå omkring i staden till sina äldre kamrater för att väcka dem och borsta deras skor. Även städningen i skolan skulle de styra om, innan lärarna anlände.

De skolgossar, som hade sina hem utanför staden, voro naturligtvis hänvisade till inackorderingsställen. I det avseendet hade Gunnar det mycket bra ställt, ty han fick bo hos en skolkamrat, vilkens mor, den välvilliga fru Thengberg, fattade tycke för den livlige gossen och ägnade honom moderlig omvårdnad.

Tack vare sitt goda huvud redde sig Gunnar bra i skolan. Enligt den tidens bruk hade han också en av skolans lärare, magister Jonas Salander, till informator. Hans förträffliga sångröst blev tidigt uppmärksammad, han fick »mässa», såsom det hette, vid morgonbönen, och när han kom upp på gymnasium, bidrog han tillsammans med några kamrater, som övat sig tillsammans, att med sin sång förhöja högtidligheten vid terminsavslutningarna. För honom var det också en glädje att vara med bland de skolgossar, som enligt gammal hävd tidigt på morgonen varje Kristi Himmelsfärdsdag sjöngo psalmer uppe från taket på ett av domkyrkans torn.

Av kamraterna var han högt uppburen på grund av sitt öppna, hurtiga sätt och sin oräddhet. Hans närmaste vän under flera år var John Arsenius, senare bekant såsom tecknare och framstående militär. Tillsammans brukade dessa båda om kvällarna, när dagens arbete var slut, läsa roliga böcker, mest historiska berättelser och riddarromaner, och de roade sig ofta med att rita lustiga illustrationer och karikatyrer till det som de läst.

Till det kära hemmet i prästgården gingo emellertid ofta Gunnars tankar, och när det vankades någon lovdag, begagnade han ivrigt varje tillfälle att få komma hem, även om besöket blev aldrig så kort; för de hemmavarande voro dessa besök verkliga glädjestunder. I »Brev och minnen»^[1] berättas på följande livfulla sätt, hur det då brukade gå till:

»Med vilket jubel blev han icke mottagen! Blid och nöjd stod fadern i sitt kammarfönster och betraktade den stormande välkomsthälsningen, då modern kom störtande med öppna armar, lämnande även det viktigaste hushållsbestyr, när syskonens glada rop förkunnade, att Gunnar var kommen. Så slog man sig ned i den långa, skinnklädda soffan, och medan fadern gick fram och åter på golvet med långpipan i munnen och händerna på ryggen, pratades och skrattades, frågades och berättades allt som hade hänt, sedan man sist träffades. Och samtalsämnen tröto lika litet som kaffedoppen, tills slutligen prostinnan tog brickan och försvann till sina bestyr i hushållet.»

Från barndomen hade Gunnar lärt sig att älska natur och friluftsliv, och denna smak behöll han livet igenom. Med liv och lust deltog han i skolpojkarnas utomhuslekar. Dit hörde snöbollskrig och skridskoåkning om vintern och på vår och höst att spela trissa ute på landsvägarna utanför staden. Ännu mera nöje hade han kanske av att ensam eller i sällskap med en god vän ströva omkring ute i naturen. Under ferierna hörde detta till hans käraste sysselsättningar. Då kunde han ibland vara hela dagar borta från hemmet. Helst vandrade han omkring i skogen med bössan på axeln. Med vaken blick iakttog han allt omkring sig. Det roade honom att studera fåglarnas olika sätt att bygga sina bon, samt att söka reda på vesslornas gömställen i stenrösen, att lära sig olika locktoner och läten och lyssna till orrens spel i furornas toppar.

Så här skildrar han själv i ett brev till vännen John Arsenius sitt sommarliv:

»Nu gå dagarna så fort som sommarnätter. Så fort solen går upp, så plär även jag gå upp, och sen går jag och petar och skjuter och söker att få tag i ovanliga fåglar, vilket först i dag lyckades mig, då jag i ett och samma träd knäppte tvenne bevingade luftbor, som jag aldrig sett förr. Sedan kan du väl begripa, vilken grundlig middag jag tager mig — så lägger jag mig, inte för att sova middag utan för att jag inte kan stå av trötthet. I skymningen går jag ut igen, och när mörkret och kvällen inbryter, drar man sig en spader eller trumfar bräde med magister Jonas (den ovannämnde informatorn Mag. Jonas Salander) vilket som tillfället erbjuder. — På så sätt finner du, att mina framsteg på lärdomens och följaktligen på förtjänsternas bana äro små och blott tillfälliga…»

Ehuru sommaren hade sina stora behag, var julen dock för ungdomarna i prostgården ännu mera efterlängtad. Det var något alldeles särskilt med den högtiden med alla dess gamla bruk och sedvänjor. Prosten själv värderade högt de gammaldags traditionerna och ville ej, att någon förändring däri skulle företagas. Månader i förväg brukade barnen räkna på fingrarna hur många dagar det var kvar till dopparedan. Och när den dagen inbröt, dukades bordet i det stora köket, där allting var putsat och fint och varenda kastrull glänste som solen i Karlstad. Högtiden till ära åto tjänare och herrskap vid samma bord. Friska, klara röster stämde in i julpsalmen, som husfadern tog upp, och det rådde julfrid och julglädje i det lyckliga hemmet.

Under den sista vintern Gunnar tillbragte vid gymnasiet drabbades han av en svår sjukdom, nervfeber, som för rätt lång tid nedsatte hans krafter. Under sommaren därpå genomgick han emellertid en brunnskur. Härunder blev han fullständigt återställd och kunde i september 1837 väl förberedd och med stärkta krafter begiva sig till Uppsala. På den tiden avlades nämligen studentexamen ej såsom nu vid läroverken utan vid universitetet. Den unge Wennerberg hade icke förut varit utanför sin födelseprovins, och resan, som företogs kanalvägen, blev därför för honom en riktig upplevelse.

I studentexamen inför professorerna i Uppsala redde han sig förträffligt. Högsta betyget erhöll han i botanik och för övrigt överbetyg i nästan alla de andra ämnena. En dag i början av höstterminen blev han jämte kamraterna uppkallad till konsistorium för att fullgöra en formalitet, som på den tiden ännu fordrades för att bliva inskriven såsom akademisk medborgare, nämligen avläggandet av studenteden. Denna var en kvarleva från 1600-talet. Man fick bland annat svärja på svenska kyrkans bekännelseskrifter, som i allmänhet ingen student hade läst, och med ed lova att hålla universitetets föråldrade stadgar, vilka innehöllo förbud att spatsera på gator och torg under pågående gudstjänst och av studenten krävde förpliktelse att två gånger om dagen läsa i bibeln, flitigt bevista akademiska föreläsningar o. s. v.

Mången tänkande yngling hade plågats av nödvändigheten att avlägga en ed sådan som denna, mot vilken man knappast kunde undgå att bryta. Geijer hade på sin tid erfarit detta och i ett brev till föräldrarna förklarat, att han fann det grymt och okristligt att låta en yngling begynna sitt inträde i världen med en mened.

Den unge Wennerberg hade en mycket stark känsla av edens helgd. Hans rättskänsla uppreste sig mot denna formalitet, som för honom var liktydig med en mened. Han steg fram till rektor och förklarade, att han icke kunde avlägga den sedvanliga eden, och anhöll att istället bliva ställd under inspektion av någon äldre akademisk medborgare. Västgöta nations kurator åtog sig att svara för hans uppförande. Rektorn — det var den blide skalden Atterbom — nöjde sig härmed, och Wennerberg blev inskriven i Västgöta nation. Om eden blev det aldrig mera tal, och ehuru han formellt ej var akademisk medborgare såsom andra studenter, hindrade detta icke, att han sedermera blev kurator för den nation han tillhörde samt till och med studentkårens ordförande.

Under sitt första läsår i Uppsala ägnade sig Wennerberg huvudsakligen åt botaniska studier. Med det kära hemmet i Lidköping står han i livlig brevförbindelse och rådgör förtroendefullt med fadern angående studierna, inköp av böcker m. m. samt lämnar detaljerade redogörelser för sina utgifter. I ett av breven berättar han om sin dagordning. Av denna framgår det, att han ingalunda låg på latsidan. Vid femtiden på morgonen sitter han redan vid skrivbordet, fördjupad i sina böcker, förmiddagen upptages av lektioner och föreläsningar, på aftonen läser han ett och annat, som särskilt roar honom, eller går ut på en promenad. På lediga stunder sysselsätter han sig också med att till svensk vers översätta några av den grekiske skalden Anakreons sånger. Att han så tidigt började syssla med rim och meter har naturligtvis ej varit utan betydelse för hans senare diktning.

Länge hade Wennerberg ej varit vid universitetet, förrän han måste tänka på att själv bidraga att skaffa sig medel till studiernas fortsättande. Genom bemedling av professorn i botanik Elias Fries, som omfattade honom med stor välvilja, erhöll han plats som informator hos Baron Thure von Essen på Munstorps herrgård i Västergötland, dit han begav sig kort efter terminens slut våren 1838.

Föräldrarna gladde sig mycket över denna kondition i en ansedd och älskvärd familj och dessutom ej långt från hemmet. Från biblioteket i det närbelägna Skara kunde han ju också erhålla behövliga böcker för sina egna studier. Wennerberg trivdes också förträffligt i den Essenska familjen, där musikintresset var mycket livligt. Själv spelade han nu violoncell, och frun i huset ackompanjerade honom på piano. Så gjorde han bekantskap med en hel del klassisk musik, vilket utan tvivel blev till gagn för den blivande kompositören.

Med glädje begagnade sig också Wennerberg av de tillfällen till friluftsliv, som erbjödos på denna sköna trakt. I ett brev till en vän tolkar han i poetiska ordalag sin naturentusiasm:

»I går var jag i soluppgången ute i Munstorpsskogen och njöt av både trakt och fåglar. Orrarna spelade i topparna runt omkring; i asparna sutto operasångarna stararna; i en mörk dunge gjorde en grönspett ett gällt skogsrop, under det att bofinkarna melodiskt hälsade sångens far; högt upp över mig susade de jämna vingslagen av en korp, som ackompanjerade de små natursångarna med några klunkar från sin djupa, fulla basröst. — Tänk dig sedan en skön aprilmorgons vårluft, en uppgående sol, skogar och marker, ej ett tecken till mänsklig närvaro förutom de taktmässiga huggen från en yxa på något ställe i skogen. Billingen mörkblå till höger, Kinnekulle lätt och azurfärgad framför mig, undra ej på att jag på egen behaglig melodi instämde med fåglarna.»

Efter ett års vistelse på Munstorp återvände Wennerberg till Uppsala i sällskap med sin lärjunge Reinhold von Essen, vilkens undervisning han nu skulle fortsätta därstädes på samma gång som han skötte sina egna studier. han gick nu över till de humanistiska ämnena latin, historia och framför allt filosofi. Men nu kände han sig ej längre så lycklig och tillfredsställd som förut. Härtill bidrog en sjukdom, som för längre tid nedsatte hans krafter. Ju mera han fördes in i filosofien, desto mera började han själv tänka och grubbla rent av över mänsklighetens stora livsfrågor. De åsikter, hela den världsåskådning han medfört från det lyckliga barndomshemmet skulle omprövas och grunden läggas till den egna personligheten. Det var en sökandets tid. Han brottades med tvivlen och erfor en bitter känsla av förödmjukelse inför den mänskliga tankens och förnuftets begränsning, då det gäller människans eget väsen, hennes eget öde.

Mången dag låg han till sängs och läste bara för att få vara i fred. I en dikt från senare år säger han om denna tid:

Trenne år jag redan vistats
som student i Fyrisstaden,
levat mesta tiden ensam
för mig själv bland mina böcker.
Okänd var jag för de fleste,
och av dem som något litet
kände mig — och få de voro —
var jag ansedd som en sjuklig,
underlig fantast; måhända
mindre orätt, än det syntes,
mera orätt, än jag var det.

Under denna grubblar- och vemodsstämning gav han stundom sina känslor och tankar uttryck i dikt. I den dystra »Jordesonens sång» skildras de kval han lider. Slutligen har han kämpat sig fram till klarhet, då han — för att anföra hans egna ord — »knäppte kalla händer och med bleka läppar bad ett länge bortglömt Fader vår». Det väsentliga i kristendomen, Gud såsom vår fader, hade därmed åter blivit levande verklighet för hans själ.

Under nedslagenhetens och tvivlets dagar hade han ofta tagit sin tillflykt till tonernas värld, och nu började han själv dikta ej blott i ord utan också i toner. Hans första sånger utgöras av små stycken i folkviseton. Såsom karakteristisk för den stämning, som vid denna tid besjälade honom, vill jag här anföra den dikt, varmed han inledde sitt första sång-häfte:

Sväven höga toner,
himlaburna väsen
ifrån ljusets rymder
 ned!

Stämmen rena alla
mina harposträngar,
att de ljuda
 klart!

Då vill jag försöka
jaga Sauls mörka,
orofulla ande
ur min själ och vinna
 ro!

Sysslandet med musiken bidrog också att återgiva hans själ jämvikt och lugn. Gemensamma musikintressen förde honom också vid denna tid tillsammans med den unge tonsättaren J. Josephson, som snart blev hans vän och uppmuntrade honom att fortsätta med sina kompositioner.

Efter någon tid kom Wennerberg in i den litterära krets, som samlades i överstinnan Malla Silfverstolpes salong. Hit hörde erkända litterära storheter sådana som Geijer, Atterbom, Palmblad m. fl. Man läste dikter och dramer, ofta med fördelade roller, tablåer uppfördes, sången klingade, och man märkte ej, hur snabbt timmarna flydde. Malla Silfverstolpe skriver i sin dagbok omedelbart efter sitt första sammanträffande med den unge Wennerberg, att han föreföll litet stel och obetydlig, men hon tillägger, att han på samma gång »hade något ovanligt, som väckte mitt intresse». Detta intresse övergick snart till verklig vänskap. Genom sin sång och sina sällskapstalanger kom han att intaga en framskjuten plats i denna vittra krets, där han tack vare sina förbindelser med familjen von Essen vunnit inträde. Han blev så småningom medelpunkten i alla de glada fester, som anordnades i det gästfria hemmet, och det är uppenbart, att umgänget med kulturpersonligheter, sådana som dem han här träffade, även hade ej ringa betydelse för hans egen utveckling.

Ännu någon tid är emellertid Wennerberg ganska klen till hälsan. Han rådfrågade bl. a. den på sin tid så berömde läkaren och gymnasten Branting, och denne förehöll honom allvarligt att ej för studierna försumma daglig motion i friska luften. Wennerberg urskuldade sig med bristande tid, varpå läkaren svarade: »Man måste taga sig tid att bliva frisk». Sonens kroppsliga svaghet framkallade naturligtvis mycken oro i föräldrahemmet, och modern skriver det ena rörande brevet efter det andra till honom med förmaningar att vara rädd om sig, hålla sig varm om fötterna m. m.

Det var helt naturligt, att denna sjuklighet även skulle inverka på hans lynne. Hans vän tonsättaren J. Josephson har i sina dagboksanteckningar meddelat en karakteristik av Wennerberg vid denna tid, varur några rader må anföras:

»Sjukligheten har», säger han, »lagt en underlig bark omkring hans sinne och väl mycket närt det skeptiska, extravaganta i både hans åsikter och många hans yttranden», och han tillägger: »Alla, som blivit närmare bekanta med honom, älska honom, akta och värdera honom… Vad som för övrigt utmärker honom som kamrat är en pålitlighet i viktigare fall, som man väl kan trygga sig till, en vänfast hjälpsamhet, en själ, som helst sysselsätter sig med livets allvarligare frågor, men som vidrörande obetydligheter och småsaker kan ge åt dessa en originell och intressant färg. Han frågar ej mycket efter bojor och band, trampar ej andras väg, därför att den är allmän, utan blott såvida den överensstämmer med hans egna tycken, går också mycket sin egen väg.»

Av lärarna vid Uppsala universitet var Erik Gustav Geijer ännu den mest betydande. Hans s. k. avfall 1838 hade ju väckt stort uppseende i lärdomsstaden. Flera av hans gamla vänner kände sig mycket smärtsamt berörda över hans förändrade hållning, men studenterna sågo i honom fortfarande sin andlige ledare. Wennerberg var med i den ungdomsskara, som fyllde den berömde skaldens föreläsningssal och rönte djupa intryck av hans mäktiga personlighet. Snart blev han också en gärna sedd gäst i det Geijerska hemmet och sågs där ej blott vid större fester utan också i de förtroliga skymningsstunderna, då Geijer fantiserade på pianot eller man i en intim krets samspråkade om dagens händelser.

Ett annat hem, där Wennerberg trivdes förträffligt och blev nästan oumbärlig, var hos »de små Knösarna», fru Alida Knös och hennes dotter Thekla. Här tillbragte han många glada stunder med sång, musik och spirituella samtal, en välbehövlig vederkvickelse under de alltmera krävande filosofiska studierna.

1. Signe Taube, Gunnar Wennerberg, Brev och minnen.