Gunnar Wennerberg (Grip)/02
| ← 1. Barndoms- och ungdomsår |
|
3. Utländsk studieresa → |
2. Gluntarna. Fosterländsk poesi. Flyttning till Skara.
I sex år hade Wennerberg varit student, innan han kom i beröring med den glada krets av ungdomar, de s. k. »juvenalerna», som skulle betyda så mycket för hans skaldskap och giva honom inspiration till de odödliga gluntsångerna. Juvenalerna voro ett sällskap av med god sångröst begåvade studenter utan annan uppgift än gemensam sällskapsglädje vid glasens klang med sång och gamman. Sitt stamtillhåll hade de på Åkerstens kafé, då ett av de mest ansedda näringsställena i staden.
I inledningen till Gluntarna har Wennerberg själv givit en livfull skildring av sitt första sammanträffande med juvenalerna. Han skriver bl. a.:
»Första gången jag såg och hörde juvenalerna mangrant samlade var vid majfesten 1843. Klädda till zigenare sutto de kring en flammande brylå i en skogsdunge vid Eklundshovsslätten. En samling av så uppsluppet glada ansikten hade jag ej förut sett, ej heller förut hört en så stämningsfull samklang av ungdomliga röster. Visserligen var jag bekant sedan flera år tillbaka med några av dem, men bekantskapen, tillfälligtvis uppkommen, hade ock endast tillfälligtvis fortsatts.
En eftermiddag kort efter majfesten, då jag av en händelse gick förbi Åkerstens, knackade det på rutan, och en bekant juvenal vinkade åt mig att komma in. Jag följde uppmaningen och fann i det inre rummet en hop studenter, alla tillhörande juvenalerna, sittande i skjortärmarna kring ett stort, avlångt bord. De voro tysta och ivrigt sysselsatta med skrivning. En hastig nick till hälsning visade, att det var bråttom. En av dem, som troligen hade sitt stilprov färdigt, förklarade i hast, att här hölls akademi, att ’ett ämne ännu låg kvar i hatten’, att ’det stod mig fritt att behandla det i bunden eller obunden stil’, att ’jag hade tio minuter på mig, innan uppläsningen och prisutdelningen skulle börja’… och därmed kastade han till mig en papperslapp och en blyertspenna. Vad var att göra? Ämnet var — jag minnes ej vilken gallimatias. Att behandla det på prosa, därtill var ej tid. En vers måste rädda mig ur den kanske tillställda klämman, och den blev lyckligtvis i laga tid färdig. Uppläsningen av de vittra alstren begynte och med den ock ledamöternas mer eller mindre befängda yttranden av bifall eller klander. Den akademiska värdigheten, som skulle uppehållas av preses, förlorade gång på gång jämvikten och gick slutligen alldeles överända under de smittsammaste skrattsalvor. De utgivna ämnena tävlade i kostlighet med avhandlingarna. De utmärkte sig i allmänhet — jag bör tillstå det — för kvickt lagda dumheter och fyndigt rimmade orimligheter; men till akademins heder bör ock nämnas, att man alldeles slapp ifrån dumt sagda kvickheter och all tillgjord originalitet. Vid prisutdelningen, som skedde i punsch, hedrades även jag för min vers, och då jag sedan även deltog i sången, var jag ’vorden såsom en av oss’.
Vi skildes åt sent och i den gladaste sinnesstämning. Hemkommen, föreföll det mig, som om jag hade varit borta ett helt år. De välkända böckerna, knappt en halv dag sedan lämnade, lågo uppslagna på skrivbordet men sågo grå och dammiga ut, som om de ej på länge varit rörda, och de tankedigra orden, vilka det varit min mångåriga fröjd att söka fatta, stirrade nu meningslösa upp emot mig. Jag vände mig skyggt ifrån dem till klaveret, där jag så ofta i stilla beundran studerat de gamle mästarnas stränga fugor. Där stod även nu en sådan framme på notställaren, men — hur främmande såg den ej ut! Noterna liknade knotor i skramlande benrangel, vilka uttänjda eller hopkrupna i onaturliga ställningar mekaniskt rörde sig framåt och likformigt efter varandra klevo upp och ned på linjerna, satta i gång liksom av en trolsk drivkraft. Jag började oroligt gå fram och åter, ty jag varken kunde eller ville sova. Det var så kvavt och instängt i min trånga vindskupa. Jag öppnade fönstret. O, hur annorlunda därute! Hur stilla och ljuvt slumrade ej hela naturen i den ljumma majnatten! Där var också tyst men ej den livlösa tystnaden i en grav, det var tystnaden kring en vagga, där den späda våren låg och drömde om midsommardagar. De höga popplarna mitt över ån kastade djupa skuggor på laboratoriets vita väggar, och fönstren glittrade i det klara månskenet. Då och då förde en vindfläkt till mig de avbrutna tonerna från en avlägsen serenad. Allt jämt brusade det från fallet, och då tyckte jag mig höra, hur näcken därnere sjöng:
nur grün des Lebens goldner Baum’.
Inom mig rörde sig ett virrvarr av rytmer, rim, melodier och ord, ur vilket fantastiska dimbilder skymtade fram och försvunno lika de skiftande synerna i ett hastigt kringvridet kaleidoskop. En av dessa bilder hade, ehuru ständigt i något avseende förändrad, oftare återkommit, och jag kände nu en oemotståndlig lust att taga fatt den och fästa den i minnet. Jag gick till klaveret, kastade undan fugan, fick fram ett notpapper, och snart trängdes där om varandra toner och ord. Innan jag lade mig till vila, var min första juvenalsång färdig.»
Med dramatisk livlighet berättar Wennerberg här själv om den förändring, som beröringen med juvenalkretsen medförde i hans liv. Grubblerier och tunga vemodstankar skötos i bakgrunden. Ur hans väsens djup framvällde den starka, sunda livsglädjen och tog med jublande ord och toner ut sin rätt. Den första juvenalsången följdes av en hel rad andra. Dessa ha framför allt musiken att tacka för sin popularitet, texten är mindre betydande.
Efter några år lämnade flera av de bästa sångarna bland juvenalerna den glada ungdomsstaden. Ännu återstod dock en trio, representerande tenor, baryton och bas, och för denna trio, där han själv var baryton, skrev Wennerberg en serie tondikter, som längre fram publicerades under titeln De Tre. De besjunga det uppsluppet glada ordenslivet inom juvenalernas krets och kunna betraktas såsom ett slags föregångare till Gluntarna.
Det är 1840-talets glada, harmlösa studentliv, som i dessa skildras. Wennerberg säger själv, att under umgänget med juvenalerna blev det honom allt mera klart, att vad som utgjorde märgen i deras personlighet var just det, som de hade gemensamt med den uppsaliensiske studenten i allmänhet, och tillägger: »Deras sällskap från att betraktas som ett kotteri med dess åtföljande många och småaktiga begränsningar förvandlades i mina ögon till en visserligen liten men mångsidig representation av ett universitets eviga ungdom».
Den sorglösa levnadsglädjen, som njuter av nuet utan att alltför mycket bekymra sig om livets mörkare eller allvarligare sidor, är ett genomgående drag hos den ungdom, som här besjunges. Yttre höghet och glans imponera ej på sångaren-studenten.
och ministrarna resignera,
om de kunde, som vi, jouera.
Politiska kannstöperier och annat kallprat bryr honom föga, såsom det också heter i en annan sång:
då ur hjärtats djup han talar,
usla kallprat, drag för fanden
bort till dina kalla salar!
Magistern och glunten representera två olika typer i det dåtida studentlivet, den förre är överliggaren, som aldrig blir färdig med sina studier och aldrig kan förmå sig att lämna sitt älskade Uppsala, den senare drar visserligen ut på tiden med sina studier och njuter i fulla drag av universitetslivets behag, men till slut samlar han sig dock till en examen och träder ut i det borgerliga livet. Då måste de båda vännerna skiljas, och deras bröst fyllas av vemodiga känslor. I sin monolog efter gluntens avresa sjunger också magistern:
Finns någon fröjd på vår jordiska stråt,
som ej börjas med ståt
och så ändas med gråt?
Nämn en sällhet, som varar beständigt!
Men i allmänhet äro de moln, som skymma studentens himmel, av övergående art, och bekymren sträcka sig sällan längre än till någon besvärlig vigilans eller förestående tentamen. Uppsala med dess fria, otvungna kamratliv är för honom den bästa plats, som tänkas kan. Så sjunger magistern i det bekanta stycket »Uppsala är bäst»:
Bättre än alla andra städer här i Norden?
Jag vågar till och med påstå — jaha,
bättre än någon annan plats på hela jorden.
De uppsluppet glada samkvämen med deras glittrande infall och fjärilslätta skämt, återgivna med dramatisk livlighet, äro emellertid blott en sida av den värld, som träder oss till mötes i Gluntarna. Skaldens innerliga kärlek till naturen framträder också i Gluntarna lika spontant och omedelbart som hos Wennerbergs stora föregångare Bellman. Såsom exempel härpå vill jag blott peka på den bekanta »En solnedgång i Eklundshovsskogen» med dess fagra anslag:
här i naturens sköte!
Långt ifrån Fyris å,
långt från dess gator grå.
blå som en ängels öga,
vårliga skyar gå,
vita som lamm och små.
Kärleken spelar ej någon betydande roll i dessa ungdomsdikter. Då ämnet upptages, behandlas det oftast på ett skämtsamt sätt. Studentlivet, det är huvudtemat, och det har skildrats med något av de stora diktverkens allmängiltighet, så att varje ny studentgeneration hänföres av dessa ord och toner. Och vilken dramatisk kraft prägla icke många av dessa dikter med deras fyndiga och poetiska användning av de vardagligaste ord.
I företalet till Gluntarna meddelar författaren, att den första stammar från år 1847. Det är den sköna vårstämningsdikten, som skildrar, hur gluntens svårmod skingras av magisterns vårfantasier:
ledsen vid bråket och flärden! — — —
sjungande gå över stad, över land. — — —
Det var ej minst de karakteristiska melodierna, som gjorde Gluntarna populära i vida kretsar. Allra först föredrogos de naturligtvis i juvenalkretsen, men redan 1848 voro flera av dem spridda i avskrifter både inom och utom Uppsala. Den entusiasm, varmed de mottogos, kunde naturligtvis icke annat än glädja författaren, men de voro ej avsedda för offentligheten, och det var med en viss motvilja och tvekan han följande år gav sitt medgivande till deras publicering.
Med namnet var Wennerberg själv inte vidare belåten. Jag vill här anföra vad han i inledningen säger därom och om namnets uppkomst:
»De utkommo häftesvis under åren 1849—51 under namnet Gluntarna, ett namn, som hittills fått passera, men som var nästan en plåga att se tryckt. Det var ju för de fleste obegripligt och ägde, åtminstone i mina öron, en ful och löjligt trivial klang. Men vad var att göra? Att hitta på ett prydligare eller skickligare namn hade väl icke varit omöjligt, men detta hade då troligen fått spela rollen av en stum person gent emot det gamla, under vilket de redan före utgivandet gingo och gällde. Var det då väl mödan värt att söka presentera dem under något annat? Huru åter detta namn uppkommit och sedan överflyttats på dessa sånger, därom sväva åtminstone icke deras tidigare bekanta i någon ovisshet. En bland juvenalerna var synnerligen lycklig i föredragandet av uppländska bondvisor och utmärkte sig särskilt i en sådan, som började:
gamle glunten Mitkel vår’,
och efter den visan fick han själv inom sällskapet heta ’glunten’. Då de nya duetterna sedan skrevos för honom och magistern, och detta hans namn mångenstädes förekom i texten, kallades även de i dagligt tal Gluntar. Någon om än så avlägsen ehuru kanske icke alldeles orimlig tanke på pojkar — ordet glunt betyder i några landskapsmål pojke — fanns således icke vid namngivandet av dessa sånger, utan ’mot min vilja, mot mitt ja fingo de det jag icke ville ha’. Måhända det var det rätta.»
Gluntarna fullbordades emellertid icke under skaldens Uppsalatid utan först sedan han blivit lektor i Skara. Innan jag går att berätta därom, vill jag meddela ett och annat angående Wennerbergs övriga verksamhet och diktning under de sista åren av hans studietid.
För studentpolitiken hyste Wennerberg föga intresse. Mycket av dess kannstöperier betraktar han såsom »uselt kallprat», men det kom ett år 1848, då dyningarna från februarirevolutionen gjorde sig starkt gällande även här i Norden, då det blev fråga om att i handling omsätta åtminstone något av de många hänförda talen vid de skandinaviska studentmötena, och då drog sig Wennerberg icke undan. Han deltog i anordnandet av studentkonserter i huvudstaden, vilka inbragte den efter dåtidens förhållanden högst betydande summan av nära 10,000 kronor. Denna anslogs såsom hjälp åt de studenter, som anmälde sig att såsom frivilliga draga ut i kriget under de danska fanorna.
Vid dessa konserter utfördes flera av Wennerberg författade och komponerade fosterländska sånger, där han i ord och toner givit ett mäktigt och gripande uttryck åt sin lågande kärlek till frihet och fädernesland. Den första av dessa sånger var Den svenske soldaten, skriven för enstämmig kör. Dess manliga, kärva ord och kraftfulla rytm äro karakteristiska för Wennerberg och giva oss liksom en bild av skaldens egen personlighet. Jag anför här den första strofen:
offrar glad soldaten både liv och blod
och drager i fält så gammal som ung
med blankt gevär
till landets här
varenda man så god.
Ty den svenska soldaten han vet nog han
vad som höves en svensk och en krigarman,
han ej rädes för fiendens makt så stor,
men på sig själv och kungen tror.
År 1848 skapades Nordisk Studentsång »Framåt, framåt på ljusets bana», och samma år komponerade han musiken till Johan Nyboms skandinavistiska studentsång »Om alla strängar på den svenska lyra», vilken sedan sjöngs vid mångfaldiga möten både detta och senare år, då det gällde att elda sinnena för skandinavismens sak. Under samarbete med Nybom har också tillkommit den välbekanta »Stå stark, du ljusets riddarvakt».
En afton sutto de tillsammans på Wennerbergs studentrum och samtalade om dikt och ämnen för diktning. Så kom inspirationen över dem. Wennerberg tog plats vid pianot. Nybom marscherade av och an i rummet, plötsligen dundrade han fram: »Så stark, du ljusets riddarvakt?»… och med jubel improviserades marschen, som sedan mycket litet omarbetades.[1]
I regel har han emellertid själv skrivit både ord och musik till sina fosterländska sånger. Bland dessa må särskilt framhållas »O, Gud, som styrer folkens öden» samt »Hör oss Svea», med vilka han torde ha nått högst inom denna genre. Dessa framför allt men även flera andra hava nu i tre fjärdedels sekel sjungits med hänförelse av svenska studenter både hemma och under sångartåg till andra länder. De ha blivit hart när oskiljaktigt förknippade med begreppet studentsång och komma säkert att ännu i långa tider intaga en hedersplats på studentsångens repertoar.
Frihet och okränkt självständighet för vårt land, det är ett ämne, till vilket skalden ofta återkommer i sina dikter, det är ett mål, för vilket ingenting får stå i vägen, intet offer får anses för stort. Så sjunger han i »Svensk lösen» (1847):
fritt var Sveriges land,
fritt, så länge saga minnes;
och på bergen sitter
Svea fri ännu,
fri, så länge järn där finnes.
för att giva oss vårt land och liv i lån —
»Mannamod i nöd!
Frihet eller död!»
bliva skall vår svenska lösen.
*
Studentlivet, musiken och diktningen spelade,
såsom vi sett, en betydande roll i Wennerbergs liv
under den senare delen av hans Uppsalatid, men han
försummade därför ej sina vetenskapliga studier. På
våren 1845 promoverades han till filosofie magister,
sedan han disputerat på en avhandling »Om det
skönas begrepp inom Kants filosofi», för vilken han
erhöll näst högsta betyget. Vid promotionen, som
ägde rum den 16 juni, hade han den glädjen att se
sina föräldrar och syskon närvarande. Mest förtjusta
voro kanske hans båda systrar, för vilka resan till
Uppsala och den ståtliga akademiska lagerfesten blev en
verklig upplevelse. Familjen blev också med stor
hjärtlighet mottagen i den Silfverstolpska kretsen, där
Gunnar under de närmast föregående åren med sin
sång och musik bidragit att höja sällskapsglädjen.
Efter promotionen följde den nyblivne magistern med de sina till den stilla, fridfulla prostgården i Lidköping, där han fick vila ut, njuta av friluftsliv och läsa sådant, som närmast intresserade honom, utan tanke på examen.
När Wennerberg efter en välbehövlig vilotid åter upptager det vetenskapliga arbetet, är det för att genom en ny avhandling göra sig meriterad till en docentur. Beträffande ämnet rådgjorde han i brev med Atterbom, som hade fäst sig vid den lovande unge magistern och gärna ville se honom fästad vid universitetet. Under hösten och förvintern stannade han hemma och arbetade på sin avhandling, över ämnet »De religiösa kulternas och den bildande konstens historiska utveckling». För att kunna närmare utforma ämnet behövde han emellertid rikare tillgång till vetenskaplig litteratur och återvände därför på nyåret 1846 till Uppsala.
Här blev han vald till kurator för Västgöta nation och till anförare för »Allmänna sången». Denna studenternas större sångförening, som sedan kom att betyda så mycket för universitetslivet, var då endast tre år gammal. Wennerberg var högeligen intresserad av denna uppgift, han var själv studentkårens bäste sångare. Väl hindrade honom hans övriga arbete från att mera än en termin behålla ledarskapet, men genom sina under de närmaste åren skapade studentkörer sådana som de ovan nämnda »Stå stark, du ljusets riddarvakt», »O Gud, som styrer folkens öden» m. fl. har han givit studentsången en gåva av oförgängligaste art. Ännu i dag hava de Wennerbergska sångernas ord och toner bevarat sin friskhet.
I december 1846 var Wennerberg färdig med sin avhandling, och sedan disputationen ägt rum, blev han också kallad till docent. Atterbom motiverar sin begäran därom med framhållande av Wennerbergs »grundliga estetiska bildning förenad med en genialisk personlighet». Det dröjde emellertid nära ett helt år, innan denna kallelse blev stadfäst. Under tiden stannade Wennerberg vid akademien. Nu skapades den ena efter den andra av Gluntarna, vilka, då de utgåvos, i ett slag förskaffade Wennerberg en enastående popularitet. Bland juvenalerna var han naturligtvis den självskrivne ledaren och avhållne kamraten. Med jubel hälsade de varje nytt bidrag från honom. I Malla Silfverstolpes litterära salong var han fortfarande en med glädje mottagen gäst, och den älskvärda överstinnan beklagade blott, att hon på grund av hans många bestyr ej kunde få se honom så ofta, som hon önskade.
Att Wennerberg var högt uppburen av hela studentkåren, framgår bl. av den omständigheten, att han på hösten 1847 blev vald till »Kurator kuratorum», vilket motsvarar studentkårens ordförande i våra dagar. Såsom sådan drogs han, man kan nästan säga mot sin vilja, in i de politiska debatter och överläggningar, som särskilt under detta och det följande året satte sin prägel på studentlivet.
Från denna tid härstamma också ett antal dikter med ord och toner av annan art, än de som förut här omnämnts. Det var Serenaderna, hyllningsdikter till en älskad ungmö, Hedda Cronstedt, som senare också blev hans brud. Utanför hennes fars hus vid Ågatan stod den unge skalden-musikern och sjöng i ljusa våraftnar med två andra av Uppsalas bästa sångare, och det var inga sånger av den vanliga serenadrepertoaren; både ord och toner voro nya, diktade för stunden, uttryck för sångarhjärtats ungdomliga svärmeri. Jag vill här återgiva ett par av dessa dikter:
osedd i nattens frid och saligt bävande nalkas
vilans tysta, heliga tjäll, där slumrerskan gömmer
skönhetens strålande glans, likt äkta pärlan i musslan.
Far lyckliga ton!
ur den slumrande eolsharpan manar
fram sin egen klaraste bild och flyr
och flyr,
sakta rör hennes drömmande andes strängar.
Lyssna till ditt skönaste namn
och dö!
högst på min himmel satt
strålande tärna,
ännu ett långt godnatt!
och låt sen din tanke som en stråle ila
hän till den, som tusen gånger ljöte döden,
om en enda gång han delte dina öden!
strålande tärna,
godnatt!
Wennerberg var nu docent, men som denna befattning var alldeles oavlönad, måste han se sig om efter något, som kunde giva honom levebröd. I hemorten, i den stad, där han bedrivit sina skolstudier, blev ett lektorat ledigt i modersmålet och filosofi. Fadern var genast på det klara med att hans Gunnar borde söka denna plats, och efter någon tvekan beslöt denne också att följa det faderliga rådet. Sedan han avlagt vederbörliga prov, vartill hörde disputation över en på latin skriven filosofisk avhandling, »En vederläggning av Hegels kritik av Spinoza», blev han också utnämnd till lektor vid Skara gymnasium år 1849.
Med vemod och saknad lämnade Wennerberg ungdomsstaden vid Fyris med dess rikt pulserande andliga liv och den krets av kamrater och vänner, som han skänkt så mycket och där han intagit den främsta platsen. Med sina vänner juvenalerna i Uppsala stod han också under den närmast följande tiden i den livligaste brevförbindelse. På detta sätt får han leva med i vad som händer och sker i Uppsala, och varje hälsning från de gamla umgängesvännerna mottages med oförställd glädje.
Med början av höstterminen 1849 finna vi Wennerberg installerad såsom lektor i den gamla stiftsstaden. Till att börja med var det onekligen litet svårt för honom att finna sig till rätta i småstadslivet och med de göromål, som nu kommit på hans lott. Såsom belysande för denna stämning vill jag anföra några rader ur ett brev som han skrev till sina vänner fru Knös och hennes dotter:
»Ja, på mitt gymnasium är jag att träffa alla förmiddagar. Där bråkar man sin egen och västgötaungdomens skallar med logik. Gud bevars, vad fru Knös skulle tycka, att mina lektioner vore tråkiga, om hon finge övervara ett par. Nej, tacka vill jag det måttliga logiska sammanhang, som florerade, då vi befunno oss i budoaren i var sitt soffhörn. I konsistorium sitter jag lyssnande och tiger. Där förehavas tusende ting, för vilka jag för ej längesedan trodde, att jag skulle få bli evigt främmande. Men så går det! Den ena dagen sjunger och lever man studentliv, den andra sitter man högärevördig i ett Högvördigt Capitel och förmanar oeniga makar till sämja och kristlig fördragsamhet i det heliga äkta ståndet. Då tänker jag ibland på Atterboms prins, som kom från lycksalighetens ö till Hyperboréernas land.»
På eftermiddagarna, när lektionerna och konsistoriegöromålen för dagen äro slut och han sitter i sin enkla kammare, då gå tankarna till Uppsala. Då sätter han sig ned vid det gamla skröpliga klaver, som värdinnan flyttat upp i hans rum. Och nu är han ej längre ensam; för sin själs öga ser han de välkända sångarbröderna och tycker sig höra deras röster. Inspirationen kommer över honom, och snart är en ny gluntdikt färdig, en hälsning i ord och toner, som med jubel mottages av juvenalerna i Uppsala.
Om skiftande stämningar under denna första höst där nere i Skara vittna sådana stycken som den uppsluppet glättiga »Impromptubalen» och den vemodiga »En afton på kyrkogården».
Såsom redan nämnts, mottogos Gluntarna redan från första början av publiken med verklig hänförelse. Träffande säger Harald Wieselgren angående orsaken härtill: »Gluntarna kommo som en balsam över trötta sinnen och som en frigörelse efter alla hetsiga strider och missräkningar under fyrtiotalets politiska käbbel. Svenska folket drog en suck av lättnad, förtjust att för en stund få bedja allt ’uselt kallprat dra åt fanders’ och vila ut i Gluntens och Magisterns sällskap.»
Genom sina Gluntar blev Wennerberg i ett slag en av Sveriges mest populära män. Då han på nyåret 1850 reste upp till Stockholm, blev han föremål för entusiastisk hyllning, och man kan väl förstå, att de goda Skaraborna skulle vara stolta över sin unge lektor, skald och kompositör. Såsom lärare förstod han att ingiva sina elever både tillgivenhet och vördnad. Hans undervisning var på samma gång grundlig och medryckande. Hans lektioner i svensk litteratur voro verkliga högtidsstunder.
Även yttre utmärkelser kommo snart nog Gunnar Wennerberg till del. Redan år 1850 blev han invald i Musikaliska Akademien, och samma år skänkte honom Svenska Akademien sitt Karl-Johanspris. De ord, som Akademiens direktör, skalden A. Grafström, därvid yttrade, förtjäna att här anföras, enär de visa, hur högt skattad Wennerberg redan på denna tid var av den vittra areopagen:
»Sextio år äro förflutna, sedan Akademien hade tillfredsställelsen att med den högsta belöning hon ägde tilldela någon utom de tävlandes krets betyga sin aktning för en författare, hos vilken tonernas språk lyder samma ingivelse, som den vilken skapat dikten, och hos vilken lyriken vunnit sin sannaste uppenbarelse genom versens och melodiens oskiljaktiga förening, under det ett dramatiskt liv återspeglas uti de i sången framträdande karaktärer.[2] Tonkonst och dikt hava uti de stycken, varom nu är fråga, för att nyttja ett stort snilles uttryck ’så iklätt sig varandras behag, så sammansmält till en skönhet, att man föga kan se, vilken mest kunde sakna den andra för sin fullkomlighet: versen att rätt fattas eller musiken att rätt höras.[3] Dessa grunder hava väglett Akademiens beslut, då hon överlämnat innevarande års kungliga pris åt lektorn vid Skara gymnasium Gunnar Wennerberg, vilkens sånger äro för allmänt kända för att här erfordra något vidare vitsord.»