Gunnar Wennerberg (Grip)/03
| ← 2. Gluntarna. Fosterländsk poesi. Flyttning till Skara |
|
4. Hemliv och arbete i Skara. Flyttning till Stockholm → |
3. Utländsk studieresa.
Vid ganska unga år hade Gunnar Wennerberg vunnit erkännande såsom författare och konstnär. Men han längtade att få fördjupa sina studier i estetik, att företaga en resa till konstens metropoler, till det soliga landet på andra sidan Alperna för att få grunda sina omdömen på självsyn och vidga sin andliga horisont. I huvudstaden hade hans konst förskaffat honom mäktiga gynnare — han kunde kalla själve kronprins Karl för sin vän — och därför lyckades han utan större svårighet erhålla ett utrikes resestipendium.
Innan han anträdde färden till utlandet, tog han emellertid ett annat viktigt steg; han förlovade sig. Redan innan Gunnar Wennerberg avslutat sina studier i Uppsala, hade han gjort bekantskap med amiralen greve Claes Cronstedts unga dotter Hedda. Hans känsla för henne blev allt starkare, hon var den, som inspirerade flera av hans Serenader, och hon skänkte honom sitt unga hjärtas varma kärlek. Sedan han erhållit ett ämbete och blivit en över hela landet känd och firad författare och tonsättare, gåvo föräldrarna också utan svårighet sitt samtycke till deras förening, som dock skulle fullbordas först efter hemkomsten från den utländska studieresan.
Nu kände sig den unge Wennerberg lycklig och såg framtiden i de ljusaste färger. Den stämning, som besjälade honom, finna vi uttryckt i en serenad, vars första rader han ville haft inristade i förlovningsringarna:
vacker du stod i höganloftssal,
då jag blev fången,
då du mitt hjärta stal.
Nu vill jag ha igen
hjärtat, som förr var mitt.
Men vill du ha det än,
så skall du Be mig ditt.
Tänk, om du gjorde det!
Den 1 oktober 1851 lämnade Wennerberg det kära föräldrahemmet i Lidköping i sällskap med sin bror Brynolf, som skulle begiva sig till Düsseldorf för att vid den berömda målarskolan därstädes utbilda sina konstnärliga anlag. På herrgården Toverum i Småland sammanträffade han med sin fästmö, Hedda Cronstedt, och hon följde honom till Västervik, där han steg ombord på en ångare, som skulle föra honom söderut.
Från Ystad gjorde han en avstickare till Lund, där hans tondiktning var mycket uppskattad. Ryktet hade gått före honom, och såsom Gluntarnas berömde sångare blev han festligt mottagen och hyllad både av studenter och universitetslärare.
Över Köpenhamn gick färden sedan till Berlin, där han stannade någon tid för att i de talrika museerna bedriva konsthistoriska studier. Under hela resan gjorde han utförliga dagboksanteckningar, som delvis finnas återgivna i Signe Taubes intressanta Wennerbergsbok. På ett friskt och omedelbart sätt skildrar han här sina intryck och upplevelser. I fulla drag njuter han av de konstskatter, som den preussiska huvudstaden har att bjuda på, men han faller ej i okritisk beundran inför alla verk, som bära berömda namn. Så har han åtskilligt att invända mot den berömde bildhuggaren Rauchs Fredrik den store-staty vid ingången till Unter den Linden.
Här framträder ett för Wennerberg utmärkande karaktärsdrag, självständigheten. Han älskar att fördjupa sig i studiet av konstverken utan att låta sig imponeras av aldrig så världsberömda auktoriteters omdömen. Gång efter annan finner man exempel härpå. När han berättar om sina besök i de berömda tavelgallerierna i Dresden, kan han inte låta bli att skämta en smula med Rubens’ alltför frodiga och välfödda kvinnogestalter. För övrigt finnas i hans anteckningar många fina, om medfödd, utpräglad skönhetskänsla vittnande iakttagelser.
München har ju av ålder betraktats såsom en av de förnämsta konststäderna i Europa. I denna stad trivdes också Wennerberg förträffligt. Han uppskattar högeligen det sydtyska folkkynnet med dess öppna, glada gemytlighet och gör i sin dagbok åtskilliga intressanta jämförelser i detta avseende mellan olika trakter av Tyskland. Överallt begagnade han sig av de rika tillfällen som erbjödos att besöka konserter och teaterföreställningar. Musiken var ju för honom ett livsintresse. Han kom också i personlig beröring med ett flertal framstående kompositörer och författare och lärde känna de rörelser och riktningar, som vid denna tid gjorde sig gällande ute i Europa.
I mitten av december finna vi Wennerberg i Wien, fördjupad i studiet av dess rika konstskatter och livligt deltagande i dess musikliv. Men ofta gå hans tankar till de kära i hemmet, och då det lider mot nyårsaftonen, sätter han sig ned och skriver till sin älskade ett versifierat kärleksbrev, som sedan intogs i hans samlade skrifter. Som denna dikt i flera avseenden är typisk för Wennerbergs skaldskap med dess höga uppskattning av kvinnan och hemmet, vill jag här återgiva densamma.
»Är du min och ingen annans?»
Och jag bävar för att svara,
ty min kärlek är ombytlig,
och jag älskar många flickor.
Dock du frågar, ock jag finner,
att jag ej har rätt att tiga,
att det är min plikt att uppge
dina farliga rivaler.
Men jag ber dig skona, skona
dem och mig uti din vrede!
Fem i dag jag träffat redan
och den sjätte nu är hos mig.
När hon går, så kommer säkert
hit min sjunde älskarinna.
Fordra ej, att jag dig säger
vad det heta! Säger blott, hur
jag dem kallar. Själv du måste,
om du kan det, gissa namnen.
flög en bild så ljus och luftig
som en sommarsky förbi mig,
rörde sakta med sitt finger
vid min ring, och så försvann den.
Och jag kysste glad och trogen
ringen, som jag fått av henne,
ty den bilden ljus och luftig
som en sommarsky var hennes.
denna flicka, som jag älskar —
ack, förlåt mig! — högst i världen!
genom folkuppfyllda gator
bort till Belvederes salar.
Timmar gingo som minuter.
Dock till sist mitt trötta öga
bad mig sluta, och jag var just
i begrepp att gå, då plötsligt
från en inre sal en tavla
omotståndligt drog mig till sig:
Tyst förtrollad som Armidas
sågs en skog av höga furor,
smärta granar, ljusa björkar
sakta vaggande för vinden;
över djup och molnfri himmel
spreds ett drag av stilla vemod
eller — om du hellre vill — ett
återsken av aftonrodnad.
Men i tavlans förgrund såg jag
på en mossig sten en flicka.
Solen göt en ström av purpur
över kindens varma rosor
över skuldrans skära liljor.
Mera såg jag ej. Betagen
Sprang jag fram och … ack försvunnen
var den undersköna tavlan,
och jag såg blott bitar av den,
spridda här och där på väggen.
Där är skogen! Ruysdael gjort den,
den är tyst, dock var den andre
ännu tystare än denna. —
Där är aftonrodnad målad
utav Claude Lorrain; Min tavlas
var dock varmare än denna. —
Där är ros, och där är lilja
av van Huysums lena pensel!
Dock, de äro matta, vissna
emot dem jag såg i skogen. —
Där är flickan! Se vad ungdom,
se vad frisk och yppig fägring!
Store Tizian, vredgas icke!
Men vid Gud, en svag kopia
är hon blott utav min flamma.
denna Flamma, som jag älskar —
Ack, förlåt mig! — högst i världen!
namnet på en annan flicka,
som i rutig ylleklänning
och i enkel vardagshalmhatt
kom till »Goldne Stern» i middags,
då jag satte mig till bordet
mellan serber och bulgarer,
tyskar, böhmare, kroater,
magyarer och lombarder.
Hela tiden satt hon hos mig,
gjorde allt så glatt och trevligt,
räckte fram sitt glas och bad mig
med en munter nick om vatten,
drack mig till och sporde skämtsamt
om jag tyckte om risotto’n.
Och jag pratade med tyskar,
magyarer och lombarder,
men jag tänkte blott på min — min,
henne blott, som satt bredvid mig.
denna Min — min, som jag älskar —
ack, förlåt mig! — högst i världen!
skum sin slöja kvällen bredde
över stolta kejsarstaden
gick jag hemåt. Kommen var jag
just till Stefansplatsen, då från
kyrkans inre helga toner
nådde mig, och snart jag stod där
vid en pelare i koret,
lyssnande till tempelsångens
fromma bön: »Cor mundum crea
in me, Jesu domine!» — Och
tyst jag bad till Gud och lyfte
innerligt min blick mot höjden.
Se, då kom en blåögd ängel
svävande från höga valvet,
såg mig innerst in i själen,
sade sen med stilla stämma:
»Beder du den bönen ofta?»
O, det var min ängels stämma,
och jag sänkte tårfyllt öga
ned mot jorden, bad ånyo
med en suck: »Cor mundum crea
in me, Jesu domine!»
denna ängel, som jag älskar —
ack, förlåt mig! — högst i världen!
bort till Kärntherthor-teatern!
Se, vad prakt, vad glans, vad rikdom!
Se, vad ljus från tusen lampor!
Se, hur Wiens sköna damer
tävla om att draga till sig
största mängden av förtjusta
Parisblickar från parterren!
Se på henne där, fransyskan,
den med groparna i kinden
och den kvicka, vakna blicken!…
Och på henne, äkta wienskan,
yppig som en centifolia,
klädd som vore hon på Ceylon!
Och på henne, den där blonda,
enkelt klädda, vackra flickan
uti kejsarlogen! … och på
serbiskan med långa svarta flätor,
flätor, mörkbrun hy och ögon
lika blixtar utur åskmoln!…
Se på henne, marquesanan
från Milano, nämnd »la bella»,
lik en Juno!…och på henne,
flickan uti blodrött sammet,
med rubiner omkring halsen,
ungrarinna, född att dansa!…
Och på henne där! Och henne!…
Och på många, många andra!
Dock mitt öga vill ej stanna,
halkar snabbt förbi dem alla,
ty det söker jämt en annan,
som jag en gång såg i Norden
och alltsen har i mitt minne.
Ljus och bländande som dagen
var hon klädd i kolsvart siden
med ett harnesk över barmen
utav mörka strålkoraller,
lik sitt hemlands norrskensflamma,
då den lågande men stilla
stiger upp ur nattlig molnbädd.
Är hon icke här i afton?
Får jag icke se… Då börjar
ouvertyren till Fidelio.
Och jag sluter mina ögon
för att endast, endast höra. —
O, då gungar sakta mot mig
på ett hav av harmonier
hon min trogna svenska flicka,
lik sitt hemlands norrskensflamma,
då den lågande men stilla
stiger upp ur nattlig molnbädd.
åt min svenska, som jag älskar —
ack, förlåt mig! — högst i världen!
vem är den, som nu är hos mig?
Just i detta nu hon sitter
i min kalla, dunkla kammar.
På mitt knä hon lägger handen,
och jag känner ingen vinter.
I mitt öga ser hon trofast,
och jag märker intet mörker.
Vid varannan rad jag skriver
vänder jag mig om och viskar:
»Du mitt hem, ack du mitt ljusa,
varma hem!» — Och så jag sluter
henne ömt i mina armar,
tills med välkänd röst hon säger:
Skriv nu, skriv nu och var flitig!
annars kanske går jag från dig.»
denna flicka, som jag älskar —
ack, förlåt mig! — högst i världen!
Det är tid att gå till vila.
Hon, mitt Hem, har sagt godnatt och
gått ifrån mig. Tro dock icke,
att jag sörjer! Jag ju erkänt,
att min kärlek är ombytlig,
att jag älskar många flickor.
Och jag vet, att när jag lagt mig
släckt mitt ljus, så kommer… gissa
vem! — Jo, »min och ingen annans»
Eccola. När hon är hos mig,
tänker jag ej på de andra.
på den Eccola jag älskar —
ack, förlåt mig! — högst i världen?
och är säkert trött att gissa.
Därför sov nu gott och dröm om
den som…
dock ännu en gåta,
men — jag lovar det — den sista!
Vem är det, som är så lycklig,
att på en gång han får älska
Henne, Flamman, Minmin, Ängeln,
Svenskan, Eccolan och Hemmet,
alla, alla i en enda?
*
Den 19 januari lämnade Wennerberg Wien för att
begiva sig söderut. Blott en mindre del av järnvägen
till Triest var färdig, varför huvudparten av denna
resa företogs i postdiligens, ett kommunikationsmedel,
som visserligen var ganska obekvämt men som bragte
den resande i närmare kontakt med landskapet och
folket än som kan äga rum vid färden på ett snabbt
framilande expresståg. Från Opcina fick han för första
gången se ut över det solglittrande blå Medelhavet.
Nedanför sina fötter hade han den pittoreska staden Triest, och längst bort vid horisonten skönjdes en
blånande strimma av det efterlängtade Italien.
Från Triest fortsatte han direkt med ångbåt till Venedig. Den underbara lagunstadens säregna skönhet gjorde på honom ett mäktigt intryck. Med iver studerade han det gamla italienska måleriet, som här är så rikt representerat i kyrkor och museer, och njöt av att betrakta det brokigt rörliga folkliv, som varje afton utvecklades på San Marcustorget.
Blott ett par veckor kunde Wennerberg stanna i Venedig, han längtade efter Rom, den eviga staden, Som var resans slutmål. Dit anlände han den 13 februari och blev hjärtligt välkomnad av den svenska konstnärskolonien. Han kände det ganska skönt att efter fyra månaders reseliv få slå sig en smula till ro och få tala det kära svenska modersmålet. Med konstnärerna Fogelberg, Molin och Blommér samt flera andra sammanträffade han om aftnarna på ett kafé vid Corso, där skandinaverna hade sitt högkvarter.
I Rom utöva de talrika minnesmärkena från antikens dagar på honom en särskild dragningskraft. Låt oss höra, vad han själv säger om den stora amfiteatern: »Colosseum hör till de få saker, som besegra den mänskliga fantasien, ej blott genom sin storlek utan genom storheten i sin storlek. Tänk dig ruinerna av en teater, som en gång rymde nära hundra tusen människor på sina härliga bänkar, trappor och marmorsäten! Tänk dig sorlet av det stolta, världsbehärskande Romas folk, gladiatorernas rop, lejons och elefanters rytande, martyrernas lovsånger och dödsrosslingar! Tänk dig sedan en tyst månskensnatt några främlingar lysta högt upp bland ruinerna av en rödflammig fackla, stilla vandra omkring, stumma av beundran i minnenas tyngd? De äro söner i anden av de föraktade första kristna, som en gång här tjänte forntidens ’stora nation’ till ett spektakel, till ett föremål att öva sin sinnrika grymhet på. Men var äro nu imperatorerna? En skön valvbåge påminner ännu om den plats, där de sutto. Den är nu tom och fallen i grus… Den forna storheten är gången, Anden har segrat. Endast han är stark. När han tror, kan han försätta berg. Colosseum är ett exempel. Romafolkets storhet brast, ty den andliga kraften var brusten.»
Dag efter dag vandrar Wennerberg omkring bland ruinerna av det forntida Rom och gör i sin dagbok flitiga anteckningar angående de märkligaste platserna och deras historia. »Gud vilka intressanta grushögar!» utropar han på tal om Forum och dess omgivningar. Även de kyrkliga minnesmärkena från gångna tider uppväcka hans beundran. Peterskyrkan är ju i och för sig som ett jättelikt museum, som inom sina murar rymmer mycket av det bästa, som frambragts i måleri och skulptur under de rikaste skedena av konstens historia.
Från sin tidigaste ungdom var Wennerberg livligt intresserad av kyrkomusik, och här i Rom under den heliga påskveckan fick han tillfälle att höra och njuta av den skönaste kyrkomusik, som någon stad kan bjuda. Han fyller också det ena dagboksbladet efter det andra med anteckningar om allt det underbara, som han nu får höra, »Misereren» m. m., som han sedan gammalt kände till i noter och nu får höra utföras på det mest fulländade sätt.
Genom sina svenska konstnärsvänners bemedling fick han också besöka flera framstående målares och bildhuggares ateljéer och sålunda något närmare lära känna den moderna italienska konsten. Under dessa lyckliga dagar i Rom grumlades plötsligt hans glädje av underrättelsen, att hans älskade Hedda insjuknat. Nu ila hans tankar bort från Söderns skönhetsvärld hän till det snöiga landet där uppe i Norden, där hans brud väntar honom. I denna stämning skriver han en liten intagande vacker dikt, som jag här vill anföra:
skynda dig bort till min flickas strand.
Bleknad hon lutar sitt lockiga huvud,
trår efter sol i sitt kulna land.
Giv henne den och tag med mina suckar,
låt dem få andas kring kinden sin vår.
Tag mina tårar och låt dem få falla
stilla som majregn i hennes hår.
Susande vind, skynda dit bort,
Säg, att jag kommer — inom kort!
Snart kommo emellertid lugnande underrättelser, och Wennerberg kunde sålunda stanna i sitt kära Rom ännu någon tid. Konstlivet i den eviga staden tilltalade honom i hög grad. Han säger därom: »Detta naturliga, öppna och storartade konstliv, så fritt från alla band av konvention, pretention och dylika oting, kan jag ej annat än älska.» Ensam eller i sällskap med någon av sina vänner gjorde han också talrika utflykter i stadens omgivningar och studerade det brokiga italienska folklivet.
En av de sista dagarna av hans vistelse i Rom begav han sig till ruinerna av Cesarernas palats. Det sceneri, som där upprullade sig för hans blickar, har han i sin dagbok tecknat i några känsligt poetiska rader, som jag ej kan underlåta att anföra: »Vilken utsikt däruppifrån! Det gamla Rom, det medeltida Rom, det nya Rom, Tibern, kullarna, bergen, varibland några sticka upp sina bländvita hjässor i solskenet, den blå himmelen, den späda grönskan i vingårdarna runtomkring, tystnaden mellan de fallna praktsalar, där en gång Neros hov bullrade, Campagnan, jätteminnena i grannskapet av Colosseum och Caracallas termer! Här har du några små pressade minnen från den ljuvliga och tysta söndagsförmiddagen, några vackra blommor, vuxna kring den stolta tribunen, varifrån kejsarna fordom åsågo spelen på den nedanför liggande Circus Maximus. Våren satt där i dag som kejsare. Hans ansikte var skönt och milt, hans hov stod runtomkring honom i brokig prakt. Salomo i all sin härlighet var aldrig klädd såsom någon av dem. Ingen bävade för honom, ty sin makt visar han i att utdela liv och glädje.»
Slutligen den 14 maj kom avskedets timme. Med rörelse tryckte han sina vänners händer, tog plats i den väntande postdiligensen, och så bar det av mot norr. Färden gick nu genom mellersta Italiens små minnesrika städer. Det blev en resa, som han ända till slutet av sitt liv bevarade i ljus hågkomst. Väl längtade han hem emellanåt, men han ville inte göra några brådstörtade resor utan begagnade alla tillfällen att lära känna Italiens folk, som han alltid betraktade som ett »nationernas söndagsbarn». Om senare tiders jäktande turistliv hade han aldrig några höga tankar.
Efter några veckors vistelse i Florens, där han med intresse för att ej säga förtjusning studerade den gamla florentinska skolans målningar, begav han sig över Milano till Schweiz. Han valde den gamla stråkvägen genom S:t Gotthardspasset. Här och där syntes spår efter laviner, som störtat ner över vägen och gjort den ofarbar. I fulla drag njöt han av alpvärldens storslagna skönhet. Varmt klappade också hans hjärta för det schweiziska folket, särskilt på grund av den lågande frihetskärlek, varpå det under gångna tider givit så många beundransvärda prov. Han skriver därom i sin dagbok:
»På nedvägen kommo vi till de berömda och vilt storartade trakterna kring Furkapasset. Jag vet ej, om jag någonsin sett naturen så sublim. Vi voro nu i Uri, en kanton, som så duktigt deltager i varje bemödande att hålla edsförbundets frihet vid makt. Jag kan ej heller begripa, hur ett slaviskt sinnat folk skulle kunna trivas här. Luften kändes hög och ren på ett sätt, som påminde mig om det käraste land på jorden. Visst saknade jag mycket här, som jag lärt mig att älska och beundra i Italien, men jag återfann annat, som jag så ofta med grämelse saknat i det härliga landet söder om Alperna, nämligen det lugna utseendet, som medvetandet om frihet skänker, och det manliga tänkesätt, som åtföljer det av ingen yttre makt undertryckta ordet. Jag fick ofta tårarna i ögonen, då jag såg medlemmarna av detta ädla folk, som aldrig räknat fiendens antal, då det varit fråga om att försvara sin oavhängighet.»
Från Schweiz fortsattes resan mot norr. Han begagnade därvid tillfället att göra den av så många turister förhärligade färden på Rhen. Såsom det ej sällan är fallet med den, som från Alperna kommer till dessa trakter, lämnade Rhenlandets mångbesjungna natur och borgar honom ganska oberörd. På Rhen for han direkt till Düsseldorf, där han sammanträffade med sin bror Brynolf och åtskilliga andra svenska konstnärer. Här stannade han emellertid icke länge, ty han greps alltmer av längtan efter hemmet och den kära, väntande bruden. Efter ett kort besök i Köln begav han sig över Hamburg till Lübeck, där han steg ombord på en ångare, som förde honom tillbaka till den älskade fädernebygden.
Jag har något utförligt dröjt vid denna Wennerbergs första utländska resa, därför att den var av stor betydelse för hans utveckling. Ifrån den lilla lärdomsstaden på västgötaslätten med dess begränsade andliga horisont hade han fått komma ut i större förhållanden. Han ägde en vaken och snabb iakttagelseförmåga och hade nu med egna ögon fått se och jämföra en mängd av gångna tiders allra förnämsta konstskapelser för att ej tala om all den härliga musik han fått njuta av. Under umgänge med författare och konstnärer hade han fått göra bekantskap även med det nya, som rörde sig i tiden, och återvände nu med vidgade vyer och ökad erfarenhet, full av iver att med sina gåvor och kunskaper tjäna det land och folk, som han älskade så högt.