Gunnar Wennerberg (Grip)/04

←  3. Utländsk studieresa

Gunnar Wennerberg av Elias Grip 4. Hemliv och arbete i Skara. Flyttning till Stockholm

5. Statsmannavärv  →

4. Hemliv och arbete i Skara. Flyttning till Stockholm.

Ett par månader efter hemkomsten firade Wennerberg sitt bröllop. Den glada familjefesten ägde rum i all enkelhet i Västervik på det sätt, som bäst överensstämde med båda kontrahenternas smak. Ifrån Uppsala kommo några av hans förtrognaste vänner sen studietiden, bland dem glunten, magister Beronius. I den ljumma sommarkvällen gingo bröllopsgästerna ned till stranden för att se ut över den månskensglittrande viken och njuta av aftonens svalka. Magister Beronius hade tagit sin guitarr med, och till dess toner sjöng han med sin klangfulla stämma den ena sången efter den andra, ända tills det blev tid att bryta upp.

Tidigt följande morgon anträdde de unga i vagn färden till det väntande egna hemmet i Skara, där Wennerberg ännu några år skulle hava sin verksamhet. Det Wennerbergska hemmet blev i sällsynt grad ljust och lyckligt, innefattande mycket av det bästa, som kan uttryckas med detta sköna ord hem.

Hur tog sig då detta hem ut i yttre måtto? Jag lämnar ordet till dess egen unga härskarinna, som bättre än någon annan skildrat detsamma i ett brev till en av sina äldre kvinnliga vänner. Fru Wennerberg skriver så här:

»Jag vill försöka rita upp vårt lilla hem, så får jag se, om tant får lust att komma och hälsa på oss. Skara är ingen stor stad, på avstånd ser det blott ut, som om en stor härlig kyrka låg mitt ibland mycket träd. Då man kommer närmare, ser man, att dessa träd skugga små hus, men de se så fridfulla ut, att man nänns knappt störa deras ro ens med främmande och frågande blickar. I en av dess små trädgårdar ligger vårt hem alldeles som ett fågelbo, nedbäddat bland blommor och grönt, när det är sommar, nu i vintern tyst och stilla i sitt vitaste snötäcke med fullt av små röda domherrar på de rimmade buskarna.

Så ser det ut utom våra väggar, och innanför ler allt emot mig i samma frid och trevnad. Allt var nymålat och fint, och vackra möbler hade Gunnar skaffat oss, och med de gåvor alla mina snälla vänner skickat mig har vårt lilla hem en viss prydlighet och elegans, som vi se på med välbehag utan att vi precis skulle sakna den, om den ej fanns. Vi ha ett stort rum med tre fönster, gråa tapeter, gröna, svällande stolar, en liten soffa, gungstol, piano, ett blomsterbord, där blommorna frodas gott i solen, och dessutom fem bord, varav ett framför soffan. Vet tant, hur det ser ut? En vit, full hyacint, som sprider sin doft runtomkring, en sykorg med arbete etc., en klumpdyna, M:lle Björklunds kokbok (som måste alltid vara till hands), en bok om italienska målare, som jag nyss läst i, en korg med äpplen och ännu flera böcker.

Nu har jag makat undan litet av allt detta och sitter och skriver på ett hörn för att vara närmare Gunnar. Annars har jag två rum mellan mig och honom, när jag sitter vid mitt skrivbord i min allra sötaste sängkammare. Dit hade jag lust att föra tant genast, men jag vill också, att tant skall trivas i vardagsrummet, som har ännu fyra obeskrivna bord. Ett runt av jackaranda (husets allra värsta lyx), som varit i London och exponerats, står i ett hörn med en ampel över sig, som sänder ned ett rikt grönt hänge. Det står på en matta och är belastat med en massa planschverk.

På ett av småborden har jag ett glänsande ryskt tekök, där jag lagar i ordning teet, och till höger har Gunnar sitt rum med sina bokhyllor, sitt klaver och möblemang efter sitt sinne. Till vänster ha vi först det lilla förmaket med sin stora spegel och sitt städade skick, sin dyrbara lampa och sin kaschmirduk och matta. Det ser litet högtidligare ut, och där tagas rektor och biskopen emot. Innanför det ligger min sängkammare; där står en så vacker säng med vitt och grönt omhänge, små vitklädda stolar, ett trevligt skrivbord, bokhylla, en byrå med spegel över, två tavlor samt en byst av Gunnar, som jag fick till jul- klapp och som Molin har heder av. Den är så lik och levande, att min vite Gunnar just kan hålla mig sällskap, när min rätte är borta från mig. Och sedan ha vi blott en liten sal att se på, som ligger åt andra sidan nära köket. Har nu min snälla tant tröttnat på mig, så förlåt mig för min lyckas skull.»

Lyckliga voro de år, som Gunnar Wennerberg fick tillbringa i detta ljusa, glada hem. Ett helt år hade han haft tjänstledighet från sitt lektorat. Nu återtog han med glatt mod sin verksamhet vid läroverket. Hans undervisningsämnen voro filosofi och modersmålet. Samstämmiga vittnesbörd från forna lärjungar visa, att han hade en alldeles särskild förmåga att fängsla sina lärjungars intresse. Han ställde stora fordringar på deras självverksamhet men förstod också att göra sina lektioner i hög grad givande, att meddela av sin egen andes rika förråd och främja elevernas utveckling. Bestraffningar behövde han sällan tillgripa, hans blotta åsyn ingav respekt. På samma gång hade han ett kamratligt sätt att behandla lärjungarna, som i hög grad tilltalade dem.

»En vintermorgon», berättar Signe Taube i sina Minnen, »var hans första fråga: ’Ska vi inte ha oss en brasa, här är fruktansvärt kallt’, och när brasan var tänd, fingo alla samla sig däromkring, medan han själv stod och värmde sina händer emot lågorna, under det han utvecklade en av sina levande framställningar över någon av stormännen inom svenska vitterheten. Sådana personlighetsskildringar glömde de aldrig.»

Det säger sig självt, att en man med Gunnar Wennerbergs talanger skulle intaga en bemärkt ställning i stadens musik- och sällskapsliv. Då och då anordnades i läroverkets högtidssal konserter till förmån för välgörande ändamål, och vid sådana tillfällen var man angelägen att försäkra sig om Wennerbergs medverkan. Vid en sådan konsert sjöngs för förstå gången »Hör oss Svea”, som komponerades 1853 och sedan som bekant blivit ett av den svenska studentsångens glansnummer.

Ej sällan samlades också långväga vänner i hans glada och gästfria hem. Bland sådana kärkomna gäster märkas särskilt tonkonstnärerna Josephson och Troili och studentskalden Johan Nybom, som stundom passerade Skara på någon av sina uppläsningsturnéer. Thekla Knös, i vilkens Uppsalahem Gunnar såsom student tillbragt så många oförgätliga stunder, hörde också till de vänner, som gladde den Wennerbergska familjen med längre eller kortare besök.

Wennerberg var en man med religiös läggning. Såsom ovan nämnts, hade han redan såsom student genomgått en inre kris, ur vilken han kämpade sig fram först när han »lärde sig att med knäppta händer åter läsa ett bortglömt Fader vår». Och nu började han tillsammans med sin unga hustru ett systematiskt studium av böckernas bok. Liksom sin man hade hon växt upp i ett hem, där Guds ord vördades, men hon tyckte, att »hon aldrig förstått bibeln, förrän han nu förklarade den för henne». I nära samband med hans religiositet står hans tidigt ådagalagda levande intresse för den andliga musiken. När han nu blev allt djupare förtrogen med den Heliga skrift, funno hans musikaliska tankar rik inspiration i bibelns sköna ord. Det var därför helt naturligt, att hans tonskapelser skulle få ett religiöst innehåll. Under åtskilliga år, från 1852 till 1862, arbetade han på ett oratorium »Jesu födelse». I Troili och Josephson ägde han trogna vänner, genombildade musici, som stodo honom bi med råd och dåd. Med dem står han i livlig brevväxling, och då någon av dessa vänner kommer på besök till Skara, föredrager Wennerberg för honom det ena partiet efter det andra av sina kompositioner och gläder sig över hans bifall. Med rätta framhåller Signe Taube i sina Minnen, att över denna Wennerbergs första andliga musik ligger något »ljust i ljust», som lämpar sig särskilt väl i ett oratorium om Jesu födelse med dess förutsättning av idyllisk enkelhet och naivitet: man känner, att dessa klara harmonier stamma från en lycklig och fridfull tid.

I ovannämnda oratorium hade Wennerberg inlagt ett par av Davids Psalmer. Han fullföljde under de följande åren detta uppslag. Hans Davids Psalmer omfatta ej mindre än 55 nummer kör- och solosånger med pianoackompanjemang. De ha gått ut i många upplagor och sjungas alltjämt ej blott i hemlandet utan även i våra grannländer samt i Skottland, England och Amerika. Genom sin enkla, högstämda och på samma gång innerliga ton utgöra de en verklig skatt och hava mäktigt bidragit till den religiösa sångens höjande.

I sina körer förmådde Wennerberg nedlägga en utomordentlig rikedom och kraft. Om sina avsikter med kören »Ära vare Gud» säger han: »Jag ville, att den skulle förefalla som en musikalisk uppenbarelse, plötsligt komma, plötsligt försvinna, icke lämna något bestämt melodiskt eller harmoniskt minne utan blott en ackorderande genklang av en femtio- à sextiotusen eolsharpor». Och det försäkras, att när Frans Neruda år 1900 gav oratoriet Jesu födelse, gjorde kören just detta intryck. Den verkade »som en vision av moln med änglar, ur vars massor, än närmare, än i fjärran, böljade fram samma treklangsackord».

För mången kan det synas egendomligt, att den som skrivit så uppsluppet glada dikter och melodier som åtskilliga av Gluntarna, kunde skapa andlig musik av sådant värde som Wennerberg. Men hos honom förenades redan i unga år den mest brusande livsglädje med djupt livsallvar, och på 1850-talet blev han gripen av den andliga väckelse, som då uppstod på flera ställen i vårt land. Rörelsen hade en pietistisk anstrykning och dess anhängare kallades »läsare». Hos många av dessa rådde en ganska trångbröstad uppfattning av andliga frågor och framför allt om vad som var »världsligt» och sålunda en kristen otillåtet eller icke. Wennerbergs filosofiska bildning samt vidsträckta konstnärliga och kulturella intressen bevarade honom emellertid från ensidighet och överdrift. Huru högt han skattade det goda rörelsen i fråga medfört, framgår bl. a. av de ord han långt senare vid sitt inträde i Svenska Akademien yttrade om det »läseri, som ofta varit och ännu kan vara ett kyrkans salt».

Vi hava förut i någon mån lärt känna Wennerberg såsom skald, tonsättare, estetiker och lärare. Han var emellertid även utrustad med en ej ringa praktisk begåvning, för vilken han även, ej minst under senare delen av sitt liv, fick rik användning. Såsom lektor i en stiftsstad var han medlem av domkapitlet, och inom stiftsstyrelsen fick han också syssla med åtskilliga praktiska bestyr. Så tjänstgjorde han en tid såsom kassaförvaltare åt konsistorium och fick sköta utbetalningen av lönerna åt stiftets skollärare, något som var ganska besvärligt, då lönerna voro anslagna i vissa mått spannmål och skulle omräknas och utbetalas i penningar. Hans kära hustru knotar också över att sådana bestyr skola inkräkta på hans tid. Det är ju slöseri med arbetskraft, och hon tycker, »att detta är så dumt, att han skall göra, det kunna de göra, som inte kunna skriva arior och körer».

Några år därefter utfärdades en ny läroverksstadga, som ökade lärarnas arbete, och man kan inte undra på att Wenrerberg, som nu fick allt mindre tid över för sin konstnärliga verksamhet, kände sig mindre belåten med sin ställning. Under sin utländska resa hade han gjort omfattande konststudier, och han längtade efter att få göra dessa studier fruktbringande. Närmast funderade han på att skriva en konsthistoria. För detta ändamål behövde han emellertid mera ingående studera utländska konstsamlingar och han hörde sig för i Stockholm angående utsikterna att erhålla ett statsanslag för resa i sådant syfte, men det svar han erhöll var inte vidare gynnsamt.

Trots sin fleråriga verksamhet i en avlägsen landsortsstad var emellertid Wennerberg väl känd och uppskattad i vårt lands konstnärskretsar. Man hade honom också i åtanke, då ett verksamhetsfält tycktes öppna sig, där hans kvalifikationer såsom konstkännare och estetiker kunde komma till sin rätt och bliva till gagn. Sedan åtskilliga år hade förarbeten pågått för sammanförandet av statens på olika håll förvarade konstsamlingar i ett verkligt nationalmuseum. Bland dem, som deltagit häri, var Wennerbergs vän konstnären Fr. Scholander. Då flera medarbetare behövdes, framställdes förslag att Gunnar Wennerberg skulle kallas till ledamot av den kommitté, som år 1861 tillsattes för Nationalmuseets ordnande. Förslaget gillades och på anmodan av ecklesiastikministern infann sig Wennerberg i Stockholm. Det bestämdes därvid, att han med statsunderstöd skulle företaga en utrikes resa för att studera museiförhållanden.

Några få månader därefter anträddes också resan. Det var nog påkostande för Wennerberg att lämna sitt kära hem, som han skattade så högt, och för hans unga maka betydde naturligtvis skilsmässan en stor försakelse, men det gällde framtiden och gynnsammare arbetsförhållanden, och då måste alla andra hänsyn vika. Först styrdes kosan till Tyskland, där flera av de större museerna besöktes. Därefter begav han sig till Paris och sammanträffade där med åtskilliga framstående svenska konstnärer, med vilka han fick tillfälle att samtala om de uppgifter, som nu lågo honom närmast om hjärtat. Under sina studier i olika museer hade han fattat särskilt intresse för det holländska måleriet och begagnade nu tillfället att på ort och ställe stifta närmare bekantskap med de gamla holländska mästarna. Det besök, som han nu gjorde i Holland, blev i hög grad givande, och de ljusa intryck han därunder mottog befäste hans kärlek till den gedigna och på samma gång mångskiftande holländska konsten.

Den stämning av glad hoppfullhet, som nu behärskar honom, framlyser tydligt i ett brev, som han på sin födelsedag den 2 oktober (1861) skriver från Amsterdam till sin kära, åldriga moder. Han säger där bl. a.: »Jag har tackat Gud för hans oföränderliga godhet under hela mitt liv, och min kära mamma tackar jag därnäst av hjärtat för omsorgen och kärleken under hela denna långa tid. Jag börjar bli gammal nu. Detta märker jag egentligen varje födelsedag. Om jag ej räknade noga efter, så skulle jag alls inte gå in på att jag går på mitt 45:te år. Jag tycker att jag är så där 26 à 28… Allt som kunnat göra min resa angenäm har blivit mig beskärt: hälsa, arbetskraft, välvilja och artighet av främmande människor samt ett ihållande vackert väder. Dock hemma är bäst.»

Kort därefter var Wennerberg åter i Sverige, men i sitt kära hem fick han icke stanna utan måste begära tjänstledighet för att deltaga i kommittéarbetet i Stockholm. Detta tilltalade honom i hög grad, och han kom gott överens med de övriga medlemmarna, Överintendenten Söderberg, Riksantikvarien B. E. Hildebrand och Bibliotekarien Klemming. Till att börja med hade man tänkt sig att i museibyggnaden inrymma även Kungl. Biblioteket och Livrustkammaren, men man insåg snart, att detta var omöjligt. Kommitténs betänkande, som var avfattat av Wennerberg, gick också ut på att utesluta biblioteket, som nödvändigt behövde egen byggnad. Detaljerad plan lämnades för de övriga samlingarnas ordnande och uppställande. Det krävande men intressanta kommittéarbetet var avslutat i december 1863.

Nu återvände Wennerberg till det kära hemmet i Skara, dit han anlände på själva julaftonen. Hur ofta hade han icke längtat dit och tänkt på de gångna åren,

»De år av stilla strävan,
då jag långt från stora världen,
lycklig i det egna hemmet,
glad i givna kallets övning
såg omkring mig endast kärlek».

Det blev också en jul, som sent glömdes av de hemmavarande. Husfadern var den efterlängtade glädjespridaren och på samma gång en insiktsfull och varmhjärtad uppfostrare. Det bästa vittnesbördet därom lämnas av hans egen dotter. Så här berättar hon i sina Minnen:

»Så som han kunde ingen berätta historier och hitta på lustiga lekar, och det fanns ingenting i världen så roligt som att få sjunga med honom… Samma egenskaper, som voro utmärkande för Wennerberg som lärare, gällde också om honom såsom uppfostrare i hemmet. Det var omöjligt att säga en osanning inför de genomträngande grå ögonen, som sågo tvärs igenom en, och jag kan icke föreställa mig något sådant som opposition mot hans befallningar. Möjligen kunde den oerhörda respekt han ingav varit tryckande för barnen, om icke leendet och skämtet varit så nära till hands och hans pedagogi så ytterst underhållande… Genomträngda av religiöst allvar som båda föräldrarna voro, låg det dem naturligtvis också om hjärtat att uppfostra sina barn i positiv kristlig anda, och hela hemmet bar en prägel av denna vilja. Det sätt, varpå denna kristliga uppfostran gavs, bar dock aldrig spår av tråkighet och framkallade därför aldrig opposition. Hans medryckande och målande beskrivningar, då han berättade en biblisk historia, stå ännu för mig som de roligaste skildringar och de färgrikaste tavlor, och hans egen varma övertygelse verkade djupt på barnens själsliv… När han visade oss på skönheten i bibelns ord eller lyckan av att tro på Guds hjälp och kärlek, då kunde hans ögon stråla av hänförelse och hans röst darra av rörelse. Stilla och tyst satt då vår moder, men det gled ett särskilt ljuvligt skimmer över hela hennes väsen, då hon hörde honom tala om det, som för henne var det högsta, och hon hade liksom svårt att komma ned igen till de jordiska bestyren. Med honom var det annorlunda. Liksom han en gång sagt, att han tyckte man skulle kunna sjunga en psalm och strax därefter en vacker Bellmansvisa utan några förmedlande suckar, så kunde han själv från det högsta religiösa patos helt lätt återvända till vardagslivets enklaste och mest prosaiska förhållanden.»

Med nyåret 1863 återupptog Wennerberg sin verksamhet såsom lektor vid gymnasiet. Han hade förut visat sin duglighet i praktiska värv, och när han nu återkom till stiftsstaden, blev han ännu mer tagen i anspråk även av kommunala uppdrag. Så blev han vice ordförande i stadsfullmäktige och ordförande i fattigvårdsstyrelsen samt ledamot av landstinget. Härigenom ökades visserligen hans arbetsbörda, men den erfarenhet han därunder samlade, blev honom sedan till stort gagn i hans offentliga verksamhet. Med särskilt intresse omfattade han fattigvården. Hans hjärta klappade av varm medkänsla med de små och betryckta, som måste framleva sina dagar på livets skuggsida. I sällskap med sin hustru besökte han ofta fattighuset för att uppmuntra de gamla med sin sång och tala tröstande ord om den himmelske Faderns kärlek även till de minsta och ringaste.

Det blev snart känt ute i stiftet, att Wennerberg hade starka religiösa och kyrkliga intressen, och från flera håll riktades uppmaning till honom att övergå till prästämbetet. Hans gamla mor ville så gärna se honom på den plats hans far innehaft. »Jag kan inte släppa den tanken, att det vore bra för dig att nu bli präst och få Lidköpings pastorat», skriver hon. Men sonen kände icke någon verklig kallelse till det prästerliga ämbetet, och att av hänsyn till förbättrade ekonomiska förhållanden slå in på den banan, kunde icke falla honom in. Häri hade han ock ett stöd i sin hustru, som ansåg, att mannens gåvor även på annat sätt kunde användas till Guds ära.

Däremot sörjde hon över att han på grund av alla möjliga andra bestyr fick så liten tid övrig till sina musikaliska kompositioner och övriga konstintressen. Så här skriver hon i ett brev till sin mor:

»I dag har jag icke sett Gunnar många minuter. Hans dag började med skolan kl. ½7—9. När han kom hem, var köket fullt av fattiga, som skulle hava penningar: innan alla kontrakt voro underskrivna och pengarna utdelade, var klockan 10. Då började konsistorium, där han satt till klockan ½3; så åto vi i hast, ty kl. 3 skulle han på sammanträde i fattigvården, där han sitter ännu. Ja, så går hans dagar nästan alltid, och så fråga de från Stockholm: ’varför hör man aldrig några av dina kompositioner? Vad gör du nu för tiden?’ Och så säger prins Oskar: ’Varför skriver du inte en konsthistoria? Det saknar ju alldeles vår litteratur, just du skulle skriva en sådan’. — Ack, de veta icke, hur en lektorstjänst gräver ned det estetiska pundet! Därför och endast därför klarnar det mer och mer för mig, att vi böra flytta ur denna jordmånen.»

Ännu skulle det emellertid dröja några månader, innan Gunnar Wennerberg var färdig att lyfta vingarna till flykt och för alltid lämna Skara. Men på våren 1864 kom kallelse till Stockholm. Museibyggnaden skulle snart vara färdig, och det var mycket förarbete, som måste utföras i och för konstverkens installering. En mängd staten tillhöriga tavlor och andra konstföremål förvarades på de kungliga lustslotten, i olika ämbetsverks lokaler m. fl. ställen. Det gällde att bland dessa företaga en första sovring för att komma till klarhet om vilka saker som voro av det värde, att de borde få sin plats i nationalmuseet.

Detta förberedande arbete fick Wennerberg nu i uppdrag att utföra, och redan på sommaren begav han sig till huvudstaden för att taga itu med detsamma. Det var ett arbete, som högeligen intresserade honom. I början av hösten for han ned till Skara för att hämta sin familj och taga avsked av de många vänner han där förvärvat. Skolungdomen sörjde över att mista sin framstående och avhållne lärare, och vid uppbrottet ledsagades Wennerbergs resvagn av en stor skara gymnasister under sång och viftningar långt utom tullen.

I Karl XV hade Wennerberg en varm vän och gynnare. Enär åtskilligt av det arbete han hade att utföra var förlagt till Drottningholms slott, erbjöd kungen honom att med sin familj få bo i en av slottsflyglarna, till dess han hunnit skaffa sig lämplig våning i Stockholm. Anbudet mottogs naturligtvis med tacksamhet, och under flera följande somrar fick Wennerberg med sin familj på samma liberala villkor ha sitt sommarnöje på Drottningholm.

Med iver fullföljde han sitt arbete för museet och hade därvid stort gagn av de insikter i konstens teori och historia, som han förvärvat ej minst under sina utrikes studieresor. Genom sitt arbete kom han också i beröring med åtskilliga av den tidens mest framstående konstnärer, och i deras umgänge trivdes han väl.

I Stockholm hade han naturligtvis rikare tillfällen än förut att deltaga i musiklivet, och han begagnade sig också gärna därav så mycket han kunde utan att försumma sin familj. Hemmet stod alltid för honom i första rummet, och enär han under de föregående åren måst leva långa tider skild från de sina, njöt han så mycket mera av hemlivets fröjder. Det var i en ganska prosaisk trakt av huvudstaden, som skalden först slog ned sina bopålar, nämligen vid Gamla Kungsholmsbrogatan, men hans hustru hade stor förmåga att göra hemmet trevligt och inbjudande, ehuru hon ej hade stora tillgångar att förfoga över. Denna egenskap uppskattade också Wennerberg i hög grad, och bandet mellan de båda makarna knöts allt fastare. Så här skrev han till henne en av de första födelsedagar hon firade i Stockholmshemmet:

Dig jag sjunger, när vintern sin snö
lagt som svepning kring land och kring sjö,
dig jag sjunger, när sommarens vindar
susa fram i de blommande lindar.
Dig jag sjunger, när livet är tungt,
dig, när hjärtat på nytt kännes ungt.

När Wennerberg var färdig med sin gallring och upprättat förslag till de olika konstavdelningarnas besättning, hänsköts detta till specialkommittéer för definitivt urval av målningar, skulpturer m. m. Därvid yppade sig emellertid ej sällan meningsskiljaktigheter mellan honom och de styrande vid museet, När därtill kom, att han ej tycktes kunna erhålla en sådan ordinarie anställning vid museet, som motsvarade hans förväntningar, började han tröttna på det hela och se sig om efter ett annat arbetsfält, där han kunde göra sina gåvor och kunskaper fruktbringande, och det dröjde icke länge, förrän utsikterna ljusnade.

De, som hade ledningen av landets undervisningsväsen om hand, kände väl till, att Wennerberg i Skara utfört en synnerligen förtjänstfull läraregärning och med framgång och nit deltagit i domkapitlets skiftande göromål, och beslöto att på annat sätt taga hans förmåga i anspråk genom att anställa honom i ecklesiastikdepartementet. Om hans arbete på denna post skall jag berätta i nästa kapitel.