Gunnar Wennerberg (Grip)/05

←  4. Hemliv och arbete i Skara. Flyttning till Stockholm

Gunnar Wennerberg av Elias Grip 5. Statsmannavärv

6. Landshövding i Växjö  →

5. Statsmannavärv.

Det var den bekante hävdatecknaren och statsmannen F. F. Carlson, som vid denna tid var ecklesiastikminister, en post, som han innehaft alltsedan han 1863 ingick i De Geers första ministär. Han var angelägen att i sin vittomfattande verksamhet skaffa sig dugande medhjälpare, och då det gällde besättandet av en viktig post i ecklesiastikdepartementet, tillförordnandet av en byråchef för elementarundervisningen, föll hans val på Wennerberg. Denne mottog kallelsen och tillträdde sin befattning på hösten 1865.

En viktig del av hans arbete på denna post bestod i inspektion av läroverken i olika delar av landet. På den tiden befunno sig läroverken flerstädes i ett mycket bedrövligt tillstånd. Slapphet och bristande förmåga att upprätthålla disciplinen hade förstört andan i flera skolor, och Wennerberg måste mer än en gång taga i med hårdhandskarna för att få någon förbättring till stånd. Att ett sådant uppryckningsarbete ej skulle falla alla i smaken, kan man lätt förstå, men å andra sidan kunde hans nit för skolornas bästa ej annat än ingiva aktning. Några ord av erkännande från honom skattades högt, och han fick mottaga många bevis på vördnad och tillgivenhet från både lärare och lärjungar.

De nya plikterna med inspektionsresor och arbete i departementet togo emellertid Wennerbergs tid och krafter ännu mera i anspråk än museiarbetet. Sällan fick han numera den ro, som var erforderlig för att dikta eller komponera, men hans föregående verksamhet på detta område fick vid denna tid officiellt erkännande i högsta instans därigenom, att han (1866) invaldes i Svenska Akademien.

På Akademiens högtidsdag den 20 december 1867 intog han sin plats bland de aderton med ett inträdestal över sin föregångare, biskop Fahlcrantz. Av särskilt intresse är den avdelning i detta tal, där han berör den humoristiska diktningens förutsättningar och egenart, och därmed ger »en inblick i den verkstad, från vilken hans egna sånger utgått», såsom Akademiens direktör yttrade i sitt svarstal. Wennerberg säger där bl. a.:

»Under det humoristen liksom njuter av att framställa det enskilda i all dess sinnliga ytterlighet, tappar han dock aldrig medvetandet av att över och inom allt rör sig idén, och detta medvetande gör honom allomfattande… Ytterligheterna jämkas samman, avstånden krympa ihop, såsom han ser dem. Vad världen ställer högt, finner han ofta vara ett stoft, ett glittergrus. Palatset och fängelset, kyrkan och krogen äro för honom inga skärande kontraster; de ligga nära för hans åskådning liksom ofta nog i verkligheten helt nära varandra, och han är van att så här som där finna föremål för tårar och löjen. För honom gives därför ingen ’profanum vulgus’, som han med vredgad eller högdragen uppsyn behöver hålla ifrån sig. Tvärtom äro alla, den högste som den lägste ’käraste bröder, systrar och vänner’. Rynkas hans panna, då han blickar ut över det mänskliga eländet, så skymmes dock snart skarpsyntheten av en framsmygande tår över egen ovärdighet, och det solskensleende, som därpå plötsligt bryter fram, visar, att någon underbart försonande tanke genomfarit hans själ — ett ’post nubila Phœbus’, översatt på kristendomens djupa språk. Ty det är det språket humoristen talar, om ock med främmande brytning, och hela hans världsåskådning är i grunden ingen annan än just den kristna. Fall och försoning, allvar och skämt äro blott olika namn på de ena och samma hjärteblad, som omsluta livsbrodden hos båda.”

Vid 1868 års riksdag behandlades frågan om anslagsstat till det nya Nationalmuseum. Det visade sig då, att Wennerbergs aningar gått i rätt riktning. Någon chefsplats, sådan som han hade drömt om, blev icke inrättad. Det var med ett visst vemod, som han nu måste definitivt uppgiva sina planer att såsom vårdare av landets förnämsta konstsamlingar få en verksamhet av huvudsakligen estetisk art. Hans intresse fångades emellertid alltmera av det organisatoriska arbete, som fallit på hans lott, och hans duglighet skulle snart bereda honom väg till en chefsplats av ännu större betydelse, än den han förut tänkt på.

År 1870 avgick den De Geerska ministären. Nya politiska förhållanden hade inträtt. Av den blivande regeringen krävdes ett kraftigt fortsättande av det påbörjade samhällsarbetet. De frågor, som nu stodo i förgrunden, voro försvarsväsendets modernisering och genomförandet av en skolreform. Wennerberg hade gjort sig känd såsom en dugande kraft, en man full av varmaste fosterlandskärlek. När Adlercreutz, som blev chef för den nya ministären, hade att se sig om efter en lämplig efterträdare åt ecklesiastikminister F. F. Carlson, föll hans val på Wennerberg. Detta val var så till vida märkligt, som Wennerberg förut icke deltagit i politiska värv. Men med göromålen i sitt departement var han väl hemmastadd, han förstod till fullo både kyrkans och skolans behov och var bergfast övertygad om nödvändigheten av en fast och tidsenlig arméorganisation. Hans utnämning till statsråd hälsades därför på olika håll med stor tillfredsställelse.

Med glatt mod och outtröttlig iver grep han sig nu an med de nya arbetsuppgifter, som förelågo. Var han någon gång trött och nedslagen, sökte han vila och vederkvickelse i tonernas värld. Vid 1871 års riksdag deltog han ofta i kamrarnas debatter, ej blott då det gällde ärenden, som rörde hans eget departement, utan även vid behandlingen av andra frågor av större räckvidd.

Dit hörde först och främst härordningsfrågan. I tre dagar lyssnade han till debatterna, och när han tyckte, att det hela höll på att försumpas genom sammankopplandet av försvarsfrågan med en skatteregleringsfråga, kunde han ej låta bli att resa sig upp och säga några allvarsord, mera förestavade av patriotisk harm än av beräknande politisk klokhet. Han yttrade därvid bl. a.:

»Vi hava velat försvara oss i händelse av anfall, eller vad mera är, vi hava velat förekomma varje anfall genom att framräcka våra fredsförklaringar med väpnad hand. Jag sade, att vi velat försvara oss, jag har sagt det med tvekan! Ty vore denna vilja lika djup som den är allmänt kanske lättfärdigt uttalad, så tvistades här icke på tredje dagen om själva saken utan på sin höjd om sättet, på vilket vi skulle kunna göra det till en verklighet. Men låtom oss icke bedraga oss genom att påstå, att detta är fallet. Nej, den stora frågan är kluven itu. Hon står icke vidare ensam på dagordningen. Hennes bihang står där jämte henne. Det allmänna och större har fått vika för det särskilda och mindre. Försvarsfrågan är neddragen i en tvekamp med en skatteregleringsfråga.» Vidare spörjer han, om avgörandet skall skänka »det härliga skådespelet av ett folk, som reser sig upp att försvara sig, eller det vardagliga spek- taklet av en seger, vunnen av ett särskilt utskott ihop med ett enskilt intresser. Dessa ord framkallade naturligtvis ej ringa förbittring i motståndarnas läger, och Wennerberg fick långt senare erfara bevis härpå, men han ansåg det. som sin plikt att säga rent ut, vad han hade på hjärtat. I sina »Minnen från drömmarnas värld (Samlade skrifter, B. 4, sid. 258) har han givit ett poetiskt uttryck för den förstämning han erfor vid åhörandet av en debatt sådan som denna:

Jag kom från plenum. Det var sent på kvällen,
och jag var trött och gick till vila genast,
men kunde dock mot vanan icke somna,
ty retsamt minne höll mig alltjämt vaken.

Jag hade hört, vad svenska folkets målsmän —
ej alla, det är sant, men alltför många
och dessa de som ägde makten — tänkte
om vårt försvar, dess vikt och vår förmåga
att bära bördan utav dess förbättring.
Jag hört med harm, hur kortsynt insikt påstått
med lösa fraser om vår tids upplysning,
att krig ej mera vore att befara,
då folken själva styrde sina öden;
hur ytlig klokhet sökt med siffror visa,
med siffror, dem hon själv ej rätt begripit,
att om vi än fördubblade vår krigsmakt,
vi likväl ej förmådde oss försvara;
hur krävstinn dumhet eller oblygt skrävel
förklarat, att vår svenska frihet vore
ej mera värd, än att det gjorde samma,
vem ock i landet ägde att befalla ;
och först och sist, hur ingrodd egennytta,
ej minst hos dem, som hade mest att giva,
med salvelse predikat, att vårt armod
förbjöd oss offra mera på försvaret.

Mer än ett halvsekel har förgått sedan dessa debatter höllos, men vi höra i våra dagar ännu samma tankar och argument upprepas. Ingenting är nytt under solen.

En annan fråga, som vid denna riksdag var föremål för behandling, var Kungl. Maj:ts förslag till en mera tidsenlig och human fattigvårdsstadga, på vars utarbetande Wennerberg hade nedlagt ett intresserat arbete. Förslaget vann också Andra kammarens bifall, men rönte motstånd i Första kammaren, där man rent av ville se kommunistiska tendenser i detsamma. I ett vältaligt anförande framhöll Wennerberg, att den påstädda kommunismen icke var någon annan än den som fått sitt högsta uttryck i Frälsarens kärleksbud: »Du skall älska din nästa såsom dig själv» och att den fattigvårdsstadga, som icke bure något spår av det slags kommunism, som ligger i detta bud, vore ett oting, ovärdigt att inom ett kristet samhälle framställas såsom lag.

Vid urtima riksdagen 1871 inlämnade Wennerberg tillsammans med de Övriga statsråden sin avskedsansökan i sorg över att försvarsfrågan ej kunnat bringas till en lycklig lösning. Den regeringskris, som nu följde, blev ganska långvarig och medförde många obehag för de avgående, enär de till sist måste taga tillbaka sina avskedsansökningar, sedan konungen trots »allvarliga bemödanden» ej lyckats bilda ny konselj.

Under de återstående åren av sin statsrådsperiod deltog Wennerberg ej gärna i riksdagsdebatterna annat än vid behandlingen av sådana frågor, som rörde hans eget departement. Dessa ärenden voro nämligen av så vittomfattande art, att de togo hans krafter helt i anspråk.

Behovet av en läroverksreform hade under de gångna åren gjort sig alltmer kännbart. Den gamla latinskolan, där det stolta romarspråket allt ifrån första klassen intog en dominerande ställning, motsvarade icke längre tidens krav. Med naturvetenskapernas snabba framsteg följde ett oavvisligt krav på de reala ämnenas upptagande på skolschemat. Vidare gällde det, såsom riksdagen också framhållit, att vid bestämmande av skolkurserna taga hänsyn även till de många, som lämnade läroverket före studentexamen, samt motverka den överansträngning, varöver man redan på denna tid klagade.

Vid riksdagen 1873 kunde Wennerberg framlägga ett utarbetat och väl genomtänkt förslag till omorganisation av den högre skolundervisningen. En skolkommitté hade förberett frågan, men Wennerberg, som fann dess betänkande allt för konservativt, lade det blott i ringa mån till grund för sin proposition.

I denna påyrkades, att latinet skulle inträda först i fjärde klassen. I denna klass skulle en uppdelning i latin- och reallinje äga rum. Synnerligen intressant är det att höra hans skäl för linjernas sammanhållning i de tre nedre klasserna. »Dessa skäl», säger han, äro för mig varken ekonomiska eller rent pedagogiska. De äro snarare sociala men därför också, om de befinnas grundade, av desto större betydelse. Den klyfta, som ännu skiljer arbetarna på det teoretiska och praktiska, eller kanske rättare, på det humanistiska och det reala området från varandra och som ofta föranleder ömsesidiga, lika obilliga som ogrundade omdömen om fullt berättigade intressen och verksamheter, skulle genom en fullständigt skild uppfostran vid skolan visserligen icke minskas utan helt säkert vidgas till föga fromma för samhällsutvecklingen, medan däremot samfällda bemödanden ock gemensamma syften, iakttagna och övade under den ålder, som är mest mottaglig för intryck, icke skola förfela att i sin tid på den borgerliga sammanlevnaden och den allmänna samfundsandan öva ett välgörande inflytande.» Om gagnet av att barn ur olika samhällsklasser komme i beröring med varandra redan i skolan uttalar han sig även under diskussionen i riksdagen: »I nyare tider har man ansett det verka gott, att de olika samhällsklasserna komma i beröring med varandra redan i skolan. Jag bekänner mig till denna åsikt och tror, att ju mindre kort och ytlig denna beröring göres, desto mera gott skall den åstadkomma.»

Bland övriga åtgärder till skolans bästa, som innefattades i Wennerbergs reformförslag, må nämnas bestämmelse om att begränsa lärjungeantalet i varje klass till 36 (kommittén hade föreslagit 40; förut hade det varit obegränsat). Både arbete och disciplin måste ju lida, då klasserna voro alltför stora.

Vidare ville han omlägga kurserna så, att dessa i viss mån skulle bilda ett avslutat helt i tredje och femte klasserna, för att de många elever, som då avgingo från läroverket, skulle ha mera behållning av sina studier.

När reformförslaget behandlades i riksdagen, hade Wennerberg heta dagar. Bland Första kammarens konservativa element hade han många inflytelserika motståndare, som i hans förslag sågo ett farligt angrepp på den klassiska bildningen i vårt land. Å andra sidan fanns det naturligtvis också åtskilliga, som tyckte, att han borde ha gått vida längre på reformernas väg. Gent emot dessa förklarade Wennerberg, att den föreslagna skolstadgan borde betraktas såsom en utgångspunkt för vidare reformer. »En skolstadga», sade han, »av den beskaffenhet, att den icke redan för närmaste framtiden tarvar förbättringar i ett och annat, är ett ideal, som man fåfängt avvaktar.»

Ej mindre än 25 gånger tog Wennerberg till orda i debatterna om denna fråga. Nu kom honom hans egen pedagogiska erfarenhet väl till pass. Hans anföranden präglades av noggrann sakkännedom och logisk klarhet. Han fick också den tillfredsställelsen att se sitt reformförslag i huvudsak bifallet av riksdagen.

Även de av statsmakterna hittills totalt förbisedda högre flickskolorna hade i Wennerberg en varm van och gynnare. Vid denna riksdag förelåg också förslag till beviljande av ett första blygsamt statsanslag till dessa skolor av 20,000 kronor. Motståndarna kommo naturligtvis med det urgamla argumentet, att kvinnan icke bör dragas bort från sitt rätta verksamhetsfält, men ecklesiastikministern framhöll, att kvinnan ej genom att sättas i stånd att förtjäna sitt uppehälle drages ur sin rätta verksamhetskrets och att hon för att fylla sin plats i samhället behövde en grundligare uppfostran, än den som i allmänhet hittills givits. I denna fråga fick han ej riksdagen med sig, men vid varje lägligt tillfälle passade han på att verka för denna sak, som låg honom varmt om hjärtat, och längre fram, då han åter var kultusminister, fick han riksdagens bifall till ett årligt anslag åt nämnda skolor på 300,000 kronor.

En annan skolform, för vilken Wennerberg hyste varm sympati, var folkhögskolan. Vid samma riksdag hade framställts begäran om statsanslag till några skolor av detta slag. Första kammaren intog en avvisande hållning, såsom man kunde vänta, då det var fråga om någonting nytt och oprövat, men Wennerberg insåg genast dessa skolors stora fosterländska betydelse. Sedan allmogen fått större inflytande i stat och kommun, behövde också dess ungdom den andliga och intellektuella väckelse och den allmänna medborgarkunskap, som dessa skolor kunde skänka. Det anförande, varmed han tillstyrkte beviljandet av det begärda anslaget, var verkligen storstilat. Han slutade sitt tal med orden: »Hela vårt folks framtid är väsentligen beroende på den anda, som besjälar vår allmoge.»

Under 1873 års riksdag utvidgade Wennerberg sin politiska personkännedom. Genom sin principfasthet och genom sitt sakliga, klara och rättframma framställningssätt förvärvade han allmän aktning bland riksdagens medlemmar. Hans vinnande personliga egenskaper förskaffade honom många vänner inom olika partier. Ej minst populär var han bland bönderna. En aktad lantman uttalade sig om honom så här: »Wennerberg tycka vi om, för det första därför att han säger ifrån vad han vill, och för det andra för det han är så begriplig.»

Det trägna arbetet i departement och riksdag upptog naturligtvis lejonparten av Wennerbergs tid och krafter, men han drog sig dock icke tillbaka från sällskapslivet. I hans eget hem spelade musiken alltid en betydande roll. När lämpliga sångare funnos till hands, kunde det någon gång hända, att värden själv lät höra några stycken ur sina allt fortfarande lika populära Gluntar till stor glädje för alla de närvarande.

År 1874 var arbetet under riksdagen ännu mer krävande än förut. Spänningen mellan de politiska partierna blev allt större, och det följande året gick det därhän, att Wennerberg jämte två av hans ämbetsbröder ansågo sig böra utgå ur regeringen. Därmed var hans första statsrådsperiod till ända, och ett nytt skede av hans liv med helt andra uppgifter tager sin början.