Gunnar Wennerberg (Grip)/06
| ← 5. Statsmannavärv |
|
7. Statsråd för andra gången. Levnadsaftonen → |
6. Landshövding i Växjö.
Under hela sin offentliga verksamhet hade Gunnar Wennerberg visat det varmaste intresse för religiösa och kyrkliga frågor. Till den andliga sångens lyftning hade han mäktigt bidragit genom sina tonsättningar av Davids psalmer, som blivit en skatt för hela vårt folk. Det var därför ej underligt, att många bland prästerskapet i Skara stift önskade se Gunnar Wennerberg såsom chef och stiftsherde, då biskopsstolen nu blivit ledig. Han kände emellertid, såsom han själv säger, »bävan för det allvarliga kallet, som han fruktade icke kunna fylla så, som han själv fordrade». Redan några dagar innan valets utgång blivit känd — han erhöll för övrigt ej tillräckligt antal röster — mottog han kallelse till ett annat högt och ansvarsfullt ämbete och blev den 10 maj 1875 utnämnd till landshövding i Kronobergs län.
Den erfarenhet i kommunala och andra allmänna värv, som han vunnit ej minst under den tid han var stadsfullmäktig och landstingsman i Skara, kom honom nu väl till pass. För övrigt hade han ett skarpt och rörligt ingenium och hade lätt att sätta sig in i olikartade frågor och förhållanden. Han tillträdde också sitt landshövdingeämbete med den fasta föresatsen att icke betrakta detta såsom en sinekur utan att göra allt vad i hans förmåga stod för att främja länets förkovran.
Det dröjde inte länge, förrän han i sitt län var en mycket populär hövding. Byråkratisk stelhet och formalism var fjärran från hans öppna och vänsälla väsen, och han var alltid villig att lyssna till även den ringaste torpares eller arbetares framställningar.
För länets ekonomiska välfärd intresserade han sig i hög grad. Detta kommer tillsynes i hans ämbetsskrivelser, där han med skärpa förordar åtgärder mot skogsskövlingen och andra missförhållanden. Ständigt är han på sin vakt, då det gäller att försvara folkets eller statens egendom mot enskilt vinstbegär. På ett ypperligt sätt förstod han också att leda förhandlingar. Om hans förmåga i detta avseende samt hans uppträdande såsom landshövding yttrar en omdömesgill sagesman:
»Varje gång han satt som ordförande var ett lysande bevis icke blott på den parlamentariska förmåga man av en person i hans ställning har att vänta utan ock den sorgfällighet, med vilken han satt sig in i alla länets materiella intressen. Och då stundom efter en lång diskussion meningarna kunde vara delade och tämligen förvirrade, ägde han i sällspord grad förmågan att i korta drag klara situationen samt angiva en väg, om vilken man kunde enas; och så säker var hans takt, så osviklig hans känsla av sitt auditorium, att vi aldrig kunna erinra oss, det något sålunda av honom framlagt förslag icke antagits med acklamation. Aldrig förgäta vi hans uppträdande vid ett lantbruksmöte i länet under något av de första åren av hans närvaro. Vid diskussionen över uppställda frågor förekom en av så speciell åkerbruksart, att vad som däri talades icke borde kunna förstås utan av verkliga lantmän. Debatten blev lång, och en massa olika yttranden och omdömen avgåvos. Wennerberg hörde på med klubban i hand. När så diskussionen var slut, gjorde han, f. d. lektorn och ecklesiastikministern, en så fullständigt klar och vidlyftig resumé av allt vad som yttrats, att lantmännen förvånades, och en gammal bondgubbe borta vid dörren mumlade: ’Dä va tusan te landshövding, han talar ackerat som en bonne’. Huru väsentligt olika det omdömet än var mot det annars i Sverige allmänna omdömet om Gunnar Wennerbergs talarkonst, kan det måhända, uttalat vid detta tillfälle, vara lika smickrande som något annat.»
Något som låg Gunnar Wennerberg varmt om hjärtat var vårt lands fornminnen. När Sveriges allmänna Fornminnesförening bildades 1868, var han en av initiativtagarna och blev dess förste ordförande. Vid flera riksdagar lade han också sitt ord i vågskålen, då det gällde de arkeologiska samlingarnas vård och tillväxt. Ej långt efter hans överflyttning till Växjö bildades också på hans förslag Smålands Fornminnesförening. Tid efter annan hade ganska omfattande samlingar av fornsaker och andra kulturhistoriska föremål blivit skänkta till gymnasiet, men där fanns plats blott för en ringa del av dem, och det gällde därför nu närmast att skaffa dessa samlingar ett hem, där de kunde vårdas och förkovras.
Med glad optimism tog Wennerberg itu med saken och lyckades erhålla anslag både av landsting, hushållningssällskap och ett stort antal enskilda personer. Hans gode vän från Stockholmstiden F. Scholander skänkte ritningarna, och inom kort var museet under byggnad. Landskapets kultursamlingar fingo här präktiga och ändamålsenliga lokaler. En inskrift ovanför ingången till fornsalen erinrar om den insats Gunnar Wennerberg gjort i arbetet för tillkomsten av detta museum, som sedan dess varit en centralpunkt för fornminnesforskning och hembygdsstudier i landskapet.
Förflyttningen från huvudstaden med dess jäktande arbetsliv medförde för Wennerberg en fördel, som han högt uppskattade. Han fick mera ro och tid till familjeliv, musik och diktning. Det låg ett skimmer av idealitet och konstnärskap över det Wennerbergska hemmet. Jag har träffat personer, som gästat detsamma och där mottagit oförgätliga intryck. Vad han varit för de sina, därom vittna bäst några ord av hans dotter, som jag i detta sammanhang vill anföra:
»Hemmet hade visserligen alltid fått sin rikaste insats från honom, men de stunder han själv hade kunnat njuta av det hade varit kringskurna. Nu fick han mer tid härtill, och i samband med det uppväxande släktet, som var och en på sitt vis bidrog till mångsidigheten i familjen, kunde han skapa det idealiska hem, vars minne blev hans barns största rikedom och glädjekälla, deras andliga barlast under livets stormar. När barnen omkring honom växte upp till ungdom, blev han själv yngre än någonsin, och alla de lediga stunder, som icke funnits till under hans statsrådstid, kunde han nu få ägna dem och sin musik.»
Om den glada stämning, som vid denna tid fyllde hans själ, vittnar den år 1876 komponerade musiken till den dramatiska episoden »Auerbachs Keller», som i munter uppsluppenhet närmar sig Gluntarna och tillägnades Orphei Drängar i Uppsala.
Redan under den föregående, brådare tiden hade han icke alldeles lagt undan lyran. Gripen av underrättelserna från Pariserkommunens blodsdåd skrev han år 1871 sin studentkör Vem där?
skarornas målsman, säg, vem du är!
Säg oss, av vem din idrott du lärde,
Visa, vad du i skölden bär.
Väl se vi dåd i norr, i söder
stolt i triumf kring randen gå.
Dunkel dock runan i mitten glöder, —
och det är den vi vilja förstå.
Byter du bort en lögn mot en annan,
purpurns trasa mot egen röd?
Dölj då ej längre märket i pannan,
mördare — fejd på liv och död!
Vill du åt eviga rätten börda
konungaarvet som våldet stal,
O, så var hälsad! Bjud och vi vörda,
för oss till segrar utan tal!
Under Växjötiden skrev han flertalet av sina Trollrunor, som fritt behandla ämnen ur nordisk saga och sägen. Varmt och fulltonigt ljuda även under denna tid hans sånger »För frihet och fosterland». I dikten Är du nöjd? framhåller han, att det är ej nog med materiella framsteg, ej ens med konstens och vetenskapens landvinningar. På var och en av oss ställes kravet att vara svensk i ord och gärning:
alltmer sig ut och mildrar våra seder
och år från år förkovrar handel, slöjd…
Och du är nöjd?
— — — — — — — — — —
än någonsin förut hos oss florera
och bära svenska namn till ärans höjd…
Och du är nöjd?
— — — — — — — — — —
just kärnan är, som nu så ringa skattas,
och fåfängt ljuger du, på målet röjd,
att du är nöjd.
Och inom kort du skall dig själv förvandla
och räta ryggen, allt för länge böjd. —
Först då var nöjd!
En dikt, som till ton och syftning påminner om Heidenstams senare välbekanta sång »Åkallan och löfte», är den, som skalden givit det korta, betecknande namnet Bön. Vad han beder om är ej fred och gyllene skördar, det finnes högre värden:
ymniga skördar, lättare samfärd,
ökad befolkning, mildare lagar,
stigande odling gav Du i nåd oss,
Herre barmhärtige!
själviska sinnen, vekliga vanor,
hån emot Dig och knäfall för mammon,
avund och kiv i vrede Du gav oss,
Herre rättfärdige!
okas ihop med fredens förbannelser?
Få vi de förra ej utan dessa? — —
Tag dem då båda åter ifrån oss,
Herre allsvåldige!
Kraftiga, manliga maningsord att ej låta frihetskärlekens låga domna bort innehåller den sköna dikten Bästa vapnet:
inom de vida, svenska landamären,
sen till, att bästa vapnet, som I ägen
till självförsvar, I hållen blankt och slipat,
att varken frätt av fredens rost, ej heller
av vanvård slött det finnes, när det gäller!
och edra fästens starka värn och vallar
och ert förråd av kulor, bomber, minor
och dödens alla nyuppfunna redskap,
om liv och gods I hållen mera kära
än fosterlandets frihet och dess ära?
De gagna föga — ja, tyvärr, de skada,
då nöjd med skenet vanan på dem litar —
Om ej bakom dem blixtrar enda vapnet,
som göra kan de andra fruktansvärda,
som var vårt folks palladium i nöden:
en frihetskärlek starkare än döden.
och lämnen den ifrån er som I fått den
i arv från Engelbrekt och Gustav Vasa,
från Blenda och Kristina Gyllenstierna! —
Kom sedan, ovän, var som helst och landa
allt ifrån Ystad och till Haparanda!
Under Vävxjötiden utgav Wennerberg också sina »Samlade skrifter», vari de ovan anförda dikterna äro upptagna. Till Gluntarna skrev han nu ett utförligt och högeligen intressant företal, vari han skildrar deras tillkomst och berättar om det uppsaliensiska studentlivet på 1840-talet. Första delen innehåller de dikter han sammanfört under benämningen Romerska minnen. Några av dessa poetiska dagboksblad härstamma från hans vistelse i den eviga staden, andra hava diktats under Växjötiden. Än berättar han med saftig humor en lustig anekdot, såsom i »Sopranen i Ara Coeli», än skildrar han i växlande rytmer iakttagelser och intryck från historiska platser, stundom med vass satir mot påvedöme och munkväsen, t. ex. »Tiggarmunken», som framställer en njutningslysten världsman i tiggarmunkens skrud.
I avdelningen »Smärre dikter» finna vi åtskilliga tillägnade hans älskade Hedda. Bland dessa vill jag här anföra en liten kvartett, skriven till hans hustrus femtioårsdag, då han själv sjöng solot, ackompanjerad av barnens blandade kör. Den lyder så här:
redan sen många år
främst i min egen gård
främst i min vård.
dock är hon mig så kär,
ty hon är ej blott min,
hon är ock Din!
rosen är — vem, ja vem?
Kan du ej gissa nu? —
— Rosen är du.
*
Det tilltagande intresse för andlig sång och musik,
som vid denna tid gjorde sig gällande, medförde
också krav på en omarbetning av den gamla koralboken,
och det var en självklar sak, att man därvid
skulle anhålla om Wennerbergs medverkan. Till att
börja med fick han i uppdrag av Musikaliska
Akademien att granska en av Josephson gjord bearbetning
av femtio psalmer. Kort därefter avled den sistnämnde
tonsättaren, och så blev det en drygare del av arbetet, som föll på Wennerbergs lott. Han valdes
till ordförande i den kommitté, som hade att utarbeta
förslag till ny koralbok. Och han drog sig icke undan.
I samband med koralfrågan började han också intressera
sig för en revision av själva psalmboken. Höga
voro de fordringar han ansåg sig böra ställa på
psalmförfattarna. Det var icke nog med att de hade
teologiska insikter och poetisk begåvning, de borde
också hava ett »andligt sinne». Detta var också en
nödvändig förutsättning för att kunna komponera
koraler. På tal härom sade han en gång: »För att
kunna skriva koraler måste man vara i andlig nöd.»
Tyvärr avstannade emellertid koralarbetet ganska snart,
huvudsakligen på grund därav att något statsanslag
för dess fullföljande icke blev beviljat.
Under tretton år verkade Wennerberg såsom landshövding i Växjö, men hans offentliga verksamhet var därför icke begränsad till det småländska länet. Redan samma år han flyttade till Växjö, blev han nämligen av Kronobergs läns landsting insatt i Första kammaren, och detta mandat förnyades sedan under flera riksdagsperioder.
Främst bland alla politiska uppgifter satte han arbetet för ett tillfredsställande nationalförsvar på den allmänna värnpliktens grund. Såsom en verklig statsman strävade han år efter år mot detta mål. I jämförelse med detta stora mål fingo andra politiska frågor en underordnad betydelse. Väl fick han icke uppleva denna statsmannatankes fulla förverkligande, men, såsom Almquist i sin bok om Wennerberg framhåller, var det dock något stort att nästan under en hel mansålder hava varit en sådan tankes första bärande kraft.
När De Geers försök 1877 att nå fram till en acceptabel lösning av försvarsfrågan misslyckades, inriktade Wennerberg under de följande åren sitt arbete på genomdrivande av partiella reformer och stödjandet av alla anslag till försvaret. Med iver och värme talade han den ena riksdagen efter den andra för bestyckande av Karlsborgs fästning. Varje åtgärd, som kan lända försvaret till gagn, har i honom en ivrig förespråkare, och ingen sörjde mera än han, när rikets viktigaste angelägenhet gjordes till ett stridsäpple mellan partierna. I manligt kraftiga ord kunde han då säga ut sitt hjärtas mening om det som han betraktade såsom en oförsvarlig pliktförsummelse. Ett exempel må anföras ur ett av hans inlägg i en riksdagsdebatt 1884:
»Landets uppoffringar, det låter nästan, som om det vore uppoffringar för andra än oss själva. Vilken enskild person kallar det för en uppoffring, när han beställer ett hänglås för sin egen kassakista. Landets omkostnader för sig och sitt försvar förtjäna sannerligen icke att kallas uppoffringar.…. Bakom riksdagen står ett folk, som är alldeles tillräckligt aktningsvärt, alldeles tillräckligt lagbundet fritt och alldeles tillräckligt självständigt och framåtsträvande för att av sina målsmän lämnas värnlöst mot yttre våld, vars möjlighet för varje år som går helt säkert ligger ett år verkligheten närmare.»
Självständighet var ett utmärkande drag i Wennerbergs karaktär. Han kunde egentligen icke gå i flock med något parti. I åtskilliga frågor stod han på de konservativas sida, i andra intog han en avgjort liberal hållning, så t. ex. då han år 1884 kraftigt uttalade sig för utvidgning av den politiska rösträtten. Han framhöll, att det var alldeles ohållbart att vilja begränsa rösträtten till innehavarna av en viss inkomst. Det var i Första kammaren, och han fick naturligtvis många talare emot sig, bl. a. hans gamle vän landshövding Bergström, som påpekade, att en otyglad demokrati aldrig främjat ett lands lycka. Med en viss skärpa i tonen svarade Wennerberg:
»’Otyglad demokrati’ detta hör onekligen till de stora orden. Får man lägga ordet tygellös framför såsom epitet till vilket regeringssätt som helst, hemställer jag, om det icke redan fått sin dom. Tygellös demokrati, tygellös aristokrati, tygellös monarki — allt är lika fördömligt, men varför sattes detta ord framför? Och med vad berättigande sattes det just vid detta tillfälle såsom epitet? Låtom oss nöja oss med ordet demokrati, och jag vågar då åtaga mig att ur de flesta länders historia visa, att dessa skakats eller bragts på fall oftare genom aristokrati än genom demokrati; och särskilt vad vårt land vidkommer, att det icke varit genom demokratiska stämplingar de bragts sin undergång nära men väl genom aristokratiska.»
En fråga, som alltmer tog statsmakternas uppmärksamhet i anspråk och på 1880-talet hart när delade vårt folk i två stridande läger, var förslaget om skyddstullars införande för att stödja det betryckta jordbruket. Under sin verksamhet som landshövding hade Wennerberg fått en inblick i de svårigheter, med vilka det svenska jordbruket vid denna tid hade att kämpa. Vid riksdagarna gav denna fråga anledning till långa och hetsiga debatter. Frihandelssystemet efter engelskt mönster hade talrika och talangfulla förespråkare framför allt bland »intelligensen». Wennerberg sökte omsorgsfullt sätta sig in i det vidlyftiga problemet, och efter moget övervägande slöt han sig alltmera avgjort till tullvännerna. När dessa fingo majoritet och en protektionistisk ministär blev följden, kallades han också att taga plats i densamma.
Under sin riksdagsmannatid hade Wennerberg stundom en känsla av att de ekonomiska och materiella intressena spelade en alltför dominerande roll. Det gällde att ej försumma kulturella och andliga värden. Så snart förslag väckts (år 1875) om statsanslag åt svenska tonsättare, trädde Wennerberg ivrigt i breschen och framhöll, att andra konstnärer samt unga vetenskapsmän hade någon möjlighet att erhålla understöd och stipendier, under det musikens idkare voro alldeles lottlösa. Likaledes arbetade han ivrigt för anslag till Slöjdföreningen och påpekade betydelsen av att skaffa vackra och konstnärligt förfärdigade modeller till hjälp åt det svenska hantverket.
Så länge Karl XV levde, hade Wennerberg fått njuta hans personliga vänskap. Även Oskar II skattade honom högt både såsom ämbetsman och människa. När de unga prinsarna Carl och Oskar år 1882 skulle studera i Uppsala, var det Wennerberg, som kungen framför andra önskade få till deras guvernör. Wennerberg tvekade, det gällde ju att längre tider vara borta från länet, vars styresman han var, men saken ordnades så, att det egentliga guvenörskapet inskränktes till de månader riksdagen var samlad. Wennerberg bodde då i Uppsala och reste ned till Stockholm till sammanträdena i riksdagen. Med omsorg och fin takt skötte Wennerberg sitt guvenörskap och förvärvade sig de unga prinsarnas aktning och varma tillgivenhet.
År 1888 inträffade det ovan antydda ministärskiftet, och Wennerberg kallades att för andra gången intaga en plats i konungens råd. Han var då 70 år gammal och hade sålunda nått den ålder, då han kunde hava rätt att efter ett nitiskt och framgångsrikt arbete i det allmännas tjänst njuta sitt »otium cum dignitate», men ännu stod han högrest och med obruten mannakraft, beredd att tjäna sitt land på den post, dit konungens förtroende kallade honom.