Gunnar Wennerberg (Grip)/07
| ← 6. Landshövding i Växjö |
|
Litteratur → |
7. Statsråd för andra gången. Levnadsaftonen.
Det var i februari 1888, som Wennerberg kallades till ecklesiastikminister i den Bildtska ministären. Redan från början blevo hans tid och krafter tagna i anspråk av den nya uppgiften, och först på sommaren fick han tillfälle att fara ned till Växjö för att taga farväl av sitt län, där han förvärvat talrika vänner. Vid de avskedsfester, som då höllos, fick han också erfara många bevis på att hans verksamhet för länets bästa blivit högt uppskattad. Det var med en viss saknad han lämnade det fridfulla Växjö, där han trivts utmärkt och njutit hemlivets lycka mer än under någon föregående period av sitt liv. På hösten skedde familjens överflyttning till huvudstaden.
Wennerbergs verksamhet såsom ecklesiastikminister underlättades nu i ej ringa mån genom den erfarenhet han förvärvat under sin föregående statsrådstid. Med de frågor, som rörde den högre skolundervisningen, var han väl förtrogen och fick nu fullfölja de reformer, som förut påbörjats. Till riksdagen 1890 utarbetade han förslag till vissa ändringar i skolorganisationen. Han stod fortfarande på den ståndpunkten, att latinet borde inträda såsom skolämne först i fjärde klassen, men förordade, att det skriftliga provet i studentexamen skulle ske från latin till svenska i stället för tvärtom. Sedan gammalt var han en varm vän av kostnadsfri undervisning men såg sig nu på grund av ändrade tidsförhållanden nödsakad att gå med på en mindre höjning av terminsavgifterna för de högre klasserna. En sak, som låg honom varmt om hjärtat, var en förbättring av läroverkslärarnas ekonomiska ställning, och han framlade också förslag till löneförbättring, men detta föll tyvärr på grund av Andra kammarens hårdnackade vägran att bevilja sådan förbättring, om icke samtidigt latinet framflyttades till sjätte klassen. Däremot rönte han av framstegsivrarna erkännande för att han föreslagit statsunderstöd även till vissa enskilda läroverk.
Under denna och följande riksdagar talade Wennerberg flera gånger för en utvidgning av kvinnans medborgerliga rättigheter och genomdrev kvinnors valbarhet till skolråd och fattigvård. Han framhöll, att ingen är närmare och skickligare att taga sig an de fattigas behov och barnens önskningar än kvinnorna, och att det anseende, som kvinnan åtnjuter, utgör en god mätare på ett folks utveckling i civilisatoriskt, socialt och politiskt avseende. Vi kunna icke undvara henne lika litet i det medborgerliga och sociala livet som i det enskilda och familjelivet.
Även för universiteten har Gunnar Wennerbergs verksamhet varit av stor betydelse. Jag tänker härvid närmast på hans reformstadga av år 1890. Genom denna upphävdes latinets dominerande ställning vid våra högskolor. Förut hade alla, även de som studerade naturvetenskap, måst visa kunskaper i det stolta romarspråket. Denna bestämmelse borttogs nu, och universitetet öppnades därigenom för realstudenter, en omständighet, som naturligtvis också kom att öva inflytande på studierna vid läroverken.
Hans livliga intresse för den akademiska undervisningen tog sig flera gånger uttryck. Med glädje mottog han uppdraget att hålla invigningstalet vid Göteborgs Högskolas öppnande i september 1891. Han betonade därvid den fullständiga jämbördigheten vetenskaperna emellan. Hos den filosofiska och humanistiska bildningens målsmän hade förut försports benägenhet att med en viss ringaktning se ned på naturvetenskaperna. Vidare framhöll han den allmänna folkbildningens betydelse i vår demokratiska tid. Folkskola och högskola äro lika nödvändiga och böra stå i en levande växelverkan. Han slutade sitt tankerika och högstämda tal med orden:
»Och nu, du yngsta bland högskolor, träd med vördnad in i det höga samfund, dit du blivit kallad. Öppna med kärlek, en Alma Mater, din famn för de fosterbarn, dem du skall utbilda i fosterlandets tjänst! Vi känna dem ej, men vi kunna redan i dag hälsa dem alla med välönskningar; dem, vilka såsom vetenskapsmän skola skänka dig en återglans av sin ära, dem, som skola hedra dig såsom dugande ämbetsmän, och dem, som skola hos dig lära att sätta sitt land, dess frihet och framtida lycka högst. Dem alla hälsa vi med en bön, att de måtte här förvärva en outplånlig prägel av den bildning, som med förståndets klarhet förenar den sedliga kraft, som hämtat sin näring ur religionens djupa grund! Och måtte du själv en dag förtjäna det namn, som en gång medeltidens högskola gav sig: Palladium et ornamentum totius regni.»[1]
Såsom ovan nämnts, hade Gunnar Wennerberg under utländska resor bedrivit flitiga konststudier och under flera år varit sysselsatt med utväljande och ordnande av de konstskatter, som fingo sin plats i Nationalmuseum. Det var därför ej underligt, att han såsom statsman skulle bliva en nitisk befrämjare av svensk konst. I flera år hade han ivrat för att Fria konsternas Akademi skulle erhålla en tidsenlig byggnad och vid riksdagen 1890 lyckades han få förslaget härom bifallet.
Härvid hade han att övervinna motståndet ej blott från dem, som voro likgiltiga för vår konsts utveckling, utan även från den riktning, som ansåg den akademiska undervisningen allt för litet överensstämmande med den sanna konstens fria väsen, de s. k. opponenterna. Han hävdade, att en statens akademi vore av nöden, där undervisning borde lämnas åt var och en, som ville och ägde förutsättningar för att kunna begagna sig därav. I den strid mellan gammalt och nytt, som pågick inom konsten, stod han ingalunda främmande för de ungas krav. Småsint pedanteri var fjärran från hans väsen, något som också framlyser i ett brev till en konstnär, där han skriver: »Det är något förunderligt med skisser, visserligen ej med alla, men med dem, som kommit till i en lycklig stund: rör dem ej! Det gäller om dem vad Franzén skrev om champagnen: ’Drick — de förflyga etc.’ Gör färdigt — och endast vatten är kvar och därtill artificiellt i de flesta fall.»
»Tron utan gärningar är död», säger Skriften, och Wennerberg visade sitt konstintresse ej blott i ord utan även i handling. I detta sammanhang må nämnas en episod från 1889. Officiellt deltog Sverige ej i den stora världsutställningen i Paris, men konstnärsförbundet tog initiativet till att få Sveriges konst representerad. Wennerberg tog då hand om en insamling, och på en kort tid tecknades det belopp, som behövdes för att säkerställa företaget. De svenska konstnärernas exposition blev också en heder för vårt land.
Av de bildande konsterna var musiken dock den, som stod hans hjärta närmast. Från sin tidigaste ungdom hade han sysslat med densamma, och i tonernas värld hade han funnit vederkvickelse, då han var som mest upptagen av statsmannavärv och administrativa göromål. Under Växjötiden hade han också fått tillfälle till självständigt skapande på detta gebit. Han hade då orkestrerat sitt oratorium Jesu födelse, som ett par veckor efter hans utnämning till statsråd utfördes av Musikföreningen under anförande av kapellmästare C. Nordkvist. Det var vårt första större kyrkliga musikverk. Delar av detsamma voro förut kända och uppskattade, så t. ex. den härliga psalmen »Min själ längtar och trängtar efter Herrens gårdar», som väl betecknar höjdpunkten av vad Wennerberg åstadkommit såsom kompositör. Ypperligt var det utförande, som nu kom verket i sin helhet till del, och både av kritiken och allmänheten mottogs det med välförtjänt bifall.
Med Wennerbergs inträde i regeringen skedde ett avbrott i hans verksamhet såsom tondiktare. Nu var det arbete av annan art, som tog tid och krafter i anspråk, men denna mellantid blev icke så lång. På hösten 1891 inträffade en händelse, som nödgade honom att avgå ur regeringen. Det gällde en professorsutnämning vid Karolinska institutet. Två förtjänta sökande hade anmält sig, och det utspann sig en häftig strid först bland fackmännen och sedan i tidningspressen angående vem av dem som borde ha företräde. Efter noggrann prövning hade Wennerberg bildat sig en bestämd uppfattning i detta ärende, men då hans åsikt ej överensstämde med konungens och de övriga regeringsmedlemmarnas, ansåg han det vara sin plikt att begära avsked. Den 6 november lämnade han statsrådsämbetet.
Detta steg blev ganska olika bedömt. Åtskilliga av dem, som voro hans meningsfränder i andra stycken, tyckte, att ärendet ej varit betydande nog för att föranleda kontrasignationsvägran och avgång just nu, då han behövde fullfölja arbetet på skolreformen; andra prisade hans ståndaktighet. För Wennerberg var saken fullkomligt klar. Dagtinga med sin övertygelse kunde han icke, och då fanns det ej mer än en utväg.
När Wennerberg lämnade taburetten, var hans offentliga verksamhet därför icke avslutad. Ända till sitt sista levnadsår var han ledamot av riksdagen och deltog ofta i debatterna, särskilt i frågor, som rörde försvaret, skolväsendet och unionen. Med oro och sorg såg han, huru de band, som förenade de båda rikena, blevo allt lösare, och i manligt kraftfulla ord uttalade han sig emot den eftergiftspolitik, som han insåg måste leda till unionens sammanstörtande. Försvaret var alltjämt för honom den stora riksfrågan, som stod över alla andra, och det är betecknande för hans av fosterländskt patos fyllda personlighet, att sista gången hans stämma hördes i den svenska riksförsamlingen var det i en fråga, som rörde försvaret.
Att Wennerbergs erfarenhet och insikter på det kyrkliga området skulle komma även kyrkomötet till godo, var blott vad man kunde vänta. Såsom ecklesiastikminister deltog han i dess förhandlingar redan år 1873, och 1893 och 1898 var han lekmannaombud från Växjö stift. Den ståndpunkt han intog i kyrkomötet var ingalunda strängt konservativ. För missionen var han livligt intresserad och framhöll vikten av att en viss frihet på detta område fick göra sig gällande. Hans strävan efter frihet på det religiösa området gjorde honom till en motståndare mot prästeden, som han ivrigt bekämpade. För övrigt hyste han betänkligheter mot all slags edgång. Jag erinrar i detta sammanhang om hur han redan såsom ung student vägrade att avlägga studenteden.
Om lutherdomens företräden framför andra protestantiska konfessioner var han livligt övertygad. Vid ett kyrkomöte yttrade han därom: »Jag medgiver gärna, att Luthers reformation är ett människoverk och förty bristfälligt och att efter honom kan komma en annan, som skulle kunna göra det bättre. Men för närvarande känner jag icke någon kyrka, som är så lycklig som den evangeliskt lutherska, och detta är hon just på grund av sin bibeltrohet, varigenom hon på ett förträffligt sätt undviker å ena sidan vitt svävande och godtyckliga känslotolkningar av bibeln och å andra sidan en trångbröstad och nedtryckande dogmlydnad sådan man finner i andra kyrkor.»
Sedan Wennerberg genom avgången från statsrådsämbetet vunnit mera ledighet, var det honom en glädje att åter få ägna sig åt tonernas konst. Sedan många år hade han på lediga stunder arbetat på ett religiöst körverk, Stabat Mater. Redan i ungdomen hade han komponerat några nummer. Med långa mellanrum hade sedan den ena delen fogats till den andra, allt under det han trängde djupare in i instrumenteringskonsten. År 1893 gavs det för första gången i sin helhet och mottogs med livligt erkännande. Jag erinrar mig livligt dess framförande i Uppsala. Såsom man kunde vänta, begagnade studenterna detta tillfälle att bringa den vördade och avhållne skalden sin hyllning. Studentkårens ordförande var då Nathan Söderblom, som i sitt tal berörde några av de utmärkande dragen i Wennerbergs personlighet. Han yttrade bl. a.:
»Vår tid är specialisternas tid. Många hinna på arbetsfördelningens tallöst förgrenade stigar djupt in i odlingens marker. Men fara finnes, att de där alldeles förlora syn på varandra och att utsikten för dem krymper samman… Då är det gott att skåda det vittfamnande snillets manliga harmoni. För honom blir jorden stor och skön och full av under. Men den friborne anden kan ej av trötthet eller bekvämlighetshänsyn låta sig stängas inom sinnenas gräns. Han tvingas att söka sin egentliga hemortsrätt i den värld, där det är ’stjärnljust’ av evighetens stjärnor, som lysa fram till målet.»
När nu tid och krafter förunnats honom, deltog Wennerberg med glädje i huvudstadens rika musikliv. Under det minnesvärda utställningsåret 1897 anordnades i Stockholm en stor nordisk musikfest, och trots sin höga ålder var Wennerberg en verksam deltagare. Vid avslutningsfesten föll det på hans lott att hålla högtidstalet. Det var en stämningsmättad stund, oförgätlig för alla de närvarande. En av dem skri- ver därom: »Som ålderspresident satt Gunnar Wennerberg i detta musikaliska gille. De 80 åren hava blekt den gamle magisterns hår, men de hava icke förmått kröka hans rygg eller dämpa klangen i hans kraftiga stämma. När han stod bland oss på Hasselbacken, hög och rak med livets djupaste allvar i blick och stämma och talade om ’tonernas rike såsom ett heligt rum, där Gud visserligen bor’ — då gick det en skälvning av rörelse genom salen.»
Ännu in i livets senafton fick han fortsätta sin tondiktning. Under de sista åren var han sysselsatt med utarbetande av två oratorier, Jesu dom och Jesu död, av vilka det senare dock blev ofullbordat. Då det förstnämnda våren 1901 uppfördes av Musikföreningen, bragtes också kompositören varma hyllningar, som gladde hans hjärta, enär de visade, att hans tondiktning var älskad och uppskattad i vida kretsar. Detta skänkte honom också någon tröst i den djupa sorg, som ej långt förut hade drabbat honom.
På våren år 1900 bortrycktes nämligen hans maka, som betytt så oändligt mycket i hans liv. Troget hade hon stått vid hans sida både i ljusare och mörkare dagar och givit ljus och glädje åt hans vilas stunder. Nu var hon borta, och därmed var allt förändrat, för åldringen blev det ödsligt och tomt, och dock sökte hans barn, som nu vuxit upp och fått egna hem, att göra allt vad de kunde för att mildra saknaden. Med ödmjuk resignation bar han den tunga prövningen, men i sin själs djup längtade han efter en annan och skönare värld, där inga sorger och tårar skola vara mer.
Så kom våren 1901. Ett halvsekel hade förgått sedan Gluntarna kom ut. Detta hade ingivit några gamla Uppsalasångare tanken att bringa den åldrige studentskalden en minneshyllning. Idén vann snart stor tillslutning. Man beslöt att föranstalta insamling till en fond, som skulle bära Wennerbergs namn och om vars användning skalden själv skulle bestämma. På kort tid nådde man upp till ett belopp av 10 000 kronor, varav räntemedlen sedan användas enligt Wennerbergs önskan till resestipendier för studier i musik eller konsthistoria.
Av studentkåren hade skalden inbjudits att vara dess gäst vid vårfesten. Jag minns så väl den dagen, en strålande majdag med sol och fågelsång. Med fanor och sång mötte studentkåren vid järnvägsstationen. I universitetets aula hölls den sedvanliga vårkonserten, varvid denna gång ett flertal av Wennerbergs kompositioner utfördes. Vid festen i Botaniska trädgården på aftonen mottog Wennerberg den akademiska ungdomens hyllning. Säkert kan ingen av dem, som voro närvarande, glömma denna stund, då vi sågo den reslige sångarveteranen stå där med den vita mössan på de silvrade lockarna och hörde honom tala om hänförelsens heliga eld. Han slutade sitt tal med dessa ord:
»Det var fordomdags en sed, att åt en gammal förtjänt man restes en gravhög, dit han bars in med alla sina dyrbarheter. I unga haven samlat och tagit vara på mina dyrbarheter och jag tackar eder därför. Högen står nu redo. — Det återstår blott för den gamle att gå dit in. Jag är villig om också ej färdig därtill. Och det skall bli mig en glädje att där drömma om att det ännu finnes förutsättningar för att Sverige skall bli ett stort land. Herren vare med eder! Gud välsigne er för de gåvor ni givit mig.»
Några månader därefter finna vi Wennerberg såsom kärkommen gäst hos sin frände, greve Rudenschöld på Leckö kungsgård. Vid samma tid hade Leckö slott upplåtits för det sjätte nordiska studentmötet med kristligt program. Under de sista veckorna hade skaldens krafter märkbart avtagit, men det oaktat fingo vi se hans högresta gestalt ibland oss under flera föredrag de första dagarna. Sedan orkade han ej längre gå den korta vägen till slottet men biföll med glädje studenternas önskan att få komma till hans bostad och sjunga för honom. Aldrig kan jag glömma den stunden, då studenter från nordens tre riken fylkades framför hans fönster och den sköna sången »Härlig är jorden, härlig är Guds himmel» tonade i den stilla sommarkvällen på Leckö kungsgård. Wennerberg var för svag att komma ut till oss, men han skickade oss den hälsningen: »Jag är glad, att studentsång är det sista jag hör i detta livet». Därpå tog han ett brinnande ljus och förde det såsom en sista hälsning flera gånger ovanför sitt huvud. Några dagar därefter, den 24 augusti, var hans levnadsbana slutad.
Gunnar Wennerberg var en gedigen och fast karaktär, en ädel och helgjuten personlighet. Manlighet i detta ords bästa bemärkelse var ett utmärkande drag i hela hans väsen och uppträdande. Aldrig fruktade han att säga sin mening rent ut, och den övertygelse han tillkämpat sig svek han icke. Stora voro de gåvor naturen givit honom, och hans oavlåtliga strävan var att troget förvalta de anförtrodda punden. Svensk var han till hela sin läggning. Fosterlandet, dess frihet och ära satte han framför allt annat, och i sina tal till ungdomen återkommer han gång efter annan till detta ämne. Med fog kunna på honom själv tillämpas de välkända orden i hans dikt om biskop Thomas:
Frihet — trohet — fosterjord —
För dem de föllo som svärdshugg tunga
de gamla orden, de evigt unga
om eget land.
skald så god som någon ann.
Gud give oss många med honom lika,
som sjunga ut och som aldrig svika
sitt eget land.
- ↑ Hela rikets palladium och prydnad.