Gustav Vasa (Jacobson)/01

[ 5 ]

I.

Det nationella befrielseverket.

DEN 12 MAJ 1896 firades över allt Sveriges land 400-årsminnet av Gustav Vasas födelse. Detta högtidsfirande utgick alltså från den förutsättningen, att han varit född den 12 maj 1496, en uppgift, som härstammar från hans krönikeskrivare, hovpredikanten, sedermera biskopen i Västerås Peder Swart, och som alltjämt torde få anses som den bäst bestyrkta av de många som förekomma; i varje fall torde man icke få sätta hans födelseår till ett senare datum. Liksom födelseåret har även hans födelseort uppgivits olika: den nyss nämnda källan nämner fädernegården Rydboholm i Roslagen, medan notisen, att han sett dagens ljus på den av hans mormor bebodda gården Lindholmen, dyker upp i källorna på ett senare stadium men till gengäld kan stödja sig på utsago av en som det synes så pass vittnesgill person som kungens egen son Johan.

Om man sålunda i fråga om tiden och platsen för Gustav Vasas födelse mera har att hålla sig till det sannolika än till det säkra, så gäller detta i lika hög grad om hans tidigare öden ända till [ 6 ]det ögonblick, då han som en 25 års man framträdde som landets erkände ledare. Krönikans uppgifter äro ytterst sparsamma, och vad man från andra håll kan hämta är det än mer. Det berättas sålunda, att han vid 13 års ålder kom till Uppsala trivialskola, där han inhämtade några sparsamma element av tidens bildning, att han på sitt adertonde år kom till Sten Sture den yngres hov, samt att han vid Vädla och Brännkyrka under skärmytslingar med danskarna fick pröva krigets allvar och bestod provet med heder. Ett par år senare var han en av de svenska adelsmän, som Kristian II mot tro och loven förde med sig som gisslan till Danmark, där han fick vistas som fånge på Kalö slott. Härifrån rymde han och lyckades komma till Lybeck, varest han under åtta månader drev underhandlingar med de myndiga köpmännen med det resultat, att han med en liten Warnemündeskuta fördes över till Sverige och landsteg nära Kalmar just vid den tidpunkt, då det drog ihop sig till den avgörande krisen i kampen mellan Sverige och Danmark (1520).

Vid sidan av källornas magra och kanske inte alltid så säkra notiser kan man dock på gissningarnas och slutsatsernas väg få fram ett och annat drag, som belyser den unge Gustav Erikssons utveckling, den miljö och de intryck, under vilka han växte upp, och därmed också förutsättningarna för hans kommande verksamhet.

[ 7 ]Släktarvet var i flera avscenden rikt och lysande. Fadern, riksrådet Erik Johansson, synes visserligen, att döma av de fåtaliga underrättelser man har om honom, icke ha varit någon man av större mått — snarare torde intellektuellt påbrå från närmaste håll vara att härleda från modern, Cecilia Månsdotter av Ekasläkten — men Vasaätten hade i flera tidigare generationer och andra grenar visat prov på rik begåvning och stor handlingskraft, och ett värdefullt tillskott hade säkerligen kommit genom farfaderns, Johan Kristerssons, giftermål med Brita Sture, Sten Sture den äldres syster. Detta äktenskap hade även tillfört släkten betydande godsförvärv vid arvskiftet efter den gamle riksföreståndaren, så att Vasaätten även beträffande ekonomiska resurser var en av de mest betydande i landet; huvudgården var Rydboholm, till vilken Erik Johansson och Gustav Eriksson skrevo sig. Johan Kristerssons giftermål hade också haft den följden, att han och hans ättlingar helt och med iver anslöto sig till det nationella partiet, Sturepartiet. Såsom systerson till Kristina Gyllenstierna, Sten Sture den yngres gemål, var Gustav Eriksson lierad även med den yngre Sturesläkten. Om därtill lägges umgänget med den store bondeledaren och danskfienden Hemming Gadh, som krönikan uttryckligen framhåller, så torde vara angivna de viktigaste inflytelser, som verkade bestämmande [ 8 ]på Gustav Erikssons politiska uppfattning och strävanden under ungdomsåren.

Vilken roll han själv spelade under unionstidens sista orosfyllda skede framgår inte tydligt av källornas vittnesbörd. Men om man besinnar dels hans släktförbindelser och ålder — han var i själva verket på sin höjd tre å fyra år yngre än »unge herr Sten» — dels den position han efter återkomsten från Lybeck så hastigt kom att inlaga, så ligger det nära till hands att förmoda, att han redan före fångenskapen i Danmark innehaft en mera betydande ledarställning, än man kanske varit benägen att antaga.

Gustav Erikssons öden under det händelserika året 1520 äro så pass allmänt kända, att de här endast behöva i korthet antydas. Efter att förgäves ha sökt uppliva det sviktande motståndet mot Kristian II:s våldsregim drager han sig tillbaka till sin fädernegård Rävsnäs i norra Södermanland, där han nås av underrättelsen om de dystra händelserna i Stockholm. De betyda icke blott att det nationella partiet är kväst utan även för Gustav Eriksson personligen, att han berövats flera av sina nära anhöriga och själv är en fågelfri man, hotad till liv och gods av inkräktaren. Ensam, klädd i bondekläder, med en »trind hatt» på huvudet och en yxa på axeln, anträder han vid S. Katharine tid (25 nov.) sin minnesrika vandring från Rävsnäs uppåt Dalarna, en vandring [ 9 ]full av mödor och spännande äventyr och fortlevande i en tradition, där faktiska och uppdiktade bändelser ingått en som det vill synas oskiljaktig förening. Alltifrån första stund inställa sig motigheterna: då Gustav skall passera det smala Kolesundet i Mälaren, passar hans dräng på och rymmer ifrån honom med kläder och pengar. Då han en natt på isen går över Lillälven, en biflod till Dalälven, brister isen under honom, men han lyckas taga sig upp på egen hand. Så följer besöket hos Arent Pedersson i Ornäs, där Gustav räddas från sin värds försåt genom hustruns, Barbro Stigsdotters, behjärtade ingripande. Och sedan hela raden av sägner: om hustrun i Isala, som slog honom med »kakspaden», hölasset på vägen från Isala, Utmelands källare, den kullstjälpta furan, som tjänade flyktingen som skydd, och så vidare. Att Gustav under den korta tiden av knappt en månad (25 nov. till jultiden) upplevat allt delta, är av rent kronologiska skäl orimligt; i några fall kan man konstatera dubblering av ett och samma sägenmotiv, anekdoter, som även knutits till andra flyktingar o. dyl.

Vid jultiden 1520 uppträdde Gustav Eriksson för första gången offentligen först i Rättvik, sedan i Mora, prövande sin brinnande vältalighet för att väcka allmogen till resning. Det är i denna situation, då han på Mora kyrkvall »trädde upp ur männens flock», som den store Morasonen An[ 10 ]ders Zorn framställt honom: en smärt, reslig figur, huvudet käckt tillbakakastat, händerna fast knutna vid sidorna, rocken lätt fladdrande för vinden, hela gestalten präglad av ungdomlig kraft, seghet och energi. Och dock talar han för döva öron, förgäves. Missmodig drager han därifrån och ämnar över fjällen bege sig till Norge för att åtminstone rädda sitt eget liv. Men vid Lima, längst uppe vid norska gränsen, nås han av ilbudet, som de ångerköpta morabönderna skickat för att kalla honom tillbaka. »I Mora kommo då till honom de förnämligaste av alla socknar, både östre och västre Dalarna, samtyckte och korade honom till Sveriges rikes hövitsman, satte så till honom 16 smocke unge karlar, de honom tjäna och på honom akta skulle. Alltså uti Guds den helge Trefaldighets namns åkallan uti en salig stund begynte han sitt regemente.» I dessa enkla och trohjärtade ordalag omtalar krönikan den märkliga händelse: Gustav Erikssons utkorelse till Sveriges rikes hövitsman (jan. 1521), som blev en vändpunkt icke blott i hans eget liv utan i hans fäderneslands historia.

☆

Befrielseverket var börjat. Samtidigt eller till och med tidigare hade ansatser till uppror förmärkts i andra delar av landet, och av de spridda rörelserna blev det snart en väldig folkresning [ 11 ]med Gustav Eriksson som den allt allmännare erkände ledaren. De följande två och ett halvt årens händelser äro för varje svensk välbekanta, de höra till vår historias klassiska minnen. Vid Brunnbäcks färja stod den första striden, och dalaböndernas pilar föllo ned över de danska knektarna talrikt som haglet i skyn och sanden på sjöastrand. »Så körde de jutar i Brunnebäcks älv, så vattnet dem porlade om.» Från Brunnbäck gick de växande bondeskarornas tåg ned mot Västerås. Bondehären vinner här sin första stora seger över danskarna, men bönderna taga sig för att fira segern genom att berusa sig och bullra kring de fyllda vinfaten och riskera härigenom, att danskarna skola komma tillbaka och förvandla segern till nederlag. Full av vrede griper Gustav in mot de pliktförgätna och hugger med egen hand banden av vinfaten. Eller scenen vid Läbyvad: Gustav har satt sig i besittning av Uppsala med ärkebiskopsborgen men blir överraskad av Gustav Trolles knektar och drager sig i ilmarscher undan, fienden sätter efter och upphinner honom vid Läbyvad; Gustav har redan hunnit ut i vattnet, då han blir kullriden av en följeslagare, så att han — säger krönikan — »icke var långt fjärran dödens man». Men fotfolket håller stånd och hejdar fienden, tills Gustav väl hunnit upp ur vadet igen.

Segertåget skaffade Gustav Eriksson allt star[ 12 ]kare anslutning. Från att från början väsentligen ha varit en allmogeresning blev rörelsen en universell folkresning. Den världsliga och kyrkliga aristokratiens spetsar började vända sig till honom: början gjordes i juli 1521 av den inflytelserike lagmannen i Västergötland Ture Jönsson, och hans exempel följdes i augusti av hans gamle vän biskopen i Linköping Hans Brask. Efter herredagen i Vadstena i slutet av augusti kunde Gustav Eriksson antaga riksföreståndartiteln. Nu följde framgångarna slag i slag: det ena fästet efter det andra föll i hans hand, så att vid slutet av år 1522 alla platser i det egentliga Sverige utom Stockholm, Kalmar och Älvsborg voro i hans våld.

Kring Stockholms belägring koncentrerade sig befrielsekriget under dess senare skede. Redan hösten 1521 hade Gustav Eriksson slagit upp läger kring Stockholm, först vid Rotebro, sedan också i Botkyrka och på Lovön. Men den danska besättningen gjorde talrika utfall och lyckades länge förhindra stadens avspärrning. Det blev alltmer klart för Gustav, att han icke skulle nå resultatet enbart med bondehärarna, som saknade verklig övning och vid sånings- och skördetider alltför lätt skingrades eller decimerades. Först sedan han från den mäktiga hansestaden Lybeck lyckats genom köp eller lån erhålla skepp, legosoldater och krigsförnödenheter (juni 1522), [ 13 ]kunde han med större effektivitet fortsätta belägringen. De danska undsättningsförsöken blevo allt svårare att genomföra, de svenska lägren flyttades allt närmare, så att staden var innesluten från fyra sidor. Det syntes vara en tidsfråga, när kapitulationen skulle bli nödvändig.

Under tiden togs omsider det avgörande steget till avbrytandet av förbindelsen med Danmark. Ett allmänt möte hade utlysts att hållas i Strängnäs vid pingsttiden 1523, och här infunno sig rikets råd och adel, köpstadsmän, bergsmän och menige allmogens fullmäktige. För de närmare omständigheterna vid detta märkliga tillfälle har man hittills huvudsakligen varit hänvisad till Peder Swarts kortfattade redogörelse, men denna kan numera kompletteras genom en nyligen av Sven Tunberg upptäckt och i dagarna publicerad relation av två lybeckare, Bernd Bomhower och Herman Plönnies, som vid tillfället voro närvarande och tydligen spelade en mycket betydelsefull roll. En sammanställning av båda dessa källor låter ungefär följande händelseförlopp framskymta.

Under valförberedelserna höll domprosten i Västerås mäster Knut en latinsk oration, utmynnande i det förslaget, att svenskarna nu borde kora sig en konung, så att »detta väldelige, berömmelige konungsriket icke nu längre skulle hållas för någons ladugård … och icke vara för[ 14 ]svarslöst, bliva ryckt och kivt hit och dit mer än andra konungariken». Han föreslog riksföreståndaren Gustav Eriksson, och förslaget vann allmänt bifall; herredagsmännen visade sig däröver »icke allenast villiga utan glada» och gåvo riksföreståndaren sin röst. Denne visade sig emellertid i början mycket motsträvig, under åberopande — heter det — av »sin ringa börd», men de lybska sändebuden, vilkas råd han begärde, förklarade, att en vägran skulle ådraga honom ett drygt ansvar; Gustav lät då sitt motstånd falla och förklarade sig beredd att mottaga valet. Själva valhandlingen ägde rum den 6 juni — ett datum, som genom den lybska sändebudsberättelsen kan anses med full säkerhet fastställt — och försiggick med iakttagande av de formaliteter och ceremonier, som landslagen föreskrev. Ärkedjäknen i Strängnäs Laurentius Andreæ höll lagboken med några därpå lagda reliker framför Gustav Vasa, vilken knäböjande och med två fingrar på densamma svor eden. Därpå framträdde varje lagman i spetsen för sin lagsagas representanter och svor kungen tro och huldhet. Dagen avslutades med att en deputation avgick till lybeckarna för att omtala kungavalet. Följande dag ägde en kyrklig högtidlighet rum i domkyrkan, varvid ärkedjäknen högtidligen från koret utropade Gustav Vasa såsom Sveriges och Götes konung. även vid detta tillfälle voro de båda lybeckarna föremål [ 15 ]för artig uppmärksamhet: under processionen gingo de på var sin sida om konungen, och i det »burspråk», som denne efter högtidlighetens slut höll ute på kyrkogården, berömde han Lybecks stora förtjänster om riket, vilket hälsades med högljult rop att »aldrig övergiva staden Lybeck utan med den leva och dö».

Efter valet utsände den nye konungen till folket i hela riket ett öppet brev, som i korta och enkla ord gav uttryck åt det personliga förhållande mellan konung och folk, vilket skulle komma att i så hög grad prägla hans regering.

Tio dagar efter konungavalet kapitulerade den danska besättningen i Stockholm, och på midsommaraftonen 1523 red den unge konungen in genom Södre port och blev där mottagen med »process, stort prål och solennitet, som den saken tillhörer», samt hälsad av allt folket som »Sveriges furste, regent, nådigaste herre och konung».

Kort efteråt intogs Kalmar slott och under sommaren och hösten fästena och slotten i Finland. I slutet av 1523 var Gustav Vasa härskare över hela det gamla svensk-finska statsområdet med undantag av Gottland, som han aldrig skulle lyckas vinna. På ett möte i Malmö 1524 skedde en uppgörelse med den danska regeringen angående vissa omtvistade landskap, bl. a. Gottland, som för en lång tid framåt gick förlorat [ 16 ]för Sverige. Å andra sidan innebar uppgörelsen, att man i Danmark faktiskt erkände det nya sakernas tillstånd i Norden.

☆

Det nationella befrielseverket var fullbordat och den skandinaviska unionen, Kalmarunionen, sprängd för alltid. Att det var en stor politisk tanke som därmed gravlades kan ej förnekas; såväl den energi, varmed den även på svensk sida i det längsta vidhölls, som den seghet, med vilken den trots allt misslyckande även i senare tid åter levat upp, visar i sin mån sanningen av Geijers bekanta sats om Kalmarunionen, att den var »en händelse, som ser ut som en tanke». Men den hade i de danska konungarnas, särskilt den siste unionkonungens, hand gjorts till ett medel för Sveriges exploaterande och undertryckande, den tedde sig alltmer som ett hinder för Sveriges självständiga utveckling, och den måste brytas, för så vitt Sverige skulle fortfara att leva ett eget nationellt liv.

Uppenbarligen var det det svenska upproret, organiserat av Gustav Vasa, som gav den avgörande stöten åt unionen. Men det räcker icke ensamt till för att förklara utgången av krisen. Resningen i Sverige gav signalen till en resning även i Danmark, ehuru den där hade sin härd bland adeln och prelaterna, vilka Kristian genom sina [ 17 ]sociala och kyrkliga reformplaner utmanat, och katastrofen fullbordades, då Kristian i april 1523 gav sin sak förlorad och drog i landsflykt. Den inre krisen i Danmark hade förlamat dess motståndskraft mot den svenska rörelsen, och den nye konungen, Fredrik I, måste i den osäkra situation, vari han befann sig, söka en uppgörelse med det avfallna Sverige.

Men ännu en faktor hade i den skandinaviska krisen spelat in på ett mycket betydelsefullt sätt — Lybeck. Lybecks ställning till den nordiska politiken betingades av dess handelsintressen. Att värna om sina handelsrättigheter i Östersjön blev för Lybeck och Hansan så mycket angelägnare, som de fått farliga konkurrenter i de efter upptäckten av Amerika och sjövägen till Indien snabbt uppblomstrande nederländska städerna. Då Kristian II gynnade dessa städer, dels emedan de tillhörde hans svåger kejsar Karl V, dels för att neutralisera hanseaternas inflytande, fick han de myndiga handelsherrarna i Lybeck till sina dödsfiender. Det var därför dessa skänkte sitt understöd åt resningen mot Kristian såväl i Danmark som i Sverige, ett understöd, som ju blev av avgörande betydelse för stridens utgång. Men lybeckarna gåvo icke denna hjälp gratis, deras syfte var att för densamma bli belönade med vittgående privilegier. Då de emellertid knutit sina förbindelser med Gustav Vasa personligen, vöro de ange[ 18 ]lägna, att han och ingen annan skulle i fortsättningen ha hand om rikets styrelse, och detta skulle säkrast garanteras, om han blev vald till Sveriges konung. Vilken roll de lybska sändebuden spelade på valriksdagen 1523 är i det föregående omtalat.

Kungavalet i Strängnäs var sålunda en frukt av ganska komplicerade planer och kombinationer. Om Gustav Vasa verkligen känt och icke blott låtsat den starka tvekan inför valet, som källorna intyga, så visade den följande händelseutvecklingen, att han därtill haft fullgoda skäl. Först och främst kom han att framstå som en usurpator för de medlemmar och anhängare av Sturesläkten, som dittills stött honom, därför att de i honom sett upprätthållaren av den gamla dynastiens traditioner och anspråk. I flera av den följande tidens oroligheter spelades Sturenamnet ut mot Vasanamnet; det är betecknande, att en av agitatorerna under den första oron i Dalarna, Peder Sunnanväder, varit Sten Stures kansler, den s. k. Daljunkern vann under det andra dalupproret sina triumfer, därigenom att han framställde sig som den populäre riksföreståndarens son, och ännu under Grevefejdens stora kris på 1530-talet blev Sturenamnet en samlingslösen för dem som stodo den svenske konungen emot.

Allvarligare blevo dock efterräkningarna från Lybeck. De presenterades omedelbart efter ko[ 19 ]nungavalet och gäldades med de vittgående handelsprivilegier, som kungen den 10 juni 1523 måste utfärda. Enligt dessa skulle svenskarna icke få handla i andra utländska hamnar än Lybeck och icke fara genom Öresund; inga andra främmande köpmän fingo besöka de svenska hamnarna än lybeckarna och deras förbundna, och de hade rätt att tullfritt införa sina varor i Sverige. Avtalet innebar, att Sverige var ställt i fullständigt ekonomiskt beroende av Lybeck, och att något inhemskt näringsliv icke kunde uppblomstra.

Men det var ej nog med detta. Skulden, som Gustav ådragit sig för den lybska hjälpsändningen under kriget, skulle betalas. Lybska ombud, bl. a. den förslagne köpmannen Herman Iserhel, infunno sig i Stockholm för att bevaka sin fordran och fungerade under åratal som ett slags »skadeståndskommission». Skuldsumman fixerades till 120,000 lybska mark, d. v. s. 480,000 kronor, ett för vår tids begrepp ringa belopp, vars erläggande dock vållade Gustav Vasa oändliga bekymmer och svårigheter. Den ena skatten efter den andra måste påläggas — mest bekant är klockskatten, som förorsakade en ny resning bland Dalaallmogen, det s.k. Klockupproret. Under ömsesidiga räkningar och moträkningar fortskred avbetalningen, till dess konung Gustav ansåg sig till fullo ha betalt gälden. Då emellertid lybeckarnas beräkningar icke stämde med hans, sökte de [ 20 ]hålla sig skadeslösa genom att lägga beslag på svenska kronans varor i Lybeck; Gustav Vasa var ej den som dröjde att utkräva repressalier, och så var brytningen fullständig (1533). Vid samma tid utbröt vid tronskiftet i Danmark oroligheter i detta land, föranledda av sociala, kyrkliga och politiska motsättningar. Konung Gustav förenade sig med den nye danske konungen Kristian II, som också hade Lybeck mot sig. I den hela Norden omfattande kris, som sålunda uppkom och som i historien bär namnet Grevefejden, blev kampen mellan Sverige och Lybeck endast en detalj. För Sverige blev den slutliga uppgörelsen (1537) en stor framgång: Lybecks tryckande handelsvälde upphörde, den svenska handeln och sjöfarten kunde i mån av egna krafter fritt utveckla sig. Så var den nationella befrielsen från Danmark kompletterad med den ekonomiska befrielsen från Lybeck.