Gustav Vasa (Jacobson)/02

[ 21 ]

II.

Den kyrkliga omdaningen.

SAMTIDIGT med den nationella och ekonomiska frigörelsen från Danmark och Lybeck hade Gustav Vasa avskurit ett annat band, som på sitt område verkat hämmande på landets fria utveckling, bandet med påvekyrkan. Liksom han genom den förstnämnda insatsen skapat ett nationellt och ekonomiskt fritt Sverige, har han genom den senare upprättat en svensk nationalkyrka i statskyrkans form.

Den kyrkliga omdaningen framkallades icke företrädesvis av religiösa motiv. Visserligen var det Olavus Petris av Luther inspirerade och av evangelisk trosglöd burna förkunnelse, som både gav det första uppslaget till den nya rörelsen och i fortsättningen gav den dess andliga livskraft. Även för Gustav Vasa var nog den religiösa sidan av saken icke likgiltig; han hörde icke till de spekulativa naturerna, men hans sunda, kraftfulla personlighet kände sig kanske med något av »förståndets entusiasm» dragen till den nya läran med dess klarhet, verklighetssinne och pliktkrav, och han kom åtminstone under ett långt, ansvars[ 22 ]tyngt liv att tillägna sig densamma med en levande övertygelse. Men å andra sidan torde det kunna sägas, att det svenska folket i stort sett icke förlorat förtroendet för den gamla kyrkan trots dess även här framträdande brister, och att längtan efter en kyrkoreform icke var så stark, att den enbart kunde utgöra en tillräcklig jordmån för en sådan. Det är de nationellt-politiska motiven, som träda i förgrunden, och Gustav Vasa själv betraktade kyrkofrågan i främsta rummet ur politisk synpunkt. Den katolska kyrkan hade tack vare sina stora privilegier sedan 1200-talet varit en stat i staten; icke utan skäl talade man om »tu herrskap» i riket. Under den nationella frihetsrörelsen alltsedan Engelbrekts dagar hade kyrkans ledande män så gott som undantagslöst tagit parti mot den nationella saken, en hållning, som kulminerade med ärkebiskop Gustav Trolles våldsamma agitation, vilken åtminstone bidragit till att skärpa den sista svåra krisen. Då påven gav honom sitt stöd och ovillkorligen fordrade hans återinsättande, blev det klart för Gustav Vasa, att kyrkans och prelaternas politiska maktställning måste brytas, om befrielseverket skulle kunna upprätthållas. Men därtill kom en annan sak. Medan den nye konungen stod med två tomma händer och till på köpet skuldsatt upp över öronen, sutto kyrkan, prästerna och klostren inne med stora eko[ 23 ]nomiska resurser: de ägde en betydande del av rikets jord, vilken dessutom var skattefri, och varjehanda dyrbart lösöre; till kyrkan och påvestolen utgingo en mängd skatter: tionden, Peterspenningen m. fl. Att detta måste på något sätt tillgodogöras för rikets gemensamma behov, stod för konungen som en nödvändighet, därest den nyupprättade staten skulle kunna äga bestånd.

Ur dessa förhållanden och motiv framgick den kyrkliga omdaningen. Medan konungen påsken 1524 kallar Olavus Petri till Stockholms stads sekreterare och predikant i Storkyrkan och därmed ger honom en vidare plattform för hans nya förkunnelse, slår han själv in på en ny kyrkopolitik, varvid han biträdes av Laurentius Andreæ, en klok, praktisk man med stor världserfarenhet och utpräglat sinne för de kyrkliga reformidéerna, av konungen gjord till hans sekreterare och under flera år spelande rollen av ett slags förste minister. Det första steget var uppgörelsen och brytningen med påvestolen, vilken närmast föranleddes av påvens vägran att godkänna Gustav Trolles avsättning och önskan att placera utländska män på de lediga biskopsstolarna i Sverige. Under konflikten hotade kungen påven med att till följd av apostoliska stolens försummelse den svenska kyrkan skall reformeras genom vår egen kungliga myndighet». Häri ligger det nya kyrkoprogrammet antytt. År 1524 avbrötos de officiella [ 24 ]förbindelserna mellan påven och den svenske konungen, tidigare än i något annat västerländskt rike. Redan dessförinnan hade kungen företagit åtgärder, som stredo emot de kyrkliga traditionerna: avsättning av prelater, beskattning av kyrkan, inkvartering av knektar i klostren och annat.

Motståndet mot de kyrkliga nyheterna lät inte vänta på sig. Huvudledaren för detsamma var biskopen i Linköping Hans Brask, en man med omfattande kulturella intressen och nationell åskådning men framför allt en kyrkofurste, i vilken — har det sagts — »den svenska medeltidskyrkan fick en i många avseenden betydande anslutning». Motsatsen mellan honom och kungen fick en personlig tillspetsning, som starkt framträder i den flitiga korrespondensen dem emellan. Ute i bygderna foro avsatta präster och husvilla munkar omkring och eggade till missnöje och opposition mot konungen, främst för de kyrkliga nyheternas skull, och de saknade ingalunda gehör. »Nu höra vi om lutheri / och nygjord gudadyrkan / och se ditt stora rofferi / från klostren och från kyrkan» — heter det i den store Dalaskaldens mästerliga parafras av Dalaböndernas skrivelse till Gustav Vasa våren 1525.

Men konungen var icke den som lät dylika angrepp bliva obemötta. I tal och skrift utvecklade han sin utomordentliga agitatoriska förmåga [ 25 ]för att tillbakavisa »det lögnaktliga talet och ryktet om den nya tron och Luthers lärdom, som de oss påföra», och han drog sig icke för att gå bröstgänges till väga mot sina vedersakare. Så t. ex. infann han sig vid Eriksmässan i Uppsala 1526 med ett stort följe och höll »burspråk» med allmogen på Gamla Uppsala högar. Bland annat klagade han — berättar krönikan — över att det fanns »för många lata och onyttiga präster i riket, att vart kloster var fullstoppat med munkar, vilka alla där vore föga annat än som en ohyra, de där förtärde yppersta grödan av landet». Men allmogen ropade, att »de ville behålla deras munkar och hava dem oförjagade, efter de skulle själva föda och fodra dem». Samma år utbröt också det s. k. Daljunker-upproret i Dalarna, vari den katolska motrörelsen också hade en stor andel. Alla dessa erfarenheter framkallade hos konungen beslutet att slå ett stort slag och sätta in hela sin auktoritet för den nya politikens hävdande.

På »reformationsriksdagen» i Västerås i juni 1527 kom det stora avgörandet till stånd. De dramatiskt spännande händelserna på detta märkliga möte, kulminerande i konungens temperamentsfulla avsägelsetal, ha etsat in sig i minnet hos varje bildad svensk i den verkningsfulla form, vari de berättats av Peder Swart och från honom gått igen i senare framställningar. Den moderna [ 26 ]forskningen synes också benägen att acceptera Peder Swarts framställning såsom i huvudsak riktig och konstatera dess överensstämmelse med riksdagens bevarade akter, om också tolkningen och betoningen av de avgörande händelserna i vissa punkter blivit en annan än den hävdvunna. Förloppet skulle i korthet kunna framställas på följande sätt.

Konungen öppnar förhandlingarna med att låta (möjligen sin sekreterare Laurentius Andreæ) uppläsa en vidlyftig proposition, innehållande dels ett försvar för det rådande regeringssystemet, särskilt på det kyrkliga området, dels en bjärt teckning av rikets, såväl statens som ridderskapets, ekonomiska nödtillstånd, som satte hela dess självständighet i fara. Så kommer den dramatiska scenen: efter biskop Brasks och Ture Jönssons avböjande svar på kungens vädjan om hjälp följer dennes stränga strafftal till ständerna, avsägelse av kronan och tillbakaträdande från förhandlingarna. Saken är bragt till sin spets. Hierarkiens och aristokratiens koryféer ha än en gång gått ihop för att sätta krokben för det nationella kungadömet; man skulle kunna säga, att striden är en tvekamp mellan Gustav Vasa och Ture Jönsson, regeringen och oppositionen, en tvekamp, som ytterst gäller, om den förre eller den senare i fortsättningen skall regera Sveriges rike. Genom att sätta allt på sin spets vill kungen framtvinga [ 27 ]avgörandet, d. v. s. ett obetingat förtroendevotum. Borgerskapet och bönderna, som före och säkerligen även under riksdagen tillbörligen preparerats från kungens och hans medhjälpares sida, äro snart färdiga att ge honom detsamma; de överlämna vardera sitt svar, som i de punkter, där de anse sig ha någon talan, tillmötesgår kungens önskningar och tydligen accepteras av denne. Inom riksrådet och adeln är det som huvudstriden utkämpas. Mot Ture Jönsson och hans parti står här tydligen en grupp, som är vunnen för konungens sak, måhända, såsom en källa uppger, genom förespeglingar om kommande vinst från kyrkor och kloster. Den söndrade adelns hållning har otvivelaktigt influerats av de ofrälse ståndens tidigare uppgörelse med konungen, vilken denne ej osannolikt utnyttjat för att böja motståndet inom adeln. Slutligen lyckas detta: Ture Jönsson uppger striden, adeln enar sig om ett svar, som överlämnas till kungen och lägges till grund för det kommande riksdagsbeslutet. Konung Gustavs seger är fullständig.

Riksdagens beslut, den s. k. Västerås’ recess, har karaktären av ett öppet brev, utfärdat av rådet å samtliga ständernas vägnar, och går i sin viktigaste punkt ut på att lämna konungen bemyndigande att använda biskoparnas, domkyrkornas och klostrens överflödiga egendom till statsfinansernas upphjälpande. En annan del av [ 28 ]besluten innehålles i den s. k. Västerås’ ordinantia, ett slags förordning, som reglerar de genom kyrkans förändrade ställning uppkomna förhållandena; där finnas sålunda instruktioner för biskopar och sockenpräster, bestämmelser rörande den andliga domsrättens inskränkning m. m.

Vad som beslutats i Västerås betydde, att kyrkans ekonomiska självständighet upphört, och att den lagts under den svenska statens myndighet. Förändringen gällde sålunda närmast kyrkansyttre ställning. I fråga om kyrkans lära uttalades i Västerås-beslutet ingenting annat än önskemålet, att Guds ord måtte allestädes »renliga predikas»; till någon närmare fixering av den kyrkliga bekännelsen kom det icke under Gustav Vasas tid och i själva verket icke förrän på Uppsala möte 1593. Ett kyrkomöte i Örebro 1529 kompletterade i så måtto Västerås riksdag, att gudstjänsten och kyrkobruken reformerades i evangelisk riktning, dock med stor försiktighet, ty »man måste fara sakta med detta folket här i landet».

Gustav Vasas kyrkopolitik gick i fortsättningen i riktning mot att allt mera utsträcka statens makt över kyrkan och tillgodogöra sig dess tillgångar vida längre än Västerås-beslutet i och för sig. medgav. Detta — i förening med andra orsaker, som aldrig torde bli fullt klara — föranledde mellan konungen och de båda reformatorerna Laurentius Andreæ och Olavus Petri me[ 29 ]ningsskiljaktigheter och konflikter, vilka slutade med en våldsam brytning och den efter allt att döma skandalösa högmålsprocessen mot de båda männen 1540. Konungens nye medhjälpare i kyrkostyrelsen blev en ung tysk magister Georg Norman, ursprungligen inkallad såsom prins Eriks lärare. Han utnämndes till svenska kyrkans högste styresman näst konungen med titeln superintendent, vilket innebar, att det införts en lekmannamässig centralmyndighet, under vilken biskoparna skulle lyda. Genom den hårdhänta visitation, som Norman företog i Linköpings och Växjö stift (1540—41), och varunder de gamla kyrkobruken avlystes samt kyrkorna berövades sitt silver och sina dyrbarheter, framkallades visserligen en folklig reaktion, vilken utlöste sig i det svåra Dackeupproret under de följande åren och tvang kungen att på vissa punkter slå till reträtt. Men behållningen av de gångna årens kyrkopolitik fastslogs på den nya riksdagen i Västerås 1544, där man gick vida längre än 1527 och 1529 i att utmönstra katolska bruk, t. ex. helgondyrkan, pil- grimsresor, själamässor, vigvatten och rökelse.

Man kan säga, att dessa beslut i viss mån beteckna den definitiva segern för Gustav Vasas kyrkliga reformpolitik. Denna hade undanröjt ett av de svåraste hindren för Sveriges nationella frihet, och den hade skapat möjlighet för utveckling av en renare religiös uppfattning och uppfostran, en [ 30 ]utveckling, som ytterligare befrämjades av den bibelöversättning, som kom ut 1541 och bär namnet Gustav Vasas bibel. Tyvärr kunde det ej undvikas, att resultatet i vissa hänseenden blev företrädesvis nedrivande; så t. ex. kan det ej bestridas, att Gustav Vasa mer än lovligt försummade att, samtidigt som han lade beslag på den gamla kyrkans tillgångar, även övertaga dess speciella kulturuppgifter i avseende på undervisning, vetenskap o. dyl. Det blev en senare tid förbehållet att på detta område fylla bristerna och ersätta skadorna.