Gustav Vasa (Jacobson)/04

[ 48 ]

IV.

Det ekonomiska livet.

EN AV DE ÄLDSTA uppgifter källorna bevara om Gustav Vasa, medan han ännu var simpel adelsman, handlar om, hurusom han med energi sökte genomdriva sin familjs anspråk på en del gods och gårdar, som han ansåg tillkomma den i arv efter Sten Sture d. ä., men som alltjämt voro i främmande händer. Denna historia är betecknande; den visar redan tidigt en egenskap, som i hög grad skulle sätta sin prägel på Gustav Vasas hela kommande verksamhet: det ekonomiska sinnet, förvärvsbegäret för egen — och sedermera för svenska statens — räkning. Denna sida i konung Gustavs regentgärning förtjänar sitt särskilda kapitel.

Gustav Vasa hade före sig funnit förvirring och fattigdom, och han lämnade efter sig sträng ordning med räkenskaper och kontroll, goda inkomster och en sparad skatt. De gamla, från medeltiden härstammande skatterna, den s. k. årliga räntan, ordnades och fixerades med hänsyn till uppbörd och belopp; bland annat genomfördes en ny skattläggning, efter jordetalet, d. v. s. bön[ 49 ]derna erlade mera i skatt i samma mån som de hade mera jord. För prästerskapet, som förut varit befriat från skatt, fastställdes en stående skatt, en »taxa», och städerna erlade likaledes stående skatter. En betydande tillökning i kronans tillgångar utgjorde det från kyrkan indragna, både det som reducerats enligt Västerås’ recess 1527 och det som togs ifrån kyrkan genom 1540-talets utvidgade reduktion; antalet från kyrkan indragna hemman steg till bortåt 12,000. Alla dessa åtgärder resulterade i, att kronans hela inkomst, som år 1533 torde varit omkring 80,000 mark, vid slutet av Gustav Vasas regering kan beräknas till omkring 2 milj. mark (d. v. s. ungefär lika många kronor, oberäknat myntvärdets fall). Därtill kommo tillfälliga inkomster i form av gärder och hjälpskatter, särskilt under den tidigare perioden för gäldandet av skulden till Lybeck och 1560 för bestridandet av äldste sonen Eriks planerade friarresa till England.

Men Gustav Vasa förstod också att genom arvstvister, återförvärv från kyrkan, köp, byte och på andra sätt sammanföra en väldig godskomplex i sin egen och kungahusets besittning. Han blev på detta sätt Sveriges störste godsägare i alla tider och innehade till sist omkring 5,000 hemman i olika delar av landet. Detta Vasaättens »arv och eget», senare kallat »de gustavianska arvegodsen», betraktades dock icke som en [ 50 ]vanlig privategendom, utan dess avkastning användes i stor utsträckning till fyllande av rikets behov. Mellan rikshushållning och hovhushållning rådde på Gustav Vasas tid ingen sträng åtskillnad.

Ett utmärkande drag i Gustav Vasas finansiella system var naturahushållningen; i detta avseende stod han i det väsentliga kvar på medeltidens grund. Kronans skatteinkomster bestodo sålunda till största delen av de olika landsändarnas produkter, såsom spannmål, järn och koppar, trävaror, smör, fisk, fett och tran, hudar och skinn, villebråd o. s. v. Dessa »skattepersedlar» användes på stället eller för bestämda ändamål. En fogde t. ex., som uppbar dem inom sitt område, skulle främst underhålla sig själv samt därvarande krigsfolk, skrivare och tjänstefolk; de varor, som inte behövdes, skulle han genom handel byta ut mot sådana som saknades på platsen (t. ex. fläsk mot salt, humle el. dyl.), och överskottet skulle han leverera in till kronan, särskilt till de stora varuhus, som funnos på vissa platser, bl. a. i Stockholm. De varor, som hopades här, såldes sedermera antingen till svenska köpmän eller till utlandet, i vilket senare fall de vanligen utbyttes mot det främmande landets alster. En stor avkastningen förbrukade konungen själv, då han med sitt hov flyttade omkring från det ena slottet till det andra.

[ 51 ]Det låg på detta sätt över hela hushållningen något patriarkaliskt; konungen var, som det har sagts, »husbonden på det stora jordagods, som heter Sveriges rikes. I Gustav Vasas brev ger sig detta ofta till känna. Så t. ex. anbefaller han i skrivelse till fogdar och förläningsmän i Mälarlandskapen 20 juli 1531, att till stundande »stor kost och högtid» 12 bönder i vart lag skola leverera 2 lamm, 2 gäss, 12 höns och 14 ägg; i Västergötland, Småland och Östergötland skola däremot utgå 20 eller flera oxar i varje gärd. Dock skola »de som rätt fattiga äro intet varda härutinnan förtungade». Nästan rörande trohjärtad låter följande klagan i brev till en fogde: »Du haver utan tvivel väl förnummit, att vi nu en lång tid, snart ett fjärdings år, efter Guds vilja till vår lekamen fast svaga och krankeliga varit hava, och hade vi för den skull förmodat, att du och de andre gode män skulle uti någon måtto hava tänkt uppå oss med ett eller annat, det vore gott, som där hos dig vankes, synnerligen med ett fat gott emskt öl; därutav hava vi dock till denna tid ingen synnerlig tidende förnummit.»

Naturahushållningen innebar dock icke, att penningar alls icke förekommo i statens hushållning. Många gåvo sina prestationer i pengar, och emellanåt tog kungen också emot sådana vid försäljningen av varor till utlandet. En del av kronans utgifter utgick i penningar; så var fallet [ 52 ]med betalningen till legotrupperna, särskilt under Dackefejden, under vilken kungen också hade större behov av mynt än vanligt. En knekt hade i kontant lön 12 à 15 mark om året samt därjämte kost och kläder. Löntagare av »medelklassen», t. ex. fogdar, hantverkare, hövitsmän för trupperna, åtnjöto likaledes en del av sin avlöning i kontanter. En Jakob Snickare fick t. ex. 100 mark örtugar i kontant lön och därjämte naturaunderhåll (malt, råg, finska gäddor m. m.), beräknat till 200 marks värde; alltså utgjorde penningavlöningen ungefär ⅓ av hela lönen — i de flesta fall var den dock betydligt mindre.

I det hela överstego penninginkomsterna penningutgifterna, varför Gustav Vasa fick ett ansenligt överskott av penningar. Detta använde han delvis till ren export av penningar, men stora summor samlade han också i form av silvertackor och annat av ädel metall till ett slags reservfond, förvarad i det berömda »Eskils gemak», om vars innehåll man dock icke har närmare kännedom. Slutligen använde Gustav Vasa också sina penningar till utlåning, såväl åt sina undersåtar, ofta i form av förlag för särskilda ändamål, som åt utlänningar. En gång var det fråga om ett lån å 200,000 daler silvermynt (ungefär motsvarande 4 milj. kronor enligt värdet före världskriget) till livländske ordensmästaren; visserligen blev det ingen transaktion av, men [ 53 ]efter allt att döma synes konungen ha haft summan till sitt förfogande. Icke utan skäl gällde Gustav Vasa för att vara en av Europas rikaste furstar.

☆

Gustav Vasas ekonomiska verksamhet inskränkte sig icke till statens och hans egna affärer och egendom, han ville överblicka landets alla materiella resurser och kontrollera deras användning, och hans omsorger sträckte sig till alla grenar av näringslivet, framför allt jordbruk, bergshantering och handel. Överallt ingrep han med goda råd, patriarkaliska förmaningar eller stränga mandat. Det blev ett statsligt förmynderskap, som ibland kunde kännas besvärligt nog men som i det hela var välgörande.

Av Sveriges befolkning — ungefär ½ milj. i det egentliga Sverige — levde på Gustav Vasas tid omkring 5% i städer (d. v. s. ungefär Uppsalas nuvarande folkmängd), av den övriga folkmängden sysselsatte bergshanteringen ungefär 4%, de återstående 91% ägnade sig åt lantbruk. Den sistnämnda näringsgrenens förkovran måste därför även ur statens synpunkt bli ett huvudintresse. Konungen ansåg sig ofta ha anledning till klagomål över och ingripande mot böndernas lättja, oföretagsamhet och försumlighet. I brev till skattebönderna i Kalmar län förklarade han sig [ 54 ]1553 »änteligen vilja, att alla skattegods såväl som andra hemman skola bliva brukade, så att kronan därutav kan ske fyllest och skäl med skatt och alla andra utlagor»; om någon bonde ödelade eller fördärvade sitt hemman, så att kronan icke fick sitt av detsamma, skulle det förfalla under kronan, och fogden skulle sätta annan bonde på hemmanet. Östgötabönderna botades 1559, med anledning av deras bristfälliga sätt att bruka jorden, med en årlig »dikesyn» och rannsakning, varvid de som icke dikade och röjde sin åker och äng utan läto dem »skoggånga och igenväxa» skulle bestraffas med höga böter. Ibland klagade kungen över att bönderna lågo och trängdes för många på ett hemman i stället för att taga upp nyodlingar, en annan gång över att de försummade sitt jordbruk för att »fara omkring landet och dricka gästabud och kyrkomässa»; för att förhindra det sistnämnda avlyste konungen 1540 alla helgdagar, som icke voro påbjudna i den heliga skrift. Likaså ivrade han mot alla ansatser till onyttig lyx i dräkt och levnadssätt bland bönderna; han varnar för engelskt kläde och annan flärd och förklarar, att den största hedern för allmogen är åker och äng väl hävdad, humlegårdar, skönt mjöl och malt, god boskap, oxar, kor, får och annat slikt. Emellanåt kunde han också ge positiva råd och detaljerade föreskrifter: i det ofta [ 55 ]citerade brevet till ölänningarna (27 aug. 1541) förordnas, att bonden skall ha allt hö inbärgat i ladorna senast den 29 juli; han skall icke slå eller lägga under lien för var gång mera gräs, än han kan räfsa på en dag eller högst två, stacka och bärga under tak, och icke låta den första hösåtan vänta på den sista, såsom hittills varit bruk på landet. Sina egna »avelsgårdar» sökte konungen göra till mönstergårdar med avseende på omsorgsfull skötsel och även vissa nyheter, t. ex. import av engelska får.

Resultatet av alla dessa ansträngningar är svårt att fastställa; dock bör det nog icke skattas alltför högt. Det förnämsta hindret för jordbrukets utveckling, jordens uppdelning i småägor, kvarstod alltjämt och för övrigt ända långt in på 1700-talet. Jordbrukets drift, med hänsyn till skiftesbruk, gödsling m. m., var också högst outvecklad. På grund av den ringa folkmängden räckte emellertid produktionen väl till för landets behov. Vad beträffar de odlade produkterna, är att märka, att kornet, som nu för tiden intager en mera blygsam plats, då stod främst, medan rollen var ombytt för havren. Rotfrukter, särskilt potatis, saknades fullständigt.

Större positiva resultat torde ha vunnits av Gustav Vasas arbete för bergshanteringen. Sala silvergruva, som ej långt förut upptäckts, gav jämförelsevis rik avkastning (vissa år över 20,000 [ 56 ]lödiga mark), och kronan tillägnade sig monopol på att uppköpa silvret. Mest intresserade sig kungen för järnhanteringen. Han hyllade principen, att »alla malmberg i Sverige lyda till Sveriges krona» och icke till enskilda bergsmän eller bönder; bergsbrukningen skulle stå öppen för alla, fattiga som rika, blott de gåvo kronan den skatt, som de finge avtala med vederbörande bergsfogde. Det viktigaste bergverket under Gustav Vasas tid var Dannemora, där järn på 1540-talet började brytas av tyskar. Nya metoder för järnets bearbetning och förädling höra också till Gustav Vasas tid. Den gamla metoden var den s. k. osmundtillverkningen, varmed förstås framställning av smidbart järn direkt ur malmen i små låga ugnar. Under slutet av medeltiden hade man börjat bygga masugnar, i vilka tackjärn tillverkades. Som en ny förädlingsprocess tillkom nu, troligen på 1530-talet, stångjärnssmidet, som drevs i hammarsmedjor. Det uppstod en konkurrens mellan osmundssmidet och stångjärnssmidet, vilken skulle bliva mycket långvarig. Konungen uppmuntrade ivrigt det senare: han lät för egen räkning anlägga flera hammarsmedjor, gav privilegier för anläggning av andra och inkallade från utlandet skickliga hammarsmeder, av vilka Markus Hammarsmed eller Markus Klingensten blev särskilt högt betrodd. Även allmogen uppmanades att smida sitt järn i stänger hellre än att [ 57 ]»hugga osmundsjärn». Järnet blev också landets viktigaste exportvara; år 1559 uppgives värdet till 328,000 mark och procenten av totalexporten till 28,2.

I hela sitt förhållande till näringslivet, i sin uppfattning om statens rätt och förmåga att ingripa, reglera och kontrollera tillhör Gustav Vasa den begynnande merkantilismens tidsålder, låt vara att han teoretiskt icke omfattade något som helst ekonomiskt system. Handeln var otvivelaktigt den näringsgren, vilken han ägnade sitt livligaste intresse. Han var själv landets störste affärsman, drev handel både inom och utom landet, bl. a. med de i hans och kronans varuhus hopade produkterna, och han hade köpmän och hantverkare anställda i sin tjänst. De handelspolitiska problemen och åtgärderna intaga en framskjuten plats i hans regentgärning; de gällde sådana saker som reglerandet av införsel och utförsel och av handelsutbytet mellan stad och land, stävjandet av dyrtid och prisstegring och dylikt.

I ett mandat av den 4 april 1546 har Gustav Vasa givit en sammanfattning av sina åsikter och planer rörande den inre handelns ordnande, särskilt med syfte att råda bot mot den överklagade dyrtiden. Med mycken skärpa ingrep han mot s. k. landsköp, d. v. s. köp genom mellanhänder på landsbygden; bönderna borde förbliva bönder, [ 58 ]och handeln skulle förbehållas köpmännen i städerna. Staden skulle vara det centrum, där kringliggande landsbygd skulle avsätta sina produkter, och skulle i sin tur förse landsbygden med dess behov av varor. Köpmännen å sin sida skulle icke handla med alla möjliga slags varor utan specialisera sig, den ene på kläder, den andre på specerier, den tredje på fisk o. s. v. Likaså skulle en sträng boskillnad göras mellan hantverkare och köpmän. För att underlätta varuutbytet höllos, såsom av ålder varit brukligt, marknader, och även dessa reglerades tid efter annan.

För handeln med utlandet hade större utvecklingsmöjligheter skapats genom befrielsen från Lybecks handelsvälde, om också betydelsen härav icke får överskattas. Den rörde sig huvudsakligen på de gamla stråkvägarna över Östersjön till Reval, Riga, Danzig och Lybeck. Handeln på Nordsjöstäderna — Antwerpen, Amsterdam och andra nederländska städer, engelska och franska hamnar — var däremot relativt obetydlig. 1560 passerades Öresund av 60 svenska fartyg, men det var det högsta antalet, vanligen höll det sig vid hälften, och vissa år förekommo inga alls. Häri är dock icke inbegripet Lödöse vid Göta älvs utlopp, som var Sveriges enda hamnstad vid Västerhavet och drev en ej obetydlig handel västerut. Hinder för utrikeshandelns kraftigare utveckling voro de svenska fartygens ringa storlek samt svenskarnas ringa [ 59 ]språkkunskap, oföretagsamhet och bristande sinne för affärer. Konungen klagade över att köpmännen översvämmade vissa utländska orter med sina varor och därigenom konkurrerade ihjäl varandra, så att deras varor blevo »platt föraktade och fingo ligga i träcken». Kom återigen en främmande affärsman till Sverige, då trängdes man kring hans varor som »svultna svin om mäsken och dravet», varigenom priserna drevos oskäligt i höjden. Kungen ålade borgarna att endast införa sådant, som riket kunde ha nytta av, han gav detaljerade föreskrifter om, till vilka pris man borde köpa utländska och sälja svenska varor, och vid inträdande dyrtid utfärdade han emellanåt exportförbud för olika slag av »ätande varor».

Siffrorna för importen 1559 över Stockholm, Gävle och Söderköping (sålunda Lödöse icke medräknat) ge vid handen, att salt och humle komma främst med resp. 169,900 och 158,200 mark (motsvarande 44% av hela införseln), därnäst kläde, siden och andra textilvaror (35,6%), kram och specerier (11,8%), vin och öl (3,5%). På exportsidan komma för samma år och samma orter produkterna i följande ordning: osmundjärn och stångjärn (28,2%), smör, talg, ister och tran (27,4%), hudar och skinn (20%), trävaror (17%), spannmål (4,2%), tjära (1,2%), fisk (1%).

[ 60 ]Av de anförda siffrorna framgår, att importvarorna, med undantag av salt och till en viss grad kläde, äro att hänföra till lyxartiklar, under det att nödvändighetsartiklarna, särskilt födoämnen, produceras i tillräcklig mängd för landets behov och till och med bli över till export. Man kan alltså säga, att Sveriges självförsörjning på Gustav Vasas tid var högt utvecklad, säkerligen högre än i något annat land vid samma tid.

Det är också tydligt, att levnadsstandarden i Sverige under denna tid var jämförelsevis hög. En måttstock härpå är t. ex. konsumtionen av livsmedel, vilken någorlunda säkert kan beräknas med ledning av de bevarade utspisningsstaterna från Gripsholm av år 1555. Dessa utvisa, att näringsvärdet av det som då konsumerades var i det närmaste lika stort som strax före världskriget (4,275 kalorier 1555 mot 4,375 kalorier 1913 — enligt Heckschers uträkningar). Men jämförelsen ger också vid handen, att kosten var ofantligt mycket enformigare än nu för tiden. Födoämnen sådana som potatis, socker, ägg, ost och mjölk, för att inte tala om kaffe, te, choklad o. dyl., saknades fullständigt i ett hushåll på 1500-talet, medan tyngdpunkten låg på spannmål, kött och fisk, de sistnämnda starkt saltade, vilket medförde en betydande ölkonsumtion. Att de materiella livsvillkoren VvOrO så pass gynnsamma trots näringslivets, särskilt jordbrukets, outveck[ 61 ]lade ståndpunkt och skördens ringa belopp, förklaras naturligen därav, att befolkningen ännu var så fåtalig och därtill huvudsakligen var koncentrerad till de bördigare slättbygderna. När den bredde ut sig över mindre bördiga områden, t. ex. skogsbygderna, blev välståndet mindre. 1600-talet och även 1700-talet uppvisar sålunda i det hela en sänkning av svenska folkets allmänna levnadsstandard i jämförelse med 1500-talet.