Gustav Vasa (Jacobson)/05

[ 62 ]

V.

Den yttre politiken.

GUSTAV VASAS utrikespolitik bestämdes under större delen av hans regering i främsta rummet av förhållandet till de båda grannarna och medtävlarna inom den trängre östersjövärlden, Danmark och Lybeck. Därtill kommo såsom viktiga ledmotiv farhågorna för den avsatte Kristian Tyrann och hans anhang i Tyskland och strävandena att neutralisera dessas planer. Slutligen inriktades Gustav Vasas blick under det sista decenniet företrädesvis åt öster, emot problem, som skulle komma att behärska Sveriges politiska framtid.

Det är helt naturligt, att det efter den våldsamt brutna unionen med Danmark skulle kvarstå varjehanda friktionspunkter och ömtåliga förhållanden mellan de forna unionsbröderna. Redan det geografiska läget medförde detta. Sverige var inklämt mellan å ena sidan Danmark, som behärskade båda stränderna av Öresund, å andra sidan Norge, som täckte nästan hela dess västra gräns. Endast med en smal landremsa vid Göta älvs Mynning hade Sverige öppet tillträde åt vä[ 63 ]ster. Visserligen hade Sverige vid uppgörelsen 1524 tills vidare fått sig tillerkänt landskapet Viken, men detta blev föremål för ständiga tvister, tills det 1532 gick förlorat för Sverige. Ett annat tvisteämne var Gottland, vars förlust Gustav Vasa hade svårt att med resignation bära. Danmarks geografiskt-politiska företräden motsvarades av överlägsenhet i fråga om ekonomiska och militära resurser, andlig kultur och förbindelse med kontinenten, vilket allt gav tillräcklig näring och grund åt svensk misstro och farhågor gent emot grannen. Gustav Vasa var till följd av hela sin politiska utveckling innerst en »jutehatare», och hans samtid delade denna känsla med honom.

Detta hindrade dock icke, att de båda grannarna, då verklig intressegemenskap förelåg, kunde bjuda varandra handen till försonlighet och endräktigt uppträdande. Så skedde 1532, då Gustav Vasa och den danske konungen Fredrik I med gemensamma krafter avstyrde den avsatte kung Kristians sista försök att återtaga sina riken, med det resultat, att denne för sin återstående livstid hamnade i dansk fångenskap. Den märkligaste yttringen av svenskt-danskt vapenbrödraskap under 1500-talet var emellertid Grevefejden, under vilken Gustav Vasa enligt formligen ingånget förbund kämpade sida vid sida med sin svåger, den unge danske konungen Kristian III, emot Lybeck och hela det system av bundsförvanter, denna stat [ 64 ]skapat inom Östersjövärlden. Den gemensamma aktionen medförde för båda kontrahenterna betydelsefulla vinster, men den gav i sin tur upphov till nytt groll och nya tvister dem emellan; särskilt beklagade sig Gustav Vasa över att han icke kunde få tillbaka de pengar — något över 100,000 kronor —, som han under kriget försträckt sin svåger, och han förklarade sig förnimma så mycken »skalkhet och förräderi» från de danskes sida, att det gruvade honom. På »mellanriksmöten» sökte man emellertid komma till en uppgörelse, och på sommaren 1541 ägde ett märkligt sammanträde i gränsorten Brömsebro rum mellan den svenske och den danske konungen. Mötet försiggick under stora ceremonier och högtidligheter. På en holme i den lilla Brömsebäcken hade i hast några trähus slagits upp för den svenske kungen och hans följe. Denne inbjöds — heter det i en samtida berättelse — att stiga i land på dansk mark, mottogs av svågern med handslag, famntag, kyss och välkomsthälsning, varpå de båda monarkerna begåvo sig till den danske konungens tält, där de hade ett enskilt samtal vid pass en timmes tid. Under tiden höll krigsfolket på var sin sida om gränsen. Efter samtalet stego de båda kungarna upp, drucko med varandra en gång eller två och skildes åt. Resultatet av de förberedande överläggningarna och själva kungamötet blev för[ 65 ]bundstraktaten av 14 sept. 1541, som visserligen å ena sidan innebar uppgivande av de svenska ersättningsanspråken från Grevefejdens dagar men å andra sidan avtalade ett anfalls- och försvarsförbund och gemensam utrikespolitik för femtio år mellan de nordiska länderna samt stipulerade ömsesidiga tvisters uppgörande medelst skiljedom.

Brömsebromötet har betecknats som »ett löftesrikt och högtidligt ögonblick, en ljusglimt i de båda grannrikenas mellanvarande». Men det blev ej heller något mera. I själva verket fortfor spänningen mellan rikena, och den ökades under senare delen av Gustav Vasas regering genom nya konfliktämnen. Ett sådant var danske kungens tilltag att använda Sveriges heraldiska emblem, de tre kronorna, i sigill och mynt; samtiden såg häri icke endast en ren etikettsfråga utan ett maskerat anspråk på den svenska kronan. En skarp intressekonflikt mellan Sverige och Danmark uppväxte vid samma tid öster om Östersjön, och det försök, som under det föregående årtiondet gjordes all sammanföra de båda rikena till en gemensam storpolitisk aktion, kan i det hela betraktas som förfelat.

Den ifrågavarande storpolitiska aktionen sammanhängde med de för både Sveriges och Danmarks politik utmärkande strävandena att skaffa motvikter mot de krafter, som verkade för den [ 66 ]fördrivne Kristian II:s restitution i Norden. Den farligaste av dessa krafter var Kristians svåger kejsar Karl V, andra voro hans mågar kurfursten Fredrik av Pfalz och hertig Frans av Lothringen. Förutsättningarna och tillvägagångssättet voro emellertid ganska olika i Sverige och Danmark.

Gustav Vasa befann sig under större delen av sin regering i en påfallande isolering i utrikespolitiskt hänseende. Ett försök att bryta denna och få insteg i den tyska furstevärlden var tydligen giftermålet med den unga prinsessan Katarina av Lauenburg, varom underhandling öppnades 1528 genom den vid denna tid flitigt använde sekreteraren Wulf Gyler. Prinsessans fader, hertig Magnus, hade visserligen, liksom även hans släktingar av huset Braunschweig, under den föregående tiden snarast dokumenterat sig såsom en vän till Kristian II, men förmodligen har Gustav Vasa beräknat, att han och de nämnda släktingarna genom den ifrågasatta giftermålsförbindelsen skulle bli intresserade av Vasadynastiens bibehållande i Sverige och begagna sina försänkningar hos kejsaren till att minska dennes partitagande för sin svåger. I själva verket kom emellerlid giftermålsfrågan att bli ganska svårlöst, särskilt på grund av lauenburgarens i den sparsamme svenske kungens ögon absolut oantagliga fordringar på livgeding för dottern. Efter att av [ 67 ]denna anledning ha synts förfallen togs frågan åter upp med det resultat, att äktenskapet 1531 blev en verklighet. Gustav Vasa sökte även anslutning till de protestantiska furstarna i Tyskland, vilka vid samma tid saramanslöto sig i det s. k. Schmalkaldiska förbundet, men han stötte härvid på ett oväntat motstånd, vartill orsaken i främsta rummet var den, att hans gamle antagonist Berend von Melen var i tjänst hos kurfursten av Saxen, en av förbundets ledande män, och med sin agitation mot den svenske konungen starkt påverkat stämningen inom dessa kretsar.

Den danske konungen lyckades däremot bättre i sina bemödanden och avslöt 1538 formliga fördrag med de schmalkaldiska furstarna om både religiös och politisk samverkan. Några år senare (1541) avslöt han fördrag om ömsesidig hjälp i händelse av krig med Frans I av Frankrike, kejsarens fiende och därför även Kristian II:s motståndare. Förbundet sattes på prov i det krig, som 1542 utbröt mellan kejsaren och Frans I, och då Danmark fördragsenligt sände den senare hjälptrupper. Det låg nu i Danmarks intresse att få även Sverige med i denna aktion.

I själva verket skedde också mellan Sverige och Frankrike ett närmande, föranlett av Gustav Vasas önskan att i detta land få det välbehövliga stödet mot kejsaren och Kristian Tyranns anhang, vars fientliga hållning han senast under [ 68 ]Dackefejden fått röna. På våren 1542 avgick till Frankrike en stor beskickning, bestående av bl. a. överste kanslern von Pyhy, konungens svåger Sten Eriksson och Georg Norman, med ett följe av omkring femtio personer. Pyhy, som var själen i det hela, uppträdde under resan med stor pomp och ståt, strödde penningar omkring sig och inlät sig i vidlyftiga låneaffärer. På hans bedrivande avslöts i juli 1542 en traktat mellan Sverige och Frankrike av ett nästan fantastiskt innehåll; bl. a. lovade de båda härskarna att i krig bistå varandra med ända upp till 25,000 man och 50 skepp, styrkor, som inte stodo i någon som helst proportion till Sveriges dåvarande militära resurser. De franska underhandlarna hade lålit dupera sig av Pyhys stortaliga utfästelser, och Gustav Vasa desavuerade så kraftigt som möjligt sin underhandlare genom att efter hans hemkomst sätta honom i fängelse. Han undgick dock icke obehagliga sviter av traktaten: både från franskt och danskt håll uppfordrades han enträget att effektivt deltaga i kriget mot kejsaren, men saken förhalades, och det hela rann uti sanden. Sverige inbegreps dock i den slutliga freden mellan Frankrike och kejsaren 1544, och det korrekta förhållandet mellan den sistnämnde och Vasa återställdes genom ett par av Georg Norman ledda beskickningar till kejsaren (1550).

[ 69 ]Kristian II:s och hans arvingars anspråk kvarstodo emellertid alltjämt såsom ett hot mot såväl den danske som den svenske konungen. Den förre, som missräknat sig på understöd från sina vänner i Tyskland, ingick 1546 en överenskommelse med den avsatte konungen, enligt vilken denne för sig och sina arvingar avstod från alla anspråk på de nordiska rikena, mot det han försäkrades om större rörelsefrihet för egen del och om hemgift åt sina döttrar. Det förutsattes härvid, att Sverige skulle vara med om och bidraga till denna »utlösning» av den avsatta dynastien. Men det var att trampa Gustav Vasa på hans ömtåligaste punkt. Han spred ut bland allmogen, att Kristian II:s arvingar begärde en så väldig skatt, att det på var bonde skulle belöpa sig till väl 200 lod silver. Då saken kom före på en riksdag i Strängnäs 1547, visade sig ständerna dela kungens mening, att någon »brudskatt» inte kunde komma i fråga; bönder och borgare förklarade för sin del, att om de skulle utgiva någon brudskatt till gamle kung Kristians arvingar, »ville de smida den drottningmarken i goda skäktor och pilar och förbättra den med krut och lod». I stället lät konungen uppsätta och på tyska och latin utgiva öppna förklaringar, som i ständernas namn utvecklade skälen till Kristian II:s avsättning och protesterade mot alla anspråk från hans sida.

[ 70 ]Medan Gustav Vasas utrikespolitik sålunda ännu under 1540-talet väsentligen rörde sig om arvet från det förflutna, kom den under 1550-talet att föras ut på nya banor, som hade framtiden för sig. Det var det östeuropeiska problemet, som då trädde i förgrunden.

Redan under den senare medeltiden hade ständiga gränsfejder med åtföljande röverier och härjningar förekommit mellan Sverige och storfurstendömet Novgorod i västra Ryssland, och förhållandet blev ungefär detsamma, sedan denna stat införlivats i det moskovitiska väldet. Freder slötos visserligen emellanåt på längre eller kortare tid, men de iakttogos föga, och det var över huvud taget svårt att leva i trygg grannsämja med en stat, som var så fullständigt främmande för de enklaste internationella umgängesformer. Gent emot den opålitlige och oberäknelige grannen sökte Gustav Vasa stöd på andra håll, och traditionerna från medeltiden hänvisade honom härvid särskilt till Östeuropas mäktigaste stat vid denna tid: Polen. Som ett led i denna strävan har man säkerligen att betrakta den underhandling, som Gustav Vasa under senare delen av 1520-talet genom ärkebiskop Johannes Magnus drev i Polen i syfte att vinna konung Sigismund I:s äldsta dotter Hedvig till gemål. Den grundliga utredning, som Gottfrid Carlsson nyligen gjort av denna episod, ger vid handen, att giftermålsplanen från [ 71 ]Gustav Vasas sida var motiverad av politiska beräkningar och allvarligt menad, men att den av den katolske underhandlaren i främsta rummet förknippades med strävandet och förhoppningen att genom den ifrågasatta förmälningen åstadkomma en garanti mot Sveriges definitiva avfall från påvekyrkan. Det var emellertid just den kyrkopolitiska motsättningen, som till sist kom underhandlingen att stranda. Den gemensamma svensk-polska fronten mot öster kom icke till stånd.

Faran från Ryssland ökades i och med det att Ivan IV (»den förskräcklige») 1547 övertog regeringen och därmed inledde en epok av våldsam rysk aggressivitet västerut. Genom oförsiktiga och delvis utmanande steg från en svensk gränsståthållares sida aktualiserades konflikten. En rysk budbärare, som kommit till Sverige, fängslades, och Novgorods ståthållare svarade med ett par våldsamma infall i Finland. Gustav Vasa hade mot sin vilja fått ett krig på halsen och fann sig föranlåten att själv med en betydande truppstyrka begiva sig över till Finland, lämnande regeringen i Sverige åt hertig Erik med biträde av Per Brahe (1555). Kriget bestod av våldsamma anfall från ömse håll, härjningar och belägringar. För Gustav Vasa blev det hela en stor missräkning; de finska adelsmännen hade förespeglat honom, att han skulle få hjälp från [ 72 ]olika håll, men därav hördes intet. »Gud vare förklagat» — skriver han till Per Brahe den 16 februari 1556 — »att vi skulle med sådan lösaktighet och oförnuft vara så skamligen till detta krig förförde och satt oss, vår käre husfru, fattige käre barn, vårt fattige krigsfolk, snarest sagt all vår välfärd uti sådan farlighet, som nu på färde är. Så förnimme vi, att däruppå de oss förtröstat have är alltsammans lögn och bedrägeri, som är detta, först att Polen skulle stå i fejd med moskoviten, det är lögn; det andre, att de lifländer skulle ock stå i oenighet med honom, det är också lögn och bedrägeri, såsom annet de lifländer have med fare; det tredje, att Tataren skulle hava krig med honom, vilket ock alls intet är utan lögn, förräderi och anstiftade falske tidender, som komne äre ifrå Lifland och städerna till att vände all olycka ifrå sig och in uppå oss, det oss Gud bättre, att vi så skamligen skole förförde vare.»

Konungen var angelägen att snarast möjligt få slut på det olycksaliga kriget; han avfärdade en stor beskickning till Moskva, och denna avslöt 1557 en fredstraktat på 40 år, utan att någon ändring gjordes i territoriellt hänseende. Vid fredsunderhandlingen uppträdde ryssarna med sedvanligt barbariskt övermod; så t. ex. hette det i traktaten, att konung Gustav bönfallit tsaren att »avlägga sin vrede» över fredsbrottet, att [ 73 ]tsaren »benådat» den svenske konungen och så vidare.

Under ryska kriget hade Gustav Vasa mer än en gång haft sina blickar riktade på Livländska ordensstaten, som i sitt alltmer sönderfallande tillstånd starkt hotades av den moskovitiska erövrarmakten. Det borde, synes det, ha legat nära till hands, att ordensstaten gjort gemensam sak med Sverige mot bådas uppenbare fiende, och Gustav Vasa hade också väntat sig detta. Men ordensländerna utgjorde en brokigt sammansatt och numera i upplösning stadd statsbildning: närmast hade de som överhuvud ordensmästaren, men dennes makt sträckte sig icke över hela området, utan andra så gott som självständiga makthavare funnos, nämligen fyra biskopar och flera av de stora städerna, bl. a. Reval; därjämte fanns ett självrådigt och starkt privilegierat ridderskap över hela området. Här fanns sålunda rikt fält för intriger och söndrande inflytelser, särskilt från polskt-litauiskt och ryskt håll. Efter att en tid ha underhandlat om förbund med Sverige, avslöt orden stillestånd med ryske tsaren, varvid en årlig tribut till denne bestämdes, och den lämnade Sverige i sticket under dess krig. Denna hållning ingav Gustav Vasa en outplånlig misstro mot »förrädarhopen i Lifland», och denna misstro behärskade honom även under de kritiska händelser, som sedan följde.

[ 74 ]På nyåret 1558 lät tsar Ivan sina vilda ryska och tatariska ryttarskaror under mord, brand och de ohyggligaste grymheter bryta in i det värnlösa ordenslandet. Om något planmässigt motstånd var knappast tal, utan räddningen berodde helt och hållet på främmande hjälp. Nu uppstod ett invecklat intrigspel och en tävlingskamp mellan de kringliggande Östersjömakterna, Polen, Danmark och Sverige; det gällde inte blott det samfällda intresset att sätta en damm mot det inbrytande barbariet från öster utan även de enskilda staternas privata syfte att göra bästa möjliga vinst för egen räkning.

Den som på svensk sida först behjärtade situationens vikt och tog initiativet till dess utnyttjande till Sveriges bästa var Gustav Vasas andre son hertig Johan, vilken sedan 1556 innehade Finland såsom furstendöme med vidsträckt makt och handlingsfrihet. Han brann av begär att blanda sig i leken, och hans förhoppningar väcktes av underrättelser, som från landet söder om Finska viken kommo till honom om därvarande befolknings svenskvänliga sinnelag och de fortlevande traditionerna från den tid, då svenskarna varit herrar i dessa trakter. Hertigen började alltså diplomatisk verksamhet på egen hand, särskilt i syfte att vinna Reval, som hade den största betydelse för Sveriges handel. Samtidigt hade han också börjat förhandla med ordensmästaren om [ 75 ]ett lån, som denne begärde, men då ingrep konungen och omintetgjorde transaktionen. Gustav Vasa saknade visserligen inte blick för faran av att danskarna fingo fast fot i Livland och för Revals värde, men han var efter föregående erfarenhet rädd för en brytning med Ryssland, och han fann sonens politik för löst grundad och obetänksam; han förmanade honom att taga sig till vara för »det falska sällskap» och inte tro dem mer än jämnt, »förty de mena mer sin egen fördel än din». Samma försiktiga återhållsamhet iakttog konungen, då det 1559 gällde en låneansökan från ordensmästaren till honom själv.

Så mycket mera energiskt höllo sig grannmakterna Polen och Danmark framme, och det såg ut, som om en delning av Livland vore förestående, utan att Sverige fick något på sin lott. Hotet om en dansk annexion av Reval framkallade emellertid inom svenska kretsar, icke blott hos hertig Johan utan även hos hans broder Erik och inom riksrådet, en stark känsla av att detta måste förhindras, även om det skulle ske med uppoffring för stadens vinnande. I det protestantiska Reval funnos också sympatier för att söka skydd under svenska kronan, och inför ett förnyat ryskt angrepp beslöt staden att avsända en beskickning till Sverige med anbud härom. Då den gamle konungen dog, hade något [ 76 ]svar på denna anhållan icke lämnats. Sveriges definitiva ställning till det baltiska problemet var då ännu en oavgjord fråga, det blev sönernas uppgift att taga upp till lösning detta problem, som faderns något gammalmansmässigt försiktiga statskonst i det längsta undvikit att befalta sig med.