Gustav Vasa (Jacobson)/06

[ 77 ]

VI.

Den kungliga familjen.

GUSTAV VASAS yttre utseende är välbekant tack vare flera samtida porträtt, vilka visa honom än i mannaålderns fulla kraft, med den kloka, överlägset befallande minen, än såsom den åldrade men ännu obrutne landsfadern med det vita, böljande skägget. Hans systerson Per Brahe har i sin nästan klassisk vordna personstudie fyllt ut bilden. Konungen var — säger han — av en »passelig manslängd», vid pass 3 Stockholmsalnar 1⁄12 kvarter (ungefär = 178 cm.), hade ett »trint» huvud, vitgult hår, ett vackert, stort, långt skägg, skarpa ögon, liten rak näsa, en välbildad mun, rödletta kinder och rödbrun kropp, så välskapad, som någon målare kunde önska sig, och så hel, att man icke kunde finna en fläck på hans hela lekamen, som man kunde sätta en nålsudd på. »Manlig och kunglig klädebonad» bar han gärna, och på vad sätt än kläderna voro skurna, passade de honom väl.

Den bild av kroppslig sundhet och harmoni, som Per Brahes teckning frammanar, motsvaras av samma överlägsenhet och helgjutenhet i fråga [ 78 ]om de personliga egenskaperna. Systersonen framhåller konungens »övernaturligt goda minne», hans skarpsinniga omdöme, hans stora lätthet att sätta sig in i och bedöma saker på de mest skilda områden: målningar och »beläten», porträtt, byggnader, landskap, djurs, örters och träds proportioner och egenskaper. Han älskade musik, både sång och instrument, och var själv en »artist» både i att sjunga och spela; hans älsklingsinstrument var lutan, som han trakterade varje afton, när han var ensam. När han var obekymrad och »oförtörnad», var han »en ljuvlig, lustig och lättsinnig herre» i »snack och tal», han hade lätt att umgås med folk och anpassa sina ord efter var och ens stånd och villkor. Han var »svåre lyckosam» i alla sina dagar, hade tur i spel — som han dock sällan idkade —, i krigssaker, i åkerbruk och boskapsskötsel, i fiske och malmfynd, ja, till och med i att upptäcka dolda skatter i jorden. Han var gudfruktig och förde ett ärbart liv; fastän han gärna umgicks med »täcke och däglige kvinnors personer», blev han såsom ogift aldrig beryktad för att ha någon konkubin, ej heller visste man att berätta om några hans oäkta barn, utan han var trogen i sitt äktenskap.

Sitt första gifte ingick Gustav Vasa — av politiska skäl, som förut äro omtalade — år 1531 med Katarina av Saxen-Lauenburg, och han hade med [ 79 ]henne ett barn, den 1583 födde sonen Erik. Äktenskapet var, sannolikt mest på grund av drottningens underliga lynne, icke lyckligt och upplöstes genom hennes död 1535. Konungens änklingstid blev ej lång; redan följande år äktade han den unga Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud), ett steg, varigenom han kom i nära släktskapsförhållande till åtskilliga av de förnämare adelssläkterna. I henne fick Gustav Vasa en ädel och god maka. Äktenskapet blev rikt välsignat både med lycka och avkomma; av de tio barn, som drottning Margareta födde åt sin gemål, nådde åtta vuxen ålder, nämligen sönerna Johan, Magnus och Karl samt döttrarna Katarina, Cecilia, Anna, Sofia och Elisabet. De femton år, som detta äktenskap varade, utgjorde nog i rent personligt hänseende Gustav Vasas lyckligaste tid, en tid av rikt och förtroligt familjeliv.

Hovets vistelseort var på Gustav Vasas tid icke uteslutande eller ens företrädesvis Stockholm, utan det flyttade omkring från den ena gården till den andra, särskilt dem som lågo kring Mälaren: Svartsjö, Gripsholm, Rävsnäs, Tynnelsö, Kungsör, Ekolsund och flera andra. När underhållet var förtärt eller av andra skäl otillräckligt, drog man sina färde till en annan plats. En gång hade konungen begivit sig till Gripsholm men skrev efter ett par dagar därifrån till sin »käre hjärtans Margrete», att hon skulle göra sig i ordning att [ 80 ]flytta till Svartsjö, ty att stanna kvar i Gripsholm kunde ej komma i fråga, eftersom »här är endels litet i visthuset, så är ock ölet här på slottet meste parten surt».

På dessa slott levde den kungliga familjen ett enkelt och idylliskt liv. Drottning Margareta var den kloka och energiska husmodern, som själv skötte sin linnekammare och utövade högsta tillsynen över ladugården. Frisk livsglädje trivdes gott vid allvarets och arbetets sida. Varje dag efter middagen samlades — berättar Per Brahe — hovet under en timme på danssalen, där konungens spelmän voro tillstädes och »lekte dansen» för de närvarande. Varannan eller var tredje dag red konungen ut med hovets herrar och damer på jakt eller promenad. Han höll också en fäktskola, där den unga adeln kunde öva sig med »rännande och springande», och han anställde stundom ridderliga övningar och tävlingar i harnesk och rustning, varvid segerns pris utgjordes av en guldring, en pärlkrans eller »en fördans med en jungfru av fruntimret till välsignelse». Ofta inbjödos adelsfamiljerna i grannskapet till hovet; vid dessa gästabud gick det glatt till, och Ingen som var bjuden försummade att infinna sig »allenast till att se Hans Maj:ts lustighet». Per Brahe berättar bl. a. om ett stort gästabud i hela 14 dagar, som konungen år 1547 ställde till på Gripsholm, då han gjorde sig »lättsinnig och [ 81 ]glad med sine trogne män», och då det höga värdfolket en afton i egen person bar in konfekt och dricka.

Den glada och trevna familjeidyllen avbröts plötsligt, då drottning Margareta vid knappt 38 års ålder avled år 1551. Händelsen grep konungen djupt; »då miste solen sitt sken», säger Per Brahe, när han omtalar densamma. Knappt ett år därefter (1552) höll konungen emellertid i Vadstena under mycken pomp och ståt sitt tredje bröllop, med den vackra sextonåriga Katarina Gustavsdotter (Stenbock), dotter till konungens svåger och förtrogne medarbetare Gustav Olovsson. Äktenskapet blev barnlöst men lyckligt; särskilt var den unga drottningen en god styvmoder åt den talrikt uppväxande barnskaran från de tidigare äktenskapen.

Åt barnens uppfostran hade konungen alltid ägnat den största omsorg både genom tillkallande av skickliga lärare och genom eget deltagande däri. Han brukade — berättar en gammal skrift — på äldre dagar efter måltiden framför eldbrasan tala till sina barn liksom förfädren, de gamle göter. »Gören nödde krig, onödde frid!» sade han. »Men hotar grannen, så slån till: varen svenske!» Andra kärnord, som citeras efter Gustav Vasa, äro hans uttryck om svenskarna, att »de prata och kacka i deras eget bo», och att de äro »ett ostyrigt och för storverk fallet folk».

[ 82 ]När barnen växte upp, inträdde bekymren för deras skull; särskilt de två äldsta sönerna kommo vid sina försök att emancipera sig från den faderliga myndigheten i ganska allvarliga kollisioner med densamma, varom ofta bistra förmaningsbrev från den gamle fadern vittna. Johan ådrog sig dessa huvudsakligen genom sin livländska äventyrspolitik, i faderns ögon ett bevis på bristande verklighetssinne och benägenhet att jaga efter chimärer, som väckte hans oro. Hos den äldste sonen Erik hade han att beklaga sig över praktlystnad och slöseri, sådana dessa drag särskilt utvecklade sig vid det hov, som den unge hertigen inrättat åt sig på Kalmar slott. Men vad som mest fyllde honom med oro var Eriks med stor ståt och dryga kostnader igångsatta giftermålsunderhandling med drottning Elisabet i England. Då Erik trots alla motigheter och ganska tydligt avböjande svar beslöt att själv begiva sig till England, blev fadern högeligen uppbragt och uppbjöd hela sin auktoritet för att avstyra sonens oförnuftiga steg. »Oss förundrar storligen» — heter det i ett brev, skrivet under konungens sista levnadsår — »vad det betyder, att ditt fädernerike är dig så lett blivit, att du det så litet vårdar och aktar begiva dig därifrån uti allsomstörsta farlighet uppå skadelige, ovisse och omöjelige saker.» Ännu en familjesorg bereddes den gamle konungen genom dottern Cecilias på ett [ 83 ]skandalöst sätt avslöjade kärlekshandel med den unge greve Johan av Ostfriesland, vilken försiggick i samband med bröllopet mellan dennes broder Edzard och Gustav Vasas äldsta dotter Katarina (1559). Mera rörande och öm ter sig konungens omsorg om den till hälsan klene sonen Magnus; då denne en gång fått följa sin bror Erik till Kalmar, skriver fadern och ber honom väl akta de fem skjortor, som drottning Katarina skickat ner; han förmanar den unge prinsen att »hava god akt och skötsmål om ditt buvud, så att du det alltid låter tvätta och hålla rent», och han lägger honom på hjärtat att inte bryta av sig benen »med mycket rännande och löpande uppå Öland och annorstädes».

☆

Då det började lida mot slutet av gamle kung Göstas liv, blev dynastiens och rikets framtid det som framför allt upptog hans tankar. Redan 1526 hade det utlovats, att en av konungens blivande söner skulle efterträda honom, och att de övriga skulle förses med län, och på 1540-talets ständermöten hade flera gånger talats om ett kungligt testamente, som skulle ordna dessa förhållanden. Själva åtgärden att på dylikt sätt utskifta riket mellan kungasönerna har ofta klandrats och förklarats vittna om bristande framsynt[ 84 ]het hos Guslav Vasa, men i själva verket måste den nog sägas ha haft sina fullgoda skäl: dels var den under naturahushållningens tid det enda sättet att giva de yngre sönerna effektivt underhåll, något som givetvis måste ligga dynastiens grundläggare om hjärtat; dels kunde man av en sådan ordning vänta sig en bättre förvaltning i de avsöndrade områdena, starkare personlig kontroll och personligt initiativ och, särskilt i gränsprovinserna, ökad försvarsberedskap. Därjämte må påpekas, att dylika »riksdelningar» voro vanliga företeelser i den tidens Europa; förebilder kunde hämtas från Danmark 1544, Österrike 1554 samt från flera tyska furstendömen.

Anordningen experimenterades redan under konungens livstid i och med finska hertigdömets upprättande för hertig Johan 1556. Denne fick då Abo län, Kumogårds län och Åland som ärftlig besittning för sig och sina manliga avkomlingar; förläningen utökades sedan med Raseborgs län, men därjämte skulle Johan vara faderns ställföreträdare i hela denna landsända. Förläningsvillkoren inneburo, att Johan inom hertigdömet skulle utöva alla kungliga rättigheter men å andra sidan ha skyldighet att främst ansvara för Finlands försvar och att även deltaga i försvaret av och utomordentliga gärder till riket i dess helhet. Hertigdömet skulle allt fortfarande vara inkorporerat i riket, och hertigen skulle icke [ 85 ]företaga några utrikespolitiska mått och steg utan samråd med konungen och rikets förnämsta ständer; dock skulle det vara honom obetaget att i utomordentliga och brådskande fall på egen hand »söka Sveriges och sitt eget gagn och bästa» — en bestämmelse, som i sin obestämda formulering gav fritt spelrum åt den unge hertigens begär att driva politik på egen hand.

De nämnda förläningsvillkoren voro de som enligt konungens tanke skulle gälla för hertigdömena i framtiden och intogos i huvudsak i konungens testamente, som han under de följande åren utarbetade och som är daterat den 1 juli 1560. I enlighet med Västerås’ arvförening överlämnas här »konungslig krona, stol och spira» åt äldste sonen Erik, därpå uppräknas de furstliga län, som anslås till underhåll åt de yngre sönerna: Johan fick bekräftelse på Finland, Magnus erhöll största delen av Östergötland samt en del områden i angränsande landskap, och Karl försågs med i huvudsak Södermanland, Närke och Värmland. Åt döttrarna bestämdes som hemgift och brudskatt 100,000 daler åt var, förutom utstyrsel och smycken. Testamentet innehöll för övrigt många råd och förmaningar till endräkt och sammanhållning såväl inom konungahuset som inom hela riket, till upprätthållande av det kyrkliga reformverket och annat. Det var ett långt livs samlade erfarenhet, som ta[ 86 ]lade ur testamentets ord, och det är ett politiskt dokument av hög rang.

På en riksdag i Stockholm vid midsommartiden 1560 hade kung Gustav fått testamentet godkänt av de församlade ständerna. Här uppträdde han, omgiven av sina söner, för sista gången och lät sin vältaliga stämma höras inför sitt folk. Ett gripande intryck måste det ha gjort, då han lät sin underbara levnadssaga passera revy och under förmaningar till lydnad mot hans söner och till sämja inbördes bjöd de församlade farväl.

Under de följande månaderna avtogo konungens krafter hastigt. En berättelse om hans sista levnadsår, som hans biktfader mäster Hans lämnat, vittnar om, att med tilltagande ålder, krämpor och familjebekymmer sinnet alltmer fördystrades och livsmodet bröts ner hos den gamle monarken, men den har också att förmäla, hurusom till sist harmoni och ödmjuk underkastelse under Försynens vilja blev den förhärskande sinnesstämningen. Den 29 september 1560 kom slutet. Ungefär två månader senare, strax före jul, försiggick hans begravning under vederbörlig ståt i Uppsala domkyrka; där fick han ock sitt sista vilorum, och där uppsattes år 1583 bakom högaltaret det pompösa gravmonument, som på sönernas föranstaltande utarbetats av den flamländske bildhuggaren Willem Boy. I kon[ 87 ]sten och dikten har Gustav Vasa sedan mångfaldiga gånger förevigats, men främst lever han genom sina gärningar, som sträcka sina verkningar intill den dag som är. Han har — som Geijer säger — levat för många släkten.