Högtidsqvällen

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
[ 148 ]

HÖGTIDSQVÄLLEN.

Det var en molnfri högtidsqväll,
Det klämtade i tornet;
Med hjorden hem från skogens tjäll
Vallkullan kom, på klippans häll
Hon spelade i hornet.

Kring byn ej mera slagan ljöd
Sin jemna takt på logen:
Till hvila sabbathsstunden bjöd,
Och bonden kom, vid vesterns glöd,
Med dragarn spänd från plogen.

Då satt församlad under lind’
På gården hela slägten,
Med helsans färg på solbränd kind —
”Men se! hvem kommer der vid grind’,
Med plym och granna drägten?”

”Bror Sven, från kriget kommer han!” —
Så Syskonskaran hördes —
Och, hvem som först till Modren hann
Med glädjens budskap, om hvarann’
I kapp en täflan fördes.

Nar Farfar, ej ur kretsen skild,
På Sonsons hjerta röjde
I pregladt silfver Kungens bild, —
I stilla andakt, saligt mild,
Sin blick den Gamle höjde.

[ 149 ]

Men bredvid höstens bleka sol
En klarögd stjerna lyste:
Ett syskonbarn i helgdagskjol —
”Du vet, hon gick till skrift i fjol,”
Sad’ Far, och skälmskt han myste.

”Topp!” — hördes Sven — ”Till Kungs vi gå,
Jag lösen sjelf betalar;
Men Svärfar Tolfman skall bestå
Vart bröllopp: spel, kanoner då
Ge ljud åt berg och dalar!”

Ett handslag knöt förbundet fast;
De unga tu man brydde.
Med kinden rosenröd i hast
Och ett förstulet ögonkast
På Sven, — lill’ Anna flydde.

Längst moderblicken dröjde qvar
På Sven, att oron stilla;
Hon väntade så rädd på svar,
När hennes första fråga var:
”Säg, har du farit illa?” —

”Att gå i fält, se sjelf, min Mor!
Det skapar tappra gossar.
I krigets buller glädjen bor:
Der blir man härdad, stark och stor,
När mod i hjertat blossar.

Knappt trummans larm reveillen slår,
Förr’n hvar soldat ur tälten
Till vapenlek och ordning går;
På stridens fält, en sköldmur, står
Han omkring segerhjälten.

[ 150 ]

Jag sett de höga fjällens rand,
Der Carl, mot svärdet lutad,
Fick kulan af förrädisk hand;
Nu striden om vårt brödraland
Är af Carl Johan slutad.” —

Nu blef en fröjd i laget spord.
Far sjelf, med frejdadt sinne,
Som på mång’ Riksdag haft sitt ord
Och spisa fått vid Kungens bord,
Med vördnad böd derinne:

”Hell Hjeltens mod! Carl Johan har
Bevakat Sveriges ära.
Dernäst en skål för Landets Far!
Ett troget blod till hans försvar
I fria bröst vi bära.”

Nu silfverbägarn sattes fram,
Af idogheten vunnen,
Der kornets must i råga samm:
Och under allvar, skämt och glam
Var aftonen försvunnen.