Höst (Henning Berger)

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Vår
Höst
av Henning Berger
Ett Hauptmann-minne  →
Publicerad i novellsamlingen Svarvstolen (1919).

Hösten hade generalrepetition häromdan. På en gång voro gator och bulevarder fulla av virvlande löv i gult, rött och brungrönt. Alla vädermaskiner gingo, blåsbälgarna arbetade och regnapparaterna strömmade för högtryck. Till sist kom hageltrumman fram och så skruvades solen på igen för några korta ögonblick.

Det var vackert och trist, det var som dagen själv: varmt i solen, men isigt i skuggan. En fjäril fladdrade i fönsterkarmen — en liten sparrisgul en. Den ljusa fläcken steg och föll i nyckfull dans med de njugga solstrålarna, så blev den plötsligt borta. Senare såg jag en liten orörlig, gul fläck i den kalla slagskuggan på gårdssanden.

Det är egendomligt, men jag har lagt märke till att en dag i varje årstid liksom i sig koncentrerar och symboliserar den gällande årstiden. Sålunda upplever jag varje år en bestämd vårdag, som jag betecknar för mig själv som den vårens dag. Den växlar dato och månad, den kan komma så tidigt som i mars, den kan dröja så sent som till juni. Och på samma sätt står där en dag en bländande, strålande sommardag, som man minnes vackrare, varmare, mer doftande och mogen, mer blomsterrik än någon annan på hela sommaren. Och vintern har sin särskilda, vita dag, och hösten har sin. Men höstens skiftar gärna liksom vårens. Den kan bära septemberluftens kristalldiadem och den kan ha oktobers ovädersluva ner över öronen.

I år log och grät den på en lördag i oktober.

Framför den stormsusande Frederiksbergs Have löper allén bred och snörrät och skiftar belysning under de ilande molnen. Jag vet inga andra städer än Paris och München, som ha detta samma perspektiv med allén och parken, med de två »rundlarna» och ett otal kaféer och varietéer. Nu ligger den folktom, i starkt ljus, som kommer regnpussarna att lysa som kvicksilver och den lilla vita kyrkans torn att stå som ett kritstreck mot en gråblå molnfond. På Royals tomma glasveranda mittemot står världens längste japanske kypare och stirrar — hans livréknappar blänka som guld i det kalla överljuset. Och nedanför, på terrassen, under en våtgrå markis vid en grön spaljé och ett lagerträd sitter en ensam gäst. På den röd- och vitrutade duken står en tom sodavattensflaska bredvid några skrumpna löv. Frusna sparvar hoppa från stolsrygg till stolsrygg, det blåser från parkportalens öppna grindar och längs markisstängernas spännsnören rinna regndroppar som tårar. Jag slår den tankfulle enslingen på skuldran:

— God dag, Hjalmar Söderberg!

Söderberg:

— Kommer du ihåg trettitredje sången i Zum »Lazarus»?

— Vad fadren är det du säger för slag?

— Jag frågar om du kommer ihåg trettitredje sången — den består endast av två strofer på fyra versrader vardera — i Heinrich Heines diktcykel Zum »Lazarus»? Den står i Letzte Gedichte på sidan 255 i Max Hesses upplaga.

— Nej, så ta mej f-n jag det gör! Hur i herrans namn kan du begära —

— Då skall jag läsa den för dig.

Och med sin klara, en smula falsettdistinkta röst, vilken låter en ana att i Söderberg en sångare gått förlorad, reciterar han på tydlig tyska de Heineska satirraderna:


»Hab' eine Jungfrau nie verführet
mit Liebeswort, mit Schmeichelei;
Ich hab' auch nie ein Weib berühret,
wusst ich, dass sie vermählet sei.

Wahrhaftig, wenn es anders wäre,
mein Name, er verdiente nicht
zu strahlen in dem Buch der Ehre;
Man dürft' mir spucken ins Gesicht.»

Jag erinrar mig nu dunkelt citatet och säger så, men tillägger:

— Har det någonting med din generalrepetition att göra?

— Nej, naturligtvis inte. Men jag har en annan uppfattning av dessa rader än John Landquist i boken om Gustaf Fröding.

— Hm. Tja. Men klockan är elva, och nu kommer det strax ett sjuhelsikes skyfall igen. Det var ju klockan elva på teatern —

— Dja. Dja. Apropå regn, så är det här ingenting emot när vi avtäckte Obstfelder. Du skall se honom.

Och utan tanke på »Aftonstjärnans» öde på Betty Nansens teater, ett stycke längre ned i allén, lotsar Söderberg mig in genom kyrkogårdens vita murar och runt gravar och häckar, tills vi stå framför Vigelands underliga, allt annat än vackra minnesmärke. Jag har aldrig sett Sigbjörn Obstfelder och kan icke döma om likheten, men jag har ju läst honom och betraktar med förvåning det bistra dragonhuvud, som mödosamt sticker fram ur sten-sockeln. Så börjar regnet och det dryper ur höstmyllan, där smutsiga band och vissna kransar ligga som på en avskrädeshög.

— Där stodo vi, säger Söderberg och pekar på ett vitmenat skjul, under det att vattnet forsade om fötterna. Och på den där upp- och nedvända trälådan stodo talarna, Helge Rode, Jens Thiis, ministern ... Brr.

Vi nå den forna Alexandrateatern i kapp med rullande löv, som blåsa ända in i vestibulen. Och här har fru Nansen tumlat fritt med sin personliga färgsmak: allt går i avstämda toner av violett, violgrått, lilagrått, grå-gredelint... Det är verkligen en ganska utsökt och raffinerad, men kvalmig skala och genomförd med yttersta konsekvens. Brevpapper och kuvert, biljetter, säsongkort, passepartoutsedlar och affischer och program — allt är mer eller mindre svagt violett. Och hela salongen är klädd i violett, stolar, mattor och en del av väggmålningen. Likaså den lilla eleganta foajén, ja, till och med »ouvreusernas» dräkter skifta i violens färger.

Under intryck av all denna vårprakt skiftar också min egen stämning i violett. Det är som om jag druckit grenadin och eau de vie de Danzig (vilka gifter jag icke sett på minst tio år), och jag tror mig nästan vara uppe i futuristernas utställning i »Den Frie», där man säljer friskt å 10,000 kronor stycket! — Så upplivad blir jag.

Direktrisen sitter leende och glad på första bänk (»orkester») och hennes primadonnastolta och kloka huvud sticker upp på ett helt annat sätt än salig Obstfelders ur en vit sobelkrage på en, vad danskarna så utmärkt kalla »knallröd» aftonkappa. Lille Henry Moritz tumlar omkring med judisk energi och rättar på belysning och andra arrangemang — det är han som är sceninstruktör. Och lika duktigt som han förra året förde »Scenisk Samfunds» färger med den äran (varvid man bl. a. fick se Mantzius — en sannskyldig trollkonst!), tycks, att döma efter den ypperliga och förstående genomarbetade interiören till kafé »Aftonstjärnan», han nu regera vidare i allén.

- Är det »Bullevuttan»? frågar jag, och tänker på gamla »Boulevard» på Karlavägen och på gamla suptider med Karlfeldt, Engström, Anders Forsberg, Hasse Z. och många andra.

— Det är S. H. T., svarar Söderberg högtidligt.

Moritz har för resten översatt enaktaren och lyckats förträffligt.

Men att det inte blir ett succésprogram, anar man nog. Bara det att sammansätta tre enaktare över huvud taget, brukar icke anses lyckat ur publiksynpunkt. Och här blir ju samlingen något brokig: Söderberg, Strindberg (med »Den starkaste» = en stum person och en till, som talar i ungefär femton minuter), och så Thomas, Simplicissimusredaktören, »Lottenens Geburtstag» (Zoologi).

Nå, premiären är en sak för sig och dit går jag icke. Det är roligare att blåsas in med de andra höstlöven till en intim Danse macabre.

Iskallt är det i salongen. När man hör replikerna om hur det fryser i Stockholm (i »Aftonstjärnan») på vårkanten, så gnugga de unga elevadepterna händerna, anförda av Esther Nansen (fru N: s dotter) och debutanten Lykke Slott-Moller— en dotter till det kända konstnärsparet. Fotograferna ta åkarbrasor, alla damer hurtra i pälskappor och skinnkragar, reporterna kila »tvärs över gatan» (ty så obekvämt ligger teaterkaféet) och Berlingskes duktiga lilla tecknerska ritar i vantar.

Haglen slå på plåttaket, det är som i Strindbergs »Oväder» och till på köpet blixtrar det då och då (violett!!), men det är bara Politikens herr Damgaard med sina magnesiumpatroner.

Vad i alla fall Söderbergs lilla dramatiska novell är bra! Han berättar, att Gustaf Collijn — vår ungdomlige nyskapare, som man ju endast kan önska ett långt liv! — köpte de gamla möblerna i Strömkaféet, då det skulle piffas upp i lokalen, och därigenom gav »Aftonstjärnan» en alldeles särskild hemtam miljö. Här är icke interiören så speciellt svensk, bland annat störa de höga bordslamporna. En faller också med ett brak och går i tusen bitar — det betyder lycka, säger Betty Nansen lugnt.

Och i denna om man så vill sceniska bagatell, episod, situation, som dock innehåller en hel liten värld, befolkad av människotrasor, spelas alldeles förträfflig komedi. Robert Schmidt har kanske tagit intryck av storebror, Albrecht, som öppnade sin Alexandrateater med Tolstoys »Ljuset lyser i mörkret». Här i doktorns roll verka mask och spel rysk filosof, men stör för övrigt icke ensemblen. När han kryper omkring på alla fyra för att kunna tala med författaren, som står nedanför rampen, liknar han med det långa skägget en veritabel getabock.

Gerda Christophersen är dråplig som fru Dahlgren — lika bred som lång. Och Peter Fjelstrup i »Gubbens» roll presterar en fin och överlägsen scenkonst, som helt enkelt verkar överväldigande. Han fyller hela stycket, de spridda typerna samlas som en ram kring hans mästerliga framställning. Jag tror jag aldrig har sett Fjelstrup bättre i den allvarliga karaktärsgenren.

Och de två uppasserskorna återgivas briljant av Willy Fjeldgaard och Carla Muller. — Den förra kan säkert räkna med en betydande teaterframtid.

Den lilla åskådarskaran har gripen lyssnat till sista replik. Det var intim konst på en intim scen och inför intim salong. — Men det går aldrig i köpenhamnarna, säger tecknerskan ...

Nej, nej, det tror inte heller författaren. Men hans goda humör är orubbat.

— Skulle jag inte kanske darra på händerna, föreslår Schmidt. Jag skall ju föreställa en ohjälplig alkoholist som bara lever på whisky?

— Nej, svarar Söderberg, herr Schmidt skall inte darra på händerna under drickningen — darrningen kommer först dan efter!

Liksom Söderberg i Stockholm kort och gott kallas Hjalle, så heter Fjelstrup i Köpenhamn Fjelle. Och nu stå alltså Hjalle och Fjelle på ömse sidor rampen och skaka hand — jag önskar jag hade en kamera själv bland alla yrkesmännens. Det är en överdådigt rolig grupp, och Hjalles komplimang till Fjelle lyder sålunda:

— Om ni spelade det här i Amerika, blev ni skjuten — så bra är det.

Nu vädras röken ut från parketten och med den och ljuset flyr stämningen sin kos. Det är åter höstens dag med generalrepetition i naturen på det skådespel, den skall uppföra. Över den breda avenyn ila molnskuggorna, hu, vad det blåser kallt, gatan är så tom och öde, det går icke mer någon spårvagn häruppe, det skall sparas, men vinden visslar i ledningstrådarna. Det är så underligt att stå här i höstsolskenet, som åter har släppts på, nyss var man långt borta... Däruppe susar den vackra parken sin stora höstmelodi och sinnet tages därav och snyftar med till rytmen : — Höst!

Men Hjalmar Söderberg går med sitt sällskap, och hans glada min minner alls icke om något höstligt, den varslar snarare om ny vår.

Men vi andra galoppera till de härligt ångande och doftande kaffekopparna i empirrummen hos Josty.

(Sv.D. okt. 1917.)