Hösten 1854
| ← Tankar och Reflexioner, efter Segur |
|
Hösten 1854.
Förbi är sommarns glada dag,
Och dödt är Floras hof.
Farväl, min sångmö! gör som jag
Och lägg dig nu och sof.
Jag afsked af min lyra tar:
Farväl, min glada gäst!
Och som jag inga ämnen har,
Så är det kanske bäst.
Jag tänkte när som våren kom:
»Var käck och oförsagd!
Nu blir att sjunga året om
Om krig och bragd på bragd.”
Jag trodde redan i April —
Så stort lät allting då —
Ej hafvet skulle räcka till
För bragderna derpå.
Till sång stod jag med lyran klar,
Krig andades hvart ord.
Och re'n en ”trum-marsch” påtänkt var
Att dundra öfver Nord. —
Men Flottan har gått öfver stag,
Ty hemma är dock bäst.
Och derför spar jag mina slag
Till bragderna härnäst.