Hallbjörn
|
| Dikten ingår i sviten Visor, romanser och ballader |
Hallbjörn.
En fattig herde Hallbjörn var.
På Islands betesslätter
Han dref sin hjord i sommardar
Och stilla sommarnätter.
Han ensling var med tankfull håg,
Hans tusen inre syner såg,
Han sökte ord, men ej dem fann,
För känslan, som på djupet brann,
Han sof om sommarn ej i hus,
Ej i sin herres skåle,
Han sof på äng i måneljus,
I stjärnans bleka stråle.
»I stjärnor öfver Islands ö,
Du sommarvind, du sorl från sjö,
Du skog, du ljung, mig sägen
Till sång och drapa vägen!»
En natt, af inre röst befalld,
Han vid den hög sig lade,
Där fordom Torlef Jarlaskald
Med prakt man jordat hade.
»O Torlef, lär mig strängaslag,
Runbendasång, fornyrdalag!
En fattig herde blott jag är,
Till dikt står dock min själs begär.»
Till Hallbjörns tinning slummern smög.
Då ljöd en harpa mäktig,
Och Torlef skald steg upp ur hög,
I gullhjälm smyckad präktig.
»I drömmen hör min harposång!
Den minns, och blif en skald en gång!
Jag lär dig hitta diktens spår,
Men du mig aldrig härma får!«
Hvad Torlef sjöng var underfullt,
Det kom från andevärlden,
Än ljöd det mildt, högtidligt, huldt,
Och än som klang af svärden.
Än gav han fager Vanadis,
Än vilda stridsvalkyrior pris,
Än sjöng han stilla känslors svall,
Än Vigridsslätt och makters fall.
Just som i hög han skred igen,
Ur sömnen Hallbjörn väcktes
Och såg hans gullhjälm skymta än
Och gladdes och förskräcktes.
Han kom hans kväde väl ihåg,
Det i hans hjärta skrinlagdt låg:
Nu kan han toners rätta gång,
Fornyrdalag, runhendasång.
Han rykte fick som dråplig skald,
Hvars sång sig Brages närmat,
Men, som han vardt så strängt befalld,
Han aldrig Torlef härmat,
Blott att ibland, när sången flög,
Man skymta såg en ättehög,
En glimt, som af en gullhjälm, fann,
Som lyste upp och snabbt försvann.
Men sedan dess på Islands ö
Det sägs, att vill man lära
En sång, som aldrig mer kan dö
Man skall de döde ära;
Vid minnets hög, vid stjärnors gång,
Man manas bör af forndagssång,
Af ton, som djupt ur grifter sprang,
Till egna ljud, ej efterklang.