Helsning ur fjerran

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Tyrolersång
Samlade skrifter – Första bandet
av Carl Wilhelm Böttiger

Helsning ur fjerran
Fjerran och när  →


[ 279 ]

HELSNING UR FJERRAN.

Far jag kring verlden utan ro,
Så hittar dock mitt hjerta hem
Till stilla trakt, till eget bo,
Och söker opp — jag vet väl hvem.

Ty hemmet är dock ljuft och kärt,
Hur mycket herrligt än man såg
Kring verldens rund, — det har jag lärt
Uppå mitt långa vandringståg.

Och har man der ett hjerta qvar,
Som klappar ömt, som längtar still,
Ett sådant hjerta, som jag har,
Då händer det, man hemåt vill.

Ty skön är söderns glada verld,
Dess sol så varm, dess luft så blå;
Men eget bo, men egen härd,
Det är långt skönare ändå.

Och månget land jag skåda fick
Långt bättre, rikare än vårt;
Men vännens hjerta, vännens blick,
Dem glömde jag ändå ej bort.

[ 280 ]

De följde mig, de följa än,
Hvarthelst jag for, hvarhelst jag far:
Och trohet, kärlek af min vän,
Det är det bästa, som jag har.

Och derför jag som fågeln gör,
Jag flyttar, — men i motsatt stråt.
När sommaren i norden dör,
Då vill jag dit, jag vill hemåt.