Helsningen och Alen
HELSNINGEN OCH ALEN.
Vid bäcken i en vacker dal,
Der Vandrarn gerna dröjde,
Sig höjde stolt en åldrig Al;
Och vid dess fot man röjde
En blomsterkrets. Så festligt grann,
Hvar blomma der sig skönast fann,
I böljans sköt;
Dock Rosen bröt
Först tystnaden i runden.
Rosen.
Säg, Lilja! om min drottnings-skrud
Ej Hilmars dyrkan vunnit?
Han ensam kom, då lärkans ljud
Till Österns gudom hunnit;
I trånfull glöd jag honom gaf
En blick — han strax tog hatten af! —
Min ungdomsglans,
Så lika hans,
Fick hans beundrans helsning.
Liljan.
När Dagens drott från fästets höjd
Min silfverkalk bestrålar,
Ser Hilmars blick ej då med fröjd
Den blomsterskrift, jag målar?
Min öppna själ, en sanningsbild
I helig drägt, från skuggor skild,
Mitt ögas tår
Han glad förstår:
Min var hans oskulds helsning!
Nattviolen
Skrämd af er strid ur slumren opp,
Jag blygsamt vågar svara;
Och har om er försoning hopp,
När jag fått mig förklara.
Min vällukt, förd af Zephyrs flägt,
Hann Hilmar, då mig Luna väckt;
På enslig stig
Han log åt mig:
Jag fick hans längtans helsning.
Förgät-mig-ej.
Du klara spegel! ren och skär
Som Ljuset i det Höga,
Var vittne Du, att redligt är
Mitt lilla blåa öga!
Jag såg just ne’r emot din famn,
Då Hilmar hviskade mitt namn; —
Du tystnade,
Jag lyssnade:
Min blef hans hjertas helsning.
Då for en susning, sval och skön,
Igenom häck och buskar;
Och vida kappan, dunkelgrön,
Den gamle Alen ruskar —
Så allvarsam han ser sig kring
I dalen, och i blomstrens ring
Han talar då:
”Nu lyssnen, små!
Och hören gamle Alen!
Jag lefvat länge, mycket vet
Den Gamle att förklara;
Och äfven hjärtats hemlighet
Jag lärde att förvara.
En gång, när jag, för höstens makt,
Min krans till jorden redan lagt,
Då var jag än
För Kärleken
Ett träd ur sjelfva Eden.
Hit kom Aline, som rankan vek,
Till Hilmars sista möte;
Jag såg två turturdufvors smek
Än i mitt glesa sköte.
Vid afskedstimmans bittra qval
Sig röjde hjertats tysta val,
Först tolkadt här —
Och stolt jag bär
Mot skyn förbundets krona!
De hviskade hvarandras namn,
Lik vårens suck i häcken.
Snart ryckta ur hvarandras famn,
På hvar sin strand om bäcken,
Ur blick till blick en stråle bröt
Som än från själ till själ sig göt:
Aline försvann —
Och Hilmar fann
Sin första känsla vaknad.
Se! derför’ ta’r han af sin hatt
Hvar gång för mig i dalen;
Och, år från år, än lika gladt
Han helsar gamle Alen,
Sin kärleks gröna minnesvård! —
Små Tärnor! i min blomstergård
Sen blygsamt ner,
Då Hilmar ger
Sin gamle vän en helsning.”
Blommorna.
Välan! kan Hilmar dock försmå
Den krans vi också vira?
Må äfven våra kronor få
Inom hans Eden spira!
Hur’ ljuft, o Systrar! är vårt mål,
Att vara Kärlekens symbol!
I Diktens spher,
Likt stjernors här
På Sångens bana tindra!