Hemligheterna på Stokesley/Kap 12

←  Elfte kapitlet

Hemligheterna på Stokesley av Charlotte Mary Yonge Översättare: Okänd Tolfte kapitlet

Trettonde kapitlet  →

TOLFTE KAPITLET.

Med lördagsposten fingo de ett lugnande bref. Hela thorsdagen hade mrs Merrifield sväfvat mellan lif och död, så att hennes man ej kunde förmå sig att skrifva, ty antingen skulle han hafva ingifvit barnen falska förhoppningar, eller skrämt dem ännu mera; men hon hade haft en god natt och befann sig bättre på fredagsmorgonen, och just innan brefvet afsändes, hade doktorerna sagt, att de trodde, hon nu snart skulle tillfriskna. Brefvet var skrifvet i stor brådska, men kapten Merrifield glömde ej, att hjertligt tacka sin lilla Susanna för hennes kråkfötter och säga, att han så väl förstod meningen deri, hvarjemte han bad henne tacka miss Fosbrook, för att hon afskickat det och sagt honom, att de alla uppförde sig väl och deltogo i hans sorg. Han helsade till dem alla, och skref att de måste försöka att göra sig förtjenta af den stora lycka, som vederfarits dem.

Barnen förstodo detta så, som om deras mor redan varit frisk igen, men de voro för allvarligt stämda, för att deras glädje skulle varit bullersam. Susanna sprang upp till sitt eget rum, och Bessie fölide henne; Sam sade ej ett ord, men miss Fosbrook märkte, att han vid frukosten ej förtärde en munsbit. Hon låtsade ej derom, ty hon visste, att hans hjerta var fullt, och när hon såg sig omkring på denna lilla barnskara och tänkte på den stora sorg, som blifvit dem besparad, kunde hon knappt återhålla sina tårar. De voro alla stilla och allvarsamma, och det var en alltför lycklig morgon, för att hon skulle haft hjerta, att störa den, genom att gifva Henry de förebråelser, han så väl förtjenade, och det till och med mer, än Christabel visste. Hon hade nästan glömt hans dåliga uppförande, och när hon kom ihåg det, hoppades hon, att tystnaden på denna lyckliga dag skulle komma honom att ångra sig mera, än om han fått förebråelser. Men när frukosten var öfver, var han en bland de högljuddaste.

Den högtidliga stämningen hade nämligen försvunnit, och alla rusade ned i trädgården, tyckande, att de nu kunde vara berättigade, att gifva sin glädje luft. Sam skrek och hojtade, som om en sten fallit från hans hjerta, tog lilla George i sina armar, och i sitt glädjerus svängde och kastade han honom högt upp i luften. Johnnie, Annie och David gingo till gräsplanen, tumlade och rullade sig den ena på den andra, som tre kattungar, sparkade med benen och slogo omkring sig med armarna, så att man ej visste hvems svarta kängor det var, man sist såg.

Susanna var lugnare. Hon omtalade för Freemann den glada nyheten, och tog sedan tag i "lillan" och bar henne ut i korridoren, för att riktigt i ro få krama henne. Hon kunde ej säga åt någon annan än lillan, hur lycklig hon var och hur hon hade sörjt, när hon tänkte på sin mors plågor och sin fars sorg, och den förlust, som hotat att drabba dem. Ack, hon var så lycklig, så tacksam, men hon kunde ej skrika ut det som de andra, utan hon gaf luft åt sin glädje på det sättet, att hon oupphörligen kysste lillan.

"Christabel," hviskade en späd röst, när de andra gått ut, "jag skall aldrig gnälla mera."

"Du måste försöka att aflägga detta fel, mitt barn."

"Ty då mamma var så sjuk," sade Elisabeth, och trädde närmare intill henne, "tyckte jag det var så enfaldigt, att önska sig ega allt det der vackra, som Ida har, och att bry sig om gossarnes retsamhet."

"Ja, mitt barn, när man får en verklig sorg, så blygs man öfver sina små onödiga bekymmer."

"Jag sade så många gånger till mig sjelf, i går och i förgår, att jag aldrig skulle tänka på dylikt, om mamma bara blefve frisk och komme hem igen," sade den lilla flickan, "och det skall jag icke heller mera."

"Du tör inte alltid finna det så lätt," svarade Christabel, "men om du allvarligt försöker, så skall du lära dig, att ej visa, när du känner dig missnöjd."

"Åh," sade Elisabeth, och det var ett uttrycksfullt "åh", "de der sakerna synas mig nu så enfaldiga och af så litet värde."

"Du har ändtligen en gång lärt dig se dem i deras rätta ljus, mitt barn. Och nu, när du har så mycken orsak att vara tacksam mot Gud, inser du, att dina dåraktiga önskningar och ditt oförnöjda sinne gjorde dig otacksam mot Honom."

"Ja," svarade Bessie, och slog ned ögonen, som hon alltid gjorde, när man sade henne något dylikt; det var, som om hon ej tyckte om, att möta den blick, som fästes på henne.

"Nå väl, Bessie, försök att låta upphörandet af ditt knot blifva ett tackoffer, som du bringar Gud. Antag att du hvarje morgon, när du läser din bön, skulle tillägga följande —" och hon skref dessa ord på ett stycke papper: "Gud, som har återgifvit min mor helsan, lär mig att blifva ett tacksamt och förnöjsamt barn, hjelp mig att vaka öfver mina ord och tankar, så att jag ej knotar!"

"Är detta ej för ringa, att bedja om?" frågade Elisabeth.

"Intet är för ringa att bedja om, mitt barn. Se denna mygga! Så liten hon är, har dock Gud skapat henne och gifvit henne lif och perlemor-glansen på hennes vingar: tror du, att du är för liten, att kunna bedja, eller att ditt fel är för litet, för att bedja om dess bättring?"

Elisabeth slog ned ögonen. Hon tyckte, att det just icke var något fel, men hon sade det ej.

"Bessie, hvari bestod Israeliternes största synd, när de voro i öknen?" Rodnaden på Bessies kind utvisade, att hon visste det.

"De frestade Gud, genom att knota," sade Christabel. "De pröfvade hans tålamod genom klagomål, när han på dem slösade sina omsorger och så många välsignelser, och de knotade derför, att icke allt var, som de önskade. Då nu Gud, kära Bessie, låtit dig känna en verklig sorg, vore det icke då, att pröfva hans tålamod, om du klagade öfver, hvad han har beslutat med dig?"

"Nu skall jag aldrig klaga mer," försäkrade Elisabeth. Hon tog den lilla papperslappen, och Christabel hoppades, att hon skulle draga nytta af den, ty hvad hon än tänkte i detta första ögonblick af lättad sorg, så visste Christabel nog, att hennes små sorger snart nog åter skulle förefalla henne lika odrägliga, som om hon aldrig haft att bära en ännu större.

Ingenting märkvärdigt inträffade emellertid, alla voro glada och lyckliga, men deras öfverståndna fruktan hade dock ett sådant inflytande på dem, att de voro lugna och uppförde sig väl både lördagen och söndagen, och miss Fosbrook hade aldrig haft så litet besvär med dem som nu.

I betraktande af detta och den uppståndelse, som under förra veckan gjort det omöjligt, att strängt upprätthålla ordningen, förkunnade hon dem på måndagsmorgonen, att de skulle slippa att plikta för förra veckan och att de skulle få ut hela sin veckopenning.

Kanske hon gjorde detta, emedan hon trodde, att dessa två shillings och tre pence skulle öka insamlingen så mycket, att den räckte till för inköpet af ett "någorlunda hyggligt svin". Hon tänkte äfven, att det nu kunde vara tid på, att David blefve belönad för sin ihärdighet, så att han sedermera kunde tänka på något annat än blott på svin och pengar.

Detta tillkännagifvande helsades med tacksägelser af flickorna, och af gossarne med ett dånande: "tre gånger tre hurrarop för miss Fosbrook!" och Bessie var så glad, att hon i stället för att gnälla öfver bullret, förenade sig med Susanna och Annie för att hurra, men det blef ett sådant löjligt pip, att Sam skrattade ut dem och gjorde narr af deras svaga hurrarop. Men till och med detta tålde Elisabeth.

Under tiden stod David vid bordet, trummade derpå med fingrarne, som om han spelat ett musikstycke, och räknade: nittiotvå, nittiotre, nittiofyra, det är mina; nittiofem, nittiosex, nittiosju, det är Jacks," och så fortfor han mycket flitigt att räkna, tills han vände sig om och utropade: "ett hundratjugo!" Nu hafva vi svinet!"

"Hvad säger du?" utropade Annie.

"Ett hundratjugo pence. Sukey sade, att ett hundratjugo pence gör tio shillings. Nu ha vi det! Nu ha vi svinet! Ack, det är färdigt! Får jag lemna pengarne åt Purday?"

"Vi skulle ju låta dem ligga tills marknadsdagen, du lilla plågoande," sade Henry.

"Nej, nej, nej," ropade flera röster, "endast tills vi hade tillräckligt."

"Och jag är säker på, att ingen vet om vi hafva nog," tillade Harry ifrigt. "En hög halfpence-stycken, det är något det."

"Men jag vet det, Harry," försäkrade David. "Det är åttionio pence och en farthing i Toby Fillpot, och med hvad vi tillägga i dag, blir det hundratjugotvå pence och en tårtning.

"Du hade ej rättighet att se efter," sade Sam.

"Jag såg ej efter," svarade David förargad. "Först hade vi fyratioåtta pence, och så gaf Susanna tre, det gör femtioen." — Han skulle hafva fortsatt på detta sätt, som en riktig räknemaskin, och räknat i hufvudet, om de andra haft tålamod att höra på, men Annie och Johnnie voro mycket angelägna, att pengarna skulle framtagas och uppräknas i deras åsyn. Henry förklarade häftigt, att det var emot reglorna, och att små nyfikna ungar icke borde få sin vilja fram.

Men de öfriga voro också nyfikna, och Sam sade, att det vore bäst att se efter, huru mycket de hade, så kunde de bedja Purday köpa ett svin för hela summan, som de samlat, och dessutom önskade han att få slut på saken, ty han tyckte det var tråkigt, att aldrig hafva några pengar.

"Det är ej rätt!" ropade Henry häftigt. "Det är emot reglorna. I skolen inte få mina sex pence, det skall jag säga er, och jag tänker inte stanna här inne och se på, när ni tar fram pengarna."

"Det är ingen, som håller dig qvar här," sade Sam.

"Jag visste ej, att det var några reglor," sade en af en flickorna; men Harry hade redan gått sin väg.

"Harry har bara lagt dit fyra och en half pence," sade David, derför kan man ej undra på, att han skäms. En sådan stor gosse, som har sex pence i veckan! Men om han inte ger oss sina sex pence, så kunna vi ej köpa svinet."

"Bry dig ej om det, vi kunna ju nästa vecka få det, som fattas," sade Susanna.

"Nå, hvem vill taga ner Toby?" frågade miss Fosbrook, i det hon läste upp den ena glasdörren och drog rigeln från den andra, bakom hvilken sparbössan stod.

"Susanna bör göra det, emedan hon är äldst."

"David skall göra det, emedan han är yngst."

David ställde sig på en stol, för att taga ned Toby från hyllan. Med en högtidlig min fattade gossen med ena handen muggen och höll den andra inunder densamma, ty han förmodade att den skulle vara för tung, för att hålla i en hand. Men hastigt rynkade han pannan och uppgaf ett rop af förskräckelse. Toby var så lätt, att hans stora försigtighet var onödig, och i sin förvåning deröfver föll David baklänges från stolen och tappade i fallet Toby, hvilken gick i tusende bitar, och ut rullade blott en enda farthing. Några minuter stodo alla stumma och stirrade på muggen, såsom om de trott, att pengarna småningom skulle komma fram.

David lade händerna för ansigtet och brast i häftig gråt. Det var första gången, miss Fosbrook sett honom gråta, och hon fruktade, att han gjort sig illa i fallet, eller skadat sig på skärfvorna; men han stampade med foten och knöt näfven, som om han gråtit lika mycket af ondska som af sorg, och utropade: "jag vill ha pengarna till mitt svin."

"Sam, Sam," utropade Susanna, "om du har gömt dem, för att gyckla med honom, så låt honom få dem."

"Jag— jag gyckla nu!" svarade Sam förtrytsam. "Nej, det kan du vara säker på, att jag ej gjort."

"Kanske Harry har gjort det," sade Elisabeth.

"Fy skäms, Bessie!" genmälte Sam.

"Jag vet bara," svarade Elisabeth, för att försvara sig, och något tvekande, "att en af er måste hafva varit i dockskåpet, ty jag fann dörrarne öppna och läste igen dem."

"Och hvarför skulle det vara någon af oss?" frågade Sam, under det David slutade att gråta, för att lyssna.

"Emedan ingen af de yngre kan räcka upp så högt, att han kan läsa upp dörrarne," sade Elisabeth. "Det var med knapp nöd jag räckte upp, för att kunna draga för den öfversta rigeln, ehuru jag ställde mig på en stol."

Detta var mycket troligt, ty dockskåpet var egentligen en gammalmodig byrå, hvars undre del, nedanför glasdörrarne, var af polerad valnöt och så obetydligt utskjutande, att endast en fluga kunde stå derpå, och dessutom var det alltid läst. Ingen under tio år var lång nog, att kunna nå nyckelhålet, om han också stod på den högsta stol, ännu mindre att kunna draga undan den öfversta, temligt tröga rigeln.

"Det kunde ej ha varit någon af de små," sade miss Fosbrook; "men du får inte vara så benägen, att anklaga dina bröder, Bessie."

David, som nu fått en gnista hopp, sprang upp från golfvet, och skyndade ur rummet, följd af Johnnie, och man hörde dem snart ropa: "Harry!" så att det genljöd i hela huset.

"Hvilken dag var det, du fann dörren öppen, Bessie?" frågade miss Fosbrook.

"Det var strax efter middagen," svarade Bessie, besinnande sig. "Det var i fredags; ja, jag kommer ihåg det var i fredags, jag gick in i skolrummet efter en blyertspenna, och som jag var rädd, att Harry skulle rusa på mig, tittade jag först in genom nyckelhålet, men han var ej der."

"Ja," sade Susanna, "det var samma dag, vi funno den stackars Jackie uppspetad på grinden, då han och Harry blefvo straffade. Åh, jag är säker på, att han icke mer gjort någon odygd den dagen."

"Gick du upp före mig, Bessie?" frågade miss Fosbrook, "ty jag gick upp strax efter middagen, för att tala med Henry."

"Ja, det gjorde jag," sade hon. "Jag tänkte, att om ni ginge in först, skulle ni banna honom, Gud vet hur länge, och ej släppa någon in, derför ville jag ha min penna först, och smög mig dit, innan ni stigit upp från bordet."

Just nu hörde man de båda gossarne stampa i trapporna, och de kommo inspringande helt andlösa. David hade ett mycket rödt öra.

-"Nej, nej, Harry har inte gömt dem!"

"Men han örfilade David, derför att han trodde, att han gjort det," tillade Johnnie, "och sade, att han skulle göra detsamma med stygga Bessie!"

"Jaså, han har således inte gömt dem," sade Susanna.

"Det sade jag dig ju förut," anmärkte Sam.

"Nej," återtog David, "och han sade, att jag ej hade rättighet, att fråga, och som Bessie gick och spionerade öfverallt, vore det bäst att fråga henne. Har du tagit pengarne, Bessie?"

"Jag," utropade Elisabeth, "hur kan du tro det?"

"Du har en hemlighet," utbrast David, "och du ville inte vara med om Hannah Higgins svin. Du har tagit pengarne för att reta mig. Miss Fosbrook, befall henne, att gifva dem tillbaka!"

"Tyst, David," sade miss Fosbrook, "man kan fullkomligt förlita sig på Bessie, och det är orätt att hafva ogrundade misstankar."

"Bry dig ej om det, Bessie," tillade Sam vänligt, "om inte David vore en sådan åsna, så skulle han inte säga det."

"Hvar är Henry?" frågade guvernanten. "Hvarföre kom han inte sjelf? Ropa honom, jag skulle vilja veta, om han ej såg, att dörren var öppen."

"Han har gått till mr Carey," sade Johnnie.

"Och det är hög tid, att du också går dit, Sam," sade miss Fosbrook, sprittande till. "Om du kommer för sent, så bed mr Carey ursäkta det, och säg, att det var jag, som höll dig qvar."

Sam var tvungen att rusa sin väg, det fortaste han kunde, men de andra barnen stodo ännu helt förskräckta omkring miss Fosbrook. Hon befallde dem, att taga fram sina böcker. Hon ville ingenting vidare göra åt saken, förrän hon fått tid att tänka efter och både hon sjelf och barnen blifvit litet lugnare, ty hon sjelf var helt förskräckt och tyckte, att det till en del var hennes fel, emedan hon låtit de insamlade medlen stå i ett olåst skåp. Hon fruktade, att förhasta sig, och att misstänka den oskyldige, och hon hoppades, att med tiden få reda på, hur det hängde ihop. Alla barnen blefvo missnöjda med att undersökningen ej fortsattes, emedan de trodde, att, om man strax sökte och frågade efter pengarne, skulle de snarare komma till rätta. David var mycket misslynt. Nej, han ville hvarken läsa eller göra någonting, förrän miss Fosbrook förmått snåla Bessie, att gifva tillbaka pengarna.

Miss Fosbrook och Susanna försökte båda, att förmå honom taga skäl, men han hade så uteslutande fäst sin tanke vid ett föremål, att han blef slö för allt annat, och han var en sådan liten gosse, endast fem år, att han knappt kunde fatta osannolikheten, att en flicka med Elisabeths karakter skulle begå en sådan stöld, antingen på lek eller allvar, ej heller förstod han, huru kränkande en sådan misstanke var. Han visste blott, att hon hade en hemlighet — en hemlighet, som gjorde, att hon ej brydde sig om hans svin, och när hon ifrigt försäkrade honom, att hon ej rört pengarna, och när Susanna tog henne i försvar, och yttrade: "hör du inte, hon säger att hon ej gjort det," då svarade han blott: "hon har en gång förr sagt en osanning."

Elisabeth blef blossande röd, och Susanna sade, att det var skamligt af David att påminna om detta. Sedan omtalade hon, att för länge sedan hade Harry och Bessie en gång slagit sönder en fönsterruta i förmaket, då de kastade boll med små äpplen, och på tillfrågan derom, hade de nekat dertill, men de hade verkligen varit så ledsna då, att de säkert aldrig skulle göra så mer."

Det syntes på David, att detta icke gjorde något intryck på honom, ty han upprepade surmulet: "hon sade en osanning."

"Jag vill inte höra detta mera," sade Christabel beslutsamt. "I talen så länge derom, tills I blifven vid dåligt lynne, och nu vill jag ej höra ett ord mera om denna sak, förrän lexorna äro upplästa."

När hon talade i denna ton, blef hon alltid åtlydd, men det gick just ej synnerligen bra med lexorna, ty alla barnen voro oroliga och ouppmärksamma. David, som hittills varit hennes bästa lärjunge, bemödade sig ej att tänka och tycktes vara alldeles förslöad. Hvad brydde han sig om, att han fick plikta, när han ej kunde få något svin. Han var mycket förargad på miss Fosbrook, för det att hon ej gjorde några försök att återfå pengarna, tänkte, att hon ej alls brydde sig derom, och ihågkom Freemans dumma prat, att Bessie var miss Fosbrooks favorit.

Plötsligt hörde miss Fosbrook, att någon drog djupt efter andan, och när hon vände sig om, såg hon, att det var den stackars Bessie, som, med hufvudet lutadt öfver sin griffeltafla, satt och gret och fåfängt bjöd till, att återhålla sina tårar. Hon skulle ej alls låtsat om henne, ehuru hon gerna velat trösta henne, om ej David utropat: "Bessie gråter! Hon får plikta."

"Nej," svarade miss Fosbrook, "men den bör plikta, som genom sina obeskedliga yttranden förmått henne att gråta."

"Hon har tagit pengarna, som vi samlat till svinet," mumlade David.

"Vågar du att säga detta en gång till, så skall jag straffa dig, David!"

Han såg henne barskt i ansigtet och upprepade det ännu en gång.

Nu blef hon allvarsamt ond, och genast verkställande sin hotelse, öppnade hon en liten mörk skrubb, knuffade in David, och beslöt, att låta honom stanna der ända till middagen.

"Derpå försökte både hon och Susanna att trösta Bessie, och de påminde henne om, hur barnslig David var, och att han troligen uppsnappat något ord, som Harry råkat fälla, utan att mena något dermed, och att ingen annan ett enda ögonblick misstänkt henne.

"Det är så obeskedligt och grymt," sade Bessie snyftande, "att skylla mig för att stjäla! Jag tror de hata mig!"

"Ack, om du blott ej vore ovänlig mot gossarne," genmälte Susanna, "så skulle de aldrig tro det."

"Ja, Susanna har rätt"' sade Christabel. "Om du försökte, att vara mera tillsammans med de andra och intressera dig för dem, samt vara mera eftergifven och fördragsam, så skulle sådant aldrig falla dem in."

"Men det här tro vi ju ej," sade Susanna gladt. "Hörde du inte, att Sam sade, att den var en åsna, som kunde tro det."

"Men Bessie har en hemlighet," sade Annie.

"Skäms du inte!" ropade Susanna åt henne.

"Jag skall säga er min hemlighet," började Bessie.

"Nej, gör inte det, söta du," sade Susanna. "Vi tro dig ändå, och det gör Sam också."

Bessie omfamnade Susanna, som om hon nu först visste, hvilken tröst det var, att hafva en så god och snäll syster. Läsningen börjades nu åter, och så snart de uppläst lexorna, beslöt miss Fosbrook att göra en riktig visitation.

Någon kunde af odygd eller nyfikenhet tagit sig detta oråd före; derför släppte hon ut David ur skrubben, började med Susannas tillhjelp vända upp och ned på alla lådor i skolrummet, och förbjöd de andra att hjelpa henne. De hittade på hela samlingar af sönderbrutna kuriositeter, framdrogo hela högar af gammalt skräp, tittade bakom bokhyllorna, men upptäckte ingenting, som var värdt att nämna, utom venstra benet af Annies docka, Johnnies trasiga boll, och en tiger, som hörde till Georges Noachs ark, samt det första bladet af Sams latinska grammatika, allt detta instoppadt i ett råtthål i panelen.

Christabel förbjöd dem, att under middagen tala om den förlorade skatten, icke endast för att hindra dem från att gräla, men för att icke tjenstfolket skulle få reda derpå, ty hon fruktade att någon af dem hade begått stölden, och ehuru hon ej ville säga det åt barnen, så misstänkte hon en liten barnpiga, vid namn Rhoda, som var mycket ung och icke länge tjenat i huset.

Henry åt i största hast sin middag, men hann ej gå sin väg, innan miss Fosbrook ropat honom till sig och sagt, att om han spelat ett puts åt sin yngre bror, vore det bäst att omtala det, innan misstanken föll på någon oskyldig.

"Jag! Jag har inte spelat något puts, det vill säga —"

"Svara rent ut, utan något det vill säga — har du gömt pengarne?"

"Nej."

"Du åt middag i skolrummet i fredags. Voro dörrarne till dockskåpet öppna då?"

"Jag — det gaf jag inte akt på."

"Du öppnade dem väl ej, för att taga ut något?"

"Hvad skulle jag med sakerna i dockskåpet?"

"Öppnade du dem ej?"

"Det — det gjorde jag inte — det vill säga —"

"Med ett ord, öppnade du dem? Ja eller nej."

"Nej."

"Huru mycket var klockan, då du gick ut efter middagen?"

"Hur skall jag komma ihåg det? Hvad det är dumt att bråka så mycket om den saken. Syskonen hafva väl inbillat sig, att de lagt in mera, än de verkligen gjort, och troligen ha de också tagit ut något."

"Nej, David räknade rätt. Jag har skrifvit upp allt, som de lagt dit, och jag är säker på, att intet uttagits, ty tidigt samma morgon lade jag sjelf dit sex pence, och sparbössan var då full med kopparslantar, och jag såg kanten af Davids silfverslant — ett trepence-stycke, som ej fallit riktigt ner."

"Då kanske ni ej läste dörren," sade Henry förtjust.

"Jag kan ej säga bestämdt," sade Christabel, men jag tycker jag sköt för rigeln, och om jag ej gjort det, så skulle dörrarna gått upp långt förut."

"Men de kunde ju ha blåst upp, vet jag."

"Om också dörrarna voro öppna, så kunde ej pengarna försvinna för det."

"Nå, men jag kan då omöjligen hjelpa det," sade Henry och ville gå ifrån henne, men hon bad honom först säga, hvad han sagt åt de yngre gossarne, som förmått dem att misstänka Elisabeth.

"Har jag sagt något sådant?" sade Henry. "Jag är säker på, att jag ej sagt något sådant, det vill säga, om jag gjort det, så var det ej annat, än att Bessie smyger omkring öfverallt. Ni kan väl förstå, att jag ej misstänker henne."

"Jag hoppas, du ej gör det!" sade miss Fosbrook förbittrad. "Var så god och kom upp med mig nu."

"Jag vill gå ut," sade Henry.

Han fick det dock ej. Hon tyckte, att Elisabeth borde få rättfärdiga sig och omtala sin hemlighet, emedan den hade kommit dem att misstänka henne, och när alla barnen voro samlade, ropade hon den lilla flickan och sade henne detta.

"Det är grufligt obeskedligt af dem," sade Bessie med skälfvande läppar, "men de skola få se det, om det är det, som erfordras, för att bevisa dem att jag ej är en tjuf."

"Jag sade att jag ej brydde mig om att se, hvad det är," genmälte Susanna, "du vet, Bessie, att jag tror dig."

"Och det gör jag med," sade Sam; "jag bryr mig icke om andras hemligheter, jag vill inte veta Bessies."

Ingen af de andra följde deras exempel; de antingen misstänkte henne, eller voro nyfikna och förtjusta att få se, hvad det var.

Ett halft dussin stycken hvitt plån med små kolorerade ritningar på, och lika många bandstumpar af siden var allt, hvad de fingo se.

"Var det ingenting annat?" sade Annie mycket bedragen i sina förhoppningar.

"Var det bara det der, som Bessie gjorde sådant väsen af?" sade Johnnie, och Davids ansigte mulnade, ty han hade verkligen hoppats, att få se de förlorade pengarna.

Efter att hafva sökt i alla barnens sängkamrar, gick miss Fosbrook till barnkammaren, dit Sam och Susanna fingo tillåtelse att följa henne. Madam Freeman var mycket stel och högtidlig, men hon hindrade dem ej att söka, och medan båda barnen gjorde detta, frågade miss Fosbrook varsamt Freeman, om hon litade på Rhoda och trodde, att hon var ärlig.

Vid denna fråga blef madam Freeman mycket ond. Ehuru hon talade i vördnadsfulla ordalag, visade hon dock tydligt, att hon var mycket förargad öfver, att den främmande guvernanten kunde misstänka någon, som stod under hennes uppsigt.

Miss Fosbrook skulle velat fråga Ehoda, om dörrarna varit öppna eller stängda, när hon bar upp maten åt Henry, men Freeman ville ej tillåta, att hon tillkallades.

"Jag trodde, att det tillkom mig, att se efter barnkammaren och barnpigan," sade hon. "Om miss Merrifield hört sin mamma säga motsatsen, så är det visserligen en helt annan sak."

Susanna kröp längre in i en mörk skrubb. Freeman måste vara förskräckligt ond, när hon kallade henne för miss Merrifield i stället för Susanna.

Det var ingenting mer att göra. Pengarna kunde man ej finna. Freeman ville ej, att man skulle fråga Rhoda, och allt hvad barnen visste, hade de redan sagt.

Christabel bad dem endast, att ej mera tala derom; hon hade hufvudvärk af bara oro, men hoppades dock, att med tiden något ljus skulle komma att falla i detta mörker. Smärta och lidande måste upptäckten föra med sig, när den en gång gjordes, men detta vore mycket bättre, äfven för den brottslige, än detta svek. Alla barnen voro i ett retligt tillstånd och så uppfyllda af misstänksamhet, att de voro alldeles ur humör, och hon gjorde sig bittra förebråelser, att hon ej satt sparbössan under lås och bom, så att ingen kommit i frestelse.

Hon befallde dem, att ej tala mer härom denna afton, och de lydde, men de hade intet nöje af att leka, ty de kände alla som en tyngd öfver sig. Nästa morgon, när Susanna kom tillbaka från sina hushållsgöromål, såg hon ledsen och allvarsam ut. När hon fann miss Fosbrook ensam, sade hon, att hon verkligen hade något af vigt att meddela henne, om hon finge, och när detta beviljats, började hon med en glad blick, som utvisade, att hon tyckte sig hafva hittat på något förträffligt:

"Jag skall säga er, jag, hvad jag tycker, ni bör göra."

"Nå, hvad då?"

"Jo, ni borde sammankalla alla i huset och bedja dem på heder och ära säga, om de tagit pengarna eller icke."

"Nej, mitt barn, jag har ej rättighet att göra detta, ty jag har icke att befalla här i huset, och dessutom tror jag ej, att vi skulle kunna upptäcka något på det viset."

"Hvad! Tror ni då, att en tjuf kunnat komma in utifrån?" sade Susanna och såg ut genom fönstret.

"Nej, det tror jag ej, mitt barn, men jag är rädd för, att en person, som kunnat stjäla pengarna, ej skall göra sig samvete af, att säga en osanning, och jag vill ej gifva anledning till äfven denna synd."

"Men det är så förskräckligt. Jag kan ej uthärda det," svarade Susanna, gråtande." Vet ni, miss Fosbrook, att jungfrurna äro så onda, att ni sade något om Rhoda."

"Du nämnde det väl ej, mitt barn?"

"Åh nej, och inte Sam heller. Det var Freeman sjelf. De sade alla, att ni ville förstöra hennes goda rykte, och de vilja ej, att främmande personer skola befalla öfver dem."

"Jag ber dig, Susanna, låt mig slippa att höra detta. Det tjenar ingenting till."

"Ack jo, hör på!" utropade Susanna. "Vet ni att Mary — jag vet ej hur hon kunde göra det — sade, att Bessie alltid var så slipad, och att hon varit i skåpet och tagit pengarna; men hon vore er favorit, och derför försvarade ni henne. Och Freeman började plåga henne med, att bekänna sanningen, och sade, att hon var ett elakt barn, emedan hon ej gjorde det, men orsaken till alltsammans vore, att en främling hade uppsigt öfver oss. Jag är säker på, att de sätta upp Johnnie och David, att vara stygga mot Bessie."

"När hände detta?"

"I går afton, när vi gingo in i barnkammaren och tvättade oss. Det var vår tur. Ack, hvad jag önskar, att mamma vore hemma igen."

"Det gör jag med, mitt kära barn. Och hvad gjorde den stackars Bessie?"

"Hon blef alldeles blek och sade ej ett ord, ej ens när de sade, att hon var halsstarrig. Men när vi gått till sängs och jag kysste och klappade henne, började hon gråta så förfärligt, att jag ej visste hvad jag skulle göra, och vet ni, då kastade jag på mig min schal, och gick och ropade Sam, och som han ej ännu gått och lagt sig, kom han och satte sig bredvid henne och sade, att han trodde henne, och att hon är lika bottenärlig som någon af de andra. Sam var så snäll och vänlig, och vi båda smekte henne, tills hon somnade. Sedan gick Sam in i barnkammaren och sade, att det var skamligt af Freeman, men kokerskan säger, att det bara gör henne värre, emedan hon är afundsjuk på, att vi hålla af er."

"Det gläder mig att höra att du är så snäll mot Bessie, mitt barn, men jag vill ej att du skall bry dig om, hvad jungfrurna säga. Det gör dig bara ledsen för ingenting.

"Men jag kunde ej hjelpa det," sade Susanna.

"Nej, du kunde ej låta bli att höra på det der anfallet mot Bessie i barnkammarn, men du behöfver inte tala med köksan eller Mary derom. Det är ej värdt att förarga sig åt, hvad de säga, som ej ha riktigt reda på en sak."

"Kan ni ej bedja dem, att låta bli, att tala derom?" sade helt oskuldsfullt Susanna.

"Nej, jag kan ej blanda mig i saken. Då skulle de göra det ännu mera. Vi måste endast så mycket som möjligt hålla Bessie på afstånd från jungfrurna, och visa, att vi ha förtroende till henne."

Man hade verkligen sett Elisabeth i mycket mera dyster sinnesstämning, när ingenting händt henne, än för närvarande, då hon hade stort skäl att vara bedröfvad, ty tjenarne voro mycket ovänliga mot henne, och hennes två små bröder så elaka som möjligt. David hyste verkligen den öfvertygelsen, att hon tagit pengarna, och tyckte, att hon borde pinas derför, och Johnnie trodde honom på orden och var dessutom mycket fallen för att retas. De nöpo och knuffade henne, suddade ut hennes tal, gömde undan hennes böcker och satte sig på hennes plats, kastade halfätna brödbitar på hennes tallrik, med ett ord, gjorde allt, hvad de visste, att hon tyckte illa om, så ofta miss Fosbrook eller Sam icke var närvarande; men hon beklagade sig aldrig. Hon ville ej, att de skulle kalla henne sqvallerbytta, och dessutom lyckades de verkligen icke i sina bemödanden att förbittra lifvet för henne, så glad var hon öfver den innerliga välvilja, som under hennes lidanden visades henne af Susanna och Sam. Susanna kunde ej hindra de stygga gossarne att förfölja henne, men hon försvarade henne så mycket som möjligt. Sam tuktade dem, som buro händer på Bessie eller ens sade ett ondt ord åt henne i hans närvaro, och han var mycket vänlig mot henne och sysselsatte sig mera med henne, än han någonsin gjort förut. En eftermiddag bad han, att hon skulle få gå med honom till Bonchamp, och han ville ej hafva någon mera med sig, och ehuru det var en mycket varm dag, hade Bessie aldrig gjort en så treflig promenad. Han plockade smultron åt henne, och visade henne en isfågel, och ett mycket stort aqvarium, som stod i en trädgårdsmästares fönster, och i hvilket några guldfiskar och en mycket lustig liten vattenödla simmade. Och på hemvägen talade de mycket om sin fars resa, och huru de skulle kunna hjelpa sig utan honom, och Bessie hörde med glädje, att Sam hoppades, att miss Fosbrook skulle stanna qvar, äfven när mamma kom hem.

"Ty jag tror sannerligen, att hon har inplantat litet förstånd i dig, Bessie," sade Sam.

Hon kände sig så lycklig, att hon, i stället för att, som förr, börja gnälla, när Sam blott kom åt henne med ett lillfinger, nu såg upp till honom med ett småleende, så ofta de möttes, ty hon var säker om hans beskydd och väntade alltid att få höra något roligt af honom, likasom hon ock ansåg det för en heder, att få hjelpa honom med hvad som helst. Dagen derpå, när mr Carey hade sagt åt Sam, att han skulle lära sig att utpeka på kartan alla städer i mindre Asien (der i gamla historien hvarje stad alltid är utsatt så, som om man vore högst oviss om dess läge), så hjelpte Bessie honom så bra, att hon besparade honom både tid och möda, så att han kunde få gå ut i trädgården en half timma förr, än han eljest skulle hafva kunnat. Då sade han henne, att hon var riktigt snäll, och gaf henne ett dugtigt slag i ryggen, som för några veckor sedan skulle ha kommit henne att gråta och tjuta, men nu förstod hon, att detta var Sams sätt att tacka, och hon kände sig mycket hedrad af, att han bad henne hjelpa sig att meta aborrar, fast det rent af qväljde henne, då hon skulle sätta mask på krokarne.

Den djupa sorg, som hotat att drabba henne, det verkliga lidande, hon hade att bära, och det ömmare förhållande, hvari hon kommit till sin bror, hade långt mera bidragit till att göra henne till en lycklig liten flicka, än alla miss Fosbrooks bemödanden, att tillfredsställa hennes önskningar och tycken. Detta hade likväl också gjort henne åtskilligt godt, ty det hade lärt henne, att för tillfredsställandet af sina tycken påhitta sådana njutningsmedel, som de andra ej brydde sig om, men hvad som förnämligast fattats henne, var sjelfva den anda, som gör menniskan glad, och när tacksamhet och kärlek ingåfvo henne denna känsla, var det mycket lättare att se, huru sköna aftonskyarne och den uppstigande månen voro, än den tiden, då hon alltid tänkte på inbillade förnärmelser.

Det talades ej utomhus om förlusten, och Christabel hoppades, att de yngre barnen ej mera skulle misstänka Elisabeth, men hela Davids karakter syntes ha blifvit liksom omhvälfd af denna händelse. Han, som förut varit ett mönster af flit och goda seder, mycket förtjust i miss Fosbrook, och icke endast sjelf snäll, men ofta görande sitt bästa, för att hålla Johnnie och Annie i styr, hade nu blifvit rent af slö och ouppmärksam under lästimmarna. Ingen förebråelse tog på honom, han tycktes finna ett nöje i att göra tvärt emot, hvad hans guvernant sade honom, och derigenom narrade han de andra två, som, ehuru äldre än han, voro svaga karakterer i jemförelse med honom, att blifva ännu mera uppenbart stygga än han sjelf. Ibland trodde Christabel, att vanan att reta Bessie blifvit så inrotad, att den skulle komma att fortfara, äfven sedan orsaken var glömd. Ju mera hon försökte, att göra slut på detta, desto värre blef det, och då hon såg på David och tänkte, att hon förr tyckt så mycket om honom, ihågkom hon det bibelspråk, som säger: "din godhet är som morgonens sky, och såsom daggen skall den försvinna."

Hon hade trott, att han var god lika mycket af religiös känsla som af naturligt allvar och kärlek till tukt och ordning, och så hade det kanske en gång varit. Men den lilla mannen hade fast hela sin själ och alla sina tankar uteslutande vid ett enda syfte, och ehuru det var godt, hade han dock gjort det till en alla andra tankar uppslukande afgud, så att han slutligen blott var snäll för svinets skull, ej derför att det var hans pligt. Gäckad i sina förhoppningar på svinet, hade han ingenting att sätta i stället, och han ansåg sig så illa behandlad, att han ej tyckte sig behöfva vara snäll, hvarför han hämnades, genom att vara mycket obeskedlig.

När sådana starka karakterer, som lilla Davids, en gång föresätta sig något, som är bra, finns det ingen höjd af förträfflighet, som de icke kunna uppnå, men hafva de en gång fått en skef riktning, äro de de allra värsta, både för sig sjelfva och andra.

---