Hemmen i den nya verlden, Andra delen/30

av Fredrika Bremer

TRETTIONDE BREFVET.

Till Kyrkoherden P. J. Böklin.

Cincinnati (Ohio)

D. 27 Nov. 1850.

Mer än ett år har jag tillbringat i den nya verlden, utan att ännu ha uppfyllt mitt löfte att skrifva till dig, min vän och lärare, utan att säga dig hvad jag tänker om den, hvad jag hoppas af den. Och likväl vet jag att du önskar veta det! ….

Min goda vän, jag har ej förr kunnat skrifva till dig. Jag ville icke ge dig omogna försök att tänka och skildra. Och länge har jag ej kunnat gifva annat. Intrycken och de dagliga tilldragelserna af mitt lif, i detta land, voro i förstone öfverväldigande, så för själens, som för kroppens lif; och till en viss grad dignade jag verkligen under dem. Den häftiga strömmen af nya, om än till större delen tjusande intryck, det oupphörliga arbetet med nya föremål, nya menniskor, samt det nya hetsiga klimatets och de främmande födoämnenas inflytande, bragte mig i ett febertillstånd, som angrep mina nerver till den grad, att jag för månader blef oduglig att läsa eller tänka något, som fordrade ringaste ansträngning.

Guds nåd, goda menniskors vård, naturens och konstens helande krafter, läto mig småningom komma [ 424 ]upp ur detta tillstånd. Jag kunde åter lefva och lära. Men under det dagliga arbetet att bemäktiga mig föremålen, som trängde sig på mig under mina vandringar, och försöket att ordna dem, kände jag allt klarare, att, för att tänka med någon redighet öfver den nya verldsbildning, som Nord-Amerikas stater förete, måste jag se mera af dess olika gestalter och utvecklingar; måste jag ha gjort bekantskap med lifvet, så väl i de nord-östra, som i de södra och vestra staterna af Unionen, måste ha sett Amerikas lif, der det satt sig och blifvit någorlunda färdigt med sig sjelft, och der det ännu sträfvar att bryta jorden, bygga nya hem, eröfra nytt lif och nya länder.

»När jag sett den stora vestern, Missisippi-dalen, Cincinnati, »vesterns drottning», vill jag skrifva till Böklin! Der skall jag bättre förstå, bättre tala om den nya verlden, och om den mensklighetens framtid, som den bär i sitt sköte». Så sade jag till mig sjelf.

Nu är jag i Cincinnati. Jag har sett och jag ser framför mig den stora vestern i Nord-Amerikas central-region. Jag har genomfarit Missisippi-dalen — det blifvande hemmet för mer än 175 millioner menniskor — på den stora floden, hvars stränder redan svärma af europeiska folkskaror, ända ifrån Minnesota (ännu indianska stammars vilda hembygd) från S:t Anthonys fall, som stänga flodfarten i norr, till dess medlersta region vid Missouri och Ohio, och står nu i begrepp att följa dess lopp ända till dess utlopp i Mexikanska viken, sockerrörets och sommarens hem.

Och medan jag här, vid den sköna floden Ohio hvilar, som den trötta dufvan på olive-qvist i ett [ 425 ]af dessa sköna, fridsälla hem, som öfverallt på min väg genom Amerika ha öppnat sig för mig, och gifvit mig lugnet af ett modershem, frid, kärlek, glädje, och nya krafter — vill jag tala med dig, du min andes, min tankes bästa vän, funnen sent, men för evigheten. Ack! äfven nu kan jag blott säga dig några ord, gifva dig blott fragmenter af hvad jag lefvat och lärt, af hvad jag lefver och lärer i denna nya verld. Men du skall förstå hvad jag blott ofullkomligt kan antyda, du skall föra vidare genom labyrinthen den tråd, som jag lägger i din hand.

Du vet det: jag kom ej till Amerika, för att söka nya föremål, utan fastmer ett nytt hopp.

Medan halfva Europa, efter en kamp till ljus och frihet, som till en del misstog sig om sitt mål, och ej visste klart hvad den ville, syntes (om än skenbart) sjunka tillbaka under en despotism, som visste bättre hvad den ville och fick för en tid styrkans rätt, sträckte sig min själ i djup tro och kärlek mot det fjerran land, der folket upprest menniskans frihetsfana, förklarat hennes rätt och förmåga att styra sig sjelf, och på denna rätt grundat ett rike af stater, — begynnelsen af jordens största statsbildning.

Hvad jag sökte der var den nya menniskan och dess verld, den nya menskligheten, och en syn af dess framtid på den nya jorden.

Jag vill säga dig hvad jag hittills sett och funnit.

Förliden höst och vinter lefde jag i de nordöstra staterna af Unionen, NewYork, Massachusetts, Conecticut — Moder-staterna, hvarifrån folksvärmar utgått och utgå att befolka den amerikanska kontinenten, och gifva [ 426 ]den sina lagar och seder. Hvad man i dessa Moderstater måste beundra är de stora anstalterna för ungdomens uppfostran, och för de olyckligas hjelp, skolor och asyler. Dessa äro foster af ett stort hjerta och stå på stor fot. Det är en glädje att i de allmänna skolornas (alla friskolor) stora, luftiga salar, höra och se barnen. Man ser att de äro fullt vakna och liffulla, man hör att de förstå hvad de läsa och lära. Den stora reformen i skolväsendet och impulsen till en allmän folkuppfostran i Amerika, framkallad till stor del genom en enskilt mans enthusiasm, ihärdighet och kämpa-kraft — (han heter Horrace Mann) är väl, utan fråga, ett af denna verldsbildnings skönaste och mest betydande fenomener, isynnerhet som det omfattar qvinnokönet, äfvensåväl som mankönet, och ställer qvinnan i bredd med mannen, som det unga slägtets lärarinna^[1].

Jag har följt detta fenomen ifrån öster och till vester, ifrån den ståtliga akademien, der femhundra lärjungar (gossar eller flickor) studera och graduera, för att utgå i allmänna lifvet som lärare och lärarinnor, och till bjelkhyddan i vesterns vildmarker, der för de trasiga ungarne upplåtas skolböcker med utsigt öfver hela verlden, och med amerikanska litteraturens ädlaste perlor; jag har talat med Horrace Mann — mannen af omätligt hopp — och jag har deraf fattat stort hopp för menniskoslägtets intelligenta fullkomning och framtid i [ 427 ]denna verldsdel. Ty hvad som är i de nordöstra staterna, pilgrimernas äldsta hem, det blir förr eller sednare i de södra och de vestra. Ett stort folkmedvetande gör sig allt mera gällande i folkuppfostrans stora fråga och går segrande fram, såsom en andlig naturmakt, en ström af andligt lif, brytande sig väg genom alla hinder.

Vill du höra huru det talar genom dess kraftigaste representant i den nya verlden? Så skrifver Horrace Mann i sin inbjudning att bevista den nationala sammankomsten af uppfostringens vänner i Augusti 1850.

»Det har aldrig funnits en större nödvändighet att meddela makt åt menskliga intelligensen, och att fylla den med kunskap, än i närvarande tid, och uti intet land är denna nödvändighet så befallande, som i vårt. Lifvets vanliga göromål fordra hundrafallt mera kunskaper nu, än de gjorde det för ett århundrade sedan. Nya arter och former af göromål (buissness) komma äfven dagligen fram i allmänt bruk, som måste brukas med förstånd och skicklighet, eller skola de ruinera deras brukare» .….

»De djupaste vetenskaper arbeta sig väg in i lifvets hvardagliga göromål, förande makt och skönhet och mångdubbling af produkter, hvarthelst de gå; och hvem som ej kan bemäktiga sig de välgerningar, som de skänka, skall blifva lemnad till elände och förakt».

»Men icke endast i alla afifärs-lifvets afdelningar är det öfverallt mera lif, energi och omfång; folkets massor ikläda sig eller bli ständigt iklädda med nya, politiska och sociala rättigheter. Den fria mannen, som kan gå hvart han behagar och utvälja hvilken [ 428 ]sysselsättning, han vill, behöfver vida mera omdöme och intelligens än undersåten i en despotisk stat, som är född i någon arbetets nisch, och måste stanna der, hvarest han är född. Medborgaren, som sköter icke blott sina personliga affärer, men äfven sin kommuns, som styrer sjelf i alla sina politiska förhållanden genom representanter, som han sjelf väljer, hvars röst kan bestämma icke blott öfver hvilka, som skola bli styresmännen, men hvilka mått och steg af inländsk eller utländsk politik skola antagas, på hvars vilja fred eller krig, national heder eller vanheder kan bero — en sådan medborgare borde i förmåga, i kunskaper och i vishet, vara såsom en Gud, i jemförelse med en rysk lif-egen, eller en hinduisk Paria. I denna tid säger jag, är det oändligt mycket mera för menniskans själ att göra och förstå, än det någonsin var förut, och derföre måste själen bli stärkt och upplyst i förhållande dertill».

»Det fanns aldrig någon tid, då menniskans moraliska natur behöfde odling och rening, mer än den behöfver det i närvarande stund. Hvad vi kalla civilisation och fortgång, ha förökat frestelserna tusenfaldigt — i detta land tiotusenfaldigt. Täflingsbanan för rikedom, lyx, äregirighet, högmod, är öppen för alla. Med våra mångdubblade privilegier hafva kommit, icke blott mångdubblade skyldigheter, hvilka vi kunna förneka, utan mångdubblade faror, i hvilka vi kunna falla. Der hvarest förtryck och despotism regera, äro alla menniskans ädlare förmågor fördvergade, släckta, beröfvade deras välde. Men förtryck och despotism stäcker äfven makten af menniskornas onda passioner (?) lika väl, [ 429 ]som den af deras ädla impulser. I detta land har allt, som är lågt och förderfvadt i menniskans hjerta, så full frihet, så stort område, så het drifkraft till handling, som aldrig varit kända tillförne. Elakhet liksom dygd; djefvulskap liksom menniskokärlek medföra deras ångmaschiner, deras makt-pressar, deras elektriska telegrafer. De yttre tillbakahållande krafter af blind vördnad för auktoritet, blind fruktan för religions-lärare och för grymma straff-lagar, hvilka fordom återhöllo menniskornas vilda passioner och förlamade all energi, äro nu aflyftade. Om inre och moraliska återhåll icke blifva satta i stället för de yttre och arbiträra, som äro borttagne, skall folket, i stället för att bli herrar och besegrare öfver sina passioner, bli deras slafvar och deras offer. Äfven den klaraste uppenbarelse från himmelen och de helgande inflytelserna ifrån Gud, med mindre de gifvas så dagligen och stundligen, att de tillintetgöra all den fria viljans rörelse-kraft, kunna icke utesluta en dygdig öfning, såsom oafvislig fordran och förberedelse till ett lyckligt och hedersamt lif. Den menniska eger en inskränkt åsigt af inflytandet och verksamheten af all kristlig sedolära, som icke söker att leda den in i alla ungdomens vanor och känslor; och som ej, i samma mån, som den unga själen öppnar sig till iakttagande af skönhetens och sanningens under, icke har tillreds ett outtömligt förråd af sedliga under, skönheter och sanningar att ingjuta deri«.

Så presidenten för den nationella konventionen af uppfostringens vänner, uppfostrings-mannen i Nord-Ame[ 430 ]rika par excellence. Han är en Massachusetts man, och för närvarande pilgrim-statens representant vid kongressen i Washington.

Du ser hans ståndpunkt. Intelligensens och det moraliska medvetandets upplysning, gifven i skolans uppfostran åt alla medborgare — är grundvalen, på hvilken den nya verlden har att bygga sitt rike, och frambringa den nya menniskan. Så långt har folkmedvetandet kommit i den nya verlden, icke längre, åtminstone icke med fullt medvetande.

Detta medvetande har uppgått klarast och starkast i Ny-Englands stater, pilgrimernas äldsta hem.

Rastlöst modigt arbete i utvecklingen af statslifvet, och upplyftande af de fattigare samhällsklasserna, sträfvandet att frambringa ett fullt harmoniskt, menskligt samhälle, karakteriserar dessa statens lif. Begreppet af kristlig stat, kristligt samhälle ligger tydligt till grund derför. Kristi lära, allas ära, allas rätt och allas väl, alla för alla, äro de fältrop, man här hör. Skaldernas harpor uppkalla menniskans och samhällets sedliga idealer.

Från dessa stater reste jag i Mars månad, medan snö och frost än betäckte deras marker, till Nord- Amerikas södra stater, och tillbragte omkring tre månader i Palmetto-staterna, södra Carolina och Georgia. Der var solen varm. Och fast jag fann slafveriet der, och såg dess mörka skugga öfver den solvarma jorden, säg dess boja återhålla dessa staters moraliska och politiska utveckling, njöt jag mitt lif, såsom jag icke hade gjort det i de intellektuella, uppåt-sträfvande, rastlöst arbetande, norra staterna. Jag hvilade mer, och — jag mådde bättre. Luftens och klimatets mjuka [ 431 ]skönhet vid denna årstid, yppigheten af vegetationen; de sköna, nya blommorna, dofterna, frukterna, prakten af urskogarne längs med de röda floderna, eldflugornas glans i de mörka, varma nätterna, vandringen under lif-ekarnes, med långa, svajande mossor behängda, göthiska arkader — skådespel nya och tjusande för ett europeiskt öga; — ett visst romantiskt pittoreskt lif genom beröringen af den hvita och den svarta folkracen på den sköna, välluktsfulla jorden; negrernas egendomliga lif och lynne, deras sånger och religiösa fester, .…. vill du förlåta om detta allt tjusade mig och lät mig glömma, eller mindre se slafveriets mörker, än de ljusbilder, som söderns skönhet i naturföremål och hos enskilta menniskor uppkallade? Inga skalder sjöngo här samhällets sedliga idealer, men »den hundratungade» fogeln (Turdus Polyglottus), Norra Armerikas näktergal, sjöng i de doftrika skogarne, och jorden med dess menniskor och blommor tycktes bada i ljus. Dock; — att jag ej var blind för nattsidan och lögnen i söderns lif, derom vittna mina bref hem.

Det skönaste sedliga fenomen, jag i dessa stater iakttog, var kristendomens inbrytande ljus hos Afrikas barn, och de bemödanden, som sanna Kristna, isynnerhet i Georgien, göra för slafvarnes religions-undervisning, frigifvande och kolonisation i Liberia på afrikanska kusten. Hvart år går från Savannah ett fartyg till Liberia, lastadt med frigjorda slafvar, samt medel till deras bosättning i det äldsta moderlandet.

Men detta fenomen är ej mer än en liten ljuspunkt i den dunkla taflan af slafveriet i dessa stater. Det är ett verk af enskilta personer. Staternas lagar sakna [ 432 ]ljus och rättsinne med afseende på slafvarne, och äro ovärdiga ett fritt land och folk.

I Maj månad flydde jag från den glödande södern, och reste norrut, först till Pennsylvanien, sedan till Delaware. Under starkaste sommarhettan befann jag mig i de heta städerna Philadelphia och Washington. I Philadelphia intresserade mig qväkarne, och det »inre ljusets» lif i goda och välgörande stiftelser. Jag läste »Declaration of Independence», amerikanska folkets stora fribref, i salen der det undertecknades, och reste så till Washington, för att öfvervara kongressens kamp i den stora stridsfrågan emellan de fria staterna och slaf-staterna, emellan norr och söder, om Californias och Nya Mexicos inträdande, såsom fria stater i Unionen. Der gick hett till, och Unionen hotades alla dagar. Du känner redan, genom tidningarne, kompromissen, som afgjorde frågan och bilade striden för — en tid. Ty striden och farorna stå qvar, hemligen eller uppenbart, så länge slafveri och slafvar finnas inom amerikanska Unionen; och ju mera det menskliga och det högre politiska medvetandet växer i landet, desto skarpare kommer striden att koncentrera sig kring denna punkt, desto hetare blir kampen.

Jag såg stora statsmän och hörde stora tal i Washington, och tror att intet land på jorden i denna tid uppvisar en rådsförsamling med större talanger och mera utmärkta män, än Förenta Staternas senat. Politisk obillighet, politisk bitterhet fann jag här såsom öfverallt på politikens bataljfält.

Hvad som mest frapperade mig i Förenta Staternas kongress var — representations-sättet. Du känner [ 433 ]det af böcker och tidningsblad: hvar stat, liten eller stor i Unionen, sänder två senatorer till kongressen. De utgöra senaten eller öfverhuset. Representanterna, som utgöra andra kammaren, eller underhuset, bestämmas till sitt antal efter folkmängden i hvar särskilt stat. Ju större folkmängd i staten, desto flera representanter på kongressen. Hvar särskilt stat i Unionen styrer sig på samma vis genom två kamrar, senat och representant-hus, hvars medlemmar väljas inom staten af statens medborgare, och hvar stat har sitt kapitolium.

Genom denna representation kommer fram mycket af pittoreskt, af lefvande egendomligt lif. Granit-staten och Palmetto-staten, »Old Virginy» och unga Wisconsin, Minnesota och Louissiana, så skilda och så egendomliga genom läge, natur, klimat, produkter, befolkning, framträda på kongressen som personligheter, och deltaga uti de allmänna, hela menniskoslägtet intresserande frågornas behandling, genom hvad de ha egendomligt för sig och gemensamt med alla.

Jag kunde ej hjelpa att härunder tänka på Sveriges representation och dess mycket omtalade ombildning. Det föreföll mig att ingen kunde vara mera passande och mera egnad att väcka nationelt lif och medvetande än en, danad i likhet med Förenta Staternas representation. Jag säg Norrland och Skåne, Dalarna och Blekinge, Östergöthland och Westergöthland, och alla våra provinser, egendomliga genom folklif, natur och produkter, framträda på Svea lands riksdag och frambära genom sina senatorer upplysningar öfver landets tillstånd, behof, och hittills fördolda eller obegag[ 434 ]nade välstånds-källor; jag såg Sveriges nord-, söder- och central-region, dess öster- och vester-länder upplysas af ljusblickar, som förr ej inträngt der, och folkmedvetandet och folklifvet stegras genom representanter, värdiga genom kunskaper och personlighet att föreställa den enskilta provinsen i dess egendomlighet, och i dess lif såsom del af ett stort helt, af ett land, ett folk med ett arf, så stort som Sveriges forntid, en framtid, som i mensklig höghet kunde täfla med de största folks på jorden!

Sveriges äldsta författning, den då lagmännen i hvarje landskap uppträdde på allshärjar-ting och der, såsom de visaste och bästa af folket, framburo sina menigheters talan inför Svea lands konung, denna vårt lands äldsta representation var till sin idé, ej olik den nuvarande Nord-Amerikanska.

En sådan representation af land och folk förefaller mig i hög grad naturenlig och nationell. Och hvilket fält öppnar den ej för talanger och tal! …

President Taylor dog under mitt vistande i Washington, och jag var närvarande vid hans lagliga efterföljares, vice president Filimores, insättande i hans ställe i Förenta Staternas högsta embete. Ingenting kan vara enklare, mera utan ståt och prål, mera olika våra kungliga kröningar. Men — jag har ingenting emot dessa. De gifva vackra och pittoreska skådespel. Och utan litet spektakel kunna vi menniskor dock ej väl lefva, icke en gång här i landet; det ser man på den begärlighet hvarmed de strömma till, hvarhelst något nytt är att se. Hvilka sköna skådespel ha vi ej sett i Sverige vid konung Carl Johans och konung Oscars krö[ 435 ]ning! Jag minnes isynnerhet vid den sednare, de unga prinsarne, Oscars tre söner, i deras furstliga drägter, då de kommo att aflägga ed inför sin kungliga fader, — skönare gestalter kunde man ej se, och knappast en vackrare syn.

Efter att ha badat i det brusande hafvet vid östra kusten, begaf jag mig vesterut. Jag hade sett norr och söder i Unionen. Nu skulle jag se den stora vestern. Jag längtade storligen derefter. Mycket och ofta hade jag i de östra staterna, både i norr och söder, hört talas om den stora vesterns underbara tillväxt och framsteg (growth, progress). Hvaruti bestodo dessa? Mig lyste att se.

På min väg vesterut sällskapade jag med naturjättarne Trenton och Niagara, for så öfver de stora insjöarne Ontario, Erie, Michigan, att besöka svenska och norrska settlements vid Missisippi, såg svensk gästfrihet och svenska rosor blomstra friskt på den nya jordmånen, och såg ett nytt Skandinavien uppkomma i vesterns vildmarker. Sedan begaf jag mig uppföre Missisippi till landet som innesluter den stora flodens källor, såg herrligt högland, ruinlika klippor, uppstigande ur ek-krönta höjder, ruiner från urtiden, då naturens förstfödda titaner vandrade på jorden allena, och menniskan ej fanns ännu. Och ännu är hon en sällsynt gäst i dessa ofantliga vildmarker; och der är stilla och öde ännu. Väl reser sig här och der en liten bjelkhydda vid foten af höjderna, vid stranden af Missisippi, och der bredvid ser man en liten åker Indianskt korn uppväxa. Det är odlingens första spår i dessa trakter. Men de äro såsom spåret af den ena foten på Robin[ 436 ]sons obebodda ö. Der bredvid äro urskogarne och vildmarken der vilddjuren och Indianerna bo, i evig fejd med hvarandra.

Der bredvid äro de ofantliga Prairierne Missisippi-dalens blomrika öknar, der gräset svajar i höga vågor långt, långt ut mot horisonten, orördt af menniskohänder, ty här finnas ej menniskohänder att afrmja det, nej, icke en tusendedel. Och hvad som på mig gjort ett större intryck än Niagara, än något som jag sett i denna verldsdel, eller i Europa, äro de omätliga Prairie-utsigterna, som tillhöra Missisippi-dalen och tilltaga i vidd, ju mer man nalkas den stora floden. Att se dessa oceaner med vågor af solblommor och högt svajande gräs, under Amerikas klara, sollysta himmel, eller med flygande skyar genom den ljusa rymden, är en herrlig syn. Själen vidgar sig och liksom öppnar sig för den milda, fria vind, som susar fram öfver fältet och låter de elektro-magnetiska trådarne, spända deröfver, klinga melodiskt vid dess förbifart. Det var en fest hvar dag af min färd vesterut, då jag flög på ångans vingar öfver fälten fram emot den gyllene solen och tyckte mig flyga in i dess ljusverld! ….

Missisippi-dalen, allt ifrån Minnesota i norr och Louissiana i söder, emellan alleghany-bergskedjan i öster och klippbergen i vester, är allt igenom en ofantlig »rolling Prairie», d. v. s. ett böljande ängsland med kullriga åsar och höjder af fruktbaraste jordmån, rikt vattnadt af strömmar och sjöar. Högländta i norr och bärande nordiska granar och björkar, sjunka dess marker, ju mer de komma mot söder, till dess de i Louissiana [ 437 ]blifva sumpiga moras der alligatorn vadar i dy, men der äfven sockerröret och Palmetton uppstiga i den varma luften och orangelundarne dofta. Den omfattar en mängd olika arter af jordmån, klimat, produkter; … Men jag vill låta en invånare af den stora dalen, väl bekant med den, tala om —

»Den stora central-dalen af Nord-Amerikas fastland. En dal sträckande sig genom 21 grader latitud, och 15 grader longitud, en dal, just begynnande att le under dess utträdande ur natur-tillståndet, och redan inbjudande i sitt stora sköte de folkmassor, som utgjuta sig från verldens öfverfulla samhällen, och erbjudande att återgälda förkofringens hand med förråder för ännu oräknade millioner af menniskoslägtet. Naturen har i märkvärdig grad begåfvat jorden med växt- och mineral-rikedom; gifvit den en yta, passande för hvarje smak och hvarje behof, och genomskurit den med strömmar, som kunna begagnas till mångfaldiga arter af industri, och till en storartad handelsrörelse, omfattande alla produkter af den tempererade zonen inom dess nordliga, och sydliga gränser».

»Denna stora mark, denna bördiga och fruktbara dal emellan Missisippi källor i norr och mexikanska viken i söder, klippbergen i vester och alleghany-bergen i öster, ehuru för kort tid sedan en vildmark, omfattar redan elfva hela stater, delar af tvenne andra, samt två territorier, är full af arbetsverksamhet och kallad att underhålla hälften af Förenta Staternas folkmängd. Omfattande inom sina gränser 1,200,000 qvadratmil, eller 768,000,000 tunnland (Acres), kan dess vigt och välde lika litet beräknas, som amerikanska Unionens egna. [ 438 ]Dess inflytande måste bli lika vidsträckt, som den beboeliga jordglobens, hvars trädgård och sädesbod den skall blifva, den måste sträcka sitt välde bort om de Förenta Staterna, och blifva sätet för dess herradöme, källan för dess lifskraft, diademet af dess stolthet, basen för dess storhets pyramid. Verldens skapare har ingenstädes på jorden utbredt mera rikligen medlen till mensklig välmakt, eller mera tydligt beskärt sköna och passande vilkor för mensklighetens behof. Hemsök den ej med förbannelsen af dålig styrelse; hindra ej förkofrans hand inom den; håll ej tillbaka folkvandringens flod, strömmande in i dess sköte; låt dess breda tunnland emottaga den öfverbefolkning, som trycker Europas mark, och den Allgode gifvaren af hvarje god gåfva skall från sin himmel småle öfver en lycklig familj af mer än 275 millioner menskliga väsen».

Skulle du frestas att småle öfver detta prof af den stora vesterns stora utsigter öfver den väldiga Missisippidalen och dess storartade framtid, så skall du dock ej misskänna deri ett stort sinne, ett stort hjerta, och i öfrigt att dessa här icke ha just att göra med — småsaker.

Senatorn i Missouri, M:r Allén, ur hvars skrift om Missisippi-dalens handel och sjöfart år 1850, jag afskrifvit detta, fortfar sedan att gifva statistiska uppgifter öfver de olika Missisippi-staternas och städernas handel och tillväxt, en helt och hållet praktisk och statistisk framställning, men som lemnar ett visst stort poetiskt intryck, så väl genom rikedomen af de pro- dukter, som omnämnas, som ock genom den sagolika tillväxten af odling, befolkning, städer, sjöfart, rikedom inom denna region, Missouri-senatorn vid kongressen, [ 439 ]Colonel Benton, liksom M:r Allén, företrädesvis en praktisk man, blir poet då han blickar derpå och utbrister:

»Flodseglatsen i den stora vestern är den mest underfulla i verlden, och besitter, sedan ångkraftens införande till fartygens drifvande, alla egenskaper som tillhöra ocean-seglatsen. Hastighet, afstånd, godt köp, storhet af laster, allt är der. Ångbåten är flodens skepp och finner på Missisippi och på dess skattbärare, den fullständigaste theater för dess bruk och makt. Underfulla ström! Förenad med mäktiga sjöar vid ursprung och mynning, — sträckande sina armar emot Atlantiska och Stilla hafvet — liggande i en dalsträckning, som är en fördjupning ifrån Mexikanska viken och till Hudsons vik — sugande sina första vatten, icke från skrofliga berg, men ifrån en platå af sjöar i centern af fastlandet, och i samband med S:t Lawrences källor och de strömmar, som taga sitt lopp norrut till Hudsons vik, vattnande den största vidd af den rikaste mark — församlande produkterna af hvarje klimat, äfven det fryskalla, för att bära till det stora torget i soliga söder, och der möta produkterna från hela verlden: så är Missisippi! Och hvem kan beräkna summan af dess fördelar och storheten af dess framtida handels-förbindelser?»

Men nog af denna Missisippi-vältalighet.

Låt mig nu tala med dig om den stora vesterns tillväxt och framsteg, sådana jag fann dem. Denna växt är ännu förnämligast en materiell. Men den andliga går med denna i spåren. Hvarhelst Amerikanaren slår upp sina bopålar bygger han, näst sitt eget hus och han[ 440 ]delsboden, skola och kyrka; hotellet och asylen komma derefter. Vestern upprepar österns institutioner, bildningar och städer. Men hastig och säker är dess gång. Du ser först i vildmarken några bjelkhus, så nätta brädhus och små stenhus, derefter smakfulla villor och cottages, och inom få år står, liksom genom trollmakt, staden der med kapitolium eller med stadshus, vackra kyrkor, präktiga hoteller, akademier och instituter af alla slag, och man håller föreläsningar, trycker stora tidningar, väljer styresmän, håller församlingar och fattar beslut öfver folkuppfostran, eller om komunikationer med hela verlden; så göras jernvägar, gräfvas kanaler, byggas skepp; strömmar befaras, skogarne undersökas, bergen brytas; och midt under allt detta bygga männerna smakfulla hem åt sina hustrur, plantera träd deromkring, och qvinnan ordnar såsom herrskarinna i hemmets helgade verld. Så intages landet, så ordnas samhället och så är staten färdig — att framstå såsom sjelfständig statsmakt i den stora familje-gruppen af stater. Och ehuru två tredjedeler af Missisippi- dalens folkmängd består af skandinaver och tyskar, irländare och fransmän, så är dock den laggifvande och bildande anden, den anglo-normanska.

I vissa afseenden blir vesterns karakter skiljaktig från de östra staternas. Den har mera bredd och kosmopolitism. Dess folk är ett folk af många folk, och man påstår att denna karakter röjer sig i liberalare statsförfattningar, samt i fördomsfriare åsigter och bruk i umgängeslifvet. Sekterna bli mindre uteslutande. Presterna profetera en tusenårig kyrkas ankomst, i hvilken alla sekter skola församlas, samt häntyda på den [ 441 ]verldsliga kulturens, på vetenskapens och skönlitteraturens nödvändighet för det religiösa lifvets fulla utveckling.

Den vestra staden är framför allt den kosmopolitiska staden. Tyskarne ha sina qvarter der, stundom halfva staden, sina tidningar och klubbar, irländarne sina, fransoserna sina; Missisippi är den stora kosmopoliten, som förenar alla folk, förbinder deras verksamhet och deras bostäder, samt låter alla zoners lif, invånare och produkter cirkulera från den ena ändan till den andra af den stora central-dalen.

Men här stannar min beundran och mitt tal om storhet och växt. Ty vesterns stad ger mig intet större och bättre än österns stad. S:t Louis sätter NevvYork om igen på vestra sidan af Missisippi, och San Francisco, vid Stilla hafvet, är blott tredje och icke förbättrade upplagan af den första staden.

Den vestra staten, skönt uppblickande i Wisconsin, sjunker i Missouri och Arkansas. Vestern är icke bättre än östern, på Nord-Amerikas kontinent. Skall den någonsin blifva det?

Den skall gifva något annat i utveckling, i karakter; skall det blifva något högre och mer? något närmare fullkomligheten? — det tusenåriga rike, der lejonet skall hvila bredvid lammet, hvar man sitta lycklig i skuggan af sitt eget vin- och fikonträd; der alla folk skola mötas i frid och »himlen småle öfver en lycklig familj af 275 millioner menniskor», skall det komma här?! .….

Ack! det har kostat på mig att öfvergifva den sköna dröm, som lyste mig då jag reste västerut och [ 442 ]såg den gyllne solen gå framför mig ned i det förlofvade vesterlandet, och tyckte mig fara rakt in i dess rike. Jag tror ej på den drömmen mer. Det är förbi. Amerikas vesterland skall icke gifva något väsendtligen bättre än dess österland. Intetdera skall gifva jorden det nya paradiset. Det vinnes troligen aldrig i denna verld, på denna jord. Allt hvad vi kunna hoppas på är ett närmande dertill. Och detta närmande beror ….

Upplysning kommer icke att felas Nord-Amerikas folk, det är klart. Icke blott den allmänna spridningen af folk-uppfostran, den stora spridningen till alla klasser folk af läsning för godt pris, af tidningar, i hvilka alla ämnen diskuteras, och som bringa alla lifvets frågor och svar, alla menniskoslägtets tankar till hvar menniska; lifvet sjelft i detta land, som af statsinstitutionerna göres till en stor medborgerlig uppfostrings-anstalt, allt detta befordrar ljuset och vetandet, och i striden emellan ljus och mörker, emellan Gud och mammon, som här pågår, likasom i den stora verldskampen, kommer kampen här att bli en djupare, innerligare än någonsin förr på jorden, kommer allt mer att sammandraga sig på viljans och samvetets innersta mark, ty ingen skall här framdeles kunna ursäkta sig och säga: Jag visste icke! ….

Allt klarare blir det mig, att hvad vi hafva att vänta af denna verldsbildning är icke ett Utopien, utan — en domedag; d. ä. en bestämdare skillnad emellan ljusets och mörkrets barn, emellan godt och ondt, ett hastigare närmande till den sista krisen.

Den nya menniskan i den nya verlden står på nytt vid skiljovägen emellan verldsmakterna, men på en [ 443 ]högre plattform, med större kunskaper, klarare medvetande, kallad på nytt att välja emellan dem.

Lifvets hjul rulla med hastigare fart, alla andens och materiens krafter tagas i en mäktig viljas tjenst. Vägarne till helvetet, liksom till himmelen ha jernvägshast och ångkraft. Jordelifvets affärer skynda till afgörande, och jag tycker mig höra de profetiska orden på sista sidan af lifvets bok:

»Tiden är när:»

»Den som onder är vare ännu onder; den som oren är vare ännu oren. Men den, som from är, varde ännu frommare, och den, som helig är, varde ännu heligare».

»Och si, jag kommer snart, och min lön med mig, till att vedergälla hvarjom och enom såsom hans gerning är».

Hvad skall gifva öfvervigten åt det godas vigtskål, och fördubbla de frommas, de heligas mängd?

I den nyårs-hälsning, som himmelens härskaror hemburo jordens, pä den stora dag, från hvilken jorden räknar nya århundraden, sjöngo de:

»Menniskorna en god vilja!»

Hvad skall ge makt åt den goda viljan hos menniskan?

Amerikas statsmän ha svarat:

»Statens konstitution; de fria politiska institutionerna».

Men Förenta Staternas konstitution har upptagit slafveriet såsom en »domestik-institution», och försvarar den på grund af konstitutionens och de fria staternas rätt.

[ 444 ]Amerikas lärda och lärare ha svarat:

»Skolan, och folkets uppfostran genom den».

Men folkuppfostran i skolan talar blott till förståndet, kan ej tala till annat.

Både konstitution och skola äro lika fullkomliga i — sin otillräcklighet.

Den goda viljan kunna de ej gifva nytt lif. Guds rikes tillkommelse i det innersta af menniskans lif kunna de ej tillvägabringa.

Makten härtill ligger i en inrättning, tidigare på jorden och i menniskans lif, än konstitutionen och skolan.

Ser du der vid flodens strand, på gröna kullar (eller på det fria fältet) en blygsam boning. Den är ej stor eller praktfull. Men dess arkitektur är prydlig, talar om smak och beqvämlighet; en veranda eller piazza med vackra gallerverk, der vinrankan och den doftande klematis, rosor och kaprifolium klänga sig uppföre, omger huset, och utomkring stå sköna träd af snart sagdt alla zoner; du ser lönn, alm och lind, ek och kastanie, valnöt och robinia, ailantus och sykamore, ceder och magnolia, cypress och myrten, och i de mera nordliga staterna, äfven tallar och granar, samt en mängd sköna, doftande blomväxter; — de oragifva huset nog för att ge skuggrika hviloplatser; icke nog att stänga utsigten, som alltid hålles öppen och låter boningens invånare skåda ut i en vid och skön natur.

Du ser Hemmet i Norra Amerika, hemmet så, som det i sina hufvuddrag står i alla dess stater, så väl på Massachusetts och Minnesota höjder, som i södra Carolinas doftfulla skogsmarker, på den vida vesterns [ 445 ]prairie-land. Och det hemmet förtjenar ofta namnet, som hemmet bar i vår gamla nord, namnet af ett heligt rum. Elden på den husliga härden brinner uti intet land klarare, eller vårdas af renare händer, än uti Förenta Staternas hem. Det är mig en glädje att kunna säga det med kännedom och öfvertygelse. Ej heller har jag i något land sett hemmet så allmänligen i sitt yttre vackert, och vårdadt såsom menniskans ögonsten. Ingenstädes heller synes mig menniskan ha bättre förstått att följa Skaparens vink deruti, att då han skapade Adam, satte han honom icke uti en stad, utan i en trädgård. Äfven den amerikanska staden synes illa till mods, då den börjar klunga sig i några tätt sammanbyggda hus; och man kunde säga att husen der liksom skynda sig att komma ifrån hvarandra, och fast de stå i rader bildande gator och torg, sätta de snart rum sig emellan, och omgifva sig med en grön plats med träd och blommor. Och ju större denna gröna, skuggrika, blomprydda plats är, desto gladare synes det amerikanska hemmet. Det ligger gerna ensamt för sig, men i talrikt sällskap, och unnar andra lika godt som sig. Ordning, comfort, prydlighet och en verklig lyx af träd och blommor, utmärker hemmet i den nya verlden. Och detta hem är barnets, den nya menniskans första verld.

Det är till hemmet, det är till hemmets hjerta och vårdarinnan af den heliga elden på dess härd, som jag ser för den nya menniskans framträda på den nya verldens skådeplats, för segerns vinnande uti striden emellan de två verldsmakterna. Att få många och goda stridsmän för den goda saken, det är frågan. Att [ 446 ]vinna hjertat och göra viljan god och stark, det är hufvudsaken.

Jag har satt mitt hopp på de svaga, och på den, som i dem är mäktig. Det är mig visst att på dem beror det. Och om de svika, eller ej komma upp till sin kallelses storhet, så är allt förloradt. Ty aldrig var deras högsta inflytande så påkalladt, som här i de fria viljornas land. Se hvad Horrace Mann säger om alla drifters makt till obegränsad utveckling inom Förenta Staterna.

Kan hemmet, kan den amerikanska modren nu gifva det lif, den kraft som fordras?

Jag måste besvara frågan med nej, de kunna det ej, i deras närvarande kulturgrad. Och ehvad pris man kan med rätta gifva åt många enskilta undantag, så är det dock visst, att hemmet i den nya, liksom i den gamla verlden, i allmänhet icke är vuxet sin uppgift, och att qvinnan ännu står, såsom förr, nästan isolerad inom hemmet och sällskapslifvet, icke hemma i det medborgerliga lifvet, utan högre medvetande om hemmets förhållande till detta, om moralens och religionens (eller den högre politikens) förhållande till samhällets frågor och politiska lif, utan medvetande om sin egen kallelse, sitt ansvar såsom kristlig medborgarinna. Huru skulle hon då kunna dana medborgaren, huru skulle hon i barnets hjerta kunna tända en helig eld för fosterlandets väl, huru lysa det att använda i sociala förhållanden, i politiska frågor samma samvetets renhet, samma heliga allvar, som inom hemmets verld?

[ 447 ]Qväkare-samhällets qvinnor äro de enda, som mera allmänt ha vaknat till ett medborgerligt medvetande. Men de utgöra blott en liten hop.

Huru den större mängden kunde stiga och derigenom upplyfta hela det kommande slägtet, huru hemmet kunde blifva samhällets största och bästa skola, — lifvets högskola, det har jag mina tankar om, men vill tala mera derom en annan gång.

Det är mig en glädje att höra och se att en aning derom börjar göra sig väg i det allmänna omdömet i detta land, hos både männer och qvinnor; det är min förhoppning att denna högre utveckling skall försiggå på Amerikas jord. Och jag vill nu sluta detta ämne med de ord, som jag nyligen läst af en amerikansk skriftställare:

»Mödrarnes mörker kastar sin skugga öfver deras barn; och moln och mörker skola hvila öfver deras efterkommande till dess dagen gryr ifrån höjden!»

Och nu, låt mig tala litet om Amerikas folk. Den resande, som i Förenta Staterna funnit en stor enformighet och likadanhet hos folket der, har endast sett till det yttre. Der är verkligen en stor, en alltför stor enformighet i klädedrägt, talesätt, väsen (ty litet kostym, fint uttryckande individualiteten, hör till en fullt utpräglad karakter). Man får från ena ändan af Unionen till den andra, höra samma frågor om Jenny Lind, samma talesätt i begynnelsen af konversationen, samma »sista tanke af Weber», på pianot. Men efter detta märker en uppmärksam betraktare snart att karakteren och individualiteten tar ut sin fulla rätt, och jag har ingenstädes, så som här, känt afståndet emellan [ 448 ]menniska och menniska, och sett en så stor olikhet emellan man och man, utan allt åtgörande af konst, stånd, uniform, eller yttre omständigheter. Här är transcendentalisten, som trampar jorden, såsom vore han en Gud, kallar på menniskorna att blifva gudar, och genom skönheten af sitt väsen och sin natur kommer oss att tro högre om menniskonaturen, — och här jordätaren, som lefver i skogen, utan skola och kyrka, stundom utan hus, och af en sjuklig passion drages att äta jord, tills han, dämoniskt dragen af dess tyngdkraft, finner i den sin graf; här är spiritualisten, som lefver af bröd, vatten och frukt, hvilka ljuset fostrat, för att hålla sig ren från besmittelse af allt groft, och som vill icke finna kristendomen ren nog för sin förtunnade moraliska ether; här den ädla socialisten, som lefver blott för att gifva, välgöra, välsigna, och der bredvid mammons-dyrkaren, som trampar allt under fötterna, och erkänner intet heligt, intet som han ej vill och söker offra åt sin afgud — sjelfvet. Alla kontraster af naturer, karaktärer, lynnen och sträfvanden, som kunna tänkas inom menniskonaturen, finnas här och skola här uttala sig med allt bestämdare, andligt lif.

Emellertid är det omisskänneligt, att hvad som egendomligt karakteriserar Förenta Staternas folk och statslif är dessas medvetande om ett högre menskligt och medborgerligt lif, samt arbetet att uppnå det. Öfverallt, hvart jag kommit, har jag funnit den allmänna opinionen vaken härför, om än den delvis slumrade för tillämpningen i enskilta fall, eller institutioner. Och öfverallt fann jag att de personer, som inom samhället och sällskapslifvet utmärktes af benämningen: »våra [ 449 ]bästa män», eller »våra bästa fruntimmer» voro utmärkta genom intelligens och verksam menniskokärlek. Det har frapperat mig huru man öfverallt inom samhällen vidt åtskiljda, var sig lik i omdöme och benämning af de individer, som i hvar krets så utmärkte sig.

Nord-Amerika skall kanske ej uppvisa menniskogestalter så pittoreska genom karakter, omgifningar och omständigheter, som Europa. Men det skall troligen bli rikare på harmoniska gestalter, på dem som i en skön och mild mensklighet förena menniskan och medborgaren.

Jag tror icke att i något land göres så mycket af enskilta personer för det allmänna som här, isynnerhet inom de slaffria staterna. Sinnet för det allmänna bästa, för folkets och landets förkofran, för mensklighetens upplyftande torde väl ingenstädes vara så lefvande och verksamt, som der. Förenta Staternas folk har ett varmt hjerta. Och hvad som ger detta folk dess eviga rätt till framgång, är dess Kristi efterföljelse. Jag säger Förenta Staternas folk, och jag blir dervid. Tag slafveriet bort från dess södra stater (och bort kommer det en gång, ty redan undantränges det af kristendomen och af emigrationen från norr), och du skall finna samma hjerta, samma anda der.

Nord-Amerikas folks rättighet att betraktas såsom ett folk, och ett särskilt folk bland folken på jorden, ligger redan i karakteren af dess första emigrant-kolonier, de som äro de egentliga skaparne af den nya verldens samhälle, och som ingjöto deri sin anda. De voro dels troshjeltar, såsom puritanerna, hugenotterna och hernhutarne, dels varmhjertade själar, såsom Fox, Penn, [ 450 ]Ogelthorpe, som i den gamla verlden funno stugan för trång och öfvergingo till den nya, för att der grunda sina brödra-samhällen, och skapa en skönare mensklighet. Amerikas första folk utgick från Europas starkaste och bästa folk.

Jag ville nu kunna berätta dig om de Amerikas bästa män och qvinnor, som jag lärt känna under min pilgrimsfärd i landet, om dessa män, så enkla, så milda, men i all deras anspråkslöshet ändå så starka, så manliga i sin verksamhet som medborgare, makar, fäder, vänner; om dessa qvinnor så goda, så moderliga, så milda i sätt, så fasta i grundsatser, hvilande i sanningen som blomman i solljuset, om hemmen, de lyckliga, de sköna, der jag varit en lycklig gäst under dagar, veckor, månader! Ty mitt lif i Amerika har varit, och är, en färd af förtroliga besök inom hemmen, som i alla Amerikas stater ha öppnat sig för mig och der jag lefvat, icke såsom en främling, utan såsom en syster med sina systrar och bröder, talande öppet med dem om alla ting, så som man kunde tala i himmelen. Hvad jag der funnit af sant kristligt lif, af sanningskärlek, godhet, värma och öppet sinne för det menskligt stora och goda, är mer än jag kan uttala. Och bekantskapen med några sköna, egendomliga karakterer kommer för alltid att rikta min själ. Ingenstädes heller har jag funiiit en rikare gästfrihet, en mera öfverflödande hjertlighet.

Och skulle jag söka ett uttryck för att dermed beteckna den egendomliga karakteren af den nya verlderns menniska, så skulle jag ej finna ett sannare än: skön mensklighet.

[ 451 ]När jag tänker mig ett millenium i Missisippi-dalen, en hvilopunkt i jordens historia, der satan är bunden, och kärlek, skönhet och glädje, lifvets fullhet blifver allas del, då ser jag här män och qvinnor, sådana som mina vänner, hem sådana som deras hem, och från dem ocean-utsigter öfver blomhöljda Prairies, gyllne maisfält, mäktiga floder, bärande alla jordens skatter till alla menniskor, och deröfver de friskt milda vindarne, den klara solen — det är hesperidernas herrliga hem!

Att Missisippi-dalen kommer genom de många olika folk, hvarmed den befolkas, olikheterna i dess natur och klimat, att framdeles förete ett folklif af alldeles ny art, med oändliga skiftningar af lif och lynne, en helt ny bild af menskliga samhället på jorden, är icke svårt att förutse. Men hur skall toppen se ut af den ofantliga pyramid, hvars basis nu lägges? …. Ett synes mig gifvet: Missisippi-dalens medborgare måste bli verldsborgaren, den universala menniskan par excellence.

Jag vill försöka teckna några drag af den gemensamma skådeplatsen för det stora, nya drama, som i Norra Amerika uppföres; — ett drama, som har årtusen till akter — samt af de dramatiska personer och grupper, som der uppträda. Ty de, som i Förenta Staternas lif ha sett blott enformighet eller oreda, de ha — ej sett derpå, eller ha sett derpå med slöa blickar. Ingenting frapperar mig så mycket i denna verlds- och statsbildning, som dess bredt dramatiska karakter.

Se först dess theater! du ser tvenne ofantliga dalsträckor emellan tre stora bergskedjor, gående från [ 452 ]snökalla norden till glödande södern, Alleghany, Klippbergen och Sierra Nevada, eller Snöbergs-kedjan, — hvilka sednare fortsätta sig i Central-Amerika och i Syd-Amerikas Condillierer och Andes; — öster och vester om dessa sluttar landet mot tvenne verldshaf.

Hvad som öfverallt utmärker jorden emellan bergskedjorne och vid hafven, är dess fruktbarhet, och dess genomskärning af segelbara floder och sjöar. Intet land är så väl vattnadt som Norra Amerika, och erbjuder så rika tillfällen för lifvets cirkulation. Och intet land erbjuder så tillträde till alla zoners skönheter, klimat och produkter.

På denna stora skådeplats ser jag uppträda åtskilliga grupper af stater med olika lynnen och lefnadsvilkor, förenade genom sambanden af seder, språk och statsförfattning, jemte lifvets yttre och inre cirkulation. Först komma Ny-Englands stater med Puritanernas afkomlingar, lagstiftande, uppfostrande, rastlösa fridslifvets vikingar och hjeltar.

Dessa staters natur-sceneri påminner om vår skandinaviska nord. Massachusetts har Sveriges romantiska sjöar och brutna landskap; NewHampshire Norriges fjelldalar och hvita berg.

NewYork och Pennsylvanien, Kejsare-staten och qväkare-staten med mildare klimat, täfla med hvarandra i folkmängd, rikedom och natur-skönheter. Floder och dalar bli bredare. Handelslifvet växer som en jätte.

Virginia och Carolinorna, samt Georgia och Florida i sydost, bilda en annan statsgrupp med kavalierernas söner, med plantager och slafvar, stater med ett [ 453 ]starkt, konservativt lif och mycken pittoresk skönhet, men ännu utan högre sociala sträfvanden.

Dessa norra och södra stater ligga emellan Alleghany-bergen (dem de äfven upptaga) och österhafvet.

På andra sidan om bergen har du Missisippi-dalen och Missisippi-staterna, i norr de unga, fria, med fria institutioner och stigande befolkning af tyskar och skandinaver, stigande ljus- och frihets-lif; i söder om dessa, slaf-stater, med ett par stora städer och i dessa en prunkande civilisation, men i öfrigt mycken vildmark och mycken råhet ännu, hvilka all deras bomull och socker icke förmår öfverskyla.

Vester om Missisippi fortgår skilnaden emellan norra och södra staterna. Odlingens arbete har här nyss begynt. Du finner Indianernas eldar och hyttor ännu kring Missisippis källor i norr; och längs med de röda floderna i Arkansas och Louisiana i söder, moraser och hedendom.

Vester om dessa Missisippi-stater är Texas, med Rio Grande (eller Rio Bravo) till gräns i vester, och mexikanska viken i söder, ett ofantligt territorium, vid hvars bördiga flodstränder emigrationens flod nu begynner samla sig. Dess öfre del höjer sig småningom upp till bergbildning och förenar sig i nordvest med Förenta Staternas sednaste eröfring Nya Mexico, som liar sköna dalsluttningar i öster, men sträcker sig vesterut in i klippbergen och stelnar i deras armar.

Emellan dessa stater och Missisippi-staterna, ligger de vilda Indianernas stora jagtmark, det mystiska Nebraska, till större delen, enligt hvad jag hört sägas, ett enformigt steppland. Det sträcker sig i norr ända mot [ 454 ]Canada. Den vilda Missouri hvirflar derigenom i tusen vigglika bugter. Der äro stora prairier och stora floder också, bufflar och krigiska indianhorder. Blott en del af denna ofantliga öken, emellan Missouri och Texas, upptages af ett fredligt, uppblomstrande Indiansamhälle, som en gång torde inträda i den stora Unionen såsom sjelfständig kristlig Indian-stat. (Det blefve för Nord-Amerikas folk en skönare eröfring än den, som förvärfvade Nya Mexico och Texas!)

Komma nu Klippbergen, en sträcka af oregelbundna, djerfva bergformationer, märkvärdiga mera genom sina fantastiska bildningar och massor, än genom höjd. Vester om dessa utsträcka sig de så kallade Pacific-staterna, Oregon (ännu blott ett ofantligt territorium) och Californien, i hvars öfre landamären eller Alta-California, Mormon-staten Deseret (eller Utah) uppblomstrar på den stora saltsjöns bördiga stränder, kristlig i tro och bekännelse, hierarkisk i sin styrelse-form.

Dessa stater, längs med kusten af Stilla hafvet, som genombrytas af den höga Sierra-Nevada-bergs-kedjan, äga alla klimat och alla produkter, som kunna framalstras emellan snö-regionen och tropiskt varma dalar.

Oregon är rikt på lax och skogar; Californien, såsom verlden vet, på guld. Och nu äro vi vid Stilla hafvets kust och der få vi hvila — så länge. Och väl var det. Jag höll på att bli trött af den stora promenaden. Nord-amerikanarne skola ej hvila förrän de intagit i Unionen hela den sydliga delen af deras verldsdel. Redan äro de vid Panama med sina jernvägar, kanaler, handelsbodar, hem, kyrkor och skolor. Och de säga lugnt om landet emellan Panama och [ 455 ]Rio grande (d. ä. hela Central-Mexico): »När detta blir vårt, så» etc.

Jag skall ej berätta dig om dessa staters konstitution, deras institutioner och förhållande till en samfäldt styrelse. Du känner längesedan, bättre än jag kan beskrifva, denna märkvärdiga statsförfattning, som ger ett så gränslöst fält och så stark drifkraft åt fri täflan och utveckling, icke blott för individer, utan för samhällen och stater. Dess bildning synes mig mer än någon annan bevisa, att folkens öden äro utstakade af försynens hand, innan de sjelfva ingripa i dem. De måste utföra hans plan, och frågan för dem är blott att göra det väl, eller illa.

Det är tydligt att stiftarne af den amerikanska republiken, Washington och hans män, icke hade någon filosofisk öfverblick af det verk, de dermed utförde, ingen aning om den framtid, som de lade grundvalen till. De följde nödvändighetens vink. De gjorde hvad de måste göra. Men de visste icke hvad de gjorde. Och länge växte staterna, såsom liljorna på marken i Guds solsken, utan att veta hvarföre och hvartill.

Först sedan en tid börjar en del af dem vakna till medvetande om den stora mission, de äro kallade att utföra — menniskans sociala och politiska frigörelse.

Den starka rörligheten och rotationen i det allmänna lifvet, den ständiga omsättningen af ämbetsmän i alla styrelsens departementer, dessas afsättlighet inom en liten tid af högst fyra år, har låtit hela Europa runka på hufvudet, och jag förmodar att Asien skulle, om det kunnat, höjt på sina axlar, på ett vis som skulle låtit den kinesiska muren ramla. Och det är [ 456 ]icke utan att många visa män, äfven här i landet, be- tänkligt skaka sina hufvuden åt en och annan ytterlig tillämpning af rotations-principen. Så t. ex. hörde jag i de unga Missisippi-staterna allvarligt klagas öfver den lätthet till rösträtt, som gifves emigranterna, om än de utgöras af Europas råaste befolkning. Efter ett års bosättning i staten, få de rätt att rösta vid valen till embetsmän, hvilka årligen väljas om. Deraf väldet af laga och lejda agitatorer, och deraf svårigheten för de bästa männen att komma till styrelsen, ty de bästa männen försmå de bemödanden, som de sämre icke försmå för att bli populära kandidater, eller för att bibehålla sig i den syssla, som de en gång fått.

Det är mig dock svårt att betrakta detta annorlunda, än såsom en genomgångspunkt i den stora folkuppfostran, som här pågår. Och Wisconsin isynnerhet, synes ha omfattat med kraft rätta sättet att möta faran, nemligen att genom stora och goda uppfostringsanstalter för ynglingar och flickor, bereda staten en ljus framtid genom de bästas välde.

Jag reste i de nordvestra Missisippi-staterna just under tiden, då de årliga valen till embetsmän pågingo. Dessa val-akter och de scener, som de föranleda, förefalla mig såsom en slags politiska spel, eller kapplöpningar; och andan, som drifver de spelande och fäktande på detta fält, är ofta föga bättre än den, som drifver spelet på de ordinarie spelhusen. De spelande och täflande partierna whigs och demokrater, sky stundom — mycket litet för att puffa sina kandidater, eller nedrifva det [ 457 ]motsatta partiets. Man skrifver i tidningar, smädar och ljuger, ropar på förräderi och fäderneslandets fara, sätter upp flaggor och hänger stora skynken öfver gatorna med varnings- eller manings-ord: »Akta er för Whiggarne!» — »Demokraterna äro mordbrännare!» — »Rösta för Whiggarne, fäderneslandets sanna vänner!» — »Hösta för demokraterna, folkrättens försvarare!» och så vidare. Ju närmare valdagen kommer, dess starkare blir agitationen, dess häftigare ropen, de personliga smädelserna och hotelserna. Man skulle tro brandfacklan färdig att kastas in i hvar stad, Unionen på vippen att gå i stycken och alla medborgarena färdige att fara i lufven på hvarandra. Under allt detta måste jag dock tänka på de två män, som jag såg vid Hudsons strand värfva för hvar sin ångbåt och skälla ned den andras, och ge hvarandra vreda ord och hotande blickar, medan munnarna ofta tycktes draga sig till ett leende, då de hade sagt något rätt storartadt ovett. Jag minnes huru jag vid denna scen frågade M:r Downing; »hvad betyder detta?» Och huru han svarade leende: »det betyder alls ingenting. Här är opposition emellan två ångbåtslinier, och dessa karlar spela dessa roler hvar dag».

Det är ej utan att mycket af den stora politiska agitationen vid valen har samma betydelse. Valdagen kommer. Valmännen och deras soldater ha bajonetter i sina blickar och ord. Valurnan ställes i ringen. Allt blir tyst. Sedlarna kastas dit i stilla ordning. Paus. Val-urnan tömmes; valsedlarne uppläsas och räknas; valen utropas; embetsmännen äro valda för ett år eller [ 458 ]två (guvernör i några stater väljes för fyra år, liksom Förenta Staternas president; i andra blott för två, i andra åter blott för ett år), och allt är sagdt; ingen säger något deremot, utan hvar och en går hem till sig, beredd att hörsamma de nya myndigheterna, och tröstar sig som Jacob Ärlig med: »bättre lycka en annan gång!» Raketer uppstiga i den lugna aftonen de segrande kandidaterna till ära. Och hela staden går till sängs och djup sömn.

Det förefaller mig som om denna val-agitation, i hvilken folket öfvar tanka, talförmåga, eller åtminstone förmåga att vigilera och hålla tal, är lik en säkerhets-ventil på ett ångfartyg, hvarigenom en del öfverflödig ånga slappes ut att fördunsta i luften. Det är emellertid ej fråga om att ej ångkraften kunde inom stats-maschinen, användas på bättre vis; och det är mig svårt att ej tro, det Förenta Staternas folk skall framdeles söka litet mera stadighet i sitt styrelse-sätt, genom att gifva styresmännen längre tid att sköta hvar sin syssla, ge mera rådrum åt den verkliga talangen och mindre fritt spelrum åt demagogien.

Men äfven som det nu är, vill det synas att ingen större talang eller karakter löper fara i Förenta Staterna att blifva ur tillfälle att verka efter dess fulla kraft. Bästa beviset härpå äro väl de utmärkta statsmän, domare och prester, som år efter år fortfarit att pryda landets senat, dom- och lärostolar, och hvaraf folket pryder och prisar sig, som monarkiska riken af sina konungar och hjeltar. Det är förnämligast medelmåttorna eller de half-färdiga förmågorna, som indragas i den starka rotationen och gå upp och ned till dess [ 459 ]de vunnit styrka eller färdigliet att stå fast på någon punkt.

Det är en annan rörelse-princip som i Förenta Staterna synes mig som en mera skapande eller åtminstone organiserande makt; det är associations-rörelsen. Associationen, grundad redan i staternas federala författning — en association af stater under en gemensam grundlag eller konstitution — fortlefver som ett grunddrag i folkets lif. Detta folk associerar sig så lätt som det andas. När helst något intresse, någon fråga dyker upp i samhället, påkallande allmänt deltagande, utropas genast ett möte, eller en »konvention» till betraktande deraf. Genast, från alla ändar af staden, eller af staten, eller från alla stater i Unionen flyga på ångans vingar alla, som känna intresse för frågan eller saken, till den bestämda mötesplatsen på den bestämda dagen och timman. Hastigt fyllas hoteller och boardingshus i staden. Man kommer tillsammans i den stora mötessalen, man skakar händer, man gör bekantskaper, man håller tal, man röstar, man fattar beslut …. Och straxt lägges under pressen tal och beslut. Och ut genom hela Unionen flyger på vingarne af tusende dagblad hvad mötet eller konventionen beslutat. Dessa beslut kunna i öfrigt stundom blott vara uttalanden af olika opinions-yttringar; — (t. ex. man håller »Indignation meetings» då man vill uttala starkt ogillande öfver publika männer eller handlingar) — alltid är det beundransvärdt med hvilken färdighet, hvilken »savoir faire» detta folk går tillväga i sin sjelfstyrelse och huru bestämdt och fort det går ifrån råd[ 460 ]slåendet till »resolved»^[2]. I de folkrika fria staterna, höra möten af folk inom vissa yrken, samt landtbruksmöten till ordningen för dagen. Så hör man nu talas om »Industriella kongresser» i NewYork stat, der yrkesbröder inom vissa beslägtade yrken mötas hvar månad; och »Agriculteral fairs» hållas redan i de unga staterna Michigan och Illinois, der statens åkerbrukare uppvisa landets rika produkter.

I Cincinnati, liksom i NewYork, och i de stora handelsstäderna dem emellan, Pittsburg, Harrisburg m. fl. ha Mecanic och Mercantil-associationerna sina möteshus, biblioteker, församlingrsum och gillen på stor fot. Associationerna stå på denna linea i förhållande till hvarandra. En arbetare t. ex., som saknar arbete i de östra städerna, förpassas genom associationen till dess medlemmar i de vestra, och genom dessa, om så fordras, längre ut i vester, der det är arbete fullt opp för alla arbetsamma händer.

Lifvet i detta land behöfver ej stanna eller förruttna. Farorna ligga i en annan rigtning. Men den fria associationen är tydligen en ordnande och betryggande lifsprincip, kallad att ge lag och medelpunkt åt de kringsväfvande atomerna, åt de lössläppta elementerna.

[ 461 ]Bland särskilta dramatiska församlingar och scener, i hvilka mennisko-naturen och folklifvet uttala sig på den nya verldens jord, vill jag nämna de små samhällena af socialister, som åsyfta att pånyttföda samhället — (men som alla ha mindre goda affärer, utom shäker-samfundet, som har inga barn) — de dansande shäkers, de stumma qväkare-mötena, de mångtalande anti-slavery-mötena, de religiösa festerna (Camp-meetings) om natten i skogarna, och döpelse-scenerna vid floderna, sköna och betydelsefulla isynnerhet då de gälla Afrikas barn. Konventioner för qvinnans rättigheter, der qvinnor så väl som män uppträda och tala för qvinnans medborgarerätt, har jag ännu ej besökt, men skall begagna första tillfälle att så göra. De ha uppkommit först i Ohio, men fortsättas som bäst i Ny-Englands stater — beledda och förlöjligade af många, besökta och uppburna af många också. Äfven de utgöra ett märkligt uppträde i det stora dramat, som här utföres. Ty allt som lefver bundet i Europa, det kommer ut i Amerika, det antager form, bygger en kyrka, sluter en förening, ger sig namn, talar ut och får gehör, pröfvotid, ransakning och — dom, d. v. s. tid och tillfälle att stiga eller falla, allt efter dess halt och kraft. Till det dramatiska och pittoreska af Amerikas lif hör äfven scenerna af Indianernas och Negrernas lif på dess jord, de förras vilda dansar på vesterns prairies, de sednares milda sånger i söderns doftfulla skogar.

Amerikanska styrelsen har icke litet att förebrå sig, med afseende på Indianernas behandling. I sednare tider har likväl denna behandling blifvit mera rättvis och mild. Man köper deras jord, man tränger [ 462 ]dem undan med goda fasoner och penningar; man utfärdar förbud mot starka dryckers införande bland dem, och — gynnar missionsverket i dess arbete att gifva dem kristendom och civilisation. Detta uträttar likväl ej mycket. De röda männen, som anse sig för den stora andens mest lyckade skapelser, draga sig tillbaka i öknen och — dö. Blott en liten hop har öfvergått till de hvitas tro, seder och styrelsesätt.

Större är kristendomens framgång hos neger-racen. Läran om Frälsaren kommer till neger-slafvarna såsom deras själars innersta behof och uppfyllelse. De predika sjelfva derom med den renaste fröjd. Deras varma känslolif får häraf sin skönaste förklaring. Dessa menniskors förmåga att bedja är något eget och ovanligt. Deras bön lågar under det den uppstiger mot himmelen. Den heta solens barn skola ännu genom sina böner lära oss bönens makt.

Under striden, som i de fria staterna föres för slafveriets upphäfvande, ha slafvarnas vänner delat sig i tvenne läger. Det ena vill omedelbar emancipation och sedan allmän uppfostran. Den andra vill gradvis befrielse och de frias koloniserande på Afrikas kust. Staten Ohio har antagit denna sednare väg och nyligen gjort ett betydligt inköp af land på afrikanska kusten för att der kolonisera ett afrikanskt Ohio, af fria negrer.

Det göres ej så litet i de fria staterna för negrernas undervisning och upplyftande. Jag kan dock ej öfvertyga mig om att Amerikanarne gå härvid tillväga på rätta viset. De söka påtrycka denna så olika menniskorace sina former och institutioner. När jag ser [ 463 ]de ystra negerbarnen i deras skolor, liksom de hvitas barn fästas vid pallen och pulpeten, synes det mig synd om dem. Jag är öfvertygad att dessa barn borde lära sina läxor på stående eller dansande fot under lekar och sånger, och att de borde öfva sin gudstjenst under säng och dans. Och jag svarar för att deras sång och dans skulle ha mera lif, skönhet och mening än shäker-samhällets. Men — hvem skall lära dem så? Blott en neger kan lära negrer, och blott en man af folket kan bli folkets befriare i högsta mening.

Men detta fängna Israel väntar ännu pä sin Moses.

Hvad som mycket försvårar detta folks frälsning, ur fångenskapen är dess brist på national-anda. Redan i Afrika söndradt i stammar, som sinsemellan bekriga och förslafva hvarandra, har det svårt att fatta vidsträcktare intressen, än familjens och det lokala samfundets. Jag har talat vid flera fria män af detta folk, i goda vilkor här, äfven med några unga mulatter, som studerat och tagit graden vid Oberlin-Institut i denna stat, och jag fann dem särdeles ljumma för deras fångna bröders intressen och isynnerhet för kolonisationen i Liberia. Fredrik Douglass, är ännu den ende starka kämpa-anden ibland dem för folkets sak.

Men om något kan hos dem väcka en mer omfattande känsla för hela folket, så är det säkert det gemensamma slafveriet på Amerikas jord, och kanske mer än något annat, i denna stund billn, som tillåter i de fria staterna uppsnappandet af flyktade slafvar. Jag väcktes på denna tanke häromdagen, under besöket i en fri negerkyrka, der jag ej kunde klaga öfver bri[ 464 ]stande intresse hos neger-predikanten och församlingen för folkets sak.

Jag hade på förmiddagen besökt en neger-baptist kyrka, tillhörande den episkopala bekännelsen. Der var litet folk och detta af neger-aristokratien i staden. Hållningen i gudstjensten var stilla och liksom litet förnäm — ledsam. Men sången var ren och vacker. Predikan om »kärleken utan skrymtan, huru svår att vinna, huru omöjlig utan Guds inverkan och meddelelse af hans kraft», var förträfflig. Predikanten var en ljus mulatt med den hvita racens drag och väsen, en man af mycket godt förstånd och umgängessätt, hvars bekantskap jag redan gjort i mitt Cincinnati-hem.

På eftermiddagen gick jag i den afrikanska methodist-kyrkan i Cincinnati, belägen i qvareret Afrika. I denna trakt bor större delen af det fria, färgade folket i staden. Och qvarteret bär spår deraf. Gator och hus ha väl anglo-amerikansk regelbundenhet; men söndriga fönster, och trasor hängande fram ur dem, ett visst vårdslöst, skräpigt utseende af både hus och gator vittna om regementet af Afrikas barn. I afrikanska kyrkan fann jag afrikansk värma och afrikanskt lif. Kyrkan var öfverfull. Församlingen sjöng sina egna hymner. Sången uppsteg och rörde sig som en melodisk storm, och församlingens hufvuden, fötter, armbågar, allt rörde sig i takt dertill, under synbar förtjusning och fröjd i sången, som i och för sig var ypperlig af renhet och melodiskt lif.

Hymner och psalmer, som Negrerne sjelfva dikta, ha en egen naiv karakter, barnslig, bildrik och liffull. Här ett prof derpå ur en af deras mycket sjungna kyrkosånger:

[ 465 ]»Hvad är det för ett skepp, som här lägger till vid land?

O glory, Hallelujah!
Det gamla skeppet Zion, Hallelujah!
Det gamla skeppet Zion, Hallelujah!

Är dess mast stark och fast, är dess timmer allt godt?

O glory, Hallelujah!
Det är bygdt af Bibel-timmer, Hallelujah! (Uppr.)

Hvad slags besättning har det väl ombord?

O glory, Hallelujah!
Trohjertade soldater, Hallelujah! (Uppr.)

Hvad är för en kapten, som det hafver ombord?

O glory, Hallelujah!
Kung Jesus är kaptenen, Hallelujah! (Uppr.)

Tror ni att det skall mäkta att föra oss i land?

O glory, Hallelujah!
Jag tror att det skall mäkta, Hallelujah! (Uppr.)

Mång tusen har det fört och kan föra än till strand ?

O glory, Hallelujah!» o. s. v.

Efter sångerna, som icke leddes af något orgelverk, men som uppstego som brinnande melodiska suckar ur församlingens bröst, framsteg i kathedern predikanten. Han var en mycket svart neger, ung ännu, med mycket tillbakalutande panna, och nedra delen af ansigtet temligen starkt framträdande, på det hela ett mindre godt utseende. Men han begynte tala; försam[ 466 ]lingen hängde vid hans läppar, och jag måste beundra hans flödande vältalighet. Han uppmanade församlingen att besinna dagens nöd för dess bröder, att bedja för de flyktande slafvarne, som nu i stora skaror måste lemna sina förvärfvade hem och söka skydd utomlands mot lagligt våld och laglig orättvisa; han uppmanade äfven till bön för det folk, som i sin blindhet kunde utfärda sådana lagar, och förtrycka de oskyldige. Denna uppmaning mottogs med starka jemmersuckar (groans) och klagande utrop.

Derefter anmälte predikanten »syster Bryants död» och berättade hennes kristligt vackra ändalykt, samt tillämpade på henne uppenbarelsebokens ord om »de som komma utur stor bedröfvelse»^[3]. Meningen af lidandet på jorden, den herrliga gruppen af lidandets barn i deras förlossning och lofsång, på så egendomligt och stort sätt framställd på Skriftens blad, framhölls af neger-predikanten i fullt solljus, och så som jag ännu ej hört den framställas af den hvita racens prester. Derefter nästan förlorade han sig i böner för den sörjande enklingen och för barnen, och deras »små blomstrande själar». Kom så den egentliga predikan. Predikanten framställde till församlingen frågan: »Är Gud med oss? — Jag talar om vår nation mina bröder; jag afser vår nationalitet. Låt oss undersöka saken».

Ganska sinnrikt uppdrog han nu en parallel emellan Israeliternas fångenskap i Egypten och Negrernas i Amerika, och de prof, genom hvilka försynen bevisade sin särskilta omsorg om det utkorade folket. Efter att ha framställt Israeliternas öden under Pharao och Mo[ 467 ]ses, öfvergick han till betraktandet af negerfolkets öden. »Hur skola vi veta om Gud är med oss? Låt oss betrakta det så:»

Med djerfva drag framställdes taflan af ett förslafvadt folk, »som förtryckes på allt vis, men icke destomindre tillväxer och förkofrar sig, köper sig fritt ur slafveriet (rop af yes! yes! »Oh Glory!» i kyrkan) köper land; (rop af fröjd,) allt större och större land; (stigande rop,) bygger hus, stora hus, allt större och större hus, (jubelrop och stampningar,) bygger kyrkor (allt starkare rop) allt fler och större kyrkor! (allt starkare och starkare rop, rörelse, stampningar, handklappningar,) folket växande jemt i antal, förmåga, välstånd och förstånd, så att det rådande folket i landet börjar förskräckas och säga: »de bli för starka för oss. Låt oss skicka dera öfver till Liberia!» (stark jäsning och rörelse). »Det vill då synas, mina bröder, att Gud är med oss. Låt oss ej försaka honom. Ty han vill föra oss ur fångenskapen och göra oss till ett stort folk!» Ytterlig förtjusning och fröjd med rop af: »Amen! Yes, Yes! O glory!» o. s. v. Hela församlingen var under flera minuter som en stormande sjö. Predikantens tal hade varit en brusande ström af naturlig vältalighet. Jag tviflar dock på att hans patriotism sträckte sig mycket bortom utgjutelsens stund och hans talare-stol. En ny Moses var han ej. Gamla Moses hade svårt för att tala, han. Han var en handlingens man.

Denna predikan var emellertid den första af Negrer i hvilken jag hört ett bestämt medvetande om nationalitet göra sig väg. Billn emot flyktade slafvar må se sig om, hvad den skall föra till.

[ 468 ]Med afseende på neger-predikantens sista utfall mot Liberia, är det att märka att negerfolket i Ohio är i allmänhet emot kolonisationen i Afrika; och se på de hvitas bemödande för denna med misstänksamma blickar. Olyckligtvis lärer klimatet i Liberia vara så osundt genom de ständiga regnen, att misstankarne kunna synas grundade. Detta är en verklig olycka för den der uppväxande kolonien, som eljest är gynnad genom den utomordentliga fruktsamheten af landet deromkring och dess rikedom af dyrbara tropiska växter. Liberia-kolonien tillväxer emellertid, ehuru ej fort, i folkmängd och handel, styres af sjelfvalda styresmän, har kyrkor, skolhus, statshus, tryckpressar, varu-magasiner och bodar. Den har två begynnande städer. Comodore Perry i sin redogörelse öfver tillståndet i den amerikansk-afrikanska kolonien, beskrifver settlementet vid Monrovia såsom synnerligen hoppgifvande för handelsrörelse, och det vid Gap Palmas för åkerbruket. Man omtalar i öfrigt negrerna i kolonien såsom begifna på små-handel (small trade), mera än på åkerbruk. Och detta synes vara Negrernas böjelse öfverallt, i alla kustkolonier. »Några af kolonisterna ha blifvit förmögna genom denna minuthandel, under det andra blott vinna ett anständigt underhåll«.

»Men», tillägger Commodoren, »det är glädjande att se de comforts, som större delen af dessa menniskor ha omgifvit sig med; många af dem hafva beqvämligheter, som voro okända för de första settlers i Norra Amerika. Brist tyckes böra vara okänd bland dem. Om några lida, så måste det vara i följd af deras egen lättja».

[ 469 ]»Vid Cap Palmus hade jag tillfälle att se kolonisternas små farms eller ny-röjdningar. Dessa utvisade betydligt arbete och begynte småningom antaga utseendet af väl odlade fält. Vägarne genom hela detta settlement voro märkvärdigt goda när man betraktar koloniens ungdom och små medel».

»Yid alla de särskilta »settlements» voro lagarne troget hållna; folkets seder äro goda; och samhället synes starkt lifvadt af religiösa känslor».

»Guvernör Roberts af Liberia (en ljus mulatt) och Russwurm af Cap Palmas, äro förståndiga och aktningsvärda män; och vi hafva i dessa män ovedersägliga prof på det färgade folkets förmåga till sjelfstyrelse».

»Vestra Afrikas klimat bör ej för den färgade kolonisten anses ohälsosamt. Alla måste undergå den aklimatiserande febern, men sedan beqväma bostäder blifvit uppbyggda, och de sjuka kunna väl vårdas, har antalet af dödsfall betydligt aftagit. En gång väl igenom sjukdomen, finner kolonisten ett klimat och en luft passande för hans konstitution. Icke så med den hvita menniskan. För henne är ett vistande af få år på denna kust nästan säker död».

»De Förenta Staternas experiment att stifta på denna kust en koloni för det fria färgade folket, har lyckats öfver mångas förväntan, och jag vågar förutsäga, att afkomlingarne af de nuvarande kolonisterna äro ämnade att bli ett förståndigt och trefsarat folk».

En hvit amerikansk läkare, som tillbringat sex år i Liberia, uppgifver den unga neger-statens handelsimport, såsom uppgående till 120,000 dollars för året [ 470 ]och exporten till nära samma summa. »Vårt lands handel med Afrika», — så skrifves i Amerika detta år (1850), »blir dagligen af högre betydelse».

Liberia-kolonien säges sträcka sitt herradöme för närvarande öfver tiotusen personer.

Den engelska kolonien vid Sierra Leone, äldre och mäktigare, öfver fyrtio tusen.

Det ser då ut som Liberia och Sierra Leone, skola blifva de plantskolor, ur hvilka Afrikas nya kultur och skönare framtid skall framgå. Men — jag kan ej tro annat, än att dessa plantor från främmande land derförinnan måste undergå en metamorfos — bli mera afrikanska.

Hade jag tid och hade jag penningar nog, skulle jag resa öfver till Liberia på ett års tid. Men hvart ville jag ej resa, hvad ville jag ej se af det som är betydande i natur eller i folklif på den vida jorden? Hela jorden ville jag göra till min. Hvarför är lifvet så kort?! ….

Cincinnati

D. 29 Nov.

I går firades här Tacksägelse-festen (Thankgivings) en af den nya verldens få nationella fester, och en fest som borde firas af alla folk, såsom en af de mest värdiga en ädel och klarögd mensklighet. Festen firas på en hvardag, som göres till helgdag. Jag var på förmiddagen i Baptist-kyrkan. Presten, en man af talang, hade till ämne för sitt tal, näst tacksägelsen för allmänna och enskilta välgerningar, som uppräknades, frågan om slafveriet i Förenta Staterna. »Man hade [ 471 ]förebrått honom fruktan att uttala sig i ämnet. Han ville afskudda sig den misstankan, och visa att han ej fruktade. Han fördömde slafveriet och beklagade dess införande i Amerika. Men han fördömde likaså abolitionisternas förfarande. »De hade försvårat ställningen. De hade gjort emancipationen inom Amerika omöjlig». Predikanten ansåg slafveriet i Amerika aldrig ha mindre utsigter att häfvas än just nu. »Aldrig hade söderns stater gripit om slaf-kedjan med stadigare hand». Hot och trots hade alstrat hot och trots. Talarens hopp låg i kristendomens upplyftande af den afrikanska racen, jemte kolonisationen af kristna befriade negrer på Afrikas kust, såsom de enda tillförlitliga medlen till slafveriets gradvisa afskaffande. Efter några intressanta uppgifter om Afrikas produkter och det fria afrikanska arbetets produktivitet i förhållande till slaf-arbetet, samt det uppväxande Liberias tillgångar, öppnade han en poetiskt skön utsigt öfver den ethiopiska folkracens möjliga framtid i dess moderland, det mystiska, varma Afrika.

Jag hade följt med talaren med djupaste intresse. Hans slutliga framställning kallade upp inom mig en syn.

Jag såg »det varma mystiska Afrika», med månans berg och Nilen och Pyramiderna, och tropiska skogar, svärmande af djurlifvets och växtrikets fullhet, uppstå till nytt lif; jag såg Asien med dess urgamla vishet, och gamla, hälft petrificerade stater; Europa med dess mångfald af liffulla, till egendomlighet utpräglade riken och folk, jag såg Amerika yngst, men snart mäktigast af jordens uppväxta döttrar med sina [ 472 ]nya menniskor, födda af morgondaggen af ett nytt lif; jag såg Australien med dess kolonier af förlorade, men förlåtna söner åter upptagna i fadershuset, — jag såg verlds-delarne alla uppresa sig på nytt i Fridsfurstens namn, alla förena sig såsom aldrig förr på jorden i lofsången vid den Gudomliges födelse: »Ära vare Gud i höjden, frid på jorden!

En ström af toner brusade genom kyrkan bärande lofsångens ord. Jag kände igen den mäktiga, herrliga chören, jag hade hört den förr, hvar, visste jag ej. Men det tycktes mig att den var själen af all lofsång på jorden.

Det var den svenska Messan: »Tackom och lofvom Herran», etc, som sjöngs af kyrkans chör. Jag hade för denna glädje att tacka en landsman, direktör för den utmärkta sångchören i denna kyrka. När församlingen uppstod och sjöng Halleluja i mitt hemlands sång, sjöng den för mitt folk och alla folk på jorden, det var herrligt! .…. Men sjunga kunde jag ej då.

En skönare tacksägelsefest har jag aldrig firat. Och aldrig skall jag glömma denna stund.

Några ord ännu måste jag tillägga om staten och staden, der jag nu är en lycklig gäst. Det rika, sköna Ohio sitter som hjertat i den stora statsgruppen emellan Österhafvet och Missisippi. Och ehuru denna stat är af de yngre inom Unionen, känner jag röra sig här ett mera centralt lif, än i de stater, jag hittills besökt. Det synes mig som om man här ville med fördomsfritt sinne göra rättvisa åt alla krafter och rigtningar [ 473 ]inom menniskonaturen, och låta hvar få sin del af hjertäts lif och blod. Till fenomener af denna art räknar jag det medicinska Collegium härstädes under ordförande af en snillrik, ung man, doktor J. Buchanan, i hvilket alleopathi, homöopathi, hydropathi och den s. k. botaniska medicinen upptagas och studeras såsom naturliga methoder i naturens hälsolära, alla tjenliga under vissa sjukdomar och omständigheter, alla nödvändiga i en omfattande hälso- och sjukdoms-lära.

Buchanan gör menniskan till måttet för universum, och till dettas centrum. I menniskohjernan ser han menniskans central-organism, och ser derifrån utstråla en oändligt herrlig framtid, när alla de oändliga möjligheter, ännu hvilande derinom, skola utveckla sig till lif och harmoni på jorden och i verldsaltet. Under dagligt hårdt arbete och många bekymmer hvilar han lycklig i denna syn såsom i sin andes sabbatsfest.

Till fenomener af denna art räknar jag Oberlin College, der färgade, så väl som hvita ynglingar och flickor få studera och taga graden i alla de ämnen, som läras vid Amerikas Akademier.

Dertill räknar jag äfven böcker och meningar af många utmärkta män, åsyftande en mera hel och hela menniskan omfattande uppfostran, för qvinnor så väl som för männer än den hittills brukliga.

Cincinnati »vesterns drottning» som sitter på »den sköna flodens (Ohio) strand, i bakgrunden omgifven af höjder, som en drottning af sina hof-damer, är en kosmopolitisk stad, och omfattar i sitt sköte allahanda folk, religionssekter och kyrkor. Tyskarne utgöra en betydlig del af stadens folkmängd (denna uppgår nu till [ 474 ]120,000 själar) och Tyskarne äro ännu här, likasom i det gamla Tyskland, »gemüthliga», dricka öl, öfva musik, och ha sina funderingar »über die Weltgeschichte». Jag har nyss fått en liten bok med denna titel, af en här bosatt doktor Pulte. Vesterns drottning låter alla sina medborgare fundera, tala och skrifva bäst de vilja. Hon är den mest frisinnade drottning i verlden.

I skolväsendet står Ohio ännu efter de nordöstra staterna. Men man arbetar som bäst på dess utveckling. Då jag besökte en af distrikt-skolorna för gossar i Cincinnati, sade man mig, då man förde mig i en af lärosalarne: »Detta är vårt bäst styrda rum. Här behöfver aldrig användas kroppslig bestraffning». Jag såg ett blekt, ännu ungt fruntimmer af mildt utseende stå här i kathedern, styrande med mild makt en trettio à fyrtio små ystra republikaner. De primära skolorna, så för gossar som flickor, skötas af lärarinnor. Man anser dem skickligare än manliga lärare till den första ungdomens handledande. De få i årlig lön ifrån 300 och till 500 dollars, allt som de visa förmåga till sitt embete. Med stort nöje af hörde jag här en lektion, i hvilken de mindre barnen lärdes att behandla djuren med rättvisa och godhet. De fingo upprepa ur minnet historier, der elakhet mot djur bestraffas på träffande sätt. Jag vet icke om man har sådana lektioner i våra skolor. Men nog vet jag att de kunde behöfvas.

Bland vetenskapliga anstalter i Cincinnati, utmärker sig dess observatorium, tillvägabragt genom en enskilt mans, professor O. M. Mitshells snille och nit. Historien om uppkomsten af detta sköna observatorium [ 475 ](det är af högsta klassen) förtjenar att bli bekant för att lära rätt värdera livad en enskilt mans kraft och enthusiasm förmår i den nya verlden, och på hvad sätt han kan intressera folkmängden för en vetenskap, som han förmår att göra populär. Det är snillets, men det är också tålamodets och den ihärdiga viljans seger. Det är mannens, men äfven folkmassans berömmelse. Men berättelsen härom skulle draga mig för långt.

Äfven konsterna ha begynt uppträda i Cincinnati. Men det är dock ännu blott begynnelse. Sjelfva staden är endast sextio år gammal. Här är en konstförening, hvars exposition jag ett par gånger besökt. Der äro några goda taflor. Ingen har fästat sig så starkt i mitt minne, som en liten humoristisk målning, föreställande tre stora — svin, mycket naturliga. De sitta på bakfötterna nedanför en klippa med inskrift: »Lard-oil», och se med betänksamma blickar på en här af deras medbröder, som anfaller en död hvalfisk på hafsstranden. Utanför ses det stora hafvet. Detta lilla, väl målade och humoristiskt tänkta stycke hänger emellan två taflor, hvilka ha till ämne: »the loves of the Angels». Etheriska gestalter sväfva fram öfver klara sjöar, och möta hvarandra vid gröna, blomrika stränder. Kontrasten emellan dessa poetiska bilder och den förras prosa kan knappt vara större. Skada att utförandet af dessa ej komma upp mot denna. Vår Södermark skulle gifva målningspriset åt den sednare. Det skulle äfven jag, men ville ej hafva taflan i mitt rum; hellre då engla-poemerna med deras ljusa aningar.

[ 476 ]De sköna konsterna ha hittills rönt föga uppmuntran i Förenta Staterna, vare sig att talangerna icke äro utmärkta eller, hvad jag misstänker vara fallet, att folket i allmänhet saknar konstsinne. Jag har mycket hört talas om en amerikansk målare, vid namn Alston, såsom en af de största konstnärer, och hört hans verk storligen prisas och beundras. Likväl läser jag i ett bref af den ädle, gamle Channing dessa ord:

»Så länge jag ser män, sådana som Alston, i saknad af det nödvändiga, känner jag mig icke ha rätt att tillegna mig lifvets öfverflöd».

Och af mina vänner, Springs, hörde jag att en ung landskapsmålare i New York, af omisskännelig talang och älskvärd karakter, nyligen en dag rådgjorde med sin unga hustru, huru de skulle kunna hushålla på bästa viset för sig och sina två små barn. De kommo slutligen öfverens om att bästa hushållningssättet för dem voro att — dö! — Och detta i den unga, rika verlden! Denna unga konstnärs taflor äro dock af den art att man gerna skulle se en af dem i hvart amerikanskt hem.

Bildhuggare-konsten synes i Förenta Staterna ha ett större hopp om framgång, och de ha i Hiram Powers frambringat en konstnär af högsta rang, icke som uppfinnande snille, men som kännande och utförande. Hans Proserpina, hans lyssnande fiskargosse, hans grekiska slafvinna ha blifvit beundrade i gamla Italien. Det själfulla, fina uttrycket, är likaså beundransvärdt i hans skapelser, som formernas fulländade skönhet. Hans skapelser tyckas lefva. Hiram Powers är född i Cincinnati, och arbetade der som fattig gosse på en [ 477 ]urmakare-verksråd. Här redan visade sig hans egendomliga snille. Några af stadens förmögna män togo sig an den lofvande gossen och gåfvo honom medel att studera och att resa. Främst bland dessa män var M:r Longworth, och åt honom skänkte Powers såsom tacksamhetsgärd sin första originella skapelse i marmor. Jag säger skapelse, ty intet i detta verk talar om arbete. Det är en bild så helgjuten, så lefvande och skön att — det ej kan beskrifvas. Den är en qvinnobyst i naturlig storlek. Man har kallat den Genevra, jag vet ej hvarför. Den borde heta Galathea, ty Pygmalion-Powers har i henne ingjutit ett lif, som behöfde blott en Guda-vink för att andas. Eller rättare den borde heta Amerikanskan, ty dragens egna skönhet, hufvudets och halsens form och rörelse äro af Amerikas qvinnor. Der finnes icke den grekiska stelheten; der är en regelmässighet, full af lif och behag; och uttrycket, — ja, så bör hon se ut, den nya verldens qvinna, hon som uppburen af en allmän anda, full af välvilja, kan utan kamp och protest utveckla sin naturs fullhet och innerlighet, så bör hon le, blicka, röra sig, hvilande i denna, som i en inre verld af sanning, godhet och skönhet; så fast bör hon vara och likväl så ljuf, så gudomligt viss, så himmelskt harmonisk och god, så bör hon verka! Och då, då — skall den nya verldens nya dag gå upp!

M:r Longworth hade skämtsamt, innan han förde mig in i sitt konst-kabinett, der bilden står, förberedt mig på »råheten af en ung konstnärs första arbete», och uppmanat mig till öfverseende. Jag såg på bilden, jag betraktade den tills mitt hjerta svällde [ 478 ]af värma och ögonen af tårar. Jag gret framför detta nya skönhets-ideal, icke blott derför att jag sjelf var så fjerran derifrån, nej, af beundran, af glädje, af hopp, i känslan att jag här såg den nya verldens qvinna, den Galathea som nu sofver i marmorn, men som skall få lif en dag af gudomlighetens flägt. Och har jag ej redan sett hennes drag, hennes lif hos några af landets unga qvinnor? Jag ser dem, och nämner älskade namn! ….

Hädanefter skall jag söka dessa drag, detta uttryck i hvar ung qvinnas ansigte; hon skall bli mig kär eller likgiltig, allt som hon närmar sig bilden af den nya verldens Galathea.

Afbilder af denna bild borde ägas i hvarje amerikanskt hem, och hvar ung flicka uppväxa under dess åskådning, som Hawthornes yngling växte upp, skådande på »det stora sten-anletet» till dess han blef ett med dess skönhet.

Har jag sagt dig att jag här lefver i Norra Amerikas vinregion? Vinrankan som ymnigt växer vildt öfverallt i Norra Amerika, har på höjderna af den sköna Ohio-floden blifvit odlad med stor omsorg, förnämligast af M:r Longworth, och man tillverkar här amerikanskt sherry och champagne. Cathawba- och Isabella-vindrufvorna, äro landets förnämsta odlade drufarter. Men ännu mogna ej drufvorna här harmoniskt såsom vid Rhein och Seine. Klimatets ojemnbet torde vara orsak dertill.

[ 479 ]Farväl! Jag måste afbryta. När jag härnäst talar med dig, vet jag ej. Men ha vi icke begynt ett samtal och slutit en vänskap, som kan hålla tid och rum och synliga tecken för godt köp? Vårt samtalsrum är evigheten. Dock äfven ett synligt tecken är dyrbart. Och ville du gifva mig ett här i fjerran land, — huru välkommet vore det ej!

Dina ord äro alltid med mig såsom ett tyst samtal. »Jag tror på en sol, en organiserande makt, af hvilken hvar ljus tanke, hvart innehållsrikt lif är ett utflöde!» — Så var ett af dina första ord till mig.

Denna sol har blifvit min sol. I dess ljus går jag fram, sökande och besinnande. Och hvad jag sett i dess ljus, det skall du en gång se. Ty hvad som är mitt är ditt.

Jag omfamnar din hustru och kysser de små omkring henne, och väntar att bli af dem omfamnad och kysst igen, i Sverige!

P. S.

Mitt bref förskräcker mig. Det har vuxit till en sådan bredd och längd, att mina vänner i Cincinnati skulle anse det för en af den stora vesterns oformliga jätte-produkter, en slags rhimtusse från Missisippi Utgård. Mig synes det som ett slags troll med många fötter, och en mängd ögon, blängande åt alla håll. Och nu skall det löpa af till Sverige. Får gå! …. Hvad tinget har af hjerta och hufvud, anförtror jag dig att ta reda på.

[ 480 ]Om få dagar reser jag till NewOrleans och derifrån till Cuba för vintermånaderna. Jag vill se jordens anlete under vändkretsens sol, och under spanska folkstammens välde. Jag vill se det Södra Korset och Argos stora stjerna på himmelen. Sedan vänder jag mig åter mot Polstjernan och vår tysta Nord, mitt kära, stilla hem.

↑ Unga flickor lära i högskolan latin, grekiska, matematik, algebra, fysik etc., och påstås ha största lätthet att tillegna sig dessa ämnen, hos oss ansedda så svärlärda, om icke alldeles ofattliga för qvinliga hjernor.
↑ Ett lysande bevis på denna »Savoir faire» i sjelfstyrelse, ger i denna tid Californias stats-organisation. Under ett par år ha de vildaste äfventyrare från alla verldens folk och länder störtat dit i guldfeberns raseri. Men de bästa af folket slöto sig tillsammans, organiserade försvar, lagskipning och borgerlig ordning; och Californien, i hast uppväxt till en befolkning af 200,000 personer, står nu som en fullt ordnad stat i kretsen af Unionens fria Stater. Äfven Kinesare, som i tusental skyndat till Californien, under anglo-amerikanarens mäktiga hand.
↑ Cap. 7, v. 9 o. f.

[1] Unga flickor lära i högskolan latin, grekiska, matematik, algebra, fysik etc., och påstås ha största lätthet att tillegna sig dessa ämnen, hos oss ansedda så svärlärda, om icke alldeles ofattliga för qvinliga hjernor.

[2] Ett lysande bevis på denna »Savoir faire» i sjelfstyrelse, ger i denna tid Californias stats-organisation. Under ett par år ha de vildaste äfventyrare från alla verldens folk och länder störtat dit i guldfeberns raseri. Men de bästa af folket slöto sig tillsammans, organiserade försvar, lagskipning och borgerlig ordning; och Californien, i hast uppväxt till en befolkning af 200,000 personer, står nu som en fullt ordnad stat i kretsen af Unionens fria Stater. Äfven Kinesare, som i tusental skyndat till Californien, under anglo-amerikanarens mäktiga hand.

[3] Cap. 7, v. 9 o. f.

[1]

[2]

[3]