Hemmen i den nya verlden, Första delen/04

[ 60 ]

FJERDE BREFVET.

Brooklyn.

D. 5 Nov. 1849.

Åter i NewYork, eller i den hälft af den stora staden som heter Brooklyn, hvilken skiljes från NewYork af den s. k. »East river», och vill vara en stad för sig sjelf, hvartill den äfven har rättighet för dess egna skaplynnes skuld. Brooklyn är lika stilla, som NewYork är bråkigt och bullersamt; Brooklyn är byggd på Long-Islands höjder, har herrliga utsigter öfver den vida hamnen, och stilla, breda gator, på båda sidor planterade med Ailantusträd (ett kinesiskt trädslag, som jag tror af acaciafamiljen), hvilka ha löf liknande våra askars, men med mycket bredare blad, och nu bära långa bönor. Äfven andra slags träd med högre, stammar än Ailantus ge skugga åt gatorna och ett fridfullt, landtligt tycke. Det säges, att New Yorks handlande komma öfver till Brooklyn (der de ha sina hus och hem) för att sofva. Den vän hos hvilken jag här bor, Marcus Spring, har sitt handelshus i NewYork och sitt egentliga hem här i Brooklyn, ett allrakäraste landtligt hem med namn »rose-cottage», som han sjelf byggt och kring hvilket han sjelf planterat träden, bersåerna af vinrankor, landen med mais och [ 61 ]andra trädgårdssaker, en anläggning hälften park och hälften trädgård. Härifrån far han hvar morgon till New York, och hit återkommer han hvar afton, men icke blott för att sofva, utan för att hvila och glädja sig med hustru, barn och vänner. Rose-cottage ligger just vid utkanten af staden — men du må icke tro att det är en liten stad, utan en stad som har 100,000 innevånare, ett eget stadshus, rätt ståtligt, och 100 kyrkor — och landet, med skogiga höjder och gröna fält, ses härifrån på tre sidor. Men hus under byggnad uppstå på flera håll också, och hota att snart inkräkta landet. Men ännu tål det väl några år innan »rose-cottage» kommer in i staden. Jag skall nu vistas här en liten tid, innan jag färdas till Massachusett och Boston.

Mycket, mycket hade jag att berätta dig; men ack! tiden vill icke ge mig tid och ro dertill, och jag måste här gifva dig mitt lif mera i sammanhang än jag gjorde det i Danmark. Mina intryck af lifvet äro äfven här, större, massivare, mera blockartade, att jag- så må säga; jag kan ej ännu bemästra dem, handtera dem; jag har ej ord för dem. Jag anar gestalterna i blocket, men det vill tid och arbete att kalla dem fram.

Men så mycket är visst: min amerikanska resas verkan för mig sjelf har redan tagit den mest bestämda vändning; och denna är af helt annan natur än jag väntat mig. Jag kom hit för att andas en ny och friskare lifsluft, för att betrakta folklif, institutioner och förhållanden i en ny stat, för att bli klarare öfver vissa frågor i statens och folkens utveckling, och isynnerhet för att betrakta qvinnorna och hemmen i den nya verlden, och från hemmets tröskel få en utsigt [ 62 ]öfver mensklighetens framtid; ty som floden födes af himmelens källor, så födes folkens lif och öden af hemmets förborgade lif. Jag kom, med ett ord, för att sysselsätta mig med allmänna ärender, och det är enskilta, det är individer, som mest fängsla mitt intresse, mina känslor, mina tankar. Jag kom med en hemlig afsigt att göra mig lös från romanen och dess ämnen, och lefva med tankarna för andra mål; och jag tvingas in i de förra starkare än någonsin, tvingas ovilkorligt af tankar och känslor att arbeta för romaner, att bringa till lifs gestalter, uppträden och förhållanden, som i dunkla skuggor ha rört sig i bakgrunden af min själ sedan tjugu års tid. Och i detta så kallade realistiska land (som dock har mera poetiskt lif, än man anar det i Europa) har jag redan »in petto» lefvat och skrifvit mera romantik än jag gjort det på många år. Och dermed kommer jag väl att fortfara under mitt vistande här.

När jag blef varse, att jag, alltifrån mitt uppvaknande om morgonen, sysselsattes, i min innersta verkstad, icke med amerikanska ärender och saker, utan med mina egna ideala skapelser, under inflytande af de intryck, som mina nya omgifningar och förhållanden gåfvo mig, då gaf jag upp tanken att försöka göra annat än — hvad Gud gifvit mig att göra. Jag måste äfven här sköta mitt pund och följa min kallelse och låta skickelser och föremål verka derpå såsom de måste och vilja. Jag skall då, som förut, sköta privatlifvets verld, men låta den nya verldens, det stora verldslifvets luft och lif fritt inströmma dit och ge det större innehåll. Så ville jag alltid ha det. Jag skall förmå [ 63 ]det bättre härefter. Lifvets roman, i dess oändliga storhet och innerlighet, har jag länge anat. När den mornades för min blick, — den första synen af en förklarad verld, denna himmelska Aurora, — glömmer jag aldrig. Den var, den är, den förblir evigt glanspunkten i mitt lif. För den tackar jag Sverige. Men moln gingo deröfver en stund; jag såg den ej klart, eller rättare, jag kände den ej mer i dess första skönhet. Nu ser jag den åter. Och, jag anar det, för den fulla dagningen skall jag ha att tacka — Amerika.

Äfven mitt lif i och med denna nya verld antar ett romantiskt skaplynne. Det är icke blott en ny kontinent, en ny verldsbildning, med årtusenden till framtid, som jag här skall betrakta; det är en lefvande själ, en stor personlighet, en individuell ande, som jag skall lära känna, lefva med, samtala med under ett djupt allvarligt samlif. Huru lyster mig ej att se dess karakteristiska drag, att lyssna till dess uppenbarelser, dess omedvetna orakelspråk om dess lif och framtid! Och den stora, allmänliga gästfrihet, hvarmed denna nya verld kommer mig till mötes, låter mig känna, att det är ett hjerta, en lefvande ande som möter mig i den.

Nu litet om utansidan af mitt lif. Jag lemnade dig sist då jag med Downings var i begrepp att besöka M:r Hamilton och hans familj. Då vi kommo ned till bryggan vid Newburgh, gingo der tvänne män, en fet och en mager, som talade högt och med ifver, och, som det tycktes, i vredesmod mot hvarandra. »Hvar och en som far med denna ångbåt blir röfvad!» utro[ 64 ]pade den ene, »der är fullt af ficktjufvar och skälmar!» Den andre ropade: »den som är rädd om sitt lif, må akta sig att fara med den ångbåt han talar för; den är ett skrälle och kommer att flyga i luften med det första!» — »Det är icke sannt, utan det största bedrägeri!» genmälte den förre, och de gåfvo hvarandra alldeles förfärliga ögonkast under sammandragna ögonbryn, i det de fortforo att gå omkring, prisande hvar sitt fartyg och utskällande den andres. »Hvad betyder detta?» sade jag till Downing, som smålog lugnt och svarade: »Här är opposition; tvänne fartyg täfla om passagerare, och dessa karlar äro hyrda att puffa för hvar sitt. De spela om denna rol hvar dag; och det betyder alls ingenting.» Jag märkte också att under det de gåfvo hvarandra de mest bistra ögonkast, drogos ofta läpparne till ett smålöje öfver det fyndiga ovett, som de utöste öfver hvarandras farkoster, troligen lika oskyldiga och lika säkra båda två; och folket omkring dem log också, eller brydde sig icke det ringaste om deras strid. Jag såg, att det var allt en komedi, och undrade blott på att de orkade spela om den så ofta. Downing hade redan bestämt sitt val af fartyg.

Vi hade icke länge varit om bord, förrän kaptenen sände att erbjuda »Miss B. and her friends» fri resa på ångbåten samt på jernvägen vid Hudson. Och på mitt goda namns och amerikansk artighets bekostnad reste vi utför Hudson i den lugna, sommarvarma luften. Men tegelslagaren, M:r A., som förut redan hade förklarat sig för min vän, kommit till mig med vackra blommor, bjudit mig till sin villa vid Hud[ 65 ]son och upptäckt några goda frenologiska distrikter på min panna, tog här fatt på mig och införde mig till sin fru, som introducerade mig till en poet, hvars verser hon påstod att jag måste hafva läst, och poeten introducerade tre fruntimmer, och de tre fruntimmerna diverse andra fruntimmer och herrar; jag blef liksom inmurad, fick det hett som i en ugn, och flydde ur salongen till min tysta vän ofvan däck, förebrående honom ätt han prisgaf mig så till rof åt landets infödingar. Min vän tegelslagaren tyckte jag i öfrigt rätt mycket om, en bred, bastant, välvillig natur, med öppet hjerta och anlete. Och så tyckte jag äfven om poeten, tydligen en frisk och godmodig man, blott att jag icke hade läst hans verser, och att de nya vännerna voro för många. På däcket fick jag nu sitta tyst med den tyste Downing, men dock med känslan att innerligt samtala med honom, att hans blick hvilade på samma föremål som min och uppfattade dem, bedömde dem, om icke i allt som jag, dock på ett sätt som jag förstod, emedan jag förstod honom. Ett och annat ord, en och annan anmärkning kom då och då väckande och lifvande. Hvad sådant sällskapande är roligt!

Ur ångbåten flyttade vi oss på den Hudsonska jernvägen (densamma som är under görning midtöfver Newburgh) på hvilken vi flögo pilsnabbt fram till M:r Hamiltons villa, liggande på en höjd vid floden. Här voro vi snart inne i ett vackert hem och ett vackert familjelif.

Familjefadern, M:r Hamilton, är son till generalen af detta namn, Washingtons samtida och vän, och en af amerikanska frihetskrigets stora män. M:rs Hamil[ 66 ]ton, en ännu vacker, äldre fru, af stilla moderligt väsen, en son och tre döttrar utgöra familjen. M:rs Skeyler, den gifta dottern — hvars pris som en till hjerta och förståndsgufvor utmärkt qvinna jag hör af många munnar, — tillböd mig att med henne besöka skolor samt åtskilliga välgörande inrättningar i NewYork, hvilket jag tacksamt emottog. De tvänne yngre ogifta döttrarne, Mary och Angelika, förefalla mig liksom typer af de tvänne fruntimmers-karakterer som ofta förekomma i Coopers romaner. Mary är liflig, eldig, full af energi; har bruna, lifliga ögon, är qvick och rolig i samtal; Angelika är madonnalikt mild och ljus, en vacker, ädel, i mina (och i mångas) ögon högst intagande varelse. Särskilt anmärkte jag behaget af hennes röst och rörelser, och huru hon, utan att göra några frågor, kan äfven med främlingar sätta ett samtal i gång och underhålla det på ett lifvande sätt.

M:r Hamilton, fadren, tog mig ut med sig på besök till åtskilliga af de smärre jordbrukarne i trakten, eller farmers, på det jag skulle se något af deras vilkor. I ett par hus kommo vi just vid middagstid, och jag fick se deras bord rikt uppdukade med kött och majskakor, rötter och frukter och det vackraste hvetebröd. Husen voro för det mesta »frame houses,» det är ett slags nätt byggda brädhus. Rummen hade stora fönster, voro ljusa och snygga. Det var mig kärt att samtala med M:r Hamilton, som känner till mycket i landet och är en varm vän af dess fria institutioner, hvilkas godhet han under ett långt embetsmannalif haft tillfälle att bepröfva. Dagen var vacker, men litet kall i vinden, ingen »väl blandad luft«, som du brukar kalla [ 67 ]det. Och luften här har något så skarpt, så genomträngande, att jag inverkas af den, såsom jag aldrig gjorde det af luft i Sverige.

Till middagen hade vi en hel hop främmande, bland dessa var Washington Irwing; en man omkring 60 år, med vackra ögon, stor välbildad näsa, ett ansigte ännu vackert och i hvilket ungdomliga små gropar och leenden vittna om något friskt, humoristiskt, ungdomligt i själ och sinne. Han lärer också ha ett ovanligt lyckligt lynne och det allrabästa hjerta; han omger sig med en mängd syskonbarn, egentligen flickor (W. Irwing säger sig icke begripa livad gossar skola vara till), som han gör lyckliga och som göra honom så genom deras kärlek. Han säges ha en egen förmåga att tycka om allt hvad han eger och allt som tillskyndas honom. Han är en optimist, men ingen egenkär sådan. Vid bordet blef han min granne, och jag förtänkte honom icke att han dervid blef sömnig; ej heller lade jag det vid min räkning denna gång, då man sagt mig att han brukade bli sömnig på stora middagar; — och jag undrar visst icke derpå. Denna middag var dock icke af de mycket långa och ledsamma; tydligen sökte han också att underhålla samtalet artigt och vänligt, och jag gjorde också mitt bästa, som du väl kan förstå, men det ville icke gå. På eftermiddagen bad jag honom tillåta mig att afteckna hans profil. Men för att han icke skulle rent af insomna under operationen, bad jag Angelika Hamilton att sätta sig midt emot honom och tala med honom. Och det lyckades förträffligt. Den vackra gamla herrn blef nu så vaken, och så språksam, och så liflig, och i hans ansigte [ 68 ]blef ett sådant lif af leenden och lek bland de humoristiska groparne, att det är mitt fel om jag icke fick ett af de bästa och mest lefvande porträtter som ännu blifvit tagna af den allmänt älskade skriftställaren. Jag är glad att hafva detta att visa åt hans beundrare och vänner i Sverige. Washington Irwing bjöd mig och mina vänner till sitt hem för nästa afton; men som vi måste resa hem denna afton, afslogo vi bjudningen, men förbehöllo oss att besöka honom före middagen. Om aftonen kom husets unga nygifta son hem från en resa. Det var behagligt att se den vackra unga mannen sitta emellan far och moder, lekfullt och hjertligt på en gång bemödande sig att dela lika emellan båda, svarande på deras frågor och kärleksbetygelser.

Bland saker af intresse, som jag här såg (och som jag äfven sett i ett par andra hem vid Hudson), var Amerikas fåglar af Audubon, ett verk af sannt snille och förtjenst; ty man får icke allenast se Amerikas fågelarter, utan ock deras lynne, lif och historia, huru de bygga, föda sig, deras strider, faror och fröjder. Några målningar synas mig antyda litet excentricitet i uppfattningen. Men hvem kan vara mera excentrisk än naturen sjelf i vissa stunder och humorer? En annan bekantskap af intresse för mig var en Mr. Steevens, som talade intressant om fornlemningarne i Central-Amerika. Hvilket rikt fält är icke der för amerikansk företagsamhet och forskningslust! Och de skola ej hvila, dessa nutidens vikingar, förr än allt detta är deras och de kunna der ha fritt spelrum. Nu äro stora svårigheter förhanden för deras inträngande i dessa trakter.

[ 69 ]Nästa dag hade vi, bland de goda sakerna till frukosten — man har blott för många och för starka sådana här; cayennepeppar förderfvar både maten och magen — äfven honung från berget Hymettus; skänkt af en nyss från Grekland återkommen resande vän till familjen. Den klassiska honungen syntes mig ej bättre än jungfruhonungen af våra nordiska bin. Blomman och biet äro väl öfverallt på jorden de samma och näras af samma himmelska honungsdagg. Jag tänker på hur våra bin på Årsta surra om hösten kring resedasängarne, och hur du ser dem nu, der du går som en liten drottning bland dina undersåter i ditt blomsterqvarter, bland blomgrupperna som du låtit plantera. Ack! men det är sannt; nu äro de redan i vinterdvala, och bien de ha gömt sig i sina hus! här glömmer jag huru året lider; ty den indianska sommaren är en förtrollningstid.

På förrmiddagen gick jag med Marie Hamilton till Washington Irwing. Hans hus eller villa, nära stranden af Hudson, liknar en fridfull idyll; täta rankor af murgrön bekläda en del af de hvita murarne och bekransa takåsen. Feta kor betade på ängen tätt utanför fönstren. Inom rummen såg det sommarvarmt och fridfullt ut, dertill lefvande. Man märkte, att en varm, själfull ande der lefde och verkade. Washington Irwing, ehuru egande en verldsmans belefvenhet och mycken godmodighet i sitt sätt att vara, har dock något af den nervösa blyghet, som lätt häftar vid skriftställaren af finare skrot och korn. Den poetiska anden får, för sitt umgänge med gudomliga sferer ofta plikta med en liten disharmoni till den [ 70 ]jordiska, klumpiga verkligheten. Och till denna hör väsendtligen besök af främlingar, och umgängesformer sådana vi bruka dem i godt sällskap på jorden, och som äro skal, hvilka måste knäckas, om man skall komma till kärnans saft eller frukt. Men det är ett besvär, som vi ofta ej ha tid med. Ett porträtt i Washington Irwings förmak, måladt för längre tid sedan, visade honom som en utmärkt vacker man, med mörkt hår och mörka ögon, — ett hufvud som kunde ha tillhört en spanior. Han lärer äfven som ung ha varit ovanligt vacker. Han har varit förlofvad med en ung flicka af sällsynt skönhet och godhet, och man har haft svårt tänka sig ett vackrare par. Men hon dog, och Washington Irwing sökte sedan ingen annan brud. Han har varit vis nog att nöjas med det sköna minnet af en fullkomlig kärlek och att lefva för sin vetenskap, för vänskapen och naturen. Han är en vis utan skrynklor och grå hår. Washington Irwing var nu sysselsatt med sin biografi af Mahomet, den han innan kort skall utgifva på trycket. Tvänne fruntimmer, ett äldre och ett yngre, icke vackra, men med själfulla ansigten och nära slägtingar till Washington Irwing, voro i huset.

Hos Hamiltons emottog jag åter en del besökande; allt vackert och i väsende vänligt, öppenhjertigt folk. Fruntimmerna ha i allmänhet fina gestalter, men sakna fyllighet. Sedan gjorde vi musik. Mary Hamilton och jag sutto just med full ifver inbegripna i en ouverture för fyra händer, och spelade så att man ropade bravo åt oss, då M:r Downing med sin melodiska röst och sitt bestämda sätt (som gör honom till [ 71 ]ett slags älskvärd despot emellanåt) afbröt oss med: »nu är tiden inne!» nämligen tiden att afresa; och vi måste bryta af midt i stycket för att taga afsked, och skynda till jernvägen, som så med jernhand grep in i lifvets musik. Den följde mig dock i intrycket af det vackra familjelif jag åter här fått se; och till jernvägen följde mig ock den gamla ståtlige gentlemannen M:r Hamilton, som hela tiden bevisat mig den största godhet och nu slutligen bad mig anse honom som en fader, betrakta hans hem som mitt och komma och bli der, så ofta jag befann mig mindre väl annorstädes i Förenta Staterna. Och jag vet, att detta tillbud är lika allvarligt menadt, som Downings att anse honom som en broder och låta honom tjena mig, när helst jag fann tillfälle dertill. »Kom väl ihåg det!» så voro hans ord till mig vid vårt afsked. Så att nu har jag både fader och broder i den nya verlden! det duger till att börja med. På jernvägen satt jag sedan tyst vid sidan af min tyste vän, men hvars själs musik jag alltid hör, om än han tiger. Så att efter allt, blef det intet slut på musiken.

Vi foro uppföre Hudson under en mörk, men skön afton. Luften var alldeles lugn; då och då kom en ångbåt dundrande med flammande skorstenar oss till mötes; men floden var ovanligt stilla. Ur de svarta skuggor, som de höga bergen kastade öfver stränderna, glimmade här och der små röda ljus. »Det är från jernvägs-arbetarnes hyddor» sade Downing. »Alldeles icke!» sade jag, »utan det är små dvergar som titta ut ur klipporna och öppna luckorna till bergs[ 72 ]salarna derinom, det veta vi skandinaver!« Downing smålog och lät min förklaring gälla.

Hvad jag kunde sakna här, om jag tänkte på att sakna något, der så mycket nytt rikt lif erbjudes, är det lif af sagor och legender, som vi ega öfverallt i Sverige, och som gör vårt land till en poetisk jord, full af symboliska runor i skog, berg och mark, vid strömmar och sjöar; ja, som ger lif åt hvar sten, betydelse åt hvar tufva. I Sverige skulle alla dessa präktiga kullar och berg vid Hudson ha symboliska namn och sägner. Här ha de blott några historiska sägner, mest sedan indianernas tider och strider, och namn mer af humoristisk än af poetisk halt. Så kallas en lång, i floden utskjutande näsformig bergsklint »S:t Antony nose»; och jag måste, när jag far der förbi, tänka på ett litet lustigt poem, som Downing läst för mig, i hvilket S:t Antonius föreställes predikande för fiskarne, som kommo upp ur djupet helt bestörta och förtjusta för att höra den ifrige kyrkofadren predika för deras omvändelse. Bet slutas dock med:

»Much delighted were they
but preferr'd the old way.»

Och de fortfara uti sina naturliga odygder. Och S:t Antonius fick — lång näsa.

Ännu ett par indianska sommardagar lefde jag med mina vänner vid Hudson, dagar rika på mycket skönt i umgänge med menniskor och natur, samt njutande af paradisiskt sköna frukter. Nymånan tände sig och gaf ett högre romantiskt lynne åt sommarslöjan öfver bergen och floden, — underligt sköna dagar och scener, — [ 73 ]och underligt skön var den, då jag, under en varm storm, reste med mina vänner utföre Hudson till NewYork. Hösten hade under sitt framskridande gifvit enhet åt löfskogens färgspel. Det skiftade nu emellan koppar och guld, och lyste som ett oändligt rikt gyllne broderi på den indianska töckenslöjan, som hvilade öfver höjderna längs Hudson. Blåsten var så häftig, att stundom fartyget vräktes på sidan deraf. Och allt som aftonen framskred, blef det allt tystare bland grupperna i den stora, folkuppfyllda salongen. Vän drog sig närmare till vän, make till make; mödrar tryckte sina barn närmare sitt bröst. Mina ögon föllo händelsevis på en hög mansgestalt af skönt, energiskt utseende; ett litet fruntimmer stod framför honom och nära intill honom, han höll hennes hand tryckt mot sitt bröst. Jag kände någon nyfikenhet att se hennes ansigte, jag vet ej rätt hvarför. Hon vände hufvudet, och jag såg under hennes halmhatt ett — svart ansigte, utan tecken till skönhet. Ett stumt, passioneradt lif rådde der, rådde öfverallt i atmosferen, denna stormiga, varma afton. Denna och några andra aftnar ha skrifvit sig med outplånliga drag in i min själ; du skall läsa dem der en gång, der eller på papper; ty hvad jag upplefver djupt och starkt, det vet du att jag måste förr eller sednare återgifva i ord och bild.

I storm och mörker kommo vi fram till NewYork, i storm och mörker, men i öfrigt helt komfortabelt, kommo vi till Astorhouse. Och snart satt jag med mina vänner förtroligt i ett ljust och vackert rum, drack thé och den mest utsökta mjölk, kyld af is. »För att nu underhålla er», sade Downiug, sedan vi slu[ 74 ]tat, »tror jag, att jag måste begära af er — en autograf!». Så retas han ofta vänligt med mig, då han vet min förskräckelse för den amerikanska autograf-vurmen. Vi tillbringade aftonen ljufligt, med turvis läsande af våra älsklingsskalder, Lowell, Bryant, Emerson. Klockan var tolf då vi skiljdes och jag gick till mitt rum. Men länge gick jag ännu uppe, lyssnande genom de öppna fönstren till det sakta plaskande regnet, drickande den balsamiska luften och låtande andedragen af ett nytt lif genomströmma mitt inre.

Jag blef ett par dagar med Downings i Astor-house. Under dessa besökte vi den amerikanska konstföreningens exposition i NewYork. Bland malningarne af inhemska artister, såg jag intet som antydde egendomligt snille, utom en stor historisk målning ifrån första mexikanska kriget emellan spaniorer och indianer. Några plastiska konstverk skänkte mig stort nöje genom deras finhet i uttryck och mästerskap i utförande. Bland dessa voro isynnerhet en Proserpina (marmorbyst), och en herdegosse, lyssnande till ljudet i en mussla, båda arbeten af en amerikansk konstnär med namn Hiram Powers. Man kunde önska något mera stort och mera nationellt i ämnen, men omöjligt mera skönhet, mera fulländning i formerna. Midt emot den amerikanska konstföreningens rum har man välbetänkt, som det synes mig, förlagt det så kallade Düsseldorfer-galleriet, eller ett galleri, der gamla målningar, isynnerhet af tyska skolan, äro samlade och utställda till jemförelse och studerande för landets konstnärer och konstälskare. Men tiden tillät mig icke att bese galleriet denna gång.

[ 75 ]Af de goda ting som här mött mig, är tillbudet af en mycket aktad bokhandlare i New York, M:r G. Putnam (densamme som är Miss Sedgewicks förläggare) att göra en ny och vacker upplaga af mina skrifter (hittills ha de blifvit tryckta och spridda här endast i godt-pris-upplagor), och dervid gifva mig samma förmånsrätt som inhemska författare. Downing var glad åt förslaget, ty han känner M:r Putnam som en genomhederlig och pålitlig man (och jag tror detta blott af mannens ögon).

Det kostade på att skiljas vid Downings, med hvilka jag lefvat en så rik och njutningsfull tid — (mina sötebrödsdagar i den nya verlden ville jag kalla den) — och som jag riktigt innerligt fästat mig vid. Men — jag skall se dem åter!…. Mycket har jag att tacka Downing för den klokhet och takt samt det broderliga allvar, med hvilket han hjelpt mig att besinna mina rörelser här i landet, mitt emottagande af bjudningar och andra vänligheter m. m. Vid afskedet uppmanade han mig med sitt fina leende att vid alla tillfällen göra bruk af litet medfödd takt — n.b. en sak, som jag är född utan, — för att veta hvad jag skulle göra och låta. Jag tyckte emellertid att jag använde rådet väl, då jag straxt derpå afslog en ung herres proposition att med honom klättra uppför ett högt kyrktorn. Ingenting frapperar mig så mycket, som detta folks ungdomliga, jag kunde nästan säga barnsliga, ifver och företagsamhet. De väja för ingenting och anse ingenting omöjligt. Men — jag är för gammal att klättra uppför kyrktorn med unga herrar.

[ 76 ]Då Downings lemnade mig, öfvertogs jag af M:r Putnam, som skulle föra mig till sin villa pä Staten-Island. Vi arbetade svårliga med vår vagn i trängseln af åkdon af alla slag på gatorna åt hamnen till, för att komma i tid till ångbåten. Jag måste beundra huru körarne här förstå att väja, svänga och kila emellan och trassla sig fram utan äfventyr ur riktigt gordiska knutar af kärror och vagnar. Det är märkvärdigt, men — trefligt är det icke. Jag satt jemnt i väntan att få se hästhufvuden komma in genom vagnsfönstren, eller få vagnen krossad. Emellertid gick allt väl. Vi kommo till ångbåten i tid och hade en vacker färd på det lugna vattnet, i den vida hamnen, der ångbåtar, stora och små, oupphörligt fara och svänga emellan de seglande fartygen; — det är ett lif!….

I M:r Putnams vackra hem, på en af Staten-Islands höjder, såg jag en allrakäraste vacker, liflig och behaglig liten värdinna, tre snälla barn, och om aftonen en hel del folk af grannarne. Jag spelade svenska polskor och visor för dem. Aftonens godbit var en humoristisk sång, sjungen af en äldre, treflig herre. I min sängkammare frös jag, ty väderleken var nu kall, och sofrummen eldas icke här i landet. Det är dermed som i England, men icke som i vårt goda Sverige; och jag får svårt att vänja mig vid dessa kalla sofrum. Det var mig isynnerhet svårt att stiga upp och kläda mig i det kalla rummet, med fingrar stela af köld. Men när jag gick ned till frukosten, glömde jag frost och stelhet för den klara solen och den vackra, vänliga värdinnan i det glada rummet, med utsigt öfver hamnen, staden och öarne. På förmid[ 77 ]dagen förde mig herr Putnam i täckvagn att bese ön och hälsa på några familjer. De rika, gyllne skogarne lyste i deras höstprakt, skiftande skönt i guld och brunt — ett färgspel, varmt och djupt som det af själens renaste lidelser. Jag lefde upp i de känslor som väcktes deraf. Jag for genom skogen, som genom ett tempel fullt af symbolisk skrift. Och hvad den tecknade för mig, det kunde jag läsa och tyda. Så tågade vi till högsta höjden af ön, hvarifrån utsigten var stor och herrlig, nämligen genom dess vidd öfver land och vatten. Höjder saknas. Ögat sväfvar och kretsar som örnen i luften, men har ingen klippa, ingen bergspets att hvila på.

Jag såg också ett par vackra hem med deras trädgårdar, och ett par vackra, vänliga fruar. En af dessa var riktigt skön, men sorgsen. Döden hade nyss tagit bort hennes glädje. I det andra hemmet var glädjen och sällheten hemma, det var ej att misstaga sig på. Och jag måste lofva att återkomma dit i vår och se våren komma der. Men — jag undrar huru många löftesbrott jag kommer att begå här i landet.

M:r Putnam förde mig tillbaka till NewYork och till den vänliga M:rs Skeyler, som nu tog hand om mig och förde mig att bese åtskilliga allmänna inrättningar, bland hvilka ett par stora skolor, der jag såg hundradetals lifliga barn samt unga menniskor. Jag anmärkte isynnerhet barnens klara, vakna, vackra ögon. Undervisningssättet syntes mig särdeles afse att hålla barnen vakna och uppmärksamma. Ett skolhus innehåller flera eller alla klasser af skolan. I de nedersta rummen äro de minsta barnen, fyra à sex år gamla, — [ 78 ](hvarje barn har sin lilla stol och sin lilla fristående pulpet framför sig) — och med hvar våning stiger lärjungarnes ålder samt de kunskaper hvaruti de undervisas. I öfversta våningen graduera de (i flick- liksom i gossskolor) vid nitton ä tjugu års ålder eller deröfver, få diplomer och gå sedan ut i verlden att lefva och lära eftersom de lärt här. Men jag fick ej mycket veta om detta. Jag ville göra frågor, men man gaf sig icke tid att svara, och jag såg snart, att mitt besök var afsedt, icke som en undervisning, utan som en förevisning. Uti institutet för de döfstumma tecknade den unge läraren en lång berättelse om mig och om min följeslagare för lärjungarne, hvilken de skrefvo upp på skriftaflor, upphängda kring väggarne. De gjorde det förträffligt. Jag måste beundra deras minne samt redigheten i uppfattning och uttryck.

Nästa dag företogs en utfart till en af öarne i grannskapet af staden, der vältänkande män grundat en stor anstalt till emottagande och hjelp för emigranter, som sjuka eller utfattiga ankomma från Europa till NewYork. Ön heter »Wards Island,» anstalten »Emigrants Asylum.» En af dess förnämsta grundläggare och vårdare, M:r Colden, förr en af NewYorks förnämsta lagkloka, nu en rik man, som sysselsätter sig helt och hållet med välgörande anstalter, åt hvilka han egnar sin tid och sin förmögenhet, förde mig och M:rs Skeyler i sin vagn, samt Bergfalk, hvilken jag lockat att komma med oss. Han är fallen för att begrafva sig bland lagböcker och akter, att lefva med de döda; och jag måste locka honom ut att andas frisk luft med de lefvande och i det lifvande lifvet. Dagen var herrlig, [ 79 ]och färden i båt på det lugna, välluktande vattnet (jag har aldrig kännt vattnet dofta såsom här), i den varma höstsolen, en den behagligaste färd. På »Wards Island» kan man litet dömma om den svåra uppgift, som amerikanarne ha att möta i emottagandet af Europas fattiga, ofta uslaste befolkning, och huru de söka möta den. Tusentals som komma, klädda i trasor, behäftade med sjukdomar, föras hit, skötas, klädas, bespisas, och afsändas sedan vesterut till Missisippistaterna, ifall de ej ha slägt och vänner att komma till på närmare håll. Särskilta hus voro byggda för sjuka af typhus, för sjuka till ögonen, för sjuka barn, för de tillfrisknande, för barnsängsqvinnor; flere nya hus voro under byggnad. På de gröna, fria kullarne, smekta af de mjuka hafsvindarne, måste de sjuka, om möjligt, bli bra, de svaga bli starkare. Vi besökte de sjuka; — flera hundrade lågo i typhus; — vi besökte ock de nyss tillfrisknade vid deras goda, rikliga middagsbord. »Men om de alla dagar få en sådan soppa och sådant kött,» sade jag åt M:r Colden, »huru kan ni då fa dem härifrån, — åtminstone de som blott lefva för att äta?» — »Med dem göra vi, som qväkaren med sin vederpart,» svarade Colden leende. »Han tog fatt i den motspänstige med starka händer. »Hvad nu!» sade denne, »ni tänker väl icke slå mig! det är emot er religionslära!» »Nej,» sade qväkaren, »jag skall ej slå er, men jag skall hålla er — ganska otrefligt». Bergfalk gladdes med mig af att se den storartade, alltmer uppblomstrande anstalten, som den nya verldens folk här uppreser för den gamlas förolyckade barn; och jag njöt icke mindre af M:r Coldens egen personlighet, — en af dessa starka natu[ 80 ]rer, som bära sådana anstalter lika lätt, som en moder sitt barn på armen, — en man, stark till hjerta, själ och kropp. För sådana män känner jag en beundran, som är snarlik barnslig kärlek. De ha magnetismen som man tillskrifver bergsnaturen.

Med M:rs Skeyler besökte jag äfven hemmet, stiftadt till upprättande af fallna qvinnor. Det föreföll mig godt och väl ordnadt. Miss Sedgewick är en af föreståndarinnorna der, och lärer verka oändeligen mycket godt. Hon läser för qvinnorna berättelser som väcka deras bättre natur, och hon talar till dem godt och klokt. Hon lärer vara en af de mest verksamma vårdarinnorna i detta upprättande hem.

M:rs Skeyler, som är en lika mild och moderligt huslig qvinna, som god medborgarinna äfven utom hus, — och det borde hvarje ädel qvinna vara, — var för mig en älskvärd värdinna, och jag saknar blott att ej ha kunnat mera tala med henne. De der skolorna, asylerna et C:o, de äro högst förträffliga och aktningsvärda; — men ack! hvad de trötta mig! — M:rs Skeyler förde mig till Miss Lynch, der jag såg en hel hop folk, och bland dem poeten Bryant, som har ett skönt, karakteristiskt hufvud med silfversprängda lockar.

Från Miss Lynch fördes jag af en vänlig och hederlig professor — Hacklitt tror jag han heter, — till de »Elyseiska fälten», en parklik nejd jjå en ö nära New York, och så kallad för dess idylliskt sköna natur. Den var också idylliskt vacker, och dagen och luften, — nej, min unge, dem ha vi ej make till i gamla verlden; åtminstone har jag aldrig der kännt något sådant. Jag dricker denna luft, som jag kunde dricka [ 81 ]nektar, och känner den nästan som ett Ijufligt rus. Den måste tillhöra denna tid på året och den indianska sommarens magiska lif. Jag vandrade i de elyseiska fälten med verkligen elyseiska känslor, såg flockar af hvita segel komma nedför Hudson, likt vingade fridsbud, och jag lät mina tankar simma uppför den till vännerna der, de nya och dock så kära, mig fjerran och dock så nära. Det var en tjusande dag, denna dag på de elyseiska fälten i den nya verlden. Min professor var god och vis som Mentor i »Les Aventures de Telemaque», och jag tror visare, ty han höll alls inga tal, utan följde mig med faderlig huldhet och tycktes njuta af mitt nöje. Om aftonen förde han mig öfver »East river», och till rose-cottage i det lugna Brooklyn. Och der skall jag hvila några dagar, litet undan verlden.

Nu ett ord om mina nya vänner, Marcus och Rebecca Spring. De äro ett rätt särdeles slags folk; de ha något eget enkelt och menskligt, klart och vackert, som jag tycker englalikt. Vid första dagens middag i deras hem kallade de mig vid namn, och ville att jag skulle kalla dem så; och nu lefver jag med dem förtroligt som med en bror och en syster. De ha varit och äro obeskrifligt goda mot mig. Första dagarne här var jag något pjåkig till lynnet, led af kölden, isynnerhet i mitt sofrum, och af att sätta mig in i nya förhållanden, hvilket alltid bär mig emot. Men de läto sätta en kakelugn i mitt rum, gjorde det varmt och trefligt för mig, och snart kände jag mig med dem hemmastadd och lycklig. Marcus S. är äfven hvad man kallar »en sjelfgjord man»; men nog misstänker jag, att vår Herre sjelf varit med om hans görning till [ 82 ]både hjerta och hufvud. Hans ansigte påminner mig om Sternes uttryck om ett ansigte: »det liknar en välsignelse.» Hans hustru, Rebecca, är af qväkareslägt, och har något af det der inre, stilla ljuset och den besinning, som man säger tillhöra denna sekt. Dertill är hon begåfvad och qvick, och mycket angenäm att höra tala. Hon är behaglig till utseende, utan att vara vacker; munnen är särdeles frisk och lefvande, och gestalten klassiskt skön. Båda makarne äro varma patrioter och mennisko vänner, älska lifvets idealer och lefva för dem. De äro förmögna och lära göra mycket godt. De intressera sig för socialismen, men mera som amatörer än som egentliga invigde. Dock har Marcus i sin handelsrörelse associerat ett par af sina kontorsherrar. Men han är af det slags folk, som icke tycker om att tala om hvad han gör, eller att andra sysselsätta sig dermed. Men hans hustru och vänner tycka om att tala om honom. Och jag undrar ej derpå. Huset har tre barn. Eddy — äldsta gossen, 12 år gammal, kunde tjena till modell, både för en Amor och för en Rafaelsk engel, — har ett stilla tänkande väsen, med mycken finhet i uttryck. Lilla Jenny, husets enda dotter, är en liten duktig, liflig flicka, och så kommer the baby, en guldlockig liten gosse, med sin faders panna och klara blå ögon, ett sjukligt men behagligt barn.

Med Marcus talar jag om hvad som rör sig och går framåt i landet, fjerran och när; med Rebecca om det inre lifvets historier, och får höra mycket som rör och intresserar mig. Ja du, här är mycket mera poesi och romantiskt lif, än man hos oss har föreställning [ 83 ]om. Lifvet här är en ny ungdom. Äfven klimatet är ungdomligt, men icke alltid på bästa vis. Det är mycket ombytligt. De första dagarne jag var här i Brooklyn, var det så bittert kyligt, att jag frös till både kropp och sinne. Nu, sedan tre dygn, har det varit så varmt att jag legat om nätterna vid öppna fönster, sett stjernorna blinka genom jalousierna och blifvit hälsad af morgonrodnaden med de mildaste fläktar af denna luft och lukt som har något förtrollande.

Den 7 November.

Jag har ej kunnat skrifva på några dagar. Det gör mig ondt, min unge, men jag kan ej hjelpa det. Muntligen en gång får jag fylla luckorna som lemnas af brefven. Mycket smickrande och mycket besvärligt som ej är värdt att sätta på papper, möter mig alla dagar. Mitt lif är en daglig kamp med välvilja, artighet och — nyfikenhet, under hvilken jag ofta är trött och uppgifven, ofta äfven känner en underlig flägt af ungdomlighet och förnyelse genomströmma min själ. En sådan kände jag häromdagen, under beröringen med den ädle enthusiasten H. W. Channing, en natur så glödande som ren, ett strålande öga, och ett ansigte, rent och regelmässigt som jag kunde tänka mig en serafs. Hans gestalt, ädel och elegant, passar förträffligt för en offentlig talare. För sitt land är han mera en kritisk älskare, än en enthusiast. Han älskar enthusiastiskt blott det ideala och fullkomliga, och känner verkligheten ännu långt under detta. »Vi äro mycket unga, mycket unga!» sade han om Förenta Staternas folk. Om Emerson talade han med beundran — men [ 84 ]som om en aflägsen, högre ande. »Han är den bäste af oss alla!» sade han. »Är han er vän?» frågade jag. »Nej», svarade han, »jag kan ej smickra mig med detta förhällande emellan oss. Han är dertili för — afskärande, för ……. Men ni bör se honom, för att fatta honom.» Jag gjorde några anmärkningar mot Emersons tänkande. Channing svarade ej mycket härpå, men blef vid att se i tanken på Emerson, såsom man ser upp på någon stjerna af första ordningen. Denne man måste ha förmåga att tjusa.

Om Onsdag skall jag resa med Channing och Springs till »North Amerikan Phalanxtery» i New Jersey, se detta underliga ting på nära håll, och lära mera om »kristlig socialism.» Bergfalk kommer med oss. Sedan återkommer jag hit och blir här till slutet af veckan. Nästa vecka skall jag tillbringa hos Miss Lynch i New York och gifva mig upp till sällskapslifvet der. Så återkommer jag hit, och följer med mina vänner S—gs till Massachusett, för att der, hos deras slägtingar, fira den stora tacksägelsefesten, »Thankgivings» kallad. Den är utsatt i år till den 26 November, och lärer firas högtidligt isynnerhet i Ny-Englands stater, der den först uppstod. Sedan skola vi tillsammans besöka Lowells, Emersons, m. fl., till hvilka vi äro inbjudna; så hamna vi i Boston, der jag tänker bli stilla öfver vintermånaderna; och mina vänner återvända till deras hem.

Om aftonen.

Vid solnedgången gick jag ut på en enslig vandring framåt gatan, hälft stad och hälft land; jag gick [ 85 ]under de gröna träden, och vid min sida den vackre Eddy S., helt tyst. Aftonhimmelen glödde och spred sitt varma sken öfver ängar och skogiga höjder. Och när jag från den vände min blick till den sköna gossen, mötte mig hans öga så mildt och inträngande, likt en engels blick. Han tycktes se och fatta hvad som lefde inom mig. Så gingo vi länge. Men det började skymma; dä kom en ryttare ridandes upp till oss, med en stor ask eller kassa på sin arm. Det var den gode Marcus på sin Dolly, och kassan han bar, var till mig och full af de allravackraste blommor från M:r Downing. Och med dem följde några ord, för mig, mera sköna ännu än blommorna. Rebecca och jag ordnade blommorna i en vacker alabastervas liljeformigt uppstigande ur sin basin. Marcus S. och Channing hjelpte oss med deras ögon.

Jag mår bra, oaktadt strapaser till både kropp och själ, och är oändligen tacksam för hvad jag här lefver och lärer, och för dessa goda, hjertliga vänner! Det felas mig blott att få höra godt från dig och mamma. Jag hoppas på denna dagens post, hoppas och längtar. Nu måste jag afsända detta bref och arbeta med en mängd andra. Kyss mamma för mig, och hälsa alla som hälsas vilja, från

Din Fr.