Hemmen i den nya verlden, Första delen/16
| ← FEMTONDE BREFVET. |
|
SJUTTONDE BREFVET. → |
SEXTONDE BREFVET.
Savannah.
»Den största autograf-samlare i verlden» är också den vänligaste, mest godhjertade man i verlden, och for mig så god, att jag alltid skall tänka på honom med tacksamhet. Hans autograf-samling är den första, som jag betraktat med intresse och någon aktning. Icke för det att den uppfyller ett helt rum och många folianter, och ej kunde genomgås på mindre än 6 à 7 månader, hvilket visserligen kan inge respekt, utan derföre, att till hvar märklig persons handskrift äfven är tillagdt dennes porträtt (vanligen ett godt kopparstick), samt något bref eller dokument af intresse, hörande till denne persons historia. Allt detta gör M:r Teffts autograf-samling till en af verkligt historiskt och biografiskt intresse. Hans hus är ett af de der goda, trefliga, som jag i mitt förra bref beskref. Hans vänliga lilla fru, två unga söner, och den äldsta sonens unga hustru, utgöra familjen, en stilla, vänlig, gästfri familj, öfver hvilken döden nyligen kastat sin skugga. Och här sörja tvänne mödrar; den äldre, sin äldsta uppväxta son, den yngre, sin lilla gosse, båda nyss aflidna! …
Savannah är en allrakäraste stad, som låter mig tänka på »Jungfrun i det gröna». Den är ännu mera än Charleston en församling af villor, som kommit tillhopa att sällskapa. I hvarje qvarter är ett grönt torg, omgifvet af herrliga, höga träd. Och om uti midten af hvarje grönt torg det sprang en lefvande källa, en brunn med friska vattenstrålar, glänsande i ljuset och bestänkande den gröna gräsvallen, och Savannah kunde kallas de springande källornas stad, då — funnes i hela verlden ingen täckare stad än Savannah. Nu är der för varmt, och för mycket sand, och för litet vatten. Men jag håller af Savannah. Jag finner här ett friskare andligt lif, en mera fri och öppen blick öfver saker och förhållanden, isynnerhet med afseende på den stora frågan — slafveriet, — än i Charleston, och jag har här lärt känna förträffliga menniskor, menniskor som se frågan rakt och rent i ansigtet, som, sjelfve egare af slafvar, dem de ärft af sina föräldrar, arbeta för sina slafvars undervisning, befrielse och kolonisation! Ack Agathe! Såsom en trött och törstig öckenvandrare, som på en gång kommer till den gröna oasen, der palmer hvifta och friska källor springa, — så har jag kännt mig dervid, och har med glädjetårar vattnat frihetens blomma på slafveriets jord. Ty äfven här led jag i förstone, i sällskapslifvet, af många menniskors försök att truga på mig deras trånga åsigter, och af den brist på ärlighet, om icke i viljan så i blicken, i synpunkten, som förråddes derunder. Men en afton då jag blef ovanligt plågad och helt förstämd af stämningen hos de personer som besökte mig, då kom ock — räddningen. Men jag måste berätta dig den, i den form den antagit i mitt minne.
Olika intryck.
med män och qvinnor,
och hörde små-prat
om små, små saker,
och små bekymmer,
och lumpna nöjen,
och trånga känslor,
och trånga tankar,
och lumpen sträfvan,
af själar små.
i själ och sinne;
jag flydde ut,
ut ur salongen,
ut i naturen,
att se den fria,
att se Guds himmel,
att andas fritt.
af solglans, full,
sken aftonstjernan,
så klar som guld.
Hvar nattens skugga
i tysta lunder
den unga månen
lyste upp,
och blomstrens ångor
på lätta vingar
som rökverk stego
från jorden upp.
Och blommor, lunder,
stjernor, skyar,
och jord och himmel,
ja, luftens andar,
de syntes fulla
af mystisk tjusning,
af lif och hopp.
i herrlighet.
Jag såg derpå
med bitterhet,
och frågar så:
»Hvi gjorde Gud
så stora under
för detta slägte
af menniskor små?»
med män och qvinnor,
och hörde talas
om lifvets djupa,
stora frågor,
dess fröjder och plågor,
om menskors synd,
och menniskors pligt.
Jag hörde varma
hjertan klappa,
känna, tänka,
storsint verka
för menskors väl.
i vestern brann
med bleknadt sken,
och stjernans glans
var för min syn
ej mer så ren.
Och all naturens herrlighet
— den store Pans —
sjönk ned med ens,
till skuggan blott af menniskans!
Sedan denna stund är min verld här förändrad
tillika med min känsla för söderns lif och folk. Min
blick har klarnat, för att se det ädlare södern inom södern
hvilket nu bildar dess egentliga högland. Det låter mig
nu äfven på dess sandfält andas höglandsluft, och
skall ännu bli för dess folk hvad Moses och Josua
voro för Israels. Ty när man talar om söderns slaffolk,
så är det ett misstag att dermed beteckna endast
den svarta racen. Men det är likaså orätt att tänka
sig de södra staterna såsom ett folk af endast slafvar
och slafveri-älskare. Sannerligen det finnes ett fritt folk
äfven inom söderns slaf-stater, och som i det tysta verkar
befrielsens verk. Och om än detta är en liten hop; —
»förfåras ej, du lilla hop; ty eder faders goda vilja är
att gifva eder riket!»
Det synes mig äfven troligt af hvad jag här ser och hör, att Georgia blir en af de ledande makterna i det kommande befrielse-verket. Yngst af unionens första tretton förenade stater, har Georgia varit en af de främsta i arbetet för Amerikas sjelfständighet, och frihetens anda har från begynnelsen varit mäktig här. Alla folk bevara spår af sitt ursprung, och få en viss prägel af de menniskor och omständigheter som bestämde deras barndom. Detta är helt naturligt. Och för den friare och friskare anda som råder i Georgia, kan man lätt se en orsak hos statens första grundläggare, James Oglethorpe, och de kolonier som uppväxte under hans skydd. Jag måste säga dig några ord om denna verksamma man, hvars historia jag nyss läst; ty bland så mycket här på jorden som är hälft, haltande, ofärdigt, som gör att ögat sväfvar otillfredsstäldt bort, är det uppfriskande att få fästa det på ett menniskolif som håller profvet, som från begynnelsen till slutet af sin arbetsdag vill ett, verkar derför och lyckas deri, — på en man, hvars hela lefnadsmål är att befria de ofria, göra olyckliga lyckliga, och derföre grundlägger ett rike! ….
Det är ej mycket mer än 100 år, sedan James Oglethorpe, i spetsen för ett litet band emigranter drog ut till detta land, och slog upp sitt tält på den landtunga emellan hafvet och Savannah-floden, der nu Savannah står. Han var engelsman, och hade lefvat ett rikt, omväxlande lif, vid lärdomsskolan och i fält, som krigare och som parlaments-ledamot. En man med hjeltemodigt sinne och ett hjerta fullt af välvilja, varm och verksam, varkunnade han sig öfver de många, som den tiden i England, för ringa skulders skull, sutto inom fängelsemurar, dömde att sitta der för alltid. Han utverkade deras befrielse, och för dem och för förföljde protestanter utsåg han ett asyl, ett frihetens hem, i den nya verldens fria länder, »der fattigdom icke skulle bära med sig förebråelse, der sann fromhet kunde i frihet dyrka Gud». Det var honom ej svårt att i England finna folk med intresse för en stor mensklig idé. Ett sällskap organiserade sig till utförande af Oglethorpes plan, och utverkade af Georg den andre disponerings-rätt öfver en sträcka land emellan Altamahá- och Savannah-floderna, hvilken på 20 års tid sattes under sällskapets förmynderskap, »i vård för de fattiga». Sällskapets gemensamma sigill visade på ena sidan en grupp af spinnande silkesmaskar, med motto: »icke för sig sjelfva, utan för andra»; uttalande dermed sällskapets beskyddares afsigt, att icke för sitt arbete eller sina gåfvor emottaga någon slags gengäld. På sigillets andra sida sågs Georgias genius, med en frihets-kokard pä hufvudet, ett spjut i den ena handen och ett öfverflödshorn i den andra. Ryktet om det förlofvade landets skönhet och rikedom lockade sinnena. Med sitt lilla band af befriade fångar och förtryckta protestanter, omkring 120 personer till antalet, afseglade Oglethorpe i November 1732 från England, och anlände efter 57 dygns segling till Charleston. Snart derefter begaf han sig uppför Savannah-floden, och landade vid den höga ås, hvilken han utvalde till plats för den blifvande staden.
En half mil derifrån lefde indianer af Yamacrows-stammen, och de, med deras anförare Tomo-chichi i spetsen, kommo att stifta förbund med främlingarne. »Här är en liten skänk», sade den röda mannen, i det han framräckte en Buffalo-hud, målad på inre sidan med en örns hufvud och fjädrar. »Örnens fjädrar äro mjuka, och betyda kärlek. Buffalo-huden är varm, och betyder beskydd. Derföre älska och beskydda våra små familjer!» Oglethorpe mottog vänligt den vänliga inbjudningen. Den 1 Februari slog den lilla kolonien upp sitt läger längs flodens strand; Oglethorpe reste upp ett tält under fyra stora tallar, och hade ingen annan bostad i 12 månaders tid. Här, i denna sköna nejd, anlades Savannah, sådant som det står ännu i dag, med regelmässiga gator och ett stort torg i hvarje qvarter; och genom urskogen banades väg till den stora trädgård, hviken snart skulle bli en plantskola för Europas och Amerikas frukter. Så begynte Georgias samhälle. Staten var redan i dess barndom »en tillflyktsort för de betryckta af Brittaniens, de förtryckta af Europas folk».
Ryktet härom ljöd genom Europa. De Mähriska bröderna, förföljde i sitt fädernesland, lyssnade till kallelsen, som från England erbjöd dem land i Georgien, för dem och deras barn, fritt i 10 års tid, fritt underhåll der för ett helt år, samt engelska medborgares rättigheter och frihet.
Försedde med biblar och psalmböcker, och med en färdvagn för de gamla samt de små barnen, drogo de ut på sin pilgrimsfärd under böner och hymner, i slutet af October 1733. Så seglade de utföre den stolta Rhen, emellan vingårdar och borg-ruiner; så ut på det stora hafvet, under vinterns lopp. När de förlorade landet ur sigte, uppstämde de en lofsång. När hafvet var lugnt och solen sjönk ned i herrlighet, sjöngo de: »Huru skön är skapelsen! Huru herrlig dess skapare!» När det blef motvind uppsände de böner, när den vände om, tacksägelser. När en storm uppväxte, så att de ej kunde sätta upp segel, höjdes deras röster i bön och sång midt under stormen; »ty att älska Herren Jesus, ger stor tröst». Så kommo de fram till den nya verldens kust. Vid Charleston mötte dem Oglethorpe, som bad dem vara välkomne. Fem dagar sednare reste de långväga gästerna sina tält nära Savannah. Längre upp i landet skulle deras vistelseort sökas. Oglethorpe försedde dem med hästar och följde med dem genom vildmarken, genom skog och moras. Indianer med facklor .if lysved voro deras vägvisare. Så vandrade de, till dess stället för den lilla kolonien var funnet. Vid en liten ström, som de kallade Ebenezer, bygde de evangeliska bröderna sina bostäder, och gåfvo sitt nybygge samma namn som floden.
Samma år grundlades Augusta; och Indianska handelsmän infunno sig der. Oglethorpes rykte trängde genom vildmarken, och i Maj kommo höfdingarne för åtta byar af Muskhogeernas stam, för att sluta med honom ett förbund. »Long-King», den reslige, gamle höfdingen för Oconas-stammen, talade för dem alla, sägande: »Den store anden, som bor öfverallt omkring oss och gifver alla menniskor deras anda, sänder Engelsmännen att undervisa oss». Han bad dem vara välkomna till landet söder om Savannah, samt till brukande af den jord som hans folk ej begagnade. Och till tecken af uppriktighet lade han 8 bundtar bockskinn vid Oglethorpes fötter. Höfdingen af Coweta-stammen uppstod och sade: »Vi ha gjort 25 dagars resa, för att se er. Jag har aldrig velat gå ned till Charleston, af fruktan att jag skulle dö på vägen. Men när jag hörde att ni voro komna, och att ni voro goda män, så kom jag till er, på det jag måtte få höra goda ting». Han gaf derpå lof till de landsförviste att kalla sina slägtingar, »som älskade dem», uv Creekstäderna, på det de måtte bo tillsammans. »Återkalla Yamasseerna», tillade han, »att de må bli begrafna i fred ibland sina förfäder, och få se deras grafvar förrän de dö».
En Cherokee-höfding kom ut till engelsmännerna. »Frukta intet!» sade Oglethorpe, »utan tala fritt!» Bergshöfdingen svarade: »jag talar alltid fritt. Hvarför skulle jag frukta? Jag är nu ibland vänner. Jag fruktade icke när jag var ibland fiender». En Chocta-höfding, »Röd Sko», kom följande året och erbjöd handels-förbindelse. »Vi komma en lång väg», sade han, »och vi äro en stor nation. Fransmännen bygga fästningar emot oss. Vi ha länge handlat med dem; men de äro fattiga på varor i önska att handla med er».
Oglethorpes ordhållighet i traktaterna med indianerna, hans ädla utseende och hållning, mildheten af hans lynne tillvunno honom de röda männens förtroende. Han tyckte om deras enkla sätt och seder, och sökte upplysa deras förstånd, och lära dem känna den Gud, hvilken de ovetande dyrkade. Oglethorpe stiftade lagar för Georgia. En af dem förbjöd starka dryckers införande. En annan förbjöd slafveriets införande. »Slafveri», yttrade Oglethorpe, »är emot evangelium, och strider med Englands grundlag. Vi vilja ej tillåta en lag, som tillåter ett så rysligt brott». Och när sednare åtskilligt »bättre slags folk» i Savannah ingaf ansökningar för införandet af negerslafvar, vägrade Oglethorpe strängt, och förklarade, att »om negerslafvar skulle införas i Georgia, så ville han icke ha något vidare att göra med kolonien». Och han fortfor ständigt att med nära nog arbiträr makt motsätta sig negerslafveriets införande i staten, ehuru flera af planterarne, i den tro att arbetet ej kunde der bedrifvas af hvita arbetare, gjorde sig färdiga att lemna kolonien.
Med rastlös verksamhet fortfor Oglethorpe att verka inom Georgia, än utvidgande och befästande dess gränser, än grundläggande städer, ordnande samhällen eller stiftande nya. Han besökte de evangeliska bröderna i Ebenezer, utstakade gatorna för deras nya stad, och prisade deras goda hushållning. Inom få år steg tillverkningen af rått silke inom den lilla kolonien till tiotusen skålpund om året, och Indigo var blifven en stående handelsartikel. I allvarliga tänkeskrifter ifrade kolonisterna mot användandet af negerslafvar, och påstodo att den hvita mannen kunde fullt väl arbeta, äfven under Georgias sol. Deras religion förenade dem med hvarandra; de afgjorde inom sig sina tvister. Hvarje händelse i lifvet fick betydelse som en gudomlig skickelse, och värman i deras gudstjenst störde icke lugnet af deras omdöme. De hade fred och voro lyckliga. Från de Moraviska städerna reste Oglethorpe på floderna söder-ut, och besökte öarne längs kusten, fulla af palmettos, vinrankor, evigtgröna ekar och sjungande, »hundratungadc» fåglar. På S:t Simons ö anlade han Fredrica fästning.
Från Skottlands högländer hade en flock tappert bergsfolk utvandrat, att söka nya hem under Oglethorpes baner. Klädd i skottska höglands-drägten seglade Oglethorpe uppför Altamahá dem till mötes vid Darien, der de slagit sina bopålar. Och med dessa tappras tillhjelp beslöt Oglethorpe att utsträcka Georgias gräns ända till S:t Johns flod i Florida. Indianerna af Uchécernas stam hörde krigsryktet, och skyndade fram, grannt utmålade, för att föra stridsyxan i förbund med Oglethorpe. På långa tal och utbyte af skänker följde den vilda krigsdansen. Muskhogeer och Chiekesaws kommo omkring honom, att förnya deras vänskapsförbund.
Ett stort råd af Muskhogeernas höfdingar skulle hållas i Cusitas, vid floden Chattahouchee. Oglethorpe gjorde sig väg dit genom ensliga stigar, utan att frukta solens hetta eller nattens dagg, och kom till det stora mötet, för att tilltala sina röda vänner med hjertliga ord, utdela skänker, dricka med höfdingarne den heliga Safkey, och röka fredspipan, samt sluta med dem ett grundligt förbund för krig som fred.
År 1734 reste Oglethorpe till England, och verkade der till förmån för den unga kolonien. År 1736 kom han tillbaka med en skara af trehundra emigranter, dem han sörjde för och ledde som en fader; han steg i land med dem på en höjd, icke långt från ön Tybee, »der de alla föllo på knä och tackade Gud, som låtit dem lyckligt anlända till Georgia». Ibland dessa voro en ny flock Mähriska bröder, med en »tro öfver fruktan», hvilka i sina seder sökte återinföra de första kristliga samhällenas bruk, der stat och kast-lif icke funnos, utan Paul, tältmakaren, och Petter, fiskaren, voro förstyrare, jemte andens vittnesbörd. Ibland dessa voro äfven bröderna Wesley. Charles Wesley, sekreterare åt Oglethorpe, brann af begär att blifva Christi apostel bland indianerna, och att i den nya verlden »lefva ett lif, helgadt helt och hållet till Guds ära». Han önskade göra af Georgia en religiös koloni. »Den tids-ålder», tillägger Bankroft (ur hvars historia om Förenta Staterna jag sammandragit denna berättelse), »i hvilken politiska och religiösa rörelser voro ett, var förbi; fanatism kunde ej trifvas under en period af öfvervägande handels-inflytande. Mystisk fromhet, mera innerlig ännu, genom dess afsky för adertonde århundradets theorier, syntes som regnbågen i skyn; och Wesley var såningsmannen, hvilken kommer sedan floden dragit sig tillbaka och molnen lyftat sig, och som utkastar sin säd i fridens gyllene timma».
Sednare se vi Oglethorpe, på Englands befallning, i krig med spaniorerne i Florida, och i detta tapper och segerrik, alltid främst i faran, delande alla fälttågets besvärligheter med den simple soldaten; äfven under brinnande krig, aktsam om fredliga innebyggares egendom, och efter segern mensklig och mild mot krigsfångarne.
I Juli 1742 kunde Oglethorpe förordna en allmän tacksägelse inom hela Georgia för vunnen framgång och frid.
Så blef Georgia koloniseradt, så försvaradt, och när dess grundläggare och försvarare, James Oglethorpe, uppnått sitt nittionde år, kunde han se tillbaka på ett godt arbete, en uppblomstrande stat, hvars gränser han utvidgadt och stadfäst, hvars andeliga och materiella lif han grundlagdt, så att den väl förtjenade det lof som uttalades deröfver i England: »aldrig har en koloni blifvit grundad enligt en mera sannt mensklig plan».
Ända till sista året af sitt lif omtalas han som »en af de vackraste gestalter någonsin sedda», en typ af vördnadsvärd ålderdom. Hans själsförmögenheter och sinnen voro så friska som någonsin, och hans öga lika klart; »alltid heroisk, romantisk och full af gammaldags ridderlig artighet, — den vackraste representant af alla de dygder och egenskaper, som utgjorde idealet af en äkta kavalier». Och så varmt var hans hjerta, så verksamt hans nit för menniskors väl, hvad folk och race de än tillhörde, att långt efter hans död, hans namn blef nämdt för att beteckna »stor själens välvilja» (vast benevolence of soul).
Efter hans död utplånades flera af hans högsinnade lagar; starka drycker infördes i Georgia och småningom äfven negerslafveriet. Men den anda af frihet och fromhet som var lif af Oglethorpes lif, som besjälade Georgias första kolonister, lefver dock ännu i Georgia. Jag ser det, jag hör det, jag känner det. Emigrationen från norra staterna, och isynnerhet från Ny-Englands stater, som allt mer drar sig hit och öfvar inflytande på folk och inrättningar, är mig äfven ett bevis derpå, och en borgen för frihetslifvets vidare utveckling. Jag märker det äfven på negrernas friare och lyckligare lif i Savannah, samt på tillåtelsen för dem att der ha sina egna kyrkor och sjelfva predika. Dessutom verkas mycket inom Georgia för negerslafvarnas undervisning i kristendomen samt för deras befrielse och kolonisering i Liberia på Afrikas kust. Och hvart år går ifrån Savannah ett fartyg dit, med svarta kolonister af frigjorda slafvar, utrustade med lifsmedel, penningar och bohag. Jag har sett åtskilliga egenhändiga bref ifrån Liberia af de svarta emigranterna, som utvisa de goda förhållanden i hvilka de stå med moderstaten och flera personer der, isynnerhet genom de kyrkliga sambanden. Ty hvarje kyrkosekt här understöder sina trosförvandter i den Afrikanska kolonien, som i öfrigt styres af sina egna svarta embetsmän och prester.
Ju mera jag ser af detta svarta folk, desto mera väcker det min nyfikenhet och mitt intresse. Icke att jag ser hos negrerna något stort, något som gör dem öfverlägsna den hvita menniskoracen; jag kan ej göra mig fri från den tro, att de äro, och att de skola förbli underlägsna med afseende på intellektuel förmåga. Men de ha egna och ovanliga gåfvor. Deras moraliska öra synes mig rent och fint, liksom deras musikaliska; deras känslolif är starkt och varmt, och deras godlynthet och muntra sinne är tydligen en dem egendomlig natur-gåfva eller rättare Guds gåfva. Och om de icke visa sig originela som skapande andar, så är uti deras tillegnan och tillämpning af hvad de lära en verklig frisk och förfriskande originalitet. Detta hör man i deras egna sånger, de enda originela folksånger som den nya verlden har; lika milda, ljusa och glädtiga, som våra folksånger äro melankoliska. Detta hör man också på deras uppfattning af kristendomens läror och dessas tillämpning på lifvet.
Förliden söndag var jag i negerbaptist-kyrkan härstädes, med en af pilgrimernas ädelsinnade och verksamma söner, M:r Fay, bosatt i Savannah, och som visar mig mycken vänlighet. Predikanten hette Bentley (tror jag) och var en fullkomligt svart man. Han predikade extempore med stort lif och mycken lätthet. Han talade om frälsarens uppträdande på jorden, och huru och hvarföre han kom. »Jag påminner mig», sade han, »en gång, då presidenten, Förenta Staternas president, kom till Georgia, och till vår stad här, Savannah. Jag minnes hvilket väsen folket gjorde, och huru de foro ut i stora vagnar att möta honom. Jernvagnarne rökte förskräckligt, och ur de stora kanonerna lossades skott på skott. Och så kom presidenten i en stor, vacker vagn, och fördes till det bästa huset i staden (det var M:rs Scarboroughs hus! —), och när han kom dit, så satte han sig i fönstret. Men ett snöre drogs omkring huset, för att hindra oss negrer och annat fattigt folk att komma nära. Vi fingo stå utanför, och endast se på presidenten der han satt i fönstret. Men de stora herrarne och det rika folket, de gingo alla fritt uppför trappan och genom porten, och in till presidenten och skakade hans hand. Kom Kristus på detta vis? kom han till de rika och för att skaka hand med dem? Nej! Välsignad vare Herran, han kom till de fattiga! …. Han kom till oss, och för vår skuld, mina bröder och systrar!» — »Ja ja! Amen! Han kom till de fattiga, till oss! Välsignad vare han! Amen, hallelujah!» genljöd det i hela kyrkan en god stund, och folket stampade och skrattade och grät, med ansigten strålande af glädje. Predikanten fortfor att berätta huru Kristus bevisade sig vara den högstes sändebud. »Tanken er det så mina vänner», sade han: »här ha vi nu en plantage med neger-arbetare; men herrn på plantagen är borta, lång, lång väg öfver hafvet, i England, och negrerna på plantagen ha aldrig sett hans ansigte. De ha aldrig sett någon högre man än uppsyningsmannen (the overseer). Men nu få de höra att egaren till plantagen, deras herre och husbonde skall komma dit. Och de äro mycket nyfikna att få se honom, och de se sig om efter honom alla dagar. En dag få de se uppsynningsmannen komma, med en annan herre som de icke sett förr. Men han är sämre, och simplare klädd än uppsyningsmannen. Uppsyningsmannen har en fin frack med knappar i, en hvit halsduk, en vacker hatt, och dessutom handskar på händerna. Men den fremmande herrn är utan handskar, och är klädd ganska vårdslöst, ganska simpelt minsann! Och om ej negrerna kände uppsyningsmannen, så skulle de kunna tro att han vore husbonden. Men nu få de se att den fremmande mannen ger ordres åt uppsyningsmannen, att han låter honom sända den ena negern hit den andra dit, låter honom kalla flera fram till sig, och att uppsyningsmannen och negrerna måste göra allt hvad han vill och befaller; deraf märka de nu att han är husbonden».
Huru lefvande och huru bra är icke denna negerns framställning för negrerna, hämtad frisk ur deras dagligdags lif!
Om eftermiddagen samma dag var jag äfven med M:r Fay i kyrkan, att höra en annan negerpredikan. Predikanten var nu en åldrig mulatt, en kraftig, vacker gammal man, som förvärfvat sig förmögenhet, och njuter stort anseende bland sitt folk såsom predikant och döpare. Han bråddes på den hvita racen i utseende och väsen. Han nämde, under sitt tal, att han var 95 år gammal, och berättade sin religiösa lifserfarenhet, sina andliga bekymmer och qval, som gått ända derhän att han varit nära sjelfmord; och slutligen sina känslor, dä begreppet om Kristus och, förlossningen genom honom uppgick för hans förstånd. »Hela verlden blef för mig förändrad», fortfor han, »allting syntes pånyttfödt och strålande af ny skönhet. Äfven mitt lifs sällskap, min hustru, syntes mig ung på nytt och lyste för mig i ny skönhet, och jag kunde ej hindra mig att säga åt henne: »sannerligen, min hustru, jag älskar dig!» Ett ungt fruntimmer, i bänken der jag satt, böjde sig ned, för att skratta. Jag böjde mig också ned, men för att gjuta tårar, som glädje, sympathi, egna lefnadsminnen och den lefvande, barnsliga, natur-varma skildringen framlockade. Efter predikan skakade M:r Fay och jag händer med den gamle, kraftige Andrew Marshall. Chören på läktaren, negrer och negrinnor, sjöng fyrstämmigt, och så rent och vackert som man kan tänka sig det. Efter gudstjensten kom en qvinna fram och knäböjde vid altardisken, såsom det tycktes under djupt bekymmer, och den gamle predikanten bad öfver henne, för hennes sorg och hemliga bekymmer, en vacker, innerlig bön. Att så bedja i kyrkan öfver och för bedröfvade, synes vara brukligt i baptisternas kyrkor här.
D. 16 Maj. Här är nu mycket varmt, och värmen är mattande. Vore ej den, så skulle jag finna mig väl i Savannah, i hemmet der jag lefver, der husbondfolk och tjenare (negrer) tyckas alla vara genomträngda af samma anda af godsinthet och välvilja, och der jag gjort några mig kära bekantskaper. Kärast bland dessa är mig familjen Mac Intosh, en af dem, som verka för slafvarnas undervisning och kolonisation; husets unga döttrar ha sjelfva på faderns plantage undervisat de små neger-barnen, och berömma mycket deras fattnings-förmåga. De lära isynnerhet ha nöje af bilder och berättelser, och hemta lätt intryck af dessa. Hvad detta har gladt mig; och hvilken vacker verkningskrets är ej på denna väg öppen för söderns unga döttrar! Men jag fruktar att de äro få, som ännu beträda den. — Med denna älskvärda familj har jag gjort upp, att nästa år göra en lustresa till Florida, der en af husets söner är bosatt; men »l’homme propose, et Dieu dispose!»
Omkring Savannah är en mängd vackra ställen längs med de höga flodbräddarne, och rikedomen på sköna träd och blommor är utomordentlig. Det gläder mig att i flera af dessas namn, höra svenska familje-namn, och att känna igen Linnéi märke; så har jag här lärt känna Rudbeckia, Lagerströmia (en mycket vacker buskväxt, med ljusröda blommor, liknande den rosenröda lagerns) m. fl. De vänliga fruarne här (och jag har bland dessa lärt känna några utmärkta qvinnor) föra mig ut i sina vagnar, att åka och se ställen och skogsparker häromkring. Bonaventure är en stor park, som hör till ortens och söderns märkvärdigheter. De stora lif-ekarne, i grupper och alléer, med deras långa hängande mossor, bilda öfverallt de skönaste göthiska tempelhvalf; och när aftonsolen sänder sina glödande strålar genom dessa djupa, dystra arkader, uppkomma verkningar af stor skönhet. Amerikas unga artister borde komma hit och studera dem. Man har nu begynt använda en del af den sköna parken till begrafningsplats, och hvita marmorvårdar höja sig under lif-ekarnes hängande mossor. Dessa moss-växter äro nu i blomma, och blomman är en liten ljusgrön, knopplikt sluten pentandrist, med en fin vällukt. Andra söderns praktblomster, magnolia grandiflora, capjasminen m. fl. begynna allmänt slå ut, men deras doft är stark och för mäktig för min smak. Skogens vällukt här är öfvermättande och icke hälsosam. Fruntimmer med fin hy få, när de denna tid fara genom skogen, röda fläckar och sårnader i ansigtet; blomångorna innehålla gift. Mig förefalla de qväfvande. Huru ljufva och friska äro icke furuskogens och liljekonvaljens dofter hemma hos oss!
I dag, då jag ensam genomströfvade en liten skogsdunge, midt i sandfältet nära staden, såg jag der en rikedom af de vackraste smultron, och jag undrade att neger-barnen låtit dem sitta i fred. Jag plockade dem och smakade, nej, jag smakade dem ej, ty de hade ej tecken till smak. De voro falska smultron. En annan falsk skönhet på söderns gröna mark är den så kallade »prickly pear», en liten låg Cactus-buske med sköna ljusgula blommor, men så full af fina, krokförsedda taggar, att om man bryter blomman, man i flera dagar kan få att göra med taggarne.
En vacker inrättning, som jag här besökt, är Asylet för fader- och moderlösa barn af alla folk och religions-bekännelser. Det står under en direktion af fruntimmer, äfven af olika folk och religionsbekännelser. Jag besökte det med en af direktriserna, som var judinna och mycket tillgifven sin religionslära, hvilken, i hennes framställning, kom nära till de kristna unitariernas. Asylet är vårdadt af barmhertiga systrar (katholiker), med goda ansigten men förskräckliga hattar eller skärm-mössor, som man måste vara långt kommen i verldsförsakelse för att bära. Barnen, och anstalterne för dem, voro en glädjande syn. Barnen få sjelfva välja sin kyrkliga bekännelse, och jag såg två unga systrar, af hvilka den ena var metodist, den andra medlem af episkopala kyrkan.
Nu reder jag mig till att lemna Savannah, och fara till Augusta, högre upp i staten. Jag tänker fara Savannahfloden uppföre, ehuru man säger resan vara långsam och mycket enformig till dess sceneri. Men jag föredrar ångbåt mycket framför jernväg. — Mer ifrån Augusta.
När jag kommer hem skall jag ha åt dig vackra sykorgar af tallkottars fjäll, hvilka de vänliga fruarne här skänkt mig, och som de sjelfva tillverkat. Korgarne se besynnerliga, men rätt prydliga ut.